Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tio

 

CCI20140511_00010001

Ungdomsboken ”Sebastian och Lena” hamnade i karantän. Vi sålde vårt stora hus på 3 x 160 kvm och köpte en liten söt gul skokartong på 97 kvm. Jag slickade mina sår. Havet och solnedgångarna såg vi inte längre från altan och fönster, trots att vi hade närmare till havet (900 m). Någonstans där vaknade tanken på att börja skriva igen. Solveig tyckte att jag skulle satsa på att förbättra ”Jonas – fantasins mästare” som är hennes favorit av mina manus. Istället gungade jag fram andra möjligheter i mormors gungstol, (som jag med stolthet placerade i manuset) möjligheten att göra om handlingen i ”Sebastian & Lena” till en vuxenbok. Jag sa inget till Solveig. Ville först se hur ringrostig jag var.
Det första jag gjorde var att göra om manuset från tredje person till jagform. Denna metod var möjlig tack vare att jag bestämt mig för att ”öka” antalet viktiga personer i handlingen. Vilken fördel det var att skriva med vuxna ord. Det tog inte lång stund innan jag hade prologen och första kapitlet i hamn. Dessa skickade jag till min vän Kerstin som jobbar på en tidning som redigerare. Tillbaks fick jag proffsiga sidor som såg ut som en riktig bok. Dessa lät jag ligga framme på skrivbordet några dagar. Dagar då jag hoppades att Solveig skulle snubbla över dem, eftersom vi delade skrivbord. Men hon höll mest till i köket eller vardagsrummet när hon kvällsjobbade just dessa väntande dagar. Jag var helt övertygad om att min älskade fru skulle tycka skrivandet var jättedåligt.
Det tog tid. Jag minns hur jag låg på den bäddade sängen en kväll, när jag upptäckte att hon läste från papperna.
”Vad är detta för något?”
”Vilket då?” (lätt nonchalant ton)
”Vem har skrivet detta?”
”Är det dåligt?” (min röst var så neutral som det gick)
”Nej. Verkligen inte. Vem är författaren?”
”Det är jag. Starten på min nya bok.”
”Jag känner inte alls igen din stil.”

Ett beröm från Solveig i dessa lägen betyder mycket mer än snälla ord från någon som tycker om mig. Hon är lektör sedan över tjugo år på BTJ. Hon är godheten själv när det gäller mycket, men aldrig att hon öser kompissnällhet över mitt skrivande. Där tror jag hon bedömer mig hårdare än kända författare. 😉 Just nu minns jag förra vårens ”slitande” på alla hennes lov. Där vi gick igenom varenda stavelse och försökte hitta alla eventuella fel i manuset ”Mina fotsteg i ditt hjärta.
”Kan du inte någon gång säga att något är bra?”
”Det är inte därför jag offrar ännu ett lov.”
Jag spelade ledsen cockerspanielhund. Ingen svår roll efter hundratals timmar med att hitta svagheter och fel i något jag lagt ner tusentals timmar på.
”Visst är det mesta bra. Kom så får du en puss sedan läser jag högt igen så vi märker att texten flyter.”

Solveig var alltså van vid att läsa och redigera mina barn och ungdomsböcker. Hon hade även läst min självbiografi. Hon kunde med andra ord min skribentstil. Trodde hon. 😉 Tänk att hon inte kände igen sin egen mans stil. Det är kul att överraska. Åt det hållet.

Från den lilla stugan som finns på bilden strömmade det ofta ut sjuttiotalsmusik, när jag satt där inne med min laptop och en stor hög med gamla kassettband som jag letat fram från gömmorna. Den där natten då jag vaknat och kommit på den nya titeln ”Mina fotsteg i ditt hjärta” har en speciell plats i min minnesbank. När temperaturen och väderleken tillät det satt jag gärna i skuggan under ett fruktträd. Livet skulle varit som i min innersta dröm – om vi lämnar min hälsa utanför inlägget.

 

Annonser