Överfall på öppen gata

Den svarta schnauzern ryckte i kopplet och stirrade barskt på mig och hundens matte verkade vilja pulverisera mig med blicken. Två muskulösa stenläggare sa något till varandra. Hela Allégatan i Borås runt omkring mig stannade till. Orsaken var att en ung kvinna skrek och spottade ut anklagelser till mig medan väninnan behöll en neutral min vid hennes sida.

Det var en grå decemberdag. En torsdag veckan innan jul. Som många gånger förr ratade jag skollunchen och gick iväg till den kebab-restaurang som jag ibland besökte. Balder som högskolan hette och fortfarande heter, låg bra till. På två minuter var man inne i stadens centrum. Jag bytte några fraser med den trevliga ägaren som var från Turkiet. Han bjöd på pepparkakor. Jag skojade om att jag redan var snäll och fick förklara det gamla talesättet för honom. Hade jag vetat vad som väntade mig runt hörnet borde jag tagit med hela kakburken…

Aldrig tidigare eller senare i livet har jag råkat ut för ett sådant här plötsligt påhopp utan anledning. Jag ska inte lägga fraser jag inte kommer ihåg exakt i munnen på kvinnan. Bara kort berätta att hon var flickvän till en kompis till mig som också gick utbildningen. De bodde inte ihop.
Anklagelserna där jag inte tilläts säga något till mitt försvar var otroliga. Vilket temperament! Till slut vände jag mig till väninnan som var en av de få på samma utbildning, som jag aldrig tidigare pratat med. Jag fick sagt några lugna sanningens fraser som hon inte vågade kommentera.
Kvällen innan hade det varit julfest på studentkåren. Jag hade varit med. Hennes pojkvän hade varit med, liksom väldigt många andra, precis som det brukade vara på festerna. Inte hon. Hon var ingen partytjej utan satt hemma och pluggade. Det festliga var att jag tagit upp det med hennes pojkvän. Till och med bjudet på att jag, om jag varit i hans kläder, hellre hade varit hemma hos flickvännen. Alla gör vi som vi vill. Jag var fri som en fågel och mitt liv lekte. När jag efter utskällningen gick in genom entrén till Balder och eftermiddagsföreläsningen var jag extra tacksam över att jag var ungkarl och ämnade just då vara det minst resten av livet.

Av en speciell anledning hade jag brutit upp rätt tidigt från festen. En tjejkompis var trött och ville ha sällskap i mörkret, den långa biten hem till våra studentbostäder. En gentleman ställer givetvis upp. Vad som hänt i festlokalen efteråt visste jag inte. Antagligen hade de kvarvarande fyllt på med glöggen. Eller så var det extra mycket sirap i pepparkakorna. Under cykelfärden hemåt hade pojkvännen kört omkull. Tror det var i samband med ett vägarbete där de grävt upp gatan. Han hade slagit sig rejält (såg hemsk ut när jag fick se honom senare på eftermiddagen) och fått uppsöka akuten. Som tur var hade han inte varit ensam under cykelfärden. Vet inte hur många som varit med i glada gänget. En trevlig norrländska hade berättat detaljer för mig redan på förmiddagen och pratat om änglavakt, så jag visste redan om olyckshändelsen.
Det var alltså detta som kvinnan utan pardon ansåg att jag bar skulden till. Jag som egentligen stod på hennes sida och hade valt att ”stanna hos henne” istället för att ut och röja. Fast under de där minuterna som stannat kvar i mitt minnesarkiv hade jag förståelse för om han blivit sugen på att gå på fest, varför inte varje kväll. 😉

