Gles gran men gosiga töser


Foto nummer 20

Leken är STÄNGD. 😀
Inlagd klockan 21:33-08:11
Deltagare: 18 st
Först blev: Cecilia Ottosson

24 st julfoton i separata blogginlägg:
Lämna en kommentar; ex. glad gubbe eller vad som helst när ett ensamt julfoto dyker upp på bloggen under november.
Poängfördelning: 5-3-2-1-0 poäng. (Ettan, tvåan, trean, deltog, deltog inte.)
Jag skriver ordet STÄNGD som avslut. Tidigast en timme efter inlagd tid.

God Jul och Gott Nytt År

familjefoto

Det var svårt att få plats alla på samma foto. Därför fick jag ex. ta av min vänstra arm.
Melissa och armen fick samsas på köksbordet.  🙂
På de tjugonio första bilderna hade jag en vit skjorta på mig. Då kände jag mig som det svarta fåret. Då var det också åsikter om att mitt huvud lutade. Vaddå då? Jag tänkte ju placera det under armen som jag brukar göra.
Det går utmärkt att åka pulka nerför min högra axel för den som är sugen på det. 😉
Kram från Bosse Pisa

Världen & Vardagstankar: 10 av 30

DSC_0618

10. Vilken av årets svenska högtider är din favorit och varför?
Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015. Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en kort sammanfattning i en kommentar, strax innan nästa fråga. Kanske redovisar jag svarsalternativet som fick flest ”röster”. ❤
Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.
Du får ha en trevlig inledning på årets Påsk.

Barrtävlingen

Jag kommer från en familj där vi ofta lekte, tävlade och spelade spel. Inte konstigt att jag förde vidare dessa gener.

Solveig har många goda egenskaper. Jag önskar att jag hade hälften av dem. Men en sak som överraskade mig när vi flyttade ihop i Hjo var när jag skymtade en dålig förlorarsida i hennes personlighet. Absolut inte den värsta sorten. Inget skrikande, inget slängande, inga hårda och fula ord, möjligtvis en aning bortförklarande. Hon var ärlig redan från början och erkände att hon var lagd åt det hållet. I hennes hem hade det heller inte varit så mycket spelande. Nu fick jag egentligen inte se så mycket av denna sida. Spelade vi intelligensspel vann nästan alltid hon. Jag gratulerade henne och hon berömde mig för att jag var en så god förlorare. Vissa saker skalas av med tiden. Numera ser jag aldrig några sådana tendenser. Inte hos henne och inte heller hos våra barn.
När det var dags att städa ut vår första gemensamma jul dök tävlings-Bosse upp som en försenad jultomte.
”Ska vi tävla? Det blir mycket roligare då. Den som hittar flest barr vinner.”
Solveig lyssnade på mitt förslag och godkände reglerna. Jag hade en stund tidigare slängt ut den barrande granen i trädgården. Vi visste båda två att den hade barrat en hel del. Vi hade under några veckors tid fört vidare barren när vi gått omkring i den rymliga lägenheten. Barr borde finnas överallt, men givetvis mest där granen stått i vardagsrummet och på dess saliga väg ut genom lägenheten där den stött emot alla våra bokhyllor i korridoren.
Enligt de muntliga reglerna fick vi inte öppna ytterdörren. Bara ta barr som fanns inne i lägenheten. Vi hade en kvart på oss. Jag ställde äggklockan och sa några sista fraser.
”När den ringer häller vi ut våra plockade barr från fryspåsen. Må bäste MAN vinna. Den som förlorar får bjuda på en hemlig överraskning till helgen. Någon fråga?”
”Ha. Du slant visst på ett ord. Må bästa KVINNA vinna. Skyll dig själv. Jag slår dig lätt”, sa Solveig och vädrade något stort.
Solveig såg nöjd ut när vi möttes på golvet i en vrå en stund senare. Hon ville att vi skulle jämföra våra påsar. Log ett retligt leende och fnös åt min påse som jag var rätt belåten med.
”Vill du stoppa klockan? Så slipper du få storstryk”, kläckte hon ur sig en gång när vi möttes någonstans och där hon tyckte att vi skulle lägga ner tävlingstid på att pussas trots att vi tagit ner misteln.
De synliga barren var borta från vardagsrummet. Under tiden som jag plockade ett par belästa barr mellan några böcker hörde jag på avstånd hur det lät från köket. Solveig sjöng högt på ABBAS klassiker ”The Winner Takes It All. Då från ingenstans dök en tanke upp som växte och som fick det att börja bubbla i magen på mig. Fortfarande var jag inte helt säker på att det skulle ge napp när jag smög iväg mot…

