Sex mil hemifrån; etapp två

Vi nådde sex mil vid de södra backarna i Brösarp. Denna gång skulle vi inte springa upp och ner i de berömda backarna, utan ta vår längre promenad senare.
Undra om det flockades många nyfikna omkring ”målarprinsen” Prins Eugen när han på somrarna på 1930-talet avbildade backarna ur olika perspektiv. Den berömda Bregottreklamen är inspelad i södra backarna. Personligen förknippar jag platsen med satirfilmen ”Äppelkriget” av Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Den berömda duon var inspirerade av de planer, som smiddes på 1970-talet och som jag är tacksam för aldrig blev genomförda.

Vi fikade på Café Smulan i Brösarp. Det var gott och jag uppskattade jukeboxen och annan trevlig inredning.

Två ballader som jag får behagliga rysningar av. Jag var för ung för ”A whiter shade of pale” när den kom, men den låten har jag tagit till mig senare. Balladen från filmen ”Saturday night fever” har jag dansat tryckare till och jag har kvar LP-skivan.

Nu åkte vi tillbaks längs med väg 19 en bit innan vi svängde av till ett ställe som vi tänkt besöka flera gånger tidigare. Det handlar om ett slott som jag förknippar med konserter av stora artister och studentbaler. Visst är det en fin gammal bro?

Vi hade tur med vädret och slapp regn under vår mysiga promenad till Poesiträdet och längs med Kärleksstigen. ❤

Vi blev sugna på att bo i det där huset med de vackra omgivningarna.

Kronovalls slott ligger på en holme och är omgivet av vallgravar. Huvudbyggnaden är uppförd 1760. 2014 var slottet Sveriges enda vinslott. Åtta meter under ytan i källarutrymmet lagras tiotusentals flaskor av mousserande vin enligt Wikipedia. På slottet bedrivs numera hotell-, restaurang- och konferensverksamhet.

Nästa stopp blev Skåne-Tranås där vi inte skulle spisa hos berömda Daniel Berlin som omnämnts i restaurangguiden White Guide.

Däremot besöka kända Längorna av två olika skäl. Jag för att utforska damkläderna och Solveig för …

eller så var det tvärtom. 😉

Vi avslutade vårt besök i Skåne-Tranås i den gamla skolans lokaler där de numera rostar kakaobönorna på plats.

Vad svårt det var att välja praliner till vår ask. Så många frestelser och möjligheter. Vi lät andra människor gå före oss.

Denna hemliga ask har vi gömt på ett säkert ställe, så vi kan ta fram den en stormig och mörk höstkväll och minnas tillbaka till sommaren 2015. Inte bara lavendel i trädgården utan även i munnen. 😉

Fast text: Solveig kom på en idé i våras som jag snabbt nappade på. Vi bestämde oss för att nollställa trippmätaren och åka iväg sex mil hemifrån. Några önskemål har vi förberett, andra får dyka upp spontant längs med de skånska vägarna. När vi nått sex mil vänder vi bilen och gör stopp längs med hemvägen. Du som läsare får jättegärna ”låna” min nya kategori. Det hade varit intressant att se vad du upplever sex mil hemifrån dig.

Ibland blir det fel men ändå bra

Min ena byxficka var tung. Jag hade laddat med enkronor som mina bloggvänner Åse och Sandra R sagt. Inget lämnade jag åt slumpen. Idag skulle vi äntligen besöka det häftiga fiket i Vollsjö. Fiket som hade inredning från femtiotalet, en hägrande jukebox och mysiga tanter som stamgäster. Vad skulle jag välja för låtar? Tro inte att jag skulle lyssna på nostalgi från tiden jag själv varit med om. På femtiotalet visste jag inte vad musik var för något. Men Elvis är lika aktuell när man än är född i livet. Dessutom fanns det säkert massor av andra coola låtar från andra artister. Det var jag helt säker på.
I söndags gjorde Solveig en viktig upptäckt på nätet. Vollsjö hembageri hade inte öppet på måndagar. Alltid bra att titta efter så man inte åker fel dag. Man måste vara Einstein. Sandra R kom med ett sent tips på bloggen. Föreslog att vi skulle besöka Thuleslund som ligger i närheten. Vi tänkte börja med det tipset eftersom vi var mätta efter en god lunch. Vi tog därför väg 13 upp mot Sjöbo. Efter den långa flygrakan blev det tvärstopp. Asfaltläggning.
Sommarens stora väghobby.
Vi fick stå länge i kö. Till slut kom en vit bil med en stor skylt på taket. Ledbil. Följ mig. Jag är väluppfostrad. Gjorde som tjejen med den långa blonda flätan bad om. Följde snällt efter som fjärde bil. Det var en lååång sträcka. Plötsligt vek den lilla bilen av tvärt och tvärbromsade. Bilarna framför oss sneddade lite vänster för att inte köra på en lång rad väntande stillastående fordon.
”Bäst att lyda”, sa jag käckt och sänkte farten och låtsades svänga efter ledbilen.
”Nej pappa!” hördes det från baksätet.
”Det står ju följ mig med stora bokstäver på taket. Var inte du rädd att jag skulle svänga?” frågade jag Solveig.
”Nä. För en gångs skull inte. Inte ens du skulle göra en sådan knäpp grej.”

