Hopelessly devoted to you

Grease

I måndags var vi föräldrar bjudna till skolans aula för att se Grease. Vår yngsta dotter Lizette spelade en roll i musikalen. Hon är med i teaterprofilen på fredagar. Hon går i åttan och det är alltid niorna som har huvudrollerna i årets stora framträdande. Mina tankar gick till en tid då jag var kär upp över öronen i världens sötaste blondin…

…När jag kom ut från biografen Röda Kvarn var jag mer än nöjd. Jag var så belåten med filmen att det fick bli en repris två veckor senare. Fjorton nätter där jag drömde ljuvliga drömmar om Sandy Olsson från Australien. Den söta blondinen på Rydell Highschool i USA.
Engelska Olivia Newton-John hade varit popstjärna i fem år när hon fick rollen som Sandy i filmen ”Grease”. Den numera klassiska filmmusikalen blev en kult världen över. Det dansades på diskoteken till hitsen så att golven gungade. Sandy tänkte på Danny Zuko när hon gick ut från Frenchys hus med brevpapper och penna i handen. Hon lutade sig mot räcket på verandan. När hon började sjunga balladen ”Hopelessly devoted to you” sjöng hon rakt in i mitt pojkhjärta i mitten av biosalongen. Mitt är nog inte det första hjärta som krossas. Mina ögon är inte de första som fäller en tår.
Det var det oskuldsfulla som tilltalade mig. Hon såg ut precis som flickan jag hade drömt om. Jag kan inte tänka klart. Min hjärna säger: glöm honom dummer, men hjärtat säger: släpp inte taget. Du måste hålla ut.
Vi skulle gå barfota hand i hand längs strandkanten. Tillsammans titta på eldklotet, som gick ner i horisonten bakom Tylön i Tylösand. Lekfullt stänka vatten på varandra. Därefter skulle jag jaga ikapp henne. Avslutningsvis skulle vi utforska varandras kroppar tills stjärnorna lyste upp himlavalvet. Jag kunde känna den salta smaken på hennes mjuka läppar. Se det blöta tyget på hennes blus som avslöjade hemliga konturer.
För mina kompisar vad det precis tvärtom. De föll pladask för Sandy när hon i slutscenen hade tuffat till sig för att impa på Danny. Tände till på hennes trånga läderbrallor, att hon rökte en cigarett, att hon hade en helt annan look. Jag vet inte om de var mogna nog för min åsikt om att man ska vara sig själv. Inte spela en roll som inte var äkta. Inte förändra sin personlighet bara för att vinna tillbaks en kille som inte förstått vilken pärla han hade haft i sin hand. Om hon valt mig skulle hon fått vara den tjej hon innerst inne var.
Av en kompis lillasyster fick jag en posters. Från den dagen tittade Olivia på mig varje gång jag stängde dörren till gillestugan, där jag hade mitt pojkrum. När jag flyttade hemifrån flyttade givetvis Olivia med. Hon tog plats på mitt kylskåp. Kanske var hon ett kallt inslag när jag hade dambesök. Som om det lyste rött för upptaget till ett personligt rum. Vet inte om det hade varit bättre med John Travolta (jag får ringa Jonas Gardell och reda ut det). Lite salt i såret var åldersskillnaden. Det var Staffan som kom med ovädret. Glädjedödaren. Tack Staffan. 🙂
”Olivia Newton-John är en bit över 30 år.”
”Skämtar du?”
”Visste du inte det?”
Jag trodde bergis att det handlade om avundsjuka. Min Olivia kunde inte vara en dag över 18 år. Det var jag som hade fel. Jag bläddrade fram det hemska i en biografi på biblioteket. Med tunga steg vandrade jag hemåt i höstblåsten.
Tiderna förändras. Livet går vidare på något vis. Tar nya svängar. Jag gifte mig inte ens med en äkta blondin. Ändå kunde jag inte låta bli att köpa DVD:n. Vet att det kan vara direkt livsfarligt att se om en film man älskat för länge sedan. Det är nu som det kommer fram om det är en klassiker som ex. ”Casablanca” eller en kalkon. Musikalpjäsen på Broadway som blev en biofilm har fortfarande bra musik och dansnummer. När jag såg om Grease 2012 tyckte jag att storyn var rätt tunn som biofilm. Men hon i läderbrallor… hon gick inte av för hackor. Hon var kittlande tuff och läcker. 😀

Tack Lizette för en fin föreställning och ljuva tonårsdrömmar.

