Bild Q

Den här gången gick det inte. Krafterna var slut.
Annars minns jag med ett leende på läpparna vår taktik för att få tjejerna att äta upp sin kvällsmiddag. Funkade säkert arton gånger av tjugo. För oftast kämpade de i sig allt från tallriken. Belöningen som lockade var en ”Bananer i pyjamas”. Smaklösa små glasspinnar som vi köpte hundratals från Hemglass-bilen.
Syskonen älskade att gå till frysen och välja sort. Tänk om den förälskelsen kunde hållit i sig ännu längre. Då fanns det bara vinnare.  🙂

Nu ska jag prova den fina skjortan som Solveig köpte idag på Hollister till mig. Vad gulligt att hon tänkte på lilla mig och Melissa (insulinpump) som kommer att ligga mjukt i skjortfickan.

Tävlingsregler:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg.
OBS! Det är endast där som du deltar i tävlingen.

En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss.

Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.
Ex. ge alla poäng till det fotot som du tycker bäst om, ge fem poäng var till tre foton, ge en poäng var till femton foton. Eller en helt annan personlig poängvariant.
Domaren är bara intresserad av hela poäng.  🙂

God Jul och Gott Nytt År

familjefoto

Det var svårt att få plats alla på samma foto. Därför fick jag ex. ta av min vänstra arm.
Melissa och armen fick samsas på köksbordet.  🙂
På de tjugonio första bilderna hade jag en vit skjorta på mig. Då kände jag mig som det svarta fåret. Då var det också åsikter om att mitt huvud lutade. Vaddå då? Jag tänkte ju placera det under armen som jag brukar göra.
Det går utmärkt att åka pulka nerför min högra axel för den som är sugen på det. 😉
Kram från Bosse Pisa

Vi umgås dygnet runt

Ja tre

Imorgon firar min kompis ”Libra” ett år. Antagligen det bästa framsteg som jag har upplevt under mina tjugosex år med min kompis Diabetes 1.  ❤

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/
Här kan du läsa mitt inlägg från 14 februari 2015 om min sista friska dag, som jag fortfarande minns kristallklart.

Mindre mätare, måltidsinsulin och pump i all ära… det har varit trevliga nyheter för mig men …
Ja

… knappen på armen har gett mig en mycket större frihet och förståelse för min svårinställda diagnos.
Om jag inte vill kan jag till och med stänga av pipljudet. Då skulle ingen ens bli störd i mörkret i en biosalong.

Än så länge har jag haft 26 knappar på armen. Om de sitter kvar fungerar de i fjorton dagar. ”Libra” meddelar hur många dygn/timmar som jag har kvar av tiden.
När jag tryckte in den första sensorn (en liten sensor sitter under knappen) och den trillade av efter 72 timmar när jag tog av mig min tröja, tänkte jag besviket på hur det antagligen skulle bli om det blev en tropisk sommar 2015. Det blev inte så farligt. Än så länge har 7 av de 26 ramlat av innan tiden gått ut. Riktigt snabbt efter ett telefonsamtal har jag fått en ny av företaget.
Jag tror att klistret blivit bättre på sista tiden. Hoppas min hy fortsätter att acceptera läget. Så är det tyvärr inte för alla användare.
Annars har de vanliga beställningarna via min mottagning tagit längre tid. Företaget hade troligtvis inte räknat med den stora framgången och växte därför snabbt ur sin ”kostym”.
”Libra” mäter inte blod som de andra mätarna. Istället är det kroppsvätska. Nackdelen är att värdet ligger 10-15 minuter bak i tiden. Har jag riktigt lågt på ”bortaplan” fixar jag till det snabbt med dryck & druvsocker innan jag jämför värdet med en blodsockermätare och vidtar åtgärder därefter.
När jag sätter dit en ny knapp tar det exakt en timme innan den går att läsa av. När jag provar under ”väntetimmen” får jag inget värde utan antalet minuter som är kvar tills enheten är kalibrerad. Konstigt nog har jag aldrig känt någon stress under dessa sextio minuter. Jag har ju alltid en vanlig blodsockermätare att ta till.
Det kan kännas lite de första sekunderna, men oftast inget alls när jag trycker in ”prylen”. Sedan känner jag inget av det under de två veckorna. Rätt snabbt blev det inbyggt i hjärnan att se upp med trånga utrymmen och dörrkarmar.