Tänk att det kan ligga en stor affär mitt ute på landet. Möbler, inredning, design, interiör m.m. Det blev några fynd. Vilken tur att jag inte tog min grönrandiga tröja som jag hade som facebookbild förra året. Framför mig såg jag min tvillingsyster.

Jennifer tog sig en paus.

Nu började det suga i fikatarmen. Vollsjö låg bara några kilometer från Thuleslund. Vi hittade lätt till fiket. Såg väldigt mörkt ut. Helt tomt på kakhyllorna. Nedsläckt. Vi såg jukeboxen genom fönstret och de gamla möblerna. Skylten skvallrade om att de bara hade öppet fredag-söndag.

Vi åkte tillbaka igen till Thuleslund. Köpte fler saker och fikade. Diabetikern i familjen tänkte smart. Köpte cola med zero sugar och kompenserade med en chokladbiskvi. Eftersom det var en molnig dag hade han passat på att ta på en svart tröja. Om det är någon som undrar har jag faktiskt fler än två t-shirtar. Minst tre. 🙂 Ska tänka på det om jag vill vara med på fler bilder. Men jag trodde det var superviktigt att ni ständigt vill vara uppdaterade på; Vad gör ”jag” just nu?

Ha! Det blev flera doser Elvis ändå. Vilken bild ska jag välja?

Vad spännande det är att plötsligt befinna sig på grusvägar med djupa hål i. Se ortsnamn som inte finns med i boken ”Vår vägkarta”. Äntligen se ett namn som stämmer. Endast tre kilometer dit. Åka och hoppa på vägen och låtsas att man är på Liseberg. Se att en lampa tänds som berättar att bensintanken är inne på reserven. Hoppa lite till. Fortfarande kvar på grusvägen otäckt nära djupa branter. Se en ny skylt. Samma ortsnamn. Fortfarande tre km kvar. Måste tänka positivt. Tur att det inte stod sex kilometer på skylten. Plötsligt börjar det ösregna. Blir alldeles mörkt eftersom vi befinner oss inne i trollskogen i Fyledalen. En underbar plats i Skåne. Tror jag. Har jag läst om. Varför? Varför hade vi inte tankat innan vi åkte. Jo. Därför det var 16 mil kvar enligt vår mätare. Det finns säkert en OK-mack lite varstans i trollskogen längs med de gropiga regnfyllda vägarna resonerade vi klokt. Vi måste ha kört fel. Kan vi ha kommit så galet att vi börjar närma oss någon förort till London? Fyra mil kvar till soppatorsk.

Till slut nådde vi asfaltsväg igen. Kände igen oss. Lärde oss hur vi ska hitta till Fyledalen en annan gång. Då ska vi ha med oss en välfylld fikakorg och en fylld tank i bilen. Vandra i trollskogen. Sjunga och ropa högt och se om det ekar.

Tack snälla Åse och Sandra R för bloggtipset om jukeboxfiket. 🙂 Liksom flickan med svavelstickorna tittade jag lite försiktigt från andra sidan fönstret. Tack lite mer till Sandra för outsidern Thuleslund dit vi kommer att återkomma. Fanns en hel del spännande saker som man kan köpa i present eller fylla på med hemma. Jag har så ont i ryggen. Går så snett. Måste tömma ut enkronorna. 😉

Vad vackert det var ute på fälten. Vallmo och blåklint måste vara två av de finaste ogräsblommor som finns. Vi fotade inga blommor. Det var för mörkt ute. Min gamla bild från Österlen får duga.

