Dramatisk smekmånad; del 2 av 2

Jag var en speciell patient som inte passade in i verkligheten. Under i princip varje dag blev jag låg och fick insulinkänningar, trots att jag under våren slutat med att spruta in insulin i min magra kropp.

Jag fick den trevliga diagnosen Diabetes 1 på alla hjärtans dag 1990. När jag kom hem den tjugosjunde februari tog jag fyra doser, 10-6-6-10 enheter. Totalt 32 enheter.

Natten till den första mars måste varit extra tuff när jag vaknade med 1.9.

Den tredje april hade jag återigen nått drömgränsen 0 enheter likt friska personer. Smekmånadsfasen heter tillståndet. Den lugna fasen då det finns möjlighet att vänja sig vid den kroniska sjukdomen. Inte alla med diabetes 1 hamnar där. Som du kan läsa i länken till den första texten fick jag åtskilliga känningar under denna lugna tid. Vilket var orimligt enligt expertläkaren.

När jag lades in på sjukhuset för en operation i slutet av maj ”tvingades” jag ta en liten basdos, 4 enheter, på kvällen. Tyvärr höll det behovet sig kvar under några veckor.
Jag brukade testa urinsockret för att se om det gick att minska dosen igen. Den enda gång som det finns en anteckning i mina blå dagböcker om socker i urinen var efter en halv Budapestbakelse. Annars klarade jag galant en stor Daimstrut.
På grund av fel kostråd från dietisten i februari vägde jag fortfarande inte mer än 53 kg i september. 😦 När jag berättade om direktiven på en veckokurs, som jag gick i Skövde, trodde inte den föreläsande dietisten att det var sant. Hon höll på att gå i taket.
Vad utsökt det var att kunna äta potatismos med en klick smör och dricka mjölk igen och ha sås till maten. Härligt att gå från benrangel till att få lite uns av fett på magen inför kommande insulinpennor. För det hade svidit varje gång under våren när jag stack in kanylen i min platta stackars mage. Jag fick ta sats för att våga plåga mig själv och hade gett vad som helst för ett par bilringar runt magen.

På mitt jobb som bibliotekarie brukade två äldre män hålla till i ett rum. De forskade om bygden och satt med oss personal på fikarasterna. De var snälla men jag ville alltid komma igång och jobba direkt efter jag tankat min kropp. En gång berättade de om en dam som fått diabetes 2. Kvinnan ville inte ta medicin. Istället drack hon blåbärsbladste som enligt henne höll blodsockret i schack.
Vid nästa besök i Skövde gick jag in på hälsokostaffären och köpte en dyr påse. Till kvällen drack jag teet.
Vilken dundereffekt.
Trots att jag inte tog insulin blev det insulinkänningar varje natt, strax efter midnatt. Mitt hemliga mål var visserligen att klara mig utan insulinsprutor så länge som möjligt, men det blev för tufft med de låga värdena på förnatten. Även om jag knåpade ihop skapliga dikter och texter vid köksbordet i Hjo, efter det att mjölken tagit mig tillbaka till livet igen.
Teet var mycket intressant att testa, men för dramatiskt. Jag fortsatte istället att leva på hoppet och att leva sunt.
Vi drog till Stockholm i december några dagar och besökte vänner och favoritplatser. Sedan tog vi nattåget till Umeå.

Underbart att komma tillbaks till min favoritstad och återuppleva platserna där mitt liv tog en oväntad vändning. En vändning som håller i sig ännu – 28 år efter Amors pilar träffade mitt i tian. ❤
Vi hyrde en röd bil och for omkring på vintervägarna. Givetvis en tur till Tavelsjöberget och klipporna vid Obbola. Hade det mysigt med vänner på kvällarna.
När vi tog nattåget hem en vecka senare var det sista dagen i mitt liv som jag inte tog något insulin.