DSC_16430017

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.
Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.
Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet.
Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Annonser

En manlig blogg

Det är intressant det här med bloggar. Innan juni i år hade jag mina egna åsikter om vad en blogg var för något. Jag vill inte i detalj gå in på mina smutsiga, elaka, vidriga tankar som kretsade runt i mitt huvud. De flesta tankarna hade hamnat där efter några felbesök genom åren. Dessutom hade jag läst om ämnet i tidningar och skrattat åt skämt på film. Alltså kunde jag ALLT om vad en blogg var för något skräp.
I slutet av juni gjorde jag något som inte är så vanligt för män. Jag blev med blogg. Visst var min fru inblandad. Det blir ofta så när det handlar om befruktningar. Under våren hade HON sått ett frö. 😉
”Det är klart du ska ha en blogg. Skulle passa dig utmärkt.”
Sakta växte tanken i min kropp under veckorna – som blev till månader. Till slut kunde jag nästan känna hur det sparkade i magen. Samtidigt får man inte glömma bort att det gjorde så ont på slutet. Jag fick problem att gå och började vagga som en gås. Satt mest. Jag kommer aldrig att göra om det. Det var komplicerat och krampaktigt innan den föddes. Vet inte om det var för att jag var förstföderska eller bara av skälet att jag var man och de flesta aldrig gör det.
”Aldrig mer” skrek jag rakt ut i den regniga Midsommarnatten när det började närma sig högtidsstunden och allt tekniskt krånglade som mest.
”Bara håll ut. Dra djupa andetag. Andas sedan lugnt.” tröstade Solveig som hade två erfarenheter i bagaget.
”Lätt för dig att säga. Föda små nätta tjejer är väl inget märkvärdigt. Är det du eller jag som ska föda en tjock bloggbaby? Snart struntar jag i det här.”
”Du kan inte ångra dig nu. Hur skulle det se ut? Du är halvvägs. Titta på skärmen. Tänk på något roligt. Vad ska den heta?”
”Du försöker bara lura mig. Vad sjutton är en WordPress-moderator? Jag vill ha en sugklocka och hit med lustgasen NUUUU!!!!”
Inte gick det lättare när jag tryckte på översätta. Då trodde jag att jag skulle bli helknäpp. Jag är inte bra på engelska men nu funderade jag skarpt på om jag var och är svensk sedan födseln. Eftersom mina föräldrar är döda är det inte lätt att kontrollera i efterhand. All text var grekiska. Jag gav upp och satte mig ner på golvet. Tjurade i tre sekunder. Sedan vände det tvärt. Överdosen av lustgasen fick mig att börja tokgarva åt eländet. Vilken svenskengelska det blivit av den engelska texten. Tur att några andra förstföderskor hjälpte mig via E-mejl när jag körde helt fast.