Klockan ringde från diskbänken. Det blev samling kring köksbordet. Stolt la min fru sin fryspåse på julduken.
”Och vad har min bäste herre funderat på att överraska sin segrande fru med till helgen?”
”Ska vi inte räkna först? Hur många har du?”
”Säkert hundra mer än du. Orkar inte räkna alla. Vi kan väga om du är blind. Ta fram din skvätt nu fegis.”
”Om jag är blind kan jag heller inte se vikten på vågen. Måste erkänna att du ser extra gullig ut med den minen.”
”Tack. Du ser inte så dum ut heller. Dessutom är du som vanligt en god förlorare.”
”Förlorare? Du har inte sett min påse?”
”Du gubben. Jag såg dina få barr innan. Jag darrade inte av skräck precis av synen.”
”Det var ju för flera minuter sedan” sa jag och tog sakta upp min välfyllda gröna fryspåse samtidigt som jag sökte ögonkontakt. ”Ska vi inte i alla fall räkna för rättvisans skull? Snälla älskling.”
Hon flyttade blicken till påsen och jag kunde nästan höra hur det skramlade runt i hennes huvud. Sedan kom orden i blixtens hastighet.
”Du har fuskat. Vi fick inte gå ut. Hur har du hunnit det?”
”Jag har inte varit ute. Följde bara spelreglerna. Alla barr i lägenheten.”
”Du har fuskat. Du som aldrig fuskar annars…”

Vi hade bara tagit fram 1-literspåsar. Jag hade lätt kunnat fylla en större påse. Solveig fortsatte i flera år efteråt att hävda att jag fuskade, när vi skojade och berättade om det för kompisar. Vad tycker du som läsare? 

Här kommer förklaringen: Inomhus i vår hall stod julgransfoten kvar. Så grön och vacker. Inte bara på utsidan. Jag kunde ta skopvis med stickiga barr under tiden som jag kände segerns sötma växa i munnen. 