Mina omtänkstankar går till oroliga föräldrar med sovande små barn som fått diabetes 1. Vad skönt att de inte behöver väcka sina barn med att sticka dem i fingret. Många saker blir smidigare i vardagen, under skoldagen, i förskolan, på aktiviteter på fritiden, under resor o.s.v. Samtidigt gäller det att ha med en extra gul låda vid längre turer, om knappen åker av. 30 minuter är gränsen för att ha ”överarmsknappen” i vatten. Bastu och flygplatser ska gå bra. Några användare har haft problem på sina stadsbibliotek, då det börjat tjuta när de gått in genom ”stöldskyddet”. Jag som är van vid vardagsäventyr tyckte det var lite spännande första gången som jag gick till bibblan. Det har hänt förr där att det börjat pipa om mig. 😉 Färg ettFärg tvåFärg tre

Givetvis har jag skaffat kläder till ”Libra”. Hon trivs bäst i den limegröna dressen.  😀

Jag hoppas FreeStyle Libre under 2016 blir ett kostnadsfritt hjälpmedel för alla diabetes 1 patienter i Sverige. Det dyra priset på sensorerna kompensas med en låg kostnad för blodstickor och ett sänkt HBA1C som kommer att spara miljarder i framtiden när det gäller senkomplikationer. Politiker borde tänka långsiktigt. Slopa istället t.ex. alla fallskärmsavtal. Om jag gjorde ett experiment med ”Libra” skulle jag kunna följa hur mitt blodsocker höjs när jag tänker intensivt på just ämnet fallskärmsavtal och andra orättvisa ämnen i samhället. Bäst att lämna de mörka tankarna. Jag får ända inte bestämma om saker där alla partier plötsligt håller ihop.  😦

Här är en mycket kort fakta om de olika typerna av diabetes:

Diabetes 1: Är en autoimmun sjukdom. Det har blivit fel i det egna immunsystemet och det har bildats antikroppar i blodet som anfaller de Langerhanska cellöarna i bukspottkörteln. Personen blir insulinberoende.
Diabetes 2: Kallas också till vardags för vuxendiabetes eller åldersdiabetes. Kroppens förmåga att producera insulin är hämmad men har inte upphört helt. Det kan gå bra med att lägga om kosten, eller ta tabletter i flera år. Endast 10 % behandlas med insulin.
LADA: Är en form av typ 1 diabetes med insjuknande i vuxen ålder som orsakas av kroppens eget immunsystem. Personer med LADA är oftast inte överviktiga och de är mycket insulinkänsliga. Ofta har de kvar en egen insulinproduktion under många år. Man räknar med att 10-15 % av de som fått diagnosen typ 2 diabetes egentligen har LADA. Man kan bekräfta diagnosen genom att mäta sk. GAD-antikroppar.

Dags för SJUNDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
A.
Ta kort på fem saker som du förknippar med diabetes 1 (förklara med text i ditt blogginlägg dina fotoval).
Dessutom chans till bonuspoäng. DEN person som först har lagt in ett foto på en rund knapp på överarmens baksida får två poäng. (OBS! Den ska sitta på baksidan av överarmen, men många väljer att göra precis som de vill och sätter dem på olika ställen på kroppen) Inga googlebilder i min lek tack.
Det hade givetvis varit busenkelt om det varit bad eller kortarmad säsong. Du som läst detta inlägg och nu sett min överarm kommer troligen att veta vad det är frågan om när du ser ”knappar” till våren och sommaren.  😀

B: Lägg in ett inlägg med bilderna på din blogg.

