Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Jag satt på ett fik i Göteborg och hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Det heta kaffet drack jag i små klunkar. Jag var ensam både vid bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag, men jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade därför inte till gymnasieskolan. Istället ville mitt gratiskort på SJ ut och vädras. Jag lydde både cykeln och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet.
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp och såg framför mig en äldre kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de många tomma borden.
Hon sa inget först. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna.
Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant. Resten av kaffet hann bli kallt. Jag tog inte en klunk …

Smakprov åtta av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Facebook

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Annonser

Jag hann inte alltid

Hur dum får man bli? Jag hade precis fått min första cykel och lärt mig att cykla. Jag var en stolt sjuårig ägare till en ljusblå tvåhjuling.
På ett fotografi från den tiden ser jag att den egentligen var alldeles för stor för mig. Antagligen var det meningen att jag skulle växa i den. Det svartvita fotot, taget i vår trädgård, kunde blivit det sista på Sofias och Stures yngste son. Ett sådant där söndertummat kort som sågs av någon som hade ögonen fulla av tårar och en tung säck av sorg.
Jag tror på skyddsänglar …

Smakprov sju av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_25830086

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

En dag som snattare

Varje gång vi närmar oss kassorna på Maxi skärps alla mina sinnen. Till och med doftsinnet försöker bidra med hjälp. I alla andra mataffärer räknar jag tyst köerna eller mäter med ögonen antalet varor i deras kundvagnar. I denna affär gäller helt andra principer, grundade på ren och skär stolthet.
Jag och Solveig spanar efter kassörskorna, i rätt grundtal en. Är det en äldre glasögonprydd kvinna, starkt målad, blonderad och med en bister uppsyn, väljer vi en annan kassa. Det spelar ingen roll om de andra köerna slingrar sig igenom hela lokalytan och hon bara har en kund med en korg som endast innehåller en flaska ättika. Aldrig mer …

Smakprov fyra av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Solveig

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Önskningar som bytt karaktär

 

När jag var småbarnsmamma kunde det hända att jag önskade att barnen skulle bli stora. Om jag ska vara ärlig, hände det ganska ofta att jag önskade just det, åtminstone när två små tjejer ville sitta i mitt knä på samma gång, men vägrade att dela med sig av platsen till varandra. Om jag satte mig ner på en stol blev det genast bråk. Det kunde bli rätt så vilda tag runt köksbordet och alltför ofta slutade det med att någon av dem var ledsen. Nu är jag tonårsmamma. Samma tjejer befinner sig på var sitt rum, med var sin dator eller mobiltelefon framför näsan. Dörrarna är oftast stängda. Plötsligt är det jag som vill umgås och som önskar att de hade tid med mig …

Smakprov tre av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_26030096

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år, men mannen var sig nästan lik från första gången jag sett honom. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet på honom, eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans…

Smakprov två av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_25440062

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

En bit åt gången

En kåseribok är som en chokladask från Aladdin, fylld med mörka och ljusa bitar. Den vita i mitten kan vara både älskad och hatad av en kräsen publik. När jag satt och skrev kåserierna följde jag mest min inre kompass. Jag ville bjuda på olika sorters känslor där läsaren skulle trivas i sällskap med vår gemensamma bok. Vårt önskemål var och är, att läsaren ska välja en bit åt gången.
Detta bestämmer vi naturligtvis inte över. En är allergisk mot choklad. En annan slukar glupskt i sig ”hela kartongen” på direkten. En tredje person väljer ut sina favoriter och lyfter i smyg på skyddspapperet och norpar åt sig dem från understa lagret, innan det översta är tomt. Vilken slags läsare/ätare är du? En fjärde person?
När det gäller ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” verkar det som om boken nått vår idealtanke när Solveig fick ”denna reflektion” på sin Facebooksida. Avsändare var vår gemensamma vän Lena Larsson på insomnade 1av.3.se. Utsedd till Sveriges bästa bok – och skrivarforum så sent som 2012.

”Har nästan läst hela ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Skrattade högt när jag läste en av Bosses texter, en annan dag rann tårarna, då jag blev djupt berörd av en av dina berättelser. Boken är så fin och innehållet är som en chokladask, olika små goda bitar. Varmt, roligt och berörande. Tänker att boken är en jättebra present, eller julklapp, då det är så många olika berättelser som helt klart passar och berör många läsare.”

