Hade gärna ägt bilen i rätt skala

Uppgift nitton av tjugofem: Serverar sipp till kaffet?
Svar: 9 bokstäver
Facit: MORALKAKA
Vinnare: Wiolettan  ❤

Tävlingstid: 19:00-20:00

Regler:
Bara ett korsordssvar/person vid varje uppgift. Som enväldig domare är det mitt facit som gäller (ingår i charmen).
Antalet bokstäver och stavningen måste stämma till 100 procent.
Varje uppgift är öppen i exakt 60 minuter.
Extratävling för den som känner för det:
Jag söker bilmärket på fotot. Svar: Jaguar
(OBS! Du måste delta i korsordstävlingen och lämna svar i samma kommentar som uppgiften.)

Filmcitat 19:
”Jag måste lämna dig. Jag går runt gathörnet och försvinner. Du ska bara köra din väg.”

AKTUELL TABELL:

Priskategori ett: (3 lotter)
1. Gunnel Moberg, 85 p.
2. Wiolettan, 75 p.
3. Anki Arvidson, 74 p.

Priskategori två: (1 lott)
4. Znogge, 71 p.
5. Marianne Johansson Sturk, 46 p.
6. Cecilia Ottosson, 43 p.
7. Signhild Hortberg, 37 p.
8. Primrose, 36 p.
9. Eva-Lotta, 32 p.
10. Lisbeth Ahlskog, 30 p.

Priskategori tre: (1 lott)
11. Kerstin Cecilia, 26 p.
12. Comsi Comsa, 24 p.
13. Minton, Tobbe Nilsson, 24 p.
15. Åse Holmander Mehlin, 23 p.
16. Marie Kristoffersson, 22 p.
17. Inger Börmark, 21 p.
18. Gunilla Wahlberg, 19 p.
19. Susie på Stjärnarve, Ethel Hedström, 17 p.

Priskategori fyra: (1 lott)
21. Eva Rohlén, 15 p.
22. Susan Johansson, Greger Byskata, 13 p.
24. Pelle Börmark, 13 p.
25. Ditte Akker, 11 p.
26. Annika Sohlin, 8 p.
27. Börje Carlsson, 6 p.
28. Pia Boman, Eva Fridén Kvist, 5 p.
30. Eva Johansson, Maj Johansson, 3 p.

Priskategori fem: (1 lott)
32. Ingela Harrysson Nilsson, Lena/Villa Herbets, 2 p.
34. Alla andra, 0 p.

Priskategori sex/plats sextiosex: (1 lott)
Ingen än så länge.

Priskategori sju/uppgiftstitlar (1 lott)
Gunnel Moberg, 5
Marianne Johansson Sturk, 1
Susan Johansson, 1
Anki Arvidson, 2
Kerstin Cecilia, 1
Znogge, 2
Ingen Vinnare, 1
Primrose, 1
Cecilia Ottosson, 1
Greger Byskata, 1
Signhild Hortberg, 1
Comsi Comsa, 1
Wiolettan, 1

Priskategori åtta/Bosses bilar: (1 lott)
Kerstin Cecilia, 1
Ditte Akker, 2
Marianne Johansson Sturk, 1
Ethel Hedström, 4
Inger Börmark, 1
Ingen Vinnare, 5
Eva-Lotta, 1
Primrose, 2
Eva Rohlén, 1
Greger Byskata, 1
Gunilla Wahlberg, 1

Priskategori nio/Filmcitat: (1 lott)
Du lämnar din ”redovisning” EFTER korsordstävlingen är slut 2017.

Läs mer på denna länk.
https://bosseliden.wordpress.com/2017/11/11/drygt-tva-veckor-kvar-till-tavlingsdags/

 

Annonser

Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Jag satt på ett fik i Göteborg och hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Det heta kaffet drack jag i små klunkar. Jag var ensam både vid bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag, men jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade därför inte till gymnasieskolan. Istället ville mitt gratiskort på SJ ut och vädras. Jag lydde både cykeln och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet.
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp och såg framför mig en äldre kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de många tomma borden.
Hon sa inget först. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna.
Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant. Resten av kaffet hann bli kallt. Jag tog inte en klunk …

Smakprov åtta av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Facebook

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

För femton år sedan

I vår familj är det jag som håller reda på datum av olika slag. Igår var en speciell dag för oss. Då var det exakt 15 år sedan som Solveig klippte av snöret utanför Lidéns Samlingsmuseum, i Ängalag mellan Båstad och Torekov, på Bjärehalvön.
Vi lekte på den tiden med siffror. 3/3-99. 3 333 st olika sorters kaffekoppar, 666 st äggkoppar, 33 kr i entré för vuxna, 11 kr för ungdomar osv. Ofattbart att det kom personer ända från Stockholm till vår premiärdag. På ett vis är det som det aldrig har hänt. Ändå. Vilka härliga minnen vi har kvar… och några stressdroppar.
CCI20140304_00010002 CCI201403040001

