Tre hårda paket från bibblan

Gurun i PomonadalenDe hatiskaI mullbärsträdets skugga

Jag startade med Mikael Bergstrands tredje bok om Göran Borg och hans härlige indiske vän Jogi, eftersom det bara är ett fjortondagslån. Första boken ”Delhis vackraste händer” från 2011 tog mig med storm och jag gav högsta betyg. Därför är det alltid svårt med uppföljaren av en succé. Andra boken ”Dimma över Darjeeling” var också läsbar, men mina förväntningar var skyhöga och mina skratt under läsningen färre. Det ska bli spännande att få uppleva dramatik på nära håll då Mr Gora och Jogi drar till Österlen och en plats med namnet Pomonadalen. Undra om jag känner igen platser trots eventuella fiktiva namn? Men först ska det bli ett stort bröllop i Indien. Jag skulle aldrig vågat ha Jogis mamma till svärmor… 🙂

Björn Hellbergs förra bok föll mig inte i smaken. Den fick en mycket svag trea i betyg. Jag hoppas han ryckt upp sig i ”De hatiska”. Annars finns det en risk att han tappat mig som läsare, så länge som han håller till på ostkusten. Mitt tålamod med hans uppstyltade dialoger och torra humor är betydligt större när han vistas i mina gamla kvarter i Laholm med omnejd.

Egentligen borde jag läsa om ”Juryn” eftersom John Grishams senaste bok är en fristående fortsättning på hans hyllade roman från 1994, men jag har inte ork och tid. Jag tycker Grisham är en mycket skicklig författare inom denna populära genre och med en väldigt hög lägstanivå. Det är inte ofta hans svenska titlar innehåller så många ord som tre. Det har bara hänt två gånger tidigare. ”Det målade huset” och ”Den oskyldiga mannen”. Många av titlarna har bara ett ord. (17 st) Vilken är den bästa Grisham bok du läst? Eller tillhör du inte hans fanclub? I så fall tycker jag du ska prova ”Delhis vackraste händer” istället. Skrattar du inte där har troligtvis inte du och jag samma humor.
Humor är individuell, vilket är berikande. Jag och Lizette skrattade åt ”Pang i bygget” medan Solveig och hennes grönögda dotter inte klarade av den sortens humor när John Cleese överdrev. Då kröp det i dem. Jag tror att Jennifer skulle skratta mer nu än då. Solveig älskade att lyssna på mig i smyg när hon hörde mig skratta. Jag skrattade gott varje gång trots att jag sett avsnitten så många gånger förut. Orsaken stavades utbrändhet. Skratt förlänger livet enligt vissa experter. Men jag skulle aldrig komma på tanken att gå på en skrattkurs för att locka fram onaturligt skratt. Så lätt lurar man inte min kropp och knopp. Envishet är bara förnamnet. 🙂

 

Annonser

Film trettiotvå av femtio

I sista minuten

I sista minuten
Genre: Thriller 136 minuter, 1959.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 28/40
2). Bosse Lidén 2014: 107/120

Favoritkommentarer: ”Konstigt… planet besprutar växter där det inte finns några växter.”
Favoritscen: Den tysta scenen vid en öde karg busshållplats mitt på vischan.

Egna ord: Eftersom publiken alltmer började koncentrera sig på att hitta Alfred Hitchcock som statist i hans filmer, blev regisören tvungen att dyka upp tidigare och tidigare. I denna klassiker dröjde det inte mer än två minuter innan han hade oturen att inte få komma på en dubbeldeckare. 55 år efter sin premiär anser jag att intrigen i ”I sista minuten” fortfarande håller hela vägen. Möjligtvis kan jag störa mig på det tvära slutet som påminner om; Nu får vi packa ihop snabbt och ta en tågsemester. 😉 Det glänser om den rappa dialogen som är som en hyllning till språket. Stilsäkra ord far i luften och känns inte alls mossiga. Humorn och ironin är medryckande. Den svala Eva Kendall övertygar lika mycket som Roger Thornhills speciella bridgespelande mamma. Spänningen tar inte stryk av att humorn tillåts få ta plats. En svår våg att bemästra. Visst har vissa bilscener spelat ut sin roll, men jag hittar många regipassager där jag förstår att regissörer i årtionden har föreläst om Hitchcock, som en mästerlig förebild för kameraspråk och idérikedom när det gällt att hitta vinklar, och avundats hans sätt att låta kamerorna leka med publiken. Det är en helt annan historia att han säkert inte var lätt att jobba med och att han var en egendomlig och i många fall en elak och udda personlighet. ”För vem kan man lita på i denna bokstavssoppa? FBI? CIA? Polisen?” Jag läste att Eva Marie Saint har varit aktiv i filmbranschen så sent som i år. Nu som 90-åring. Cary Grant dog 1986. Han hann med att medverka i fyra Hitchcockfilmer och privat att vara gift fem gånger och ha en partner under en längre tid. Han är pappa till en dotter som heter Jennifer. Originalmusiken i ”I sista minuten” stod Bernhard Herrman för. Filmen är i färg.

