Påfågelsommar av Hannah Richell


Jag har alltid hävdat att omslagsbilden till en bok är viktig. Måste erkänna att jag ofta väljer bok efter om framsidan tilltalar mig eller ej.
Vet att jag inte är ensam om det. Att försöka få ett barn att läsa en bok som ser tråkig ut är näst intill omöjligt. Det är omslagsbilden som fångar blicken oavsett om man går bland bokhyllorna på ett bibliotek, i en bokhandel eller ser den skymta förbi på sociala medier: Titta här! – Läs mig!

”Påfågelsommar” dök upp på Instagram och framsidan med en kvist gammaldags, rosa rosor framför en vägg med en vacker tapet – den fångade mig direkt! ❤

Två parallella handlingar, nutid och dåtid, vävs samman och skapar en berättelse om Lillian och Maggie som det är svårt att lägga ifrån sig. Lillian, en gång Mrs Charles Oberon, frun på det praktfulla godset Cloudesley. I nutid en åttiosexårig, smått förvirrad kvinna som bor kvar i ett alltmer förfallet Cloudsley.

Maggie, Lillans barnbarn, nås av kallelsen att genast komma hem eftersom Lillian råkat ut för en olyckshändelse och behöver hjälp. Maggie, som flytt till Australien och lämnat byn Cloud Green med många lösa och oavslutade trådar bakom sig, inser att inget kan vara viktigare än att ta hand om sin farmor och försöka återbetala den skuld hon har till henne.

När Maggie återkommer till Cloudsley upptäcker hon att breven som Lillan skrivit undanhållit en hel del sanningar. Pengarna är slut, räkningarna obetalda, taket läcker och många av de dyrbarheter som tidigare funnits i de olika rummen tycks ha försvunnit från sina platser. Det finns mycket att rätta till och många frågetecken som behöver rätas ut. Maggies pappa, Albie, lyser som vanligt med sin frånvaro och Maggie inser snabbt att hon får lita till sig själv om hon ska kunna hjälpa Lillian.

Men vem var egentligen Lillian Oberon och vad har husets väggar sett under de år som gått sedan hon kom dit som den nya frun i huset och som styvmamma till Albie? Det är ett annat Cloudsley som möter läsaren på 50-talet. Påfåglar spatserar på gräsmattorna, festerna avlöser varandra, elegans och lyx präglar tillvaron och Lillian har en man som är galen i skönhet, men är hon verkligen lycklig? Hon har förstås Albie, för hon känner sig som hans riktiga mamma även om hon inte är det.
När konstnären Jack Fincher kommer till godset för att förverkliga en av Charles idéer, att måla ett helt rum och skapa en visuell upplevelse, förändras Lillians liv för alltid.

Maggies många lösa trådar nystas så småningom ihop samtidigt som dåtid och nutid flätas samman.

Definitionen av en riktigt bra bok för mig är att jag lever med i handlingen, gråter och skrattar under händelsens gång. Upprörs och förargas på personerna som jag lär känna och till och med önskar att jag ibland kunnat kliva in i berättelsen och ge någon ett gott råd. Det finns saker som gör mig ont och annat jag gläds över. Jag gillar att pusselbit för pusselbit läggs samman och skapar en helhet. Jag njuter av språket, imponeras av formuleringar och beskrivningar (och känner mig smått avundsjuk över att jag inte själv kan skriva så uttrycksfullt). Men det som kanske mest avgör bokens slutbetyg är om jag tänker på den även när jag lagt den ifrån mig, eller ej. En bra bok ska kännas som om den är på riktigt!

Påfågelsommar uppfyller i stort sett alla mina kriterier. Det tog lite tid för mig innan jag kom in i den, men sen blev den bättre och bättre ju mer jag läste… Detta är en bok som jag kan tänka mig att läsa om.

Annonser

Jag har gjort mina försök – del fyra

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Några hävdar att jag spelar dubbelspel. Att jag gjort mina försök att skiljas från min leksaksmobil. Att jag till och med slängt … 😉

Jag blev både överraskad och nyfiken när jag fick post från polisen. Har jag gjort något förbjudet utan att jag vet om det? Vi hade varit på polisstationen när Lizette tog kort till sitt pass. Men passet kunde väl inte vara klart redan. Med stor förväntan tog jag bilen till polishuset och hoppades att Kurt Wallander bjöd på kaffe och en ”mordig” pratstund.

