Ett halvår kan gå både fort och långsamt

Det har för mig personligen varit ett mycket speciellt halvår sedan ”Minnen som stannat kvar” kom till min trappa. Jag skulle ha kunnat skriva ett manus till en ny kåseribok, bara genom att använda detta tidsintervall i mitt liv. Skämten hade lyst med sin frånvaro. Tillkortakommanden, bakslag och ironi skulle fått hedersplatsen. Sårbarheten hade också fått glänsa. Tester av skilda slag skulle offentliggjorts. Tankar om undersökningar som borde gjorts. En orolig väntan på vaddå? Alla sovande timmar för att smita ifrån den tuffa verkligheten en stund och för att energipilen visade på rött. Det absurda med att ha oturen att vara född fel datum o.s.v. Det är stödet från min klippa i livet som hållit mig över vattenytan – även denna gång.  ❤
Vi små människor har bara ett enda liv. Det gäller att fylla det med de möjligheter som står till hands och med de redskap som finns till förfogande. Vårda tiden vi har till låns. Ta chanser. Undvika fallgropar så gott det går. Vara tacksam för det lilla. Bara vara och ge plats för eftertanke. Inte stressa genom vardagen. Njuta av kaksmulorna.

I kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” delar jag med mig av sjuttiotre texter med skilda ingredienser. Jag hoppas nå ut till den publik som uppskattar mitt sätt att skriva. En blandning av smått som stort. Allvar och humor. Jag vill att läsaren ska trivas bland mina personliga ord. Le. Skratta. Bli tårögd. Nicka igenkännande. Lära sig något nytt. Minnas något gammalt från sitt eget liv.

Grusvägen på omslaget är inte jämn och rak. Husen är inte supermoderna och trendiga. Byggnaderna har sina skavanker. Framför allt bär de på flera års upplevelser av skilda slag. Om väggarna kunde talat skulle jag satt mig på en bänk och lutat huvudet bakåt, blundat och lyssnat intresserat som ett nyfiket barn på väggens knarriga stämma: En kvinna från Herrvik på Gotland kunde trolla med knäna. En mörk stjärnfri höstnatt smög hon ut och bestämde sig för att äntligen …

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/
Några tankar/blurb/åsikter från läsare av ”Minnen som stannat kvar”. Tusen tack till er alla. 😀

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/11375-2/
Aktuella listan med poäng som delats ut till de tre favoritkåserierna och till det sämsta kåseriet. Du läsare som inte lämnat får gärna skriva en kommentar under detta blogginlägg. 25 september, på ettårsdagen, drar jag tre namn som vinner en lott.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Vill du köpa en bok går det bra här. Swisha är snabbaste sättet. Följ instruktionerna. Glöm inte porto.

Alla tre länkarna finns under min header (fotot längst upp på bloggen). Jag lägger in ny information med jämna mellanrum.

Fotnot:
Detta är inlägg nummer ettusen tvåhundranittioåtta.
Jag svarar med en symbol. 😉  🙂  😀  ❤  😦
Sedan några veckor tillbaka ”döstädar” jag bland gömmorna. Roligt, intressant, sorgligt, nödvändigt och mycket mer. Många känslor tittar fram. En del lämnar salta spår på mina kinder. Andra gör mina skrattrynkor djupare.

Det drar ihop sig till en veckas påsk-tävling när jag lägger in inlägg nummer 1 300. Leken kommer att bestå av frågor kring sex stycken foton. Bland annat ska du berätta vem som är jag på bilderna. För att inte göra det för enkelt vill jag veta vem som är min pappa och vem som är min fotbollsspelande morbror på lagfotot. Slutligen handlar det om tre tjejer från förr. 😉
Släkt, syskon och de som kände mig IRL på den tiden får självklart inte deltaga eller lämna några ledtrådar. Flest rätt först kommer att vinna en lott. Undra om någon kommer att fixa full pott. (10 poäng/10 ägg) 😉

 

 

Annonser

Den enklaste varianten – del tre

 

Leksakstelefon

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

När vi gick förbi en affär i grannstaden låg den där och väntade på mig. En snygg fräck modern mobiltelefon, (inte den på bilden). Den och jag blev direkt bästa kompisar.
När jag kom hem lärde jag mig alla finesser. Det fanns många ringsignaler att välja på. Mitt val var enkelt. Jag ville inte ha något som skulle väcka hela tågkupén eller väcka uppmärksamhet någonstans. Därför valde jag behagliga ”Je te veux” av Erik Satie.
Vad jag älskade detta klassiska stycke. Jag hade ingen som helst lust att svara när tonerna gick igång.
”Bobo! Var du inte hemma?”
”Jo. Men jag var tvungen att göra en sak först …”