Smekmånadsfasen var definitivt slut den artonde december 1990. Vad glad jag hade blivit om jag hade haft tokfel. Jag var mer optimist då än nu. År 2018 borde gåtan fått sitt svar. Tyvärr är det en liten bråkdel av forskarslantarna som går till just diabetes 1. Vi är en liten grupp. Det är nästan så jag önskar att några rika internationella kändisar fick en släng av just min variant i sin närhet. Jag tror det skulle kunna göra stor skillnad.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/11/19/dramatisk-smekmanad-del-1-av-2/

Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol. Jag lever i OS-bubblan och räknar svenska medaljer. Två guld och ett silver. Det smakar mera. 😉

Annonser

En kvart att minnas

Jennifers skimrande

Onsdagen den 8 oktober, klockan 09.11:
Jag satte på datorn för att se hur långt våra böcker kommit från Århus och tryckeriet Scandinavian Book. Tidigare i morse hade vi läst att de transporterats från Danmark till Sverige i natt och anlänt till Malmö klockan 5.06. Datorn var seg och det tog tid. Jag kände plötsligt att jag var akut kissnödig och att det inte kunde vänta. Är en diabetiker vrålnödig kan det bero på att personen är hög i blodsocker och behöver extra insulin. Den gyllene regeln gäller inte för mig. Som tur var letade jag upp min blodsockermätare eftersom jag tyckte att jag började tappa tempo. På displayen kunde jag konstatera att det var kris. 😦 Jag slängde i mig tre druvsockertabletter och kopplade darrande loss pumpslangen, tog mig upp till köket och började fumla runt, riva ut saker. Min envishet kommer att ta död på mig en vacker dag. 🙂 Vill jag ha en mysig fika på mitt sätt SKA jag ha det.
Jag fick ihop fikat på en bricka och slog mig ner i soffan. Jag hade tänkt att läsa tidningen, men hjärnan var på semester och dystra tankar cirkulerade dimmigt runt när jag började dricka från tekoppen. I ögonvrån såg jag något gult, som antagligen inte var gula fläcken som bestämt sig för att hoppa ut genom köksfönstret. Istället förstod jag att det var postbilen och … första tanken var att jag inte skulle öppna när personen ringde på dörren. Jag ville inte träffa en enda människa mer i hela livet. Never in my life. Det fanns inte tid att göra ett nytt blodsockerprov, så det var bara att bita i sura äpplet, resa sig upp och gå vidare i livet mot halldörren. Dextrosen började sakta ta mig tillbaka till livet igen, till ett blodsocker som är självklart för de flesta av mina medmänniskor. En man frågade om det var SolBo Förlags adress. Han hade stora kartonger som skulle avlämnas och det kändes som minst ett skottår innan han lyft in allt i hallen under tiden som det blåste både här och där. Jag noterade att klockan var 09.26. Endast en kvart hade passerat förbi. För mig var det en resa från stupets rand till böckernas värld.

Jag kommer inte att glömma när bok nummer två flyttade hit. Samtidigt finns det en härlig privat koppling mellan datumen när ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kom hit och när ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” anlände idag. Den häftiga kopplingen behåller jag för mig själv – när jag ler åt att världen är liten. Den ljuvliga kopplingen ska stryka bort det grå och passar så utmärkt till den titel som Solveig kommit på.

Den som är intresserad och vågar köpa en bok redan nu kan trycka på köp bok/köp böcker under min Gotlandsheader. Där står kontosiffrorna och övrig information. Glöm inte att skriva adress, vilken titel det gäller och om du vill ha boken signerad, på mejlet till solbo07@telia.com. Följer du anvisningarna går allt snabbt och blir korrekt.

Vi önskar alla köpare en trevlig läsning och hoppas att ni trivs med våra kåserier. 😀 Vårt mål är att ni ska le, skratta, bli ledsna, bli arga men framför allt nöjda och belåtna när ni nått slutsidan. Det fiffiga med en kåseribok är att man kan börja och sluta var som helst i boken. Det finns inga långa ryska namn att hålla reda på i handlingen. Vi valde dessutom att låta bokstäverna bli större än i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, 14 punkter, för att läsbarheten skulle bli enklare.

