Film fyrtiotre av femtio

Sova med fienden

Sova med fienden/ Sleeping with the Enemy
Genre: Thriller/Drama, 99 minuter, 1991.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 25/40
2). Bosse Lidén 2014: 93/120

Favoritkommentar: ”Det var den kvällen som jag dog och någon annan räddades.”

Egna ord: En film som stack ut i vårt familjemys med våra ganska unga döttrar, därför fick de då aldrig se slutscenen. Anledningen till filmvalet var att jag köpt in några filmer som jag ville återse och som fick ingå i visningarna för att få lite bredd. En ung söt Laura Burney (Julia Roberts) insåg först efter giftermålet med drömmannen Martin, att han hade några ”dåliga sidor”. Som tittare ser vi första spåret av att allt inte är friskt i förhållandet, rätt snabbt in i filmen. Vi inser att Laura är som en ägodel. Efter tre års äktenskap finns det bara en väg för att överleva… Sådär skulle jag med några få rader skriva på baksidan av DVD-fodralet om jag fått bestämma. Jag gillar inte att läsa baksidestexter där det avslöjas nästan allt. Läs här nedanför så instämmer du kanske. Om du inte har sett denna relativt gamla ”klassiker” inom thrillergenren och ämnar se den, så hoppa över baksidestexten här nedanför. Jag har alltid uppskattat en gastkramande psykologisk thriller. Däremot tröttnade jag snabbt på onödigt blod och fotokonst i att visa allt i denna typ av filmer. ”Sova med fienden” har många steg som tilltalar mig. Jag har sett den flera gånger. Varje gång försöker jag tänka mig och se var jag skulle kunna göra den ännu mer spännande. Det har blivit ganska många ställen där jag funnit möjligheter. Rollen som regissör hade lockat mig om det funnits ett bra manus. 🙂 I den här filmen finns intressanta sekvenser som kunde ökat på det psykiska spänningsmomentet. Slutet skulle jag gjort om helt, delvis när det gäller våldet. Det känns som en repris som något jag sett alltför många gånger. Varje gång i resten av mitt liv som jag får höra Berlioz Symphonie Fantastique kommer jag att få gåshud och omedelbart vilja stänga av stycket.

Baksidestext: Till en början verkade det som om Martin Burney var Lauras dröm. Han var stilig, framgångsrik och förföriskt snygg. Inte förrän de gift sig upptäcker Laura att Martin är en kvinnas absoluta mardröm – tvångsmässig, kontrollerande och livsfarligt våldsam. Efter att ha levt i skräck och fara i tre år beslutar sig Laura för att rymma. Eftersom hon vet att inget annat än hennes egen död kan stoppa Martin, låtsas hon drunkna i en båtolycka och återuppstår under ett nytt namn i en annan stad i mellanvästern. Trots att hon skaffat sig en ny identitet och ett nytt utseende, lever Laura i en ständig skräck vid minnet av Martins brutalitet – ett minne som blir högst levande när Martin förstår att Laura fortfarande lever. Driven av sin besatthet kommer Martin inte att låta någonting stå i vägen i jakten på att få hämnas sin svekfulla hustru.

Kuriosa: En av mina gamla drömmar är att få åka till Cape Cod. Hyra ett hus vid havet och skriva mitt livs roman under ett år.

Dagens fråga: Minns du någon film som du gillat, men gärna velat leka regissör i?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Film trettiofyra av femtio

 

0010001

Notting Hill
Genre: Romantisk komedi, 110 minuter, 1999.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 37/40
2). Bosse Lidén 2014: 108/120

Favoritkommentar: Jag ger den sista kakan som pris till den sorgligaste typen här.”