Livet lekte. Bernhard (tvättmaskinen) tvättade rent i vårt hus. Bianca (insulinpumpen) höll reda på mitt blodsocker. Jag vill inte berätta vad min ”Nalle” hade för namn, eller så stod den över namn. Hann aldrig få …
Ett fåtal dagar senare började en sorglig decembervecka med en förkylning. Jag blev sämre och sämre. Fick feber och behövde snyta mig stup i ett. Eftersom våra tjejer sett fram emot att gå på Lisebergs julmarknad ställde vi inte in familjeresan. Jag är en fighter så en förkylning skulle jag lätt fixa trots febern och det höga blodsockret.
Det regnade rejält när vi tog bussen hemifrån. Det ösregnade när vi tog tåget från Laholm. När vi nådde Göteborgs central vräkte det ner. Vi insåg att Liseberg inte var bästa alternativet. Istället blev det reservplanen. Bowling och ett besök på Universeum. Himmelsvätskan fick oss att ta en taxi istället för båt. Trots allt blev det en härlig familjedag. Nöjda tog vi oss till hotellet. Inte varje gång vi väljer femstjärnigt. Kan ha berott på att hotellbokningen ingick när vi köpte Bernhard. 😉  Jag blev inte riktigt klok på om jag uppskattade den på gränsen till sterila interiören. Bäst som jag satt i en exklusiv fåtölj kom jag på att jag skulle ringa en kompis.
Det gick inte alls. 😦
Sedan började jakten där jag pedagogiskt drog in barnen som älskade leken ”hitta pappas mobil och få ett fint pris”. Solveig kom på den förträffliga idén att hon skulle ringa till min telefon. Det hördes ingen klassisk musik, bara en sur omusikalisk replik på halländska, som kom från en mun i hotellrummet.
Jag hade några månader tidigare köpt en tuff mockajacka. Dagen innan resan hade jag upptäckt att det fanns en smal ficka i innerfodret som var avsett för en mobil. Inget blixtlås eller några knappar, utan ett kardborrband. Jackan hade jag hängt upp på en krok på tåget. Säkert snöt jag mig var tionde minut. Jag kände mig ofräsch och inte skärpt.
Eftersom jag aldrig fick hem kvarlevorna blev det en osmidig separation. Jag gick klädd i svart några veckor, men sjukskrev mig inte eftersom jag redan var utbränd. Tåligt kämpade jag mig igenom mobilfrossa och mobilmardrömmar. 🙂

Någon, eller några som varit på Maxi i Mellbystrand fick en briljant idé. Eftersom jag slarvade bort dyra telefoner eller hällde Coca cola på dem, var det ingen idé att köpa en dyr variant till personen Bosse Lidén. Istället bestämdes det på skoj att jag skulle få en leksaksvariant utan några som helst finesser. Det var helt enkelt en telefon som man ringde på. Det gick att skicka SMS. För första gången i mitt liv började jag använda denna funktion då och då. Denna manick kostade 199 kr. Köpet var mest på skoj.
Jag såg det däremot som ett perfekt tillfälle att testa min karaktär. Efter min utbrändhet tröttnade jag helt på att prata i telefon. Det livet hade jag lämnat bakom mig. Mobilen var en trygghet när jag åkte iväg ensam någonstans. Nu är det en gimmick och en skön blandning av skoj och allvar. När som helst under dessa år skulle jag kunnat få en ny fräsch telefon. Jag vill inte frestas att leka med funktioner som tar tid och kraft. Jag har ju sett det tusentals gånger överallt. På hemmaplan. 🙂  På stan, där nyblivna mammor ägnar sig åt sina mobiler istället för att ägna sig åt sina små gulliga barn, som inte alltid kommer att vara så små och gulliga. På fik där par leker med sina dyra leksaker istället för att prata och skratta med personen som finns där IRL.
Nu när jag skriver detta gick jag och skulle leta upp mobilen. Jag hittade den inte. Sist jag använde den var i april 2014. Då skulle jag messa en kompis som fyllde år. Antagligen var kontantkortet slut eller så är det något annat fel. Fattar ni. Jag har från april 2014 och fram till nu levt ett aktivt liv utan att äga varken en smart eller dum telefon. Inte har det gått någon nöd på mig. Inte känner jag mig som en urtrist grå person. I vårt hem finns det flera mobiler. Någon är en tekniknörd och köpte för egna pengar nya IPhone5 när den kom ut. Någon annan övertog förrförra årets variant. En tredje har en annan sort. En fjärde, Bosse Flinta, kör sitt eget race. Samtidigt skrattar inte mina tjejer åt mig när det gäller en sak. De vet aldrig helt var de har mig i vissa sammanhang. 😉  För de hade inte blivit det minsta förvånade om jag köpt en IPhone6 och låtsats som det regnade där jag lekte med den i en soffa när de kom hem från skolan.
Tid är en stor orsak. Jag vill ägna så mycket tid som jag orkar till att skriva och leva på ett annat sätt. Det hade jag aldrig orkat med om jag börjat leka med alla de möjligheter som både är bra och mindre bra att fastna i. Jag har inte glömt Tetris-fasen och denna när jag precis flyttat hemifrån. Hur många timmar la jag ner för att sätta nytt rekord?