Vi firade gårdagen med att öppna en annan dörr i våra liv.
Ett

Ni som är Österlenälskare känner säkert igen innergården. Om några veckor kommer det att vara fullt med sittande och njutande besökare. Både här och runt om i trädgården.
Två

Jag är svag för änglar. Även änglar behöver fika.
Tre

Svårt att välja. Det finns mycket som lockar en diabetiker. ”Du väljer så fotar jag vidare”. Vad smart jag är, för då slipper jag att… 😉
FemFyra

Vilka fina utmärkelser Olof Viktors har fått. Ursäkta blixten. Se den som en extra hyllning till prisen.
Sjusåklartsju

Lätt hänt att man får med sig andra godsaker hem. Tänk om jag haft rätt kontakter och inte varit så blyg. Då kunde de fått äran att sälja ”Mina fotsteg i ditt hjärta” bredvid de andra böckerna.
Sex

Åtta

Vågar jag mig fram nu trots min blyghet?

Nio

”Hej allihopa. Hjärtligt välkomna till min bloggbild. Jag både ser och förstår att ni brinner för att komma med på ett hörn. Inte rymma iväg till ett hörn eller gömma er under borden. Det är inte så många tusen som tittar in på bloggen.” 🙂
Tio
Jag är även svag för snygga fönster.
Elva

De har gott kaffe här.

Tolva

Bara en bild till först.
Tretton

Va! Har en närsynt kaffetjuv druckit upp allt… varför tog tjuven inte något bett? 😉
Fjorton

Dags för demaskering. Vem är den skyldige?
Femton

Det finns alltid konst i olika former till beskådande och försäljning. ”Är det inte dags för mig att få köpa en tavla?”

Femtonochhalv
”Vi behöver inga fler tavlor hemma. Det räcker så gott med dem som du gör varje dag.”
Vad exakt menade hon med det? Ibland är jag glad för att inte alla getterna är hemma hos mig och att inte alla besticken ligger och vänslas i lådan.

sexton

”Ska vi ta bilen eller jogga hem?”
Sjutton

”Jag har ett bättre förslag. Du joggar av dig det som låg överst på din morotskaka och jag tar bilen.”
Denna underbara kvinna är min före detta klasskamrat… om jag minns rätt var hon lika retlig då som nu.

 

 

Det började med tur, sedan cykeltur och slutade med otur

 

Idag har jag haft riktigt tur.

DSCN89880001

På Olsson Basar hittade jag en perfekt skylt i lördags. Bank, bank i gräsmattan.

DSCN89950002

Grannarna flyttade snabbt. De skrek något om att de inte tål sniglar.

DSCN90180006

Kaffet tog slut till fikat. Tyvärr kom jag inte på hur man framställer kaffe ur cikoria. Skulle man smula eller hacka sönder de fina blå blommorna? Lika bra att cykla vidare till Kvantum. Jag har för mig att affären är flyttad till höger om Röda havet.

DSCN90160004

Ska jag sätta kaffepaketet i bärkassen eller tvärtom?

DSCN86540004

Så var det slut med turen för idag… 🙂

DSCN90220009

Ska vi vädra jojo-kortet imorgon eller ska jag skriva ett kåseri om när jag åkte på språkresa till England? Jag har några sköna minnen därifrån.

 

 

 

 

Lantisar på återbesök på tippen – del två

Människor lär av sina misstag. Sägs det i allvarskulisserna. Så finns det de som gör nya. Till och med på samma plats. Tänk att det kan vara så illa.