Det har gått ett tag. Tiden har runnit iväg. Min blogg fyllde halvår för ett tag sedan. Jag har tagit mig tid att vandra runt bland andras bloggar. Så många olika typer det finns och så många roliga och intressanta människor som bloggar. Jag är givetvis svag för de med humor och de som kan bjuda på sig själva. Varva högt och lågt. Blanda skämt och allvar. En del är jätteduktiga på att skriva eller ta fina kort. Jag har några favoritbloggar som jag besöker varje dag med ett leende. Dessutom har de ofta till höger en lista med bloggar de själva följer. Det blir som en spännande julklappslista till mig.
Nu är det såhär att jag är lyckligt gift med EN kvinna. Ännu bättre är att samma kvinna INTE är svartsjuk. Vet inte om jag accepterat att hon hade haft hundra kompismän. Hon säger att jag inte hade gillat det. Då är det väl så. Kvinnor har alltid rätt. Solveig retar mig ibland. Kommer in och undrar om jag har tid med henne en minut eller om jag är upptagen med någon Diana i Australien eller Meg någonstans i Kisa.
”Kliv på. Det var bara Cameron Diaz. Hon ville vi att skulle fika nästa gång hon hade vägarna förbi Ystad.”
Jag har försökt några gånger att leta män. 😉 Men jag blev megapopulär. Jonas ville att vi skulle träffas på ett Internetcafé på ett glas mellanmjölk. Peter att vi skulle sjunga duett i Malmö. En finsk Marc att vi skulle raka av oss håret. En dansande fotbollskille att vi skulle smita in på Ullevi mitt i natten när det var stjärnklart. 😀
Så lätt ger jag inte upp. Jag kan inte hjälpa att jag är lagd åt det andra hållet. Jag står för det. Jag har ändå envist letat vidare. Någonstans finns den rätte. En man som har en blogg och samma vida intressen som jag. De få män jag har hittat har mer varit intresserade av något speciellt ämne. Målat in sig i en nisch jag inte kan så mycket om. Då blir det inte att jag släpper iväg en sådan här kommentar. ”Snygg fågel du tagit kort på. Hur många taggar är det? Pratar den goja? Får honorna två eller tre barn? Ska den vara så röd på huvudet? Mås den riktigt bra. Vad är normaltempen… tar man den i näbben eller… du behöver inte dra i alla fjädrar om dess härkomst.”
Det finns en gräns för min tramsiga ådra. Jag flyger istället vidare till nästa kvinnliga blogg.
Tänk att vi aldrig har träffats. Jag och mina osynliga NYA vänner. Ändå känns det som om jag känner vissa riktigt bra vid det här laget. Som alltid är det svåraste att få tiden att räcka till. Jag skrev ett långt personligt brev upp till Fredrik. Ni vet Sveas huvudfader. Han har inte svarat ännu. Mitt förslag är briljant. Hoppas att jag kommer att få något slags pris. Ett tidspris. Eller tidlöst pris som jag kan hämta över en lätt måltid den 10 december. På ett vis är det både smart och enkelt. Läs noga nu!
Varje dag i veckan när vi sover som djupast införs vintertid. Klockan blir ett istället för två. Visst var det en smart idé? Jag gick in på några fler detaljer om Fredrik hade slut på sina. Tänk på det ”braiga”. Vi kommer att bli yngre än vad vi skulle varit annars om klockan bara sprang iväg som vanligt. 😉
Fredrik ger säkert med sig. Kliar sig i håret och fattar rätt beslut. Glöm sedan inte att ställa tillbaks klockorna en timme när ni lägger er med tanke på bloggtimmen. ”Bosses bloggtimme” borde den döpas till. Jag ser tidningsrubriker, text-TV och nyhetsprogram påminna det svenska folket. Sedan blir det till en vana. En trevlig vana. Andra länder kommer att följa efter 🙂
Man kanske skulle skaffa en till? Ensambarn blir så lätt bortskämda. Varför inte adoptera en blogg från ett fattigt land.
Blogg på Er alla läsare. Helst ni som orkat läsa ända ner till denna rad. 😉

Tillägg: Jag har stött på en mycket bra manlig blogg sedan jag skrev detta. Livsnjutaren är hans alias. Den bloggen rekommenderar jag varmt. Gör gärna ett besök. http://siotiumest.blogspot.se/