Snobbentennis

Cirkeln börjar närma sig sitt slut på detta minikåserande som startade med att jag inte insåg att man måste ha en viss sorts mobil för att kunna hålla på med något som heter Instagram. När jag ville ha gratis Spotify var man tvungen att gå med i något som heter Facebook, som jag aldrig i hela livet skulle ägna mig åt. Visst är det härligt att vi människor har rätt att ändra oss. Likaså uppskattar jag att inget materiellt ska bestämma och slita i mig. Livet är för kort. Kanske beror det på att jag lever med en sjukdom som tycker att den ska bestämma allt. En elaking som satt krokben på mig tusentals gånger på olika sätt. Som för lömska krig och inte alltid följer spelplanens uppgjorda regler. För att bli av med den skurken finns ingen app. Nu är frågan. Var är mobilen? Tänk om den blivit kidnappad? Råkat ut för en ful gumma? Lever lyxliv på Bahamas? Jag får dåligt samvete. Det är ändå jag som är husse. App på dig. 😉

Ps. Imorgon kommer sista delen.

En intensiv vecka

DSC_16130012

I takt med att temperaturen ökade drog vi upp tempot för manusarbetet denna veckan. Det var inte lätt att hitta en skuggig plats. Ett tag satt vi så nära vår häck vi kunde komma. Inomhus var det inte tal om att jobba. Våra hjärnor är inte gjorda för att vara kreativa i en bastu.
I torsdags skickade vi iväg inlagan och dagen efteråt gick omslaget samma väg. Nu kommer Annika Bengtsson på Grim förlag att göra PDF filer av materialet innan vår nästa arbetsuppgift tar vid.

Det är söndag idag. Förra söndagen träffade vi en riktig kändis. Jag ska återkomma till denna Österlenman som ex. känner Björn Ranelid. 🙂

Tänk med vänner jag fått här på Blogglandia. En del av dem har hängt med sedan starten sommaren 2012. Väldigt många av de 259 personer som kommenterat på min blogg har jag aldrig träffat i verkliga livet. IRL som det så tjusigt heter. Det var heller aldrig mitt mål när jag startade upp. Jag hade redan många kontakter. Dessutom har jag anpassat mitt liv sedan jag sprang in i väggen. Samtidigt är jag innerst inne samma nyfikna kille så….
Att Signhild Skrivmoster Hortberg skulle bli nummer ett var inte överraskande. Själv hade hon inget att säga till om saken eftersom vi överraskade henne på hemmaplan. 😉 Nummer två var också ett naturligt val. Båda dessa kvinnor har varit med sedan vi var aktiva i en skrivarsajt parallellt med blogg och Facebook. Där var hon bara Regnbågen för mig. Numera är hon lika mycket Laila. Vi hade som väntat riktigt mysigt på vårt balkonghäng. Inte gjorde det saken sämre att hon både har en trevlig man och att han har ett välklingande namn – Bosse. En av Lailas presenter kommer vi att ha glädje av hela livet och förhoppningsvis kan den bringa välgång.

Blogg

Igår blev det en heldag med två gamla kompisar som känt mig sedan jag var en liten parvel. Efter balkonglunchen tog vi dem med på en Österlentur med ett stopp på Backåkra café. Där satt vi länge och som alltid gled samtalsämnena över i en salig blandning av allvar och skoj. För inte alls så länge sedan skulle vi haft med oss fyra goa tjejer. Nu är de upptagna med sina egna liv. Idag ska vi ta avsked av Jennifer och Lizette som försvinner iväg på ett sommarläger. Det är nu som jag ska skriva att vi kommer att längta ihjäl oss… vänta… de läser aldrig min blogg. 😉 Här ska göras många kuliga saker i nästa vecka om jag får bestämma fritt. Det enda molnet på himlen är att Solveig börjat prata om att förbereda sig för sina två skolstarter i Tomelilla och Kristianstad. Så var det något om ett hemprojekt som min ”frusna skuldra” inte kan delta i. Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Ni kan ju själva se de bruna bevisen på mitt högerben. Jag inte ens kan gå i en trappa utan att råka illa ut. Känner mig som en Farbror Melker. 🙂 Självutlösaren tycks inte veta vad fokus/skärpa är. Snällt dock att kameran inter trillade ner från stolen som jag ställt på grannbordet. Ännu värre hade varit om någon snubbe sprungit iväg med…

DSC_16210007