Kram Bosse & Solveig
Ps. Dagens händelse gör att torsdagens filmtips får flytta fram några dagar. En riktigt bra film som får mig att gråta och utvecklas vid varje titt.

Ett fult stirrande

Jag tycker inte om när någon stirrar på mig. Glor riktigt elakt. En gång hände det på en semester. Avståndet skulle kunna mätas på en skollinjal. Just denna kanalö är annars känd för att alla är så gemytliga. Det delas ut ett pris varje år till den trevligaste invånaren. De har Europas lägsta brottsstatistik. Ibland är sådant bara siffror i en dammig pärm.

Visst stirrade jag tillbaka. Jag erkänner detta i denna personliga blogg. Du läsare funderar kanske på turordningen. Lovar. Det var inte jag som började. Definitivt inte jag. Förresten stirrade jag mest av skräck. Men jag blinkade. Visade någon form av mänsklighet och respekt. Inte en blinkning fick jag tillbaks…

Det var andra spelregler för mig på den tiden. Diabetiker som jag är. Jag var strikt bunden till tider när jag skulle ta mitt insulin. Två sprutor med basinsulin. Därtill måltidsinsulin en halvtimme innan mat. Vi bodde på ett fint hotell. Typiskt engelskt. Kallt även mitt på sommaren. Varje dag fick vi välja på fyra rätter till kvällsmiddagen. Köket var franskinspirerat. Inte konstigt alls. Jersey ligger närmre Frankrike än England. Suverän mat. Vi blev verkligen bortskämda under vår vistelse. Redan vid frukosten skulle vi berätta för värdinnorna vad vi önskade för alternativ till kvällen. Endast en gång blev det problem. Den här gången tänkte Solveig åt mig. Hon trodde att de andra alternativen inte var så bra för mig. Därför tog vi två olika saker. Jag fisk och hon en omelett.

Hemma var jag van vid att äta kvällsmiddag mycket tidigare. Därför var jag lite darrig när jag gick ner en halvtimme efter att jag hade tagit sprutan på rummet. Vi satt alltid vid samma numrerade bord. Först åt vi en god sallad som inte alls höjde blodsockret. Sedan kom varmrätten. Den trevliga kvinnan satte ner fatet framför mig och jag fick en chock. En stor ful fisk stirrade på mig. Precis som om han simmat upp direkt från engelska kanalen just till min tallrik. Allt var på plats. Det enda som saknades var en fiskkrok i mungipan. Eller så hade den det. Jag var paralyserad. Någonstans från sidan önskades vi en smaklig måltid. Mina ögon var fastnaglade vid min fiende. Min mun gapade otäckt. Snabbt stängde jag den för att fisken inte skulle få nå´n dum idé.
Det blev jag som förlorade matchen i att glo. Solveig möblerade diskret om på bordet innan jag hann fundera på att tuppa av. Själv struntade jag i att mitt insprutade insulin började verka. Aldrig att jag hade stuckit en gaffel eller kniv i firren. Han var levande för mig. Man äter inte sin fiende.
En stund senare njöt jag av en god omelett och försökte få det att se ut som om jag hade vanligt bordsskick, där jag satt och vägrade att titta på mitt sällskaps tallrik. Vilken tur att Solveig valt ett annat alternativ än HEL fisk. Jersey har Europas lägsta brottsstatistik – men det där var en ful fisk…

Tillägg: Jag kunde sedan njuta extra av en stor portion av den smaskiga efterrätten, för omeletten var för lite mat för min dos, eftersom vi hade vandrat i flera timmar under dagen.
Att titta på fiskögon var spännande i fiskaffärer eller i Saluhallen i Göteborg när jag var liten. Där är rätt distans och forum. Närmre kompisar har jag aldrig velat bli med gäldjuren. Jag har en bra bild på tallriken men bilden är dia. Bilden blev extra bra för firren blinkade aldrig. 😉