Tour de Sea

Enligt ett sportrykte finns det några små cykeltävlingar som heter Tour de France och Giro d´Italia. Hur kul kan de vara egentligen? Jag råkade se ett inslag på dumburken. Såg hur de cyklade så tätt intill varandra så man kan kunde tro att allihop är rädda för att köra vilse. Tydligen visste de inte riktigt vart de skulle heller. Cyklade mest upp och ner för kullarna i Alperna som vilsna själar. Verkade vara hemskt förtjusta i just en gul tröja som de jagade efter att få bära. Ett mysterium bara det. Om det är något jag inte vill ha när jag cyklar är det just en gul tröja. Aldrig glömmer jag gamla misstag med gula tröjor och ett par gula badbyxor som jag hade som barn. Vid varje tillfälle på sommaren träffade jag på svarta djur som var på släktträff i luften. Snart såg mina kläder mer svarta ut än gula. En del djur letade sig in på pinsamma ställen eller stirrade mig rakt in i nålsögat. Då gällde det att vara kall. Vänta ut dem. Inte blinka först. Visa att man var blödig. Fast om man började gråta vann man ändå på ett vis när de sköljdes ut.

Jag och Solveig cyklar istället Tour d´Sea. Vi avverkar en ny etapp precis när vi känner för det. Behöver inte ta hänsyn till tidtabeller, reklampauser eller teamtjafs. Går istället efter dagsform och rådande väderförhållanden. Vi sätter cyklarna på bilens cykelhållare och far iväg. Inledningsetapperna är avklarade. Vädret har varit perfekt. Nästan ingen vind och en värmande sol. Utsikten magnifik. Ett glittrande hav med guppande små båtar som samspelar med Bornholmsfärjan. Det enda problemet har varit att hålla andan. Vet inte om det kan räknas som ett rekord om man klarar en kvart. Tiden för att ta sig förbi reningsverket och den sura tången. Okej! Jag erkänner. Jag fuskade ett par gånger. Önskade samtidigt att jag inte hade något luktsinne.

Dessutom är det skönt att slippa se rumpan på hjälpryttare och riskera att bli stoppade av dopingpolisen. För det är väl inte så illa… måste läsa på fusklappen… njet. Zoegas kaffe står inte med på den numera omfattningsrika dopinglistan. Skulle i så fall ha stått efter både Löfbergs lila och extra starka Läkerol. Österogen? Vänta lite. Nää! Det är fel lista. Vad gör min personliga inköpslista i cykelkorgen?

En sak har vi gemensam med alpklättrarna. Vi använder cykelhjälm. Man ska vara rädd om det lilla man har. Sist jag räknade hade jag niohundratrettioen hjärnceller kvar. Nu kan det hända att ett dussin är på semester och några andra fick nog när jag skulle lösa ett problem i ett korsord för någon timme sedan.

Helt ensamma är vi aldrig på turerna. Trots att vi provat varianten med att starta en etapp redan vid åttasnåret. När vi kommit till en lämplig parkering med havsutsikt och en blå plasttoalett har vi till och med fått problem med att hitta en ledig bilparkeringsplats. Överallt finns utlandsskyltade husbilar. Sverige är ett Paradis. Det har spridit sig värre än det osanna skvallret om att Jonas Gardell har blivit kär i Eiffeltornet. Ingenstans längre ner i Europa kan man bo gratis på samma gästvänliga sätt. Artiga är de också. Hejar på olika språk. Syftar nu på ägarna och passagerarna. Inte husbilarna. Det är bara i filmer som ”Bilar” som de pratar med varandra.

Lite trött blir jag antagligen av cyklandet. Både nu när jag sitter här med en öm bakdel och svamlar och även när vi i morse kommit tillbaka till bilen och hejat på alla nya vänner som just vaknat i sina husbilar och förberedde sina frukostar. Överallt doftade det olika exotiska dofter som fick mig att lite dumt treva i byxfickan efter mitt pass. Var jag verkligen kvar i Sverige ett par mil väster om Ystad? Drömde jag dagdrömmar? Med en tom blick tittade jag ner i den vita sanden, som om jag letade efter ett par kvarglömda svenska ord.
Samtidigt är det helsant. På ett vis. Att jag ÄR ute och cyklar. Då och nu.
Som vanligt 🙂