Jag och Solveig åkte iväg tidigt på lördagsmorgonen. Det hade varit en kall natt. Jag fick skrapa rutorna för första gången denna säsong. Nu såg vi ett rött klot som började stiga upp på himlen och det var sådär underbart härlig frisk och klar luft. Det fina höstvädret bidrog till att vi tyckte att det var riktigt trevligt att åka iväg med bilen full av gamla sopsaker. Solen som höll på att stiga upp, höll våra mörka tankar i schack på vad som gick galet förra gången vi besökte återvinningscentralen. Då var det vår premiärtur som nyinflyttade. Nu spikade vi avtagsvägen från stora vägen. Allt kändes mer hemtamt. Endast en bil låg framför oss. Jag höll ett bra avstånd. Från ungefär hundra meter bakom såg jag att en gallergrind gick upp när bilen närmade sig anläggningen. Behövs kanske en säkerhet så här tidigt på morgonen. Mina tankar gick till koppartjuvar. När vi kom in på området såg jag aldrig vart bilen tog vägen. Gissade på att den svängde av direkt till vänster vid en byggnad. Vi körde vidare i de 10 km som det stod på skylten. Vi hade ändå ingen brådska och vägbulorna var många.
En fin återvinningsanläggning. Belägen högt på en kulle. Tydliga anvisningsskyltar. Ändå hade vi gjort vi fel förra gången när vi slängde trädgårdsavfall lite tokigt. 🙂 Nu var vi hemtama. Varma i kläderna.
Min träningscykel som kollapsat åkte ner bland metallavfall. Vi lät bilen stå när vi gick mellan containerns. Flera gånger stannade jag upp och njöt av utsikten. Milsvida kändes det som. Trots det klara vädret fanns det ett lätt dis och dagg som låg kvar längs fälten. På avstånd såg jag en hjort vända sig mot mig. Jag log åt det bisarra, när jag konstaterade att detta måste vara första gången i mitt liv som jag tänkt på att vara tacksam för livet på en soptipp. Vi sa inte många fraser till varandra. Ord kändes oviktiga. Som ett buller och slöseri med tiden. Det var som om vi båda hade ett tidigt magiskt möte med naturen. Som om vi inte ville lämna just denna plats på jorden. Sakta körde vi tillbaks.
”Är folk så morgontrötta tro?” frågade Solveig.
När vi kom fram till utgången var grinden stängd. Det stod på en skylt att man skulle köra ända fram så öppnades grinden. Jag gjorde så. Inget hände. Backade och försökte igen. Ingen framgång denna gång heller. Ett moln drog förbi och skymde solen. Mina tankar gick till en grabb som blivit instängd på en soptipp någon gång i våras vid stängningsdags. Han hade tur som hade en mobil, men det tog en timme innan någon kunde komma och hjälpa honom ut.
Molnet mörknade till färgen. En låtsasvind drog genom bilen. En natt bland råttor lockade inte. Inte efter att jag sett en dokumentär med gömda kameror på en tipp. Vilken aktivitet. Hundratals äckliga råttor på samma kvadratmeter.
Solveig gick ur bilen och promenerade tillbaks till huvudbyggnaden. Hon fann dörren öppen och gick in. En man i overall visade sig med en mugg rykande kaffe och viftade med ett visitkort i handen.
”Tänkte att du skulle behöva våra öppettider.”
En annan man dök upp med två frågor i morgonhumöret.
”Var det ni som körde bakom mig för en stund sedan? Såg ni inte den stängda grinden?”
”Nä. Jag såg inte ens en grind”, svarade Solveig ärligt och drog diskret in kaffedoften.
Jag gissar på att det var en stor fördel att skicka in en trevlig, uppriktig kvinna istället för om jag gjort visiten. Inte så att de bjöd henne på frukost och kaffe, men ingen blev sur. De hade mest glimten i ögat. Det visade sig att på lördagar öppnade de inte förrän klockan nio. Annars redan klockan sju.
Nästa gång ska vi klara allt. Man måste ha tålamod med två lantisar.
Tredje gången gillt. 😉

Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Detta är ingen engångsföreteelse. Kunde hända när jag minst anade det i mitt vardagsliv…