Polisen0001

Någon vänlig själ hade hittat denna antikvitet och lämnat in den. Jag tackade den kvinnliga polisen och motsträvigt åkte vi hem i bilen. Inte jag och polisen. 🙂
Istället gömde jag tydligen laddaren till mobilen någonstans för jag har inte hittat den. Mobilen har också på nytt rymt iväg. Hoppas inte polisen hör av sig igen. Den här gången borde ingen hitta den nergrävda  … 😉

Om några dagar har det gått exakt ett år. Fortfarande har jag inte bestämt mig hur jag ska fira det. Fylla på med ett Bosse Flinta år till? Köpa en tuff modern smartvariant? Börja med Instagram i smyg? Jag tror jag frågar Esmalie som är yngst av tolv syskon och bor tillsammans med sin ensamstående mamma i Etiopien. Jag hoppas hon orkar svara på min viktiga I-fråga, trots att hon inte ätit någon mat på fyra dagar och inte druckit något friskt vatten på länge. Annars får jag höra med vårt fadderbarn. Allvarligt inre samtal med mig själv där jag ibland kan stanna till och bli djup och mörk när jag tänker på teknikberget, alla bilar, utsläpp och vår miljö som vi gemensamt borde ta hänsyn till. Någonstans finns en osynlig gräns där jorden inte fixar mer skräp och miljöonyttiga prylar. 😦

De gånger jag lånat tjejernas leksaker och de skrattat åt hur jag kört fast i kletandet med fingrar på skärmen, hamnat fel och låst funktioner, har fått konkurrens av den erfarenhet jag snabbt fått från oväntat håll. Sedan jag fick Libra förra månaden (FreeStyle Libre) och scannar mig själv sysslar jag med pekandet direkt på skärmen många gånger varje dygn. Jag trivs med att navigera mellan olika skärmbilder och diagram med mina små smidiga fingrar.
”Jag kan själv.” 😉
Fingertopparna är skönt mjuka och har inte varit så fina på tjugofem år. Tack Libra för att sex fingrar inte längre ser ut som nåldynor. Jag borde kanske lägga upp bilder på Insta … och visa hur fingrarna såg ut innan och nu. Asch! Det känns naket och en smula peka finger-aktigt. 😉

Det här var den avslutande ”appen” i en text som jag haft ett tag i ett Worddokument och som jag inte visste om jag skulle slänga eller lägga in. Solveig fick fatta beslut.
Imorgon blir det en språkfråga i ”Världen & Vardagstankar” och på fredag månadens tävling. Missa inte den. På lördag får jag inte glömma att bilen ska ha sommarskor inför utflykten på söndag. På måndag blir det säkert problem överallt när vi inte finns på Telia längre. Jag bävar inför detta som jag inte bett om.
Njut av våren. Går säkert att göra även med näsan i vilken smart fån som helst. 😉
Retkram från Bosse Flinta.

Den enklaste varianten – del tre

 

Leksakstelefon

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

När vi gick förbi en affär i grannstaden låg den där och väntade på mig. En snygg fräck modern mobiltelefon, (inte den på bilden). Den och jag blev direkt bästa kompisar.
När jag kom hem lärde jag mig alla finesser. Det fanns många ringsignaler att välja på. Mitt val var enkelt. Jag ville inte ha något som skulle väcka hela tågkupén eller väcka uppmärksamhet någonstans. Därför valde jag behagliga ”Je te veux” av Erik Satie.
Vad jag älskade detta klassiska stycke. Jag hade ingen som helst lust att svara när tonerna gick igång.
”Bobo! Var du inte hemma?”
”Jo. Men jag var tvungen att göra en sak först …”