Julpyssel gav mig lätt ångest

Säg ordet julpyssel högt till mig och jag ryser och får lätt ångest. Jag syftar inte på tillverkning av julgodis, pyntning och paketinslagning. De bitarna älskar jag. Det handlar om pyssel rakt av. Sax, piprensare, färgad kartong, flirtkulor, björnklister m.m. Allt sådant tjafs som vi sysslade med de sista höstterminsdagarna på lågstadiet. Jag förstår varför det behövs ett långt jullov för att vila upp sig. Själv hade jag mycket hellre haft provräkning eller uppsatsskrivning dessa sega timmar.
Cecilia i klassen slapp. Hon hade tillåtelse att gå hem. Det var inte så långt hem för henne. Hon bodde bara rakt över skolgården. Jag var också sugen på att gå med i något som hette Jehovas Vittnen. Där var Cecilias föräldrar med. I den klubben höll man inte på med något så trist som julpyssel minsann. Jag frågade mamma på hemmaplan om vi inte kunde gå med i föreningen. Hon berättade att jag i så fall skulle missa paketen och hela julen. Då kontrade jag med att vi kunde gå ur någon vecka innan jul.
Nu är jag äldre och klokare. Tänk om det var såhär. Jag satt i klassrummet och vantrivdes inombords. Cecilia kom hem till en tom lägenhet, gick och la sig och grät i kudden. Låg ensam och övergiven. Saknade sina klasskompisar. Skulle gett allt för att få sätta en flirtkula på en piprensare. Till slut fick hon torka tårarna och kila iväg så hon inte kom försent till mattelektionen. Jag hade gärna bytt med henne. Då hade jag lagt ett litet julpaket på hennes kudde och skrivit på papperet att hon skulle gömma innehållet och slänga papperet.
Mitt under ett sådant här segt pysselpass i ettan drabbades jag av ett trauma. Min starka tro välte likt Babels torn. Saxen i högerhanden slutade mitt i ett klipp. Det var Gunnar som startade bomben.
”Fröken! Det finns väl ingen tomte på riktigt?”
”Nej. Det är människans eget påhitt. Varken tomtar eller troll finns på riktigt.”
Jag satt tyst och tittade på min pepparkaksgubbe. Den såg ut som en blek kopia av mallen som var betydligt större och jämnare i formen. Man sa inte emot fröken Karin i första taget. Inte ens när hon pysslade och var på sitt bästa humör. I så fall låg man risigt till. Att agan försvunnit ifrån den svenska skolan hade gått förbi henne. Att glasrutorna höll i vårt klassrum är ännu en gåta för mig. Karins lungkapacitet och röstresurser var hårdare än en välpumpad läderfotboll.
Jag förstår som vuxen att jag befann mig i en chockfas. Första stadiet. Hade Freud levt hade han gnuggat händerna. Det kunde bara inte vara sant. Saxen började leva sitt eget liv. Klippte planlöst omkring på den bruna pappkartongen. Tomten hade funnits i hela mitt sjuåriga liv. Fanns inte Fred Flinta heller? Det var kaos inombords. Tankarna fladdrade ängligt från gren till gren. Höll världen på att gå under? Okej. Helt bakom flötet var jag inte. Det hade gått ett par år sedan Televinken blev avslöjad. Olas trådar hade nystats upp. Skafferifigurerna Humle och Dumle visade sig vara två målade uppochnedvända hakor. Men det här med tomten var bara för mycket. Syret började ta slut i klassrummet.
Tro nu inte att jag mådde dåligt av anledningen att tomten försvann bara fem dagar innan julafton. Absolut inte. Den gamla kufen hade jag hatat sedan året innan. Varför ska jag berätta i ett annat kåseri om två veckor. Du kommer att förstå och känna empati för mig. Jag var heller inte rädd för att känna mig snuvad på julklapparna. Vår stora klädkammare var sedan flera veckor sönderläst i varje vrå. Det handlade om något mycket större. Något som inte gick att ta på. Som att världen inte var som jag trodde. En ovisshet och inre rädsla av att fler saker skulle uppdagas i framtiden började gnaga i min hjärna. Bodde jag hos rätt föräldrar? Inte visste jag hur barn blev till vid den tidpunkten. Jag hade såklart snappat upp att varken tomten eller pappa kunde vara inblandade. Givetvis förstod jag att det var mamma som tog hand om sådant helt självt. Jag visste att jag legat och växt i hennes mage. Kunde jag vara säker på någonting efter jultomtsbluffen? Snurrade verkligen jorden och var den verkligen helt rund?
Bara två saker upplevde jag just då som helt sanna. Fröken måste ha hällt sirap i skolklockan och julpyssel var årets värsta straff. 🙂

Men julfesterna på mellanstadiet var helkul. Det är jag i blå tröja till vänster.

Julfest är roligare