C: Skriv därefter en kommentar i detta inlägg. (Du måste göra B före C.)
Gärna med förklarande ord (ex kost, motion) för de fem bilder som du deltar med (sex bilder om du hittat en knapp) Helst inget ”skyddsnät” med extrabilder. 🙂

D: Jag kommer att besöka din blogg. Om du har lämnat en ”blå bloggadress” eller ännu bättre en länk i kommentaren hos mig, kan jag som domare snabbare se ditt blogginlägg. (Mina gamla bloggvänner har jag som favoriter så er kan jag nå.)

E: Du får poäng i mitt svar på din kommentar. Allt från 0-7 poäng. En poäng för varje diabetes 1 bidrag. Två poäng till den som är först med en godkänd knapp på överarmen.

F: Det finns en tabell sist i detta inlägg som jag kontinuerligt ändrar tills uppgiften är stängd. Jag lägger också in en länk till din blogg. (Vill du inte ha med din blogg på länklistan får du ”ryta” till)

G: Du bestämmer själv hur mycket text du vill lägga in till bilderna i ditt blogginlägg. (Det är bilderna du får poäng för.) Det är okej att ”fösa” in det i ditt ”vanliga” inlägg som du tänkt lägga in.

Denna lek ger dig frisk luft, motion, leklust och hjärngympa. Du kan göra den ensam eller ta med en vän som uppskattar ditt sällskap. Det viktigaste för mig är att du gör det med ett leende på läpparna och har kul. ❤

OBS! Jag vill att du använder egna ”nytagna” bilder med mobil eller kamera. Om du inte hittar allt är det helt okej. Du får poäng efter vad du gör under uppgifterna.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Varje uppgift pågår i minst fem dagar. När det är ungefär 24 timmar kvar tills jag stänger en uppgift, kommer jag att meddela detta i en kommentar i detta blogginlägg. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag och meddelande.

Just nu vet jag inte hur många uppgiftsjakter det blir under året. Jag kommer att informera när jag vet lite mer. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris.

Lek-Tabell:
1. Wiolettan, 49 p.
2. Ditte Akker, Eva Rohlén, 46 p.
4. Gunilla Wahlberg, 44 p.
5. Ethel Hedström, Sussie, 43 p.
7. Znogge, Anki , 40 p.
9. Kersti, Villa Herberts, 38 p.

11. GunBritt, 37 p.
12. Comsi Comsa, 35 p.
13. Sanna, 32 p.
14. Mia, 29 p.
15. Maria Bromander 27 p.
16. Gunnel Moberg,  24 p
17. Gerd Lindblom, Lma, 15 p.
19. Susan Johansson, 11 p.
20. Ezter, Mickan, Gun Toresson, 10 p.
23. Tant Glad, Ninnie, 6 p.
25. Primrose,  5 p.
26. Anna Andersson,  4 p.
27. Pia Boman, 3 p.
28. Övriga 0 poäng. 🙂

Limegrönt namn = Har gjort aktuell uppgift. Denna färg= Ledare av leken.

Här har du mina lekkompisars bidrag:
https://znogge.wordpress.com/2016/02/15/ingen-rast-och-ingen-ro-2/#comment-188472
http://tittelina.blogspot.se/2016/02/bosses-tavling-2016-02-15.html?showComment=1455550773027#c5306906446749273116
http://akker.blogg.se/2016/february/langs-havet.html#comment
http://egopyret.blogspot.se/2016/02/bosse-diabetes-utmaning.html?showComment=1455564779374#c3775609926801875937
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/02/16/11268203-lite-om-diabetes-typ-1/
https://lma7.wordpress.com/2016/02/16/diabetes-1/comment-page-1/#comment-12508
http://kolonilotta1.blogspot.se/2016/02/bosses-utmaning-7.html?showComment=1455641321933#c3167388677634195057
http://eva49.bloggo.nu/Diabetes-1/#comments
http://ankistankar.blogspot.se/2016/02/varfor.html?showComment=1455809844867#c6682851893667169097
http://gunwah.bloggo.nu/Diabetes-1/#comments
https://villaherbert.wordpress.com/2016/02/19/diabetes-1/comment-page-1/#comment-824
http://minsoltrappa.se/2016/02/19/roriga-tankar-i-en-snabb-vardag/#comment-140