Livet lekte. Bernhard (tvättmaskinen) tvättade rent i vårt hus. Bianca (insulinpumpen) höll reda på mitt blodsocker. Jag vill inte berätta vad min ”Nalle” hade för namn, eller så stod den över namn. Hann aldrig få …
Ett fåtal dagar senare började en sorglig decembervecka med en förkylning. Jag blev sämre och sämre. Fick feber och behövde snyta mig stup i ett. Eftersom våra tjejer sett fram emot att gå på Lisebergs julmarknad ställde vi inte in familjeresan. Jag är en fighter så en förkylning skulle jag lätt fixa trots febern och det höga blodsockret.
Det regnade rejält när vi tog bussen hemifrån. Det ösregnade när vi tog tåget från Laholm. När vi nådde Göteborgs central vräkte det ner. Vi insåg att Liseberg inte var bästa alternativet. Istället blev det reservplanen. Bowling och ett besök på Universeum. Himmelsvätskan fick oss att ta en taxi istället för båt. Trots allt blev det en härlig familjedag. Nöjda tog vi oss till hotellet. Inte varje gång vi väljer femstjärnigt. Kan ha berott på att hotellbokningen ingick när vi köpte Bernhard. 😉  Jag blev inte riktigt klok på om jag uppskattade den på gränsen till sterila interiören. Bäst som jag satt i en exklusiv fåtölj kom jag på att jag skulle ringa en kompis.
Det gick inte alls. 😦
Sedan började jakten där jag pedagogiskt drog in barnen som älskade leken ”hitta pappas mobil och få ett fint pris”. Solveig kom på den förträffliga idén att hon skulle ringa till min telefon. Det hördes ingen klassisk musik, bara en sur omusikalisk replik på halländska, som kom från en mun i hotellrummet.
Jag hade några månader tidigare köpt en tuff mockajacka. Dagen innan resan hade jag upptäckt att det fanns en smal ficka i innerfodret som var avsett för en mobil. Inget blixtlås eller några knappar, utan ett kardborrband. Jackan hade jag hängt upp på en krok på tåget. Säkert snöt jag mig var tionde minut. Jag kände mig ofräsch och inte skärpt.
Eftersom jag aldrig fick hem kvarlevorna blev det en osmidig separation. Jag gick klädd i svart några veckor, men sjukskrev mig inte eftersom jag redan var utbränd. Tåligt kämpade jag mig igenom mobilfrossa och mobilmardrömmar. 🙂

Någon, eller några som varit på Maxi i Mellbystrand fick en briljant idé. Eftersom jag slarvade bort dyra telefoner eller hällde Coca cola på dem, var det ingen idé att köpa en dyr variant till personen Bosse Lidén. Istället bestämdes det på skoj att jag skulle få en leksaksvariant utan några som helst finesser. Det var helt enkelt en telefon som man ringde på. Det gick att skicka SMS. För första gången i mitt liv började jag använda denna funktion då och då. Denna manick kostade 199 kr. Köpet var mest på skoj.
Jag såg det däremot som ett perfekt tillfälle att testa min karaktär. Efter min utbrändhet tröttnade jag helt på att prata i telefon. Det livet hade jag lämnat bakom mig. Mobilen var en trygghet när jag åkte iväg ensam någonstans. Nu är det en gimmick och en skön blandning av skoj och allvar. När som helst under dessa år skulle jag kunnat få en ny fräsch telefon. Jag vill inte frestas att leka med funktioner som tar tid och kraft. Jag har ju sett det tusentals gånger överallt. På hemmaplan. 🙂  På stan, där nyblivna mammor ägnar sig åt sina mobiler istället för att ägna sig åt sina små gulliga barn, som inte alltid kommer att vara så små och gulliga. På fik där par leker med sina dyra leksaker istället för att prata och skratta med personen som finns där IRL.
Nu när jag skriver detta gick jag och skulle leta upp mobilen. Jag hittade den inte. Sist jag använde den var i april 2014. Då skulle jag messa en kompis som fyllde år. Antagligen var kontantkortet slut eller så är det något annat fel. Fattar ni. Jag har från april 2014 och fram till nu levt ett aktivt liv utan att äga varken en smart eller dum telefon. Inte har det gått någon nöd på mig. Inte känner jag mig som en urtrist grå person. I vårt hem finns det flera mobiler. Någon är en tekniknörd och köpte för egna pengar nya IPhone5 när den kom ut. Någon annan övertog förrförra årets variant. En tredje har en annan sort. En fjärde, Bosse Flinta, kör sitt eget race. Samtidigt skrattar inte mina tjejer åt mig när det gäller en sak. De vet aldrig helt var de har mig i vissa sammanhang. 😉  För de hade inte blivit det minsta förvånade om jag köpt en IPhone6 och låtsats som det regnade där jag lekte med den i en soffa när de kom hem från skolan.
Tid är en stor orsak. Jag vill ägna så mycket tid som jag orkar till att skriva och leva på ett annat sätt. Det hade jag aldrig orkat med om jag börjat leka med alla de möjligheter som både är bra och mindre bra att fastna i. Jag har inte glömt Tetris-fasen och denna när jag precis flyttat hemifrån. Hur många timmar la jag ner för att sätta nytt rekord?