Jag satt på ett fik i Göteborg. Hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Läppjade på det heta kaffet. Jag var ensam vid både bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag. Jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade inte till gymnasieskolan i Halmstad. Istället ville mitt gratiskort vädras på SJ. Jag lydde därför både cykel och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet. 😉
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp. Såg framför mig en ”äldre” kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de rätt många tomma borden.
Hon sa först inget. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att  det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna. Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant.
Under den närmaste timmen hann resten av mitt kaffe bli kallt. Jag tog inte en klunk. Satt istället och lyssnade på en främmande kvinnas dilemma. Jag sa inte många ord. Stack in någon förnuftig replik som jag nästan blev överraskad själv av. Kom de orden från min mun? Hennes historia var som tagen från en bok eller film.
Kanske är det inbillning. Kanske överdriver jag min egen betydelse. För jag kom inte med någon perfekt lösning. Hur skulle en sextonårig kille kunna ge något till en ”tjugofemårig” kvinna? Hon var bara tyst i ungefär fyra och en halv minut av musikaliska skäl. Ändå trollband hon mig hela tiden. Hon pratade lugnt. Nyanserat. Väl medveten om den otäcka sits hon hamnat i. Tiden. Varför vet jag hur länge hon satt tyst och blundade? Enkelt. Jag hade fått en uppgift.
”Var snäll och ge mig en låt som du älskar.”
Eftersom detta var ett av mina favoritfik förstod jag med detsamma frågan. Jag gissade på att hon behövde inre tid. Utan att svara reste jag på mig och gick fram till jukeboxen. Log inåtvänt när jag läste att den fanns kvar där sedan sist. G8. Den perfekta låten. Min vemodsfavorit just då i balladvärlden. Med en text som både skar djupa sår och plåstrade om. En melodislinga i bakgrunden som förtrollade mig vid varje lyssning.
Hon blundade när jag kom tillbaka till bordet. Jag fuskade. Blundade inte. Betraktade istället hennes nätta ansikte. När tonerna till den underbara texten dog ut tog det några sekunder innan hon öppnade ögonlocken och tittade djupt in i mina ögon.
”Jag vet inte ens ditt namn. Detta var bland det finaste någon gjort mot mig.”
Jag svarade inte. Vågade inte ens säga ordet tack. Min röst hade inte hållit.
Ni belönas inte med låten. Jag har tusentals inre berättelser som bor i olika fack. Många av dessa skulle bli förstörda om de kom ut i offentlighetens ljus. Istället får ni denna mer glada och passande låt. För det är så min hjärna fungerar. Denna melodifestivallåt leder numera mina tankar alltid vidare till en helt annan typ av låt, vidare till ett speciellt bord, till en intim stund med en främmande medmänniska med höstkläderna på och ett fladdrande rött hår utanför caféfönstret.
Kvinnan gick nämligen först. Vi reste på oss båda två. Hon gav mig en mjuk kram och en puss på kinden. Sa några vackra ord i mitt ena öra som jag aldrig kommer att glömma. I nästa ögonblick såg jag henne genom glasrutan. Först då såg jag det jag inte tänkt på tidigare. Visst hade jag haft god tid på mig, från jag funderade på om Brighton skulle rå på Stoke i åttonde matchen, till kramen, men det var först nu som jag såg att hon var rödhårig. Jag som hade varit allergisk mot rödhåriga sedan jag var fyra år gammal. Läs 15 januari, 2013. Jag vill så gärna tro att vårt möte var menat. Vad tror du läsare? Menat eller en slump?

Jag har träffat många olika typer av människor på min vandring på jorden. Förr kunde möten uppstå precis överallt. Massor av gånger har jag lyssnat på ytterst personliga saker. Jag borde blivit psykolog. Under några intensiva år läste jag in allt inom just det ämnet. Har alltid varit intresserad av det inre, djupet hos mig själv och hos andra. Denna låt deltog gruppen Landslaget med i Melodifestivalen en handfull år tidigare. Du som läst allt förstår kopplingen med denna trallvänliga låt. Musikmässigt och textmässigt så långt ifrån vad som tonade fram från jukeboxen den här speciella ”skoldagen”. Den gamla jukeboxen blir jag alltid glad av. Den andra låten får mina hår på armarna att resa på sig och jag drabbas av många olika sorters intima känslor.

http://youtu.be/DUw_eXyhdIo

Betalt för att plåga

Jag tog med fikakorg när jag cyklade ner till stranden för att njuta av att våren äntligen kommit på besök. Genom den väldoftande skogsvägen nynnade jag passande på Lalehs låt om årstiden. En liten skön stund var allt frid och fröjd. Livet lekte i de ljumma vindarna medan jag tittade ut över bukten mot Båstad. Efter en klunk kaffe tog jag ett bett av chokladkakan med en nöt på toppen. Redan när kindtänderna möttes på halva vägen insåg jag att något var fel. Krasandet som ekade i mina öron var inte vårtrevligt. Efter ett försiktigt spottande i handen insåg jag att min stund på stranden var över. Inget ångerklister fanns ännu på marknaden för att skruva tillbaks tiden eller få tandbiten på plats igen. Varför hoppade jag inte den gamla hårda nöten? Varför kunde den inte bara ha ramlat ner i sanden? Då hade problemet begravts bland tusen sandkorn. Vilken nöt jag var som… 😦

Tungan sökte sig likt en magnet till den vassa kanten under hemfärden. Jag försökte se det positiva. Bra att det inte hände nästa vecka när vi skulle åka till Österlen.

Jag fick en akuttid några timmar senare på Folktandvården i närmaste stad. Under väntetiden hann jag få ett SMS och en påminnelse om att jag skulle till tandläkare Ivan Janocic. Snacka om service, men så dåligt minne var det svårt att ha. Min tunga hade som straff för sin nyfikenhet fått ett illrött sår som det var svårt att sätta plåster på.