Baksidetext: Roger Thornhill är en reklamman som råkar ut för ett minst sagt olyckligt missförstånd. På mindre än ett dygn är han plötsligt oskyldigt misstänkt för rattfylleri, bilstöld och mord. Thornhill blir jagad kors och tvärs över USA av både polis och ett gäng hänsynslösa mördare som är övertygade om att han är spion. Cary Grant spelar huvudrollen i Alfred Hitchcocks spännande, underhållande och romantiska thriller. I övriga ser vi bl.a. Eva Maria Saint och James Mason.

Kuriosa: I filmen ”En fisk som heter Wanda” heter John Cleeses rollfigur Archie Leach, vilket är Cary Grants verkliga namn. I Cary Grant-filmen ”Det ligger i blodet” nämner Grant själv namnet Archie Leach när han pratar i telefon och han säger att ingen har hört talas om Leach. Sådant tycker jag är häftigt.

Dagens fråga: Vilken Hitchcock film anser du är bäst? (Jag har haft frågan på Facebook hösten 2012).

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Jag ville sjunka igenom golvet

DSCN8173

Ibland kan tanken komma över mig. Hur många dumma saker har jag gjort genom åren? Hur många personer har jag sårat på livets väg? När jag var yngre hände det att jag blev för spontan och orden kunde komma snabbare än tanken. I det här fallet
kan jag inte skylla på ungdomens naivitet. Samtidigt är jag lite kluven så här efteråt. Vissa saker är roliga och detta kunde blivit en sevärd sketch.
Här har ni scenen. I mitt eget hus. Jag gick nerför trappan från vårt underbara vardagsrum för att ta emot en lagom stor kvällsgrupp på nedre plan där Lidéns Samlingsmuseum hyste sina samlingar. Enbart kvinnor från en syförening hade kommit för att besöka vårt museum på Bjärehalvön. Eftersom kvinnorna kom åkande med bilar hade jag förberett mig genom att sätta fram stolar framför köpmansdisken. (Annars hoppade vi alltid på bussarna och greppade mikrofonen.)
Förhoppningsvis hade gruppen en trevlig stund när jag berättade om oss, våra samlingar och min ekorre till svärmor. Efter en varm applåd gick jag runt disken för att aktivt visa vidare ute bland montrarna. Eftersom jag nyss sagt något om de originella mustaschkopparna gick jag ner på knä och pekade på de omtalade kopparna, som denna premiärsäsong stod långt ner i en monter.
DSCN8174
”Här har ni mustaschkopparna som jag nämnde för en stund sedan, som var så vanliga i slutet av artonhundratalet och i början av nittonhundratalet. Visst är det häftigt med porslinsbryggan, där mannen skulle placera sin stora välansade mustasch, för att slippa få den blöt. Flertalet män hade ju på den tiden en tjock och tät hårväxt på överläppen.
Där brukar det alltid komma några uppskattande utrop. Åhhh!  Vad vackra! Bedårande! Jag har bara hört talas om dem. Undrar om det fungerar?
”Tyvärr kan ni ju inte testa.”
Kvinnofnitter. Skämtet hade gått hem precis som de andra skämten jag levererat en stund tidigare som rummets tupp. Gruppen var yngre och direkt med på noterna. Då är det lätt att bjuda på sig själv.
Jag satt fortfarande på golvet med ansiktet vänt mot kopparna. Hörde de glada kvinnoskratten runt omkring mig, samtidigt som jag vände mig om med ett leende för att suga in mitt skämt och… och stirrade rakt in i den kraftigaste hårväxt jag sett på länge. Inte bara en rejäl mustasch utan en massa långa hårstrån på hakan. Detta satt växande på kvinnan som stod närmast mig. Inget jag hade noterat under min berättelse som pågått i 15-20 minuter när sällskapet hade suttit på klaffstolarna.

Jag bara gjorde det. Drog in ett diskret andetag medan mina ögon bytte kanal. På något vis rullade livet vidare. Inget speciellt hände. Jag reste på mig och satte på min bandspelare i munnen. Det bubblade i kroppen. Jag skämdes i hjärnan. Ändå lyckade jag rädda mitt ansikte för stunden, eller så var det en kvinna som passade på att rädda mitt skinn med någon förståndig fråga. Jag har en lucka där.
När jag samlade ihop stolarna kom verkligheten tillbaka. Förlåt!