Egna ord: En sak som förvånar mig varje gång jag sett om den brittiska filmen är att jag hittat nya passager som jag missat tidigare, små detaljer som höjer attraktionsvärdet. Detta är en lyckad romantisk komedifilm som speglar skådespelarnas ”låtsasvärld” på ett speciellt sätt, ibland på gränsen till ironi. En film i filmen. Personkemin stämmer. Jag störs inte av Hugh Grants ticks. Kan istället tänka mig in i hans situation. Här finns ett galleri av lyckade biskådespelare, men Spike tar förstapriset. Hade han varit min sambo skulle jag kastat ut honom fortare än kvickt. En trevlig bisak i fotohanteringen är när vi som tittare ser hur årstiderna effektfullt avlöser varandra i Notting Hill och samtidigt i William Thackers inrutade och på ett vis ganska sorgliga liv, allt till passande musik. Tempohöjningen i slutet av filmen är en härlig krydda. Det var alltså denna film jag såg i ett rum på sjukhuset. Ibland blev det hela fem minuter innan det var dags att trycka på pausknappen. Inte en enda gång hann jag tänka på någon läbbig undersökning som väntade mig nästa morgon. Tack Spike för den ”medicinen”.

Handlingen: Den fiktiva filmstjärnan Anna Scott (Julia Roberts) möter medelmåttan William Thacker (Hugh Grant), en frånskild man som jobbar i en resebokhandel med sin kollega Martin. Affären går aldrig med vinst. William bor tillsammans med en hysteriskt rolig inneboende vid namn Spike (Rhys Ifans) bakom en karaktäristisk blå dörr, i Notting Hill i London. En vanlig arbetsdag får affären ett oväntat besök…

Kuriosa: Bokhandeln finns på riktigt, men i verkligheten säljer de antikviteter. Även huset med den blå dörren fanns. Efter filmen såldes dörren på auktion liksom huset. Det fick nya ägare som målade om dörren svart för att förvilla lycksökare. Någon smarting skrev snabbt ”This is the Hollywood door” på väggen sedan var de tillbaks på ruta ett igen.
I en skön scen får Anna Scott frågan hur mycket hon tjänade på sin senaste film och hon svarade att hon fick 15 miljoner dollar. Det häftiga med den repliken var att det var just så mycket Julia Roberts fick för att medverka i Notting Hill.
Rhys Ifans som spelar galningen Spike har kymriska som modersmål. Under en kort tid var han ledande sångare i rockbandet Super Ferry Animals innan de fick nationell framgång. Det skulle jag gärna velat höra och se.

Dagens fråga: Vilken romantisk komedi skulle du velat spela huvudrollen i och varför?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Film sexton av femtio

The Pretty woman

Pretty Woman
Genre: Romantisk komedi, 115 minuter, 1990
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 39/40
2). Bosse Lidén 2014: 104/120

Favoritscen: När Vivian går tillbaks till den förnäma kvinnan i snobbaffären och tar sin hämnd.

Egna ord: Man kan se en film av många olika orsaker. Jag och Solveig gillar att se om denna romantiska komedi någon gång om året och tar inte hänsyn till att vissa saker skulle vara overkliga. För här roas vi av en modern Askungesaga med många trevliga scener och kommentarer. Vi kan alla scener och nästan alla repliker. Per Gessle har säkert tjänat en och annan krona på att låten ”It must have been love” från 1987. Roy Orbinsons klassiker ”Oh, Pretty Woman” är givetvis ett dragplåster i soundtracket till filmen.

Det finns nog inte många som inte känner till handlingen. Visst finns det likheter mellan Edward Lewis (Richard Gere) och Vivian Ward (Julia Roberts) när man synar och vrider på personligheterna, som verkar så långt ifrån varandra man kan komma. Han är en framgångsrik affärsman som lever på att köpa upp företag och sedan sälja dem i delar. Hon livnär sig som prostituerad på gatan. Edward kör vilse i Los Angeles i den tuffa bilen han lånat av sin advokat, plockar upp Vivian som tror att det handlar om en rik klient som vill ha sex. Han viftar med sina sedelbuntar, men vill bara ha sällskap. Efter en ovanlig natt blir inget sig likt i deras liv. Varje gång jag ser filmen blir jag lika arg på den retliga advokaten, jag njuter av hotelldirektören James Morse (Ralph Bellamy) som luckrar upp sin stela yrkeskostym när han mjuknar för Vivians charm. Just denna charm får tuffa män att inte bara tänka på pengar. Filmen innehåller flera klassiska filmsekvenser som är mycket sevärda.

Dagens fråga: Vilken av dessa tre kvinnor tycker du är den bästa skådespelaren? Julia Roberts, Meg Ryan eller Sandra Bullock.

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014