Diabetes

 

 

Åttonde segraren i år

8

Stort GRATTIS till Signhild Skrivmoster Hortberg. ❤
Häftigt! Åtta olika segrare under 2015.

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015: Januari: Susie Bloom, Februari: Gunnar Carlstedt, Mars: Tove Olberg, April: Eva Rohlén, Maj: Bosse Lidén, Juni: Gunilla Wahlberg, Juli: Znogge, Augusti: Signhild Hortberg September: ?

Personligt:
Namntoppen 2014 i Sverige. Elsa-Alice-Maja-Agnes-Lilly-Olivia-Julia-Ebba-Linnea-Molly. Endast ett av dessa namn hade jag med på min kanske mossiga lista. Väldigt länge under gårdagens tävling hade jag inte fått in något rätt namn från A-E. Till slut fick jag rätt svar på D. Dessutom fick jag in två namn sju minuter efter jag stängt tävlingen (de är inte medräknade). Totalt fick jag INTE in sju av mina tjugotre namn. Hade en bloggvän som bor i Ystad lämnat svar kunde ett av namnet kommit med. 🙂 Hade någon tänkt på namnet på min insulinpump skulle ett svar till varit löst. Förr. Innan jag var gift sa jag ofta att om jag fick två barn skulle det vara en pojke och en flicka. De skulle heta Sanna & Sebastian. Saga och Sofia var starka kandidater till S. Egentligen tycker jag att det finns otroligt många fina flicknamn. Flera som jag fick av er hade jag som ”andranamn” på bokstaven. Jag räknade med att ni som följer min blogg skulle ha större möjlighet att få två poäng. Våra döttrars namn var givna. Däremot skulle ni falla i fällan och skriva Solveig. Hon har jag inte varit med och ”döpt”, men jag tycker det är ett väldigt vackert norskt namn. Nu till facit: Angelica-Bodil (mitt smeknamn när mamma tyckte jag var för långhårig)-Celine-Denise-Evelina-Felicia-Gunilla-Hanna-Inez-Jennifer-Katarina-Lizette-Melissa (min pump uppkallad efter Melissa Horn)-Natalie-Olivia-(ni som läst min kåseribok vet vem)-Petronella-Rebecka-Sanna-Theresé-Ulla-Viktoria-Ylva-Åse. De grönfärgade fick ingen röst av er.
Jag tackar för visat intresse. Gårdagens inlägg fick en riktigt hög visningssiffra. Nu ska jag försöka få ordning på bilder och text till vår sista tripp med Jojo sommarkort och putsa mer på Månadens kåseri. Hoppas ni får en fin sensommarhelg.
Kram Bosse/Bobo/Sebastian/Bodil. 😀
Ps. Hoppas du vinner något stort Signhild.

Du ska inte prova pump, Bosse?

Det hade varit på tapeten några gånger. Första gången var det mitt förslag, som doktorn direkt avslog. Han ansåg inte att det var något att ha. Dessutom var de dyra och skulle snart försvinna från marknaden, spådde han. Sedan gick det flera år. Insulinsorterna byttes ut. Det direktverkande insulinet var en klar förbättring. Skönt att slippa ta sprutan en halvtimme innan mat.
När jag sprang för fort i livet och körde näsan in i den berömda väggen, föll många bitar i kras. Min diabetes började leva sitt eget liv. Mitt HbA1C som är ett långtidsprov och ett mått på hur blodsockerinställningen varit de sista 2-3 månaderna, sköt i höjden. Samtidigt kunde mina aktuella värden sjunka rekordsnabbt på alltför kort tid. Jag var inte världens lyckligaste kille, men tyckte ändå inte synd om mig själv. ”Synd om” var för mig min älskade mamma som krigade med en cancer som var elakartad och sakta men säkert förstörde hennes späda kropp.
Eftersom jag sagt vid några tillfällen till min diabetessköterska att jag inte passade för pump blev hon säkert förvånad av mitt snabba och oväntade svar på frågan som är rubrik till detta kåseri.
”Om du har en tuff blå kan jag tänka mig en pump.”
Hon var van vid att jag alltid hade plats för ett skämt hur dålig jag än var vid besöken. Snabbt trollade hon fram en blå.