Önskar er en fin onsdagskväll. Kram från globetrottern Bosse 😉

Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Detta är ingen engångsföreteelse. Kunde hända när jag minst anade det i mitt vardagsliv…

Jag satt på ett fik i Göteborg. Hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Läppjade på det heta kaffet. Jag var ensam vid både bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag. Jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade inte till gymnasieskolan i Halmstad. Istället ville mitt gratiskort vädras på SJ. Jag lydde därför både cykel och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet. 😉
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp. Såg framför mig en ”äldre” kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de rätt många tomma borden.
Hon sa först inget. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att  det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna. Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant.
Under den närmaste timmen hann resten av mitt kaffe bli kallt. Jag tog inte en klunk. Satt istället och lyssnade på en främmande kvinnas dilemma. Jag sa inte många ord. Stack in någon förnuftig replik som jag nästan blev överraskad själv av. Kom de orden från min mun? Hennes historia var som tagen från en bok eller film.
Kanske är det inbillning. Kanske överdriver jag min egen betydelse. För jag kom inte med någon perfekt lösning. Hur skulle en sextonårig kille kunna ge något till en ”tjugofemårig” kvinna? Hon var bara tyst i ungefär fyra och en halv minut av musikaliska skäl. Ändå trollband hon mig hela tiden. Hon pratade lugnt. Nyanserat. Väl medveten om den otäcka sits hon hamnat i. Tiden. Varför vet jag hur länge hon satt tyst och blundade? Enkelt. Jag hade fått en uppgift.
”Var snäll och ge mig en låt som du älskar.”
Eftersom detta var ett av mina favoritfik förstod jag med detsamma frågan. Jag gissade på att hon behövde inre tid. Utan att svara reste jag på mig och gick fram till jukeboxen. Log inåtvänt när jag läste att den fanns kvar där sedan sist. G8. Den perfekta låten. Min vemodsfavorit just då i balladvärlden. Med en text som både skar djupa sår och plåstrade om. En melodislinga i bakgrunden som förtrollade mig vid varje lyssning.
Hon blundade när jag kom tillbaka till bordet. Jag fuskade. Blundade inte. Betraktade istället hennes nätta ansikte. När tonerna till den underbara texten dog ut tog det några sekunder innan hon öppnade ögonlocken och tittade djupt in i mina ögon.
”Jag vet inte ens ditt namn. Detta var bland det finaste någon gjort mot mig.”
Jag svarade inte. Vågade inte ens säga ordet tack. Min röst hade inte hållit.
Ni belönas inte med låten. Jag har tusentals inre berättelser som bor i olika fack. Många av dessa skulle bli förstörda om de kom ut i offentlighetens ljus. Istället får ni denna mer glada och passande låt. För det är så min hjärna fungerar. Denna melodifestivallåt leder numera mina tankar alltid vidare till en helt annan typ av låt, vidare till ett speciellt bord, till en intim stund med en främmande medmänniska med höstkläderna på och ett fladdrande rött hår utanför caféfönstret.
Kvinnan gick nämligen först. Vi reste på oss båda två. Hon gav mig en mjuk kram och en puss på kinden. Sa några vackra ord i mitt ena öra som jag aldrig kommer att glömma. I nästa ögonblick såg jag henne genom glasrutan. Först då såg jag det jag inte tänkt på tidigare. Visst hade jag haft god tid på mig, från jag funderade på om Brighton skulle rå på Stoke i åttonde matchen, till kramen, men det var först nu som jag såg att hon var rödhårig. Jag som hade varit allergisk mot rödhåriga sedan jag var fyra år gammal. Läs 15 januari, 2013. Jag vill så gärna tro att vårt möte var menat. Vad tror du läsare? Menat eller en slump?

Jag har träffat många olika typer av människor på min vandring på jorden. Förr kunde möten uppstå precis överallt. Massor av gånger har jag lyssnat på ytterst personliga saker. Jag borde blivit psykolog. Under några intensiva år läste jag in allt inom just det ämnet. Har alltid varit intresserad av det inre, djupet hos mig själv och hos andra. Denna låt deltog gruppen Landslaget med i Melodifestivalen en handfull år tidigare. Du som läst allt förstår kopplingen med denna trallvänliga låt. Musikmässigt och textmässigt så långt ifrån vad som tonade fram från jukeboxen den här speciella ”skoldagen”. Den gamla jukeboxen blir jag alltid glad av. Den andra låten får mina hår på armarna att resa på sig och jag drabbas av många olika sorters intima känslor.

http://youtu.be/DUw_eXyhdIo