Den blinda hunden

De flesta barn har sina önskningar. Sin egen julklappslista. Jag var inget undantag. Överst på min stod det med stora spretiga bokstäver: HUND.
Min längtan blev inte mindre när jag dreglande såg på Båtsman eller Lassie på TV. Det hjälpte inte att jag lovade att gå ut med valpen, även när det regnade småspik. Mamma hänvisade bestämt till min tid som akvarieägare. Visst singlade jag ner torrfoder till fiskarna. I alla fall de dagar när jag snubblade över burken. Bytandet av vatten och rengöring av botten, de uppgifterna lämnade jag flott över till mamma och pappa.
”Du kommer att tröttna innan jag sagt ordet flaska. Det gör alla barn. Du får köpa en hund när du blir stor istället.”
Jag räknade ut att det var över tusen år tills jag blev stor. Därför fick min dröm leva sitt eget liv ett tag. Men så fanns det en som blåste liv i drömmen. Min egen storebror Dan. Vi låg ofta på hans säng och gled in på ämnet. Han visste om min högsta önskning.
”Ärligt talat tror jag inte att det är helt kört. Hund kommer det nog att bli. På ena eller andra sättet. Men hunden har vissa defekter. Den är blind”, skojade min betydligt äldre bror.
”Det gör inget. Har den vit käpp?”
”Ja. Den är halt och behöver käppen som stöd för det också.”
”Var det inte tre ben?”
”Nästan. Två och ett halvt.”
Hundämnet utvecklades. Den stackars hunden fick fler och fler sjukdomar och skavanker. Dan skämtade och skrattade till hundra procent. Kanske trodde han att jag var på samma nivå eftersom jag spelade med i de bisarra samtalen. Hans behållning låg i själva kryddningen. Det var han som var chefskocken. Jag var novisen som längst inne hoppades på att det fanns en gnutta sanning i soppan.
Veckorna gick. Det lackade mot jul. Den blinda hunden var inte begravd. På sista tiden hade jag tänkt lite för mig själv. Mina taktiska frågor om hundkoppel, halsband och hundkorg hade gett bra resultat. Dan skämtade inte utan gav vanliga vettiga svar. För att inte förstöra den behagliga känslan i kroppen slutade jag tvärt att diskutera ämnet hundar. Jag hade fått de svar jag ville ha. Mamma och pappa gillade säkert inte att Dan avslöjade hundköpet. Antagligen hade mamma sagt till honom att sluta med skämtandet.
Julafton. Äntligen låg paketen framför mig på golvet. Som vanligt hade jag först ordnat dem i rätt öppningsordning. Från mjuka klappar till spännande stora hårda klappar. Och som vanligt blev jag grundlurad. De bästa paketen öppnade jag först. Mamma och pappa älskade att lura mig. Väluppfostrat tackade jag för gåvorna. Samtidigt tyckte jag inombords att jag fått alldeles för många saker med tanke på paketet som antagligen låg kvar i garderoben. Jag var nervös av spänningen. Fick kila in på toaletten en sväng. Skulle pappa göra en ny runda? Förra gången var det för att köpa en tidning. Vad skulle han dra till med denna gång? Konstigt att inte något av de mindre paketen innehållit ett hundben eller hundleksak.
Jag överlevde den julen med. Ingen i familjen hade en aning om den strid som pågick inom mig. Besvikelsen kapslade jag tjusigt in. Minns att jag ändå gjorde en ordentlig genomgång av klädkammaren, sent på kvällen innan läggdags.
Hur kunde jag vara så dum att jag på allvar trodde att en levande hund skulle befinna sig i ett paket? Hur gammal var jag? I prästbetyget någonstans runt åtta år, eller yngre. Låt oss hoppas det. 🙂
Flera år senare fick jag en annan söt present. På självaste Alla hjärtans dag. Diabetes. I olika sammanhang läste jag om hur viktigt det var att motionera regelbundet för att hålla sjukdomen i schack. Gamla tankar blev som nya. Jag berättade för mamma, att nu hade det varit suveränt att ha en hund som jag var tvungen att gå ut med i alla väder. Flera gånger varje dag. Det var mest som ett skämt. Med ett uns av nostalgi i de sagda orden.
Det gick någon vecka. Som vanligt pratade jag med mamma i telefon varje kväll. Jag och Solveig bodde i Hjo. Mamma trettio mil därifrån. I smyg hade min kära mamma forskat vidare på egen hand.
”Bosse. Du ska äntligen få din hund. Tjugo år efter din sorgsna julafton. Jag har redan varit och tittat på en söt hundvalp. Jag känner ägaren till tiken. Valpen är varken blind eller halt.”
Det fanns en hållhake kvar. Bara en. Eller snarare ett val som jag olustigt stod inför. Detta efter att jag berättat den glada nyheten för min flickvän.
”Du får välja på mig eller valpen”, svarade Solveig kort och såg på mig med sina gröna kattögon.
I flera dagar gick jag och velade. Jag var disträ på jobbet som bibliotekarie. Tur att jag inte var kirurg. Hund eller goda middagar? Slickar eller pussar? Våta tassar eller mjuk hand? Bruna ögon eller gröna ögon? Det här valet skulle inte bli lätt. 😉