Pump Bianca
”Här har du en snygg blå.”
Både hon och min fru Solveig blev överraskade av min kovändning i ämnet pump. Det de inte visste var att jag bestämt mig några veckor tidigare. Mitt beslut handlade mer om kolera eller pest, än om blå eller grå insulinpump.

Det bestämdes en tid då bytet skulle bli av. Kvällen innan tog jag min sista spruta i rumpan. Jag fick räkna med ungefär fyra timmars besök på sjukhuset för att lära mig tekniken och vänta in lunchen. Det började inte så bra. Jag gjorde alla sorters fel och skvätte insulin på skrivbordet. Blundade när jag skulle skjuta in kanylen i min mage. Även min diabetessköterska hade problem med just min pump. Hon trodde att det var ett måndagsexemplar. Därför var hon övertygad om att min pumpbärartid skulle bli kort och räknas i dagar, eller till och med timmar. Det berättade hon för mig senare. På kvällen ringde hon från sin privatbostad till mig. En gullig gest jag aldrig glömmer. Eftersom vi precis köpt en ny tvättmaskin som markerade med en signal när den var klar, bestämde vi oss för att tvättmaskinen skulle heta Bernhard och insulinpumpen Bianca. Man har inte roligare än man gör sig. 🙂
För några dagar sedan var det sju år sedan jag blev med pump. Bianca gick i pension efter fyra år och ersattes av Melissa, som är lila till färgen. Jag måste erkänna att min vänskap till Melissa är betydligt stabilare än till Bianca. Mina barn och Solveig hörde mig ofta muttra eller skrika till när busiga Bianca flydde från fodralet och det gjorde ont i magen när det ryckte till i kanylen som ständigt sitter in i magen, innanför ett plåster.
”Är det Bianca pappa? Du måste vara snällare mot henne.” hördes det från mina pigga döttrar.
Jag vet inte hur många gånger jag fastnat i skärbrädans kant i köket, eller lagt Bianca i bildörren och glömt bort det när jag gått ur bilen. Det har varit nära att hon nyfiket följt med ut i havet vid bad. Melissa är inte lika busig. För det handlar väl inte om något annat? 🙂
Jag lät Melissa bli en bokkändis när jag planterade henne hos Lena Sanders i min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Jag hoppas att Bok-Melissa blir en kändis likt personen som är orsak till namnvalet.
Artisten Melissa Horn var en av mina stora favoriter när min lila pump kom med ett postbud.

0050002

Framför allt barn och ungdomar har förebilder. Personer som de av olika skäl ser upp till. När vi i tonåren kämpar med den krokiga vägen till vuxenvärlden är det extra tufft om man dessutom har en diabetes ett att släpa på. Insulinpump har många fördelar, men den är inte osynlig om man är kvinna och vill gå i bikini på sommaren. Därför blir jag så glad när ex. skönhetsdrottningen Miss Idaho, Sierra Sandison, träder fram som en förebild för många unga med pump.
Efter det här scenframträdandet välde det in positiva tillrop. Hon skapade samtidigt en så kallad hashtag på Twitter, där andra kan lägga upp sina egna bilder när de bär pump, vilket snabbt blev populärt. Numera har Sierra Sandison blivit en utmärkt ambassadör för att sprida kunskaper, krossa fördomar och övervinna svårigheter.