Jennifers skimrande

 

Små och stora bilar

Man har inte roligare än man gör sig. Jag gillar lokalen där vi besiktigar bilen. Det är inte samma företag som tidigare hade monopol i vårt land. Bäst tycker jag givetvis om att höra en manlig stämma berätta att bilen har klarat av årsprovet. Eftersom vi är noga med service varje år, brukar jag inte vara speciellt orolig där jag sitter med en kaffe latte och betraktar scenen. Det är några år sedan jag såg en kvinnlig ”besiktningsman” sköta sysslorna. Jag menar inte att fixa en latte, utan att besiktiga ett fordon. Minns annars att det hänt både i Halmstad och i Ängelholm. Det var mer oroligt i min barndomsstad. Där gick det rykten om att en namne till mig, om han väl bestämt sig, satsade allt på att banka sönder bilplåt så att det skvätte över hela lokalen. Mer nitisk snubbe har jag aldrig hört talas om inom kåren. Tuffa män satt och bet på naglarna i kön och hoppades slippa Bosses slägga. Inte ens en sexig kvinna i kort kjol kunde få honom att byta intresse för en kvart. Det var för övrigt hans dotter som sedan axlade manteln. Jag tror att hon fick sin pappas slägga i julklapp när det var dags. Det retar mig att jag glömt smeknamnet. Var det Bosse Slägga? Nä… Det var något betydligt roligare.

Ser det ut såhär där ni besiktar bilen? Eller körde jag fel? Här är så mycket att titta på att jag glömde bort tiden. Är det normalt att de kör iväg med bilen och är borta i över en timme? 😉

DSCN93610001

DSCN93620002DSCN93630003DSCN93660006DSCN93650005

Tio Lykkepiller utan biverkningar

Äntligen ska vi se första filmen i nionde säsongen av Familjen Lidéns filmkvällar.

Jag har haft huvudansvaret att köpa in filmer från olika håll. Som vanligt blandar jag genre och inspelningsår. Denna gång mellan 1979 och 2012. Vill gärna att barnen ska få se några ”klassiker” varje år och inte bara matas med amerikanska collegefilmer som ofta är stöpta i samma form. Ska bli spännande att se om det blir någon fullpoängare och vilken film som blir säsongens kalkon. Kanske blir kritikerhyllade, romanbaserade Niceville, som är först ut, en fullträff. 148 filmer har vi än så länge sett och därefter betygsatt mellan 1 till 10, under åtta säsonger. Till filmen smaskar vi på något gott.

Eftersom vi är sena i år får det räcka med femton filmer. Vi har ingen given kväll längre eftersom tjejerna inte alltid prioriterar sina gamla föräldrar först. Livets kretsgång.

Orsaken till att vi inte körde igång i januari är dansk. I julklapp fick jag första säsongen av underbara Lykke Leth. Denna gång fick tjejerna sitta med och vika sig av skratt under de tio avsnitten samtidigt som jag också hunnit med att se hela andra säsongen på den fasta måndagstiden. Jag har i ett tidigt inlägg på denna blogg lovordat Lykke och många andra danska serier som jag älskat genom åren. Mille Lehfeldt är lysande som den ambitiöse Lykke som satsar på att göra kometkarriär på läkemedelsföretaget SanaFortis. Hennes tvillingbror Thomas är raka motsatsen. Han är deprimerad och lever på SanaFortis lyckopiller. Syskonens livsvägar korsas av psykiatrikern Anders Assing som spelas av David Dencik.
Vad skönt det är att få skratta ut rejält – utan skrattpiller.

Delar någon min smak för Lykke och danskt på TV eller Film?

DSCN8165

Ett julmysterium i Ystad

Vi har ett julmysterium i Ystad. Jag skrev i förra veckan om en ny tomte på Nya Rådhusets balkong. Han försvann spårlöst i fredags.
Jag tror han fått ett uppdrag någon annanstans”, säger stadsträdgårdsmästaren Ulf Andersson.
Kvar på balkongen finns bara tomtens säck och hans kompis snögubben.
Ulf Andersson tror inte att någon klättrat på fasaden utan tror mer på att tomten försvunnit via balkongdörren.
Enligt ett annat rykte som verkar lite vagt kan det tydligen även ske saker åt andra hållet. Jag träffade en rondelltomte som kallade sig Klaus igår. Han satt inspärrad. Påstod att det var två tuffa spacklade tonårstjejer som slängde in honom i buren bara för att han inte kunde lova att de skulle få var sin splitter ny Iphone 6.

Klaus 1

Det finns väl ingen sådan på marknaden ännu”, frågade jag tyst Klaus medan åtskilliga nyfikna bilar rullade runt i rondellen. En del flera varv. Hade de inget annat för sig en tisdagseftermiddag än att tjuvlyssna på ett förtroligt samtal mellan två vuxna män. 🙂
Jag förklarade det tydligt för tjejerna men de lyssnade inte”, svarade Klaus en aning buttert.
Jag försökte få Klaus på andra tankar. ”Vilken julklapp tror du blir årets julklapp?
Utan tvekan. Hibba Bibba.”
Från ingenstans kom en polis och viftade med båda händerna. Jag vet inte om det var åt mig, Klaus eller någon bildåre som körde runt i rondellen. Därför hann jag inte ta kort när megatuggummit sprack rakt i Klaus ansikte. Men ni kan säkert se det framför er ändå. 😀

Klaus 2