Snobbentennis

Cirkeln börjar närma sig sitt slut på detta minikåserande som startade med att jag inte insåg att man måste ha en viss sorts mobil för att kunna hålla på med något som heter Instagram. När jag ville ha gratis Spotify var man tvungen att gå med i något som heter Facebook, som jag aldrig i hela livet skulle ägna mig åt. Visst är det härligt att vi människor har rätt att ändra oss. Likaså uppskattar jag att inget materiellt ska bestämma och slita i mig. Livet är för kort. Kanske beror det på att jag lever med en sjukdom som tycker att den ska bestämma allt. En elaking som satt krokben på mig tusentals gånger på olika sätt. Som för lömska krig och inte alltid följer spelplanens uppgjorda regler. För att bli av med den skurken finns ingen app. Nu är frågan. Var är mobilen? Tänk om den blivit kidnappad? Råkat ut för en ful gumma? Lever lyxliv på Bahamas? Jag får dåligt samvete. Det är ändå jag som är husse. App på dig. 😉

Ps. Imorgon kommer sista delen.

Utskrattad på hemmaplan – del ett

DSC_2275

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Har du också råkat ut för det? Att familjemedlemmar skrattar rått åt dig när du berättar något viktigt.
Det har gått flera månader, men jag har inte glömt den där söndagen då jag var extra spontan. Vi satt och njöt av en av Solveigs alla goda söndagsmiddagar som hon skämmer bort oss med. När vi kom till efterrätten slank repliken ur mig.
”Vet ni tjejer. Jag har bestämt mig. Under den sista tiden har jag märkt att det är så kul att ta kort och lägga upp dem på bloggen och Facebook. Nu ska jag ta det ett steg vidare. Jag ska skaffa Instagram.”
Detta var ingen spontan kommentar. Jag hade gått och grubblat på det under flera veckor.
”Pappa. Du är otrolig.”
Sedan kom inte min ena dotter längre förrän tjejerna började storskratta och uppföra sig som om de behövde haklapp. Solveig fick lust att snabbt dra ner persiennen för att inte någon granne skulle ha åsikter om bordsskicket.
”Vad är det som är så roligt? Så krångligt kan det väl inte vara att starta upp med Instagram? Det gör snart alla. Vänta ni bara. Jag ska googla hur man gör. Skratta på. Ni skrattade åt Facebook och bloggen också.”
”Stort lycka till pappa. Det kommer att gå kanon”, kläckte nummer två ur sig och det lät inte som hon menade det.
”Solveig. Tack för maten. Varför skrattar de? Är dina döttrar sjuka? Varför skaffade vi inte oss guldfiskar istället?”

Världen & Vardagstankar: 2 av 30

Vi löser världen två

  1. Du får bara välja att syssla med EN av dessa fem sociala medier i en månad. Vad väljer du? Blogg, Facebook, Instagram, Twitter, YouTube. Berätta gärna något runt ditt val (frivilligt).


Fast text:
Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015. Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en kort sammanfattning i en kommentar, strax innan nästa fråga. Kanske redovisar jag svarsalternativet som fick flest ”röster”. ❤

Viktigt: Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal vecka och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Gå gärna in på https://bosseliden.wordpress.com/femtio-filmer-en-bloggtavling/ och rösta på tre filmer. Tio dagar kvar att rösta.