Dags att fira sju år. Jag tycker om Budapestbakelse. ”Vad tycker du Melissa?” 😉

En kvart att minnas

Jennifers skimrande

Onsdagen den 8 oktober, klockan 09.11:
Jag satte på datorn för att se hur långt våra böcker kommit från Århus och tryckeriet Scandinavian Book. Tidigare i morse hade vi läst att de transporterats från Danmark till Sverige i natt och anlänt till Malmö klockan 5.06. Datorn var seg och det tog tid. Jag kände plötsligt att jag var akut kissnödig och att det inte kunde vänta. Är en diabetiker vrålnödig kan det bero på att personen är hög i blodsocker och behöver extra insulin. Den gyllene regeln gäller inte för mig. Som tur var letade jag upp min blodsockermätare eftersom jag tyckte att jag började tappa tempo. På displayen kunde jag konstatera att det var kris. 😦 Jag slängde i mig tre druvsockertabletter och kopplade darrande loss pumpslangen, tog mig upp till köket och började fumla runt, riva ut saker. Min envishet kommer att ta död på mig en vacker dag. 🙂 Vill jag ha en mysig fika på mitt sätt SKA jag ha det.
Jag fick ihop fikat på en bricka och slog mig ner i soffan. Jag hade tänkt att läsa tidningen, men hjärnan var på semester och dystra tankar cirkulerade dimmigt runt när jag började dricka från tekoppen. I ögonvrån såg jag något gult, som antagligen inte var gula fläcken som bestämt sig för att hoppa ut genom köksfönstret. Istället förstod jag att det var postbilen och … första tanken var att jag inte skulle öppna när personen ringde på dörren. Jag ville inte träffa en enda människa mer i hela livet. Never in my life. Det fanns inte tid att göra ett nytt blodsockerprov, så det var bara att bita i sura äpplet, resa sig upp och gå vidare i livet mot halldörren. Dextrosen började sakta ta mig tillbaka till livet igen, till ett blodsocker som är självklart för de flesta av mina medmänniskor. En man frågade om det var SolBo Förlags adress. Han hade stora kartonger som skulle avlämnas och det kändes som minst ett skottår innan han lyft in allt i hallen under tiden som det blåste både här och där. Jag noterade att klockan var 09.26. Endast en kvart hade passerat förbi. För mig var det en resa från stupets rand till böckernas värld.

Jag kommer inte att glömma när bok nummer två flyttade hit. Samtidigt finns det en härlig privat koppling mellan datumen när ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kom hit och när ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” anlände idag. Den häftiga kopplingen behåller jag för mig själv – när jag ler åt att världen är liten. Den ljuvliga kopplingen ska stryka bort det grå och passar så utmärkt till den titel som Solveig kommit på.

Den som är intresserad och vågar köpa en bok redan nu kan trycka på köp bok/köp böcker under min Gotlandsheader. Där står kontosiffrorna och övrig information. Glöm inte att skriva adress, vilken titel det gäller och om du vill ha boken signerad, på mejlet till solbo07@telia.com. Följer du anvisningarna går allt snabbt och blir korrekt.

Vi önskar alla köpare en trevlig läsning och hoppas att ni trivs med våra kåserier. 😀 Vårt mål är att ni ska le, skratta, bli ledsna, bli arga men framför allt nöjda och belåtna när ni nått slutsidan. Det fiffiga med en kåseribok är att man kan börja och sluta var som helst i boken. Det finns inga långa ryska namn att hålla reda på i handlingen. Vi valde dessutom att låta bokstäverna bli större än i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, 14 punkter, för att läsbarheten skulle bli enklare.

Kram Bosse & Solveig
Ps. Dagens händelse gör att torsdagens filmtips får flytta fram några dagar. En riktigt bra film som får mig att gråta och utvecklas vid varje titt.

Fula elaka tankar

”Pappa! Du vet vad som händer. Du kommer att slå dig och råka illa ut.”