Solveig undrade vad som hänt när jag osammanhängande inte kunde stå stilla och knappt fick fram ett vettigt ord, när jag kom upp igen.
”Fram med det nu. Vad gjorde du för dumt med kvinnorna?”
”Vilka kvinnor? Jag orkar inte med om du har så roliga frågor.” Solveigs fråga gjorde saken etter värre, men till slut kunde jag knyta ihop storyn.
”Nästa grupp tar jag”, sa min Solveig.
”Lovar du det? Jag har bestämt mig för att omedelbart sluta skämta. Aldrig mer.”
”Det kommer du garanterat aldrig kunna hålla. Såg du verkligen inte mustaschen?”
”Då hade jag såklart vaktat tungan. Hade jag sett den skulle jag kommit av mig helt i föredraget och börjat prata om fel saker, precis som John Cleese gjorde i ”Pang i bygget” när tyskarna kom till Fawlty Towers.”
”Okej. Det kunde alltså blivit värre. Bäst att vi tar bort mustaschkopparna till imorgon när nästa syförening kommer.”
”Redan fixat. Jag la ett tjusigt stort lakan över just den montern.”
”Det skulle inte förvåna mig det minsta om du gjort det. Du får sluta titta på Basil Fawlty eller vad John Cleese rollfigur heter.”
”Vänta lite. Har du inte ett hårstrå där på ha…AJ. Inte nypa så hårt. Jag är gjord av ömtåligaste porslin. Jag skojade bara.” 😉

DSCN8175

 

 

Den svampätande hunden

Humor är ett vitt begrepp. Det finns så många olika sorters humor. En person kan skratta så hon blir tårögd medan hennes gubbe skakar på huvudet åt henne och tycker att det var det fjantigaste han hört och sett på TV på länge.

Solveig har svårt för John Cleese i rollfiguren Basil Fawlty i ”Pang i Bygget” men hon gladdes när hon hörde mig gapskratta åt avsnitten efter det att jag fått diagnosen utbränd. Jag vet inte hur många gånger jag sett de tolv avsnitten. Tyvärr har jag dem bara på VHS men måste snart köpa DVD filmerna för att få min dos igen. Vår kombinerade DVD/VHS-spelare som vi behållit som komplement gick nämligen sönder för ett tag sedan.

Det är samma sak med historier och vitsar. Smaken är delad. På gott anser jag. Denna historia tilltalar mig. Hur är det för dig som läsare? Jag har hört den förr men läste den på nytt för ett tag sedan i en Karin Brunk-Holmqvist bok.

Ett par skulle ha gäster och de diskuterade vad de skulle bjuda på. Hustrun föreslog stek med svampsås. De hade gott om svamp som de själva plockat. Mannen menade att de inte var så vana svampplockare och var orolig för att gästerna skulle bli dåliga av svampen.
”Vi kan testa på hunden först. Överlever den kan det inte vara någon fara”, sa hustrun. 
Hunden fick av svampen och verkade hur pigg som helst så de bestämde sig för att tillaga såsen med sin egen svamp. När gästerna ätit huvudrätten kom hembiträdet in och viskade till värden:
”Hunden är död.”
Nu blev det bråttom. På gränsen till kaos. Alla fick snabbt åka till sjukhuset och bli magpumpade. När värdparet sent om sidor kom hem igen flög hembiträdet på dem.
”Han har varit här.”
”Vem?”, frågade mannen både matt och trött.
”Han som körde ihjäl hunden.”

Denna tisdag ska jag skriva klart ett hundratal julkort. Inser att jag är sent ute. Eller inte. Dessa kort kommer att hamna överst i postlådan och sedan överst i julkortscontainern och därmed resa iväg först i lyxig förstaklass. 🙂
Jag har lagt fram en bunt julskivor som ska få mig i rätt stämning. En klunk av glöggen hjälper också till skapa gemyt. Synd att det börjar bli mer grönt än vitt utanför mitt fönster. Jag som hade beställt en vit jul. Det måste ha blivit fel någonstans. 🙂

”Jag såg mamma kyssa tomten jag”, sjunger Troll från den röda CD:n  från Absolute Christmas.  På fredag kommer kåseriet ”Den dumma tomten”. Jag ska bara ”Trolla” lite med bokstäverna först. Musikminnet på torsdag är hämtat från en kultfilm.