Små och stora grodor

Oftast brukar jag bli ”yrkesskadad” i samband med att jag anser att jag är klar med ett bokmanus och börjar sysslan med att leta efter egna fel. Små som stora. De kan handla om väldigt många olika saker. Stavfel. Fel storlek på bokstäverna. Typsnitt. Teckenfel. Fel datum. Namnfel. Komiska syftningsfel. Personlighetsdrag som hamnat hos fel person och mycket mera.
Jag måste erkänna att när det gäller stavfel och större grodor är jag mycket duktigare på att hitta fel i andras böcker. Det handlar inte om självgodhet. Utan orsaken är att jag blir blind av min egen text, om jag inte lusläser stavelse för stavelse och lägger bort själva handlingen. För min egen manustext sitter klistrad innanför hjärnskalet. Hjärnan läser det jag vill ska stå i texten. En handling som jag kan utantill.
När jag läser en text för första gången är det stor skillnad. När jag befinner mig i dessa lusläsarperioder kan jag inte låta bli att nästan räkna fel i andras böcker. Även i romaner som kommer från de stora förlagen. Från början var jag förvånad över att det fanns grodor hos de stora elefanterna. Det är jag inte längre. Efter att jag sänt iväg mina texter till Scandinavian Book i Danmark brukar mitt intresse för att leta fel hos andra dessbättre avta. Men ibland poppar det upp:

Här är tre exempel. Två från en deckare som jag precis läst och ett som Solveig visade från sin sista bok. Syftningsfelet tror jag många läshjärnor missar. Själv skrattar jag gott. För jag har själv gjort liknande fel x gånger. Vilket av dessa tre fel stör dig mest? Eller är det roliga inte ens fel? För mig är det mest charmigt. Mina tankar går direkt till ett avsnitt i danska Lycke. ❤

  1. Det är nu ser hon kuvertet.
  2. Han släpper katten som hoppar ner med en mjuk duns och sätter sig framför datorn och öppnar mailet.
  3. Text i prologen
    ”Farmor?”
    Hon rycktes upp ur sina dagdrömmar ”Ja, gumman.”
    ”Hur träffades du och farfar?”
    Hon rätade på sig och tog flickans hand medan hon strök undan en gyllene lock från hennes lilla ansikte. ”Ja du. Det är en lång historia…”

Efter över trehundra sidor.
Text i epilogen
”Vilken sorglig historia, mormor.”

 

Visst det kunde såklart varit värre. 😉
∃∀∃

Du som läst ”Minnen som stannat kvar”. Jag vill gärna ha reda på om du upptäckt något fel. Bloggaren Esther upptäckte en liten ord-miss i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

 

Själv visste jag att det fanns ett inbakat faktafel i samma roman. Ett fel som jag lät vara kvar för det hade förändrat andra saker till det sämre om jag ”lagat” felet strax innan deadline. Chansen att någon skulle notera den ringa fadäsen var liten. Krävs att personen är mycket insatt i ämnet. 😉

 

Ingen har sagt något till mig om några fel i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Så i min värld är det följande som gäller i feltabellen. Tills någon Besserwisser, lik mig, förändrar tabellen. 😀
”Mina fotsteg i ditt hjärta” – 2 fel
”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” – 0 fel
”Minnen som stannat kvar” – ? fel.

Tack ännu en gång till Kerstin & Solveig för era insatser. ❤  Hade jag kört solo dessa tre gånger, skulle några syftningsfel kunnat bli klassiker på föreläsningar på skrivarläger. 😉
Jag ska under våren läsa om alla mina tre böcker direkt efter varandra. Detta gör jag av olika hemliga anledningar. 😉
Men först ska jag fortsätta i ”Intrigo” av Håkan Nesser. Nyskrivna kortromanen ”Tom” gillade jag skarpt. Jag har alltid gillat Nessers sätt att berätta en story. ”Kära Agnes” har jag läst tidigare. Men har totalt glömt bort slutet. Däremot gissade jag ganska snabbt en viktig detalj i balansvågen mellan brevskrivarna.

Snart väntar OS. Då gör det inget om det är ruskväder utomhus. När de olympiska lekarna är slut är det bara ett par dagar kvar tills våren börjar enligt almanackan. För en stund sedan var jag ute och letade efter vårtecken. Vet inte om jag lyckades. Du får bilda dig en egen uppfattning i nästa inlägg. 😉

Annonser