Det värsta är att det är sant. Nästan varje gång som jag levererar en giftig eller ironisk kommentar på hemmaplan åker jag på en fysisk smäll nästan direkt efteråt. Ibland i samma andetag, i samma mening. Helt otroligt. Hur kan man bli straffad så snabbt? Har det att göra med att jag var en sprinter i min ungdom? Jag retas och samtidigt slår jag i en apparat som står i vägen, snubblar över en dammsugare, min insulinpump ger sig iväg på egen upptäcksfärd och det rycker till i nålen i min mage – gör ont… ja, listan kan göras lång.

Som nu. Jag har så ont på ett ställe. Värker och spränger. Missfärgat. Går inte att ta på. Absolut inte lämpligt att stöta emot något, varken levande eller dött. Vilken klantskalle jag är. Jag skyller på värmen. Ska jag vara ärlig kunde det ha hänt även i kallaste vintern. Ingick det inte en hjärna när jag föddes?

Motorden om att jag ska passa mig, som kommer växelvis från Solveig, Jennifer och Lizette, har alltid varit muntliga. Nu sitter jag och funderar på om jag kan straffas direkt även när det gäller elaka tankar.
Samtidigt som Solveig gick in och handlade ett par saker i en affär passade jag på att ta ut pengar i en automat utanför affären. När jag gick tillbaks mot bilen såg jag att kvinnan som satt ensam i en bil, som var parkerad bredvid vår bil, hade en slang in i näsan. Syrgas. Stackars kvinna. Vad livet är orättvist. Hon såg inte så gammal ut. Orkar såklart inte gå ut ur bilen. Hur länge har hon haft det så? Måste hon ha den på hela dygnet? Tänk vad hon måste längta efter att få vara frisk, åka och bada, pyssla i trädgården eller på balkongen, göra allt som hon klarade av tidigare. Jag blödde av omtanke för den okända kvinnan när jag öppnade bakdörren för att sätta in ryggsäcken. Eller… Skärp dig Bosse. Sanningen kan dofta giftig rök. Var hon en storrökare som inte lyssnat på alla varningsorden och signalerna genom livet? Rökhostande skrattat åt råden och till slut hotet om totalt rökstopp, från familjeläkaren.  Blåst rökringar rakt i ansiktet på någon snäll vän som ville väl. Då, då tycker jag att hon kan skylla sig själv. Vad sjutton var det? Börjar gångjärnet till bakdörren att krångla. Måste smörj… borde ta i lite mer. AJ. Jättemycket aj! Varför gör det så ont att det börjar rinna i ögonen. Vad det spränger. Det går inte att böja på…

Hur kunde jag vara så helknäpp så jag inte tog bort mitt högra pekfinger samtidigt som jag stängde igen bakdörren. Fortfarande förstår jag inte hur det gick till. Jag måste ha gjort sakerna för fort. Ryggsäcken in, stänga igen dörren med vänster hand, höger pekfinger fortfarande kvar i riskgränsen. Mina elaka tankar gick upp i rök när jag satte mig i bilen och tyckte synd om mig själv i min ensamhet.
”Du kommer inte att tro mig. Det här är värre än när jag antastade den främmande damen i blomsteraffären. Jag har så ont”, sa jag och dunkade huvudet i ratten.
”Om du har ont i huvudet hjälper det inte… du kan väl inte ha råkat illa ut bara genom att sitta i bilen? Vad har du gjort för dumt?” frågade Solveig.
Jag kröp till korset och bekände mina tankesynder.
”Det värsta är att det inte finns någon säker plats att placera dig på. Du får krypa ihop och sitta längst fram i kundvagnen nästa gång.”
”Vad spännande. Lovar du? Får jag bestämma färdriktningen hela tiden? Nu glömde jag bort hur ont jag har.”
”Ska jag köra?”
”Näpp. Bara ingen tror att jag pekar fult finger.”