Med en polisgest ombads jag att placera kroppen i patientstolen. Med en hård duns åkte jag bakåt när stolen fälldes. Jag noterade att den kraftiga överarmen var hårig. Redan nu saknade jag min namne Bosse Tonde i Falkenberg som jag hade fortsatt att åka till även sedan vi flyttade till Skåne. Hans trevliga stämma ekade i mitt minne. Där blev jag omhändertagen som en prins. Märkte Bosse att min blick stirrade galet, lättade han på borren och jag fick skölja och fick andrum för en stund. Dessutom brukade han visa på bilder och berätta spännande saker om tandtroll och hur man borstade tänder på rätt sätt.
Under den närmaste halvtimmen funderade jag på om jag inbillade mig. Att jag överreagerade. Varje gång jag kom till den slutsatsen hände något nytt som fick mig att inse att detta obehagliga verkligen hände på riktigt. I detta skräckens rum. Eller var jag med i dolda kameran?
Vi var aldrig ensamma. Hela tiden fanns en kvinnlig sköterska med i spelet. Det behövdes ingen lång psykologutbildning för att konstatera att det pågick ett isigt teamarbete i rummet. Paret hade inte tränat pardans eller bott i ett enmanstält tillsammans. Inte ens var för sig. De måste ha skolkat från alla av Folktandvårdens teambuildingsdagar genom åren. Fraserna var få och mer som utspottade order. Mannen tryckte ner salivsugaren som om han borrade efter olja. Han pressade en armbåge över mitt ena ögonbryn så att sikten försvann helt. Fortfarande fattar jag inte vad han hade ovanför mitt gap att göra. Överallt använde han sig av övervåld. Stack in ett finger och töjde vårdslöst ut min mungipa. Han grävde sig djupare och djupare in i mitt personliga DNA som den värsta tandhackers. Jag bjöds inte på en droppe vatten i denna ökenfars. Värst var de där osmidiga labbarna som jagade runt. Snacka om betald misshandel. Eller var han bara en elefant i en porslinsaffär?
Jag pendlade under den långa halvtimmen mellan att vara 11 år igen och en nyrakad rasist som kommit ut från garderoben med en eldgaffel i handen. Dagmardrömmarna flimrade till. Jag hade varit livrädd för att behöva ta en bedövningsspruta i den åldern.
”Säger du aj en gång till får du en spruta.”
Jag låg med våta barnögon och kämpade på.
”Öppna munnen slyngel. Jag har en tid att passa. Du är inte den enda patienten jag har idag. Eller ska vi köra bedövning?”
Efteråt brukade jag fira med att köpa Dajm som det nyttiga godiset stavades då.

Denna håriga man måste ha varit rörmokare i sitt hemland eller en grym cirkusapa. Knappast pizzabagare. Då hade han inte fått sålt några sönderbankade pizzor. Förgäves letade jag efter en gömd rörmokarväska. Aj, där var armbågen igen.
”Jag kan inte garantera något”, avslutade han på knagglig svenska.
Det kunde jag däremot. Aldrig att jag sätter mig frivilligt i din patientstol igen. Hellre äter jag soppa med sked resten i livet… På väg från entrén stannade jag och tittade på den käcka tavlan med fotografier på nio tandläkare. En bister man och åtta stiliga kvinnliga tandläkare med smala känsliga händer. Tuppen var avdelningschef. 😦

Nästa dag ringde jag och bokade tid hos en privat tandläkare. Fick först komma till tandhygienisten Inga-Lill. Kontrasten blev så stor att jag fick blinka bort tårarna.
”Är jag för hårdhänt Bosse?”
Jag sneglade efter vingarna på hennes rygg.  😀

En dag på stranden

Vågar man skriva en sådan rubrik sommaren 2012? Jag chansar. Ändå är jag långt ifrån där. Men jag har kommit så långt som att jag har börjat att fundera på att samla ihop lämpliga saker att packa med. Strandstolar och sportartiklar är hämtade från garaget. Ett getöga slängdes upp mot skyn. Fortfarande inga mörka moln i sikte. Bara för att det är varmt och solen lyser innebär det inte att det kommer att vara så om fem minuter. Bakom ryggen kan det mullra till och otäcka moln dyka upp från ingenstans. Så var det senast igår när vi satt en stund i trädgården och njöt av en av juli månads brödsmulor. Mitt i ett korsord när det frågades efter en åskgud hörde han av sig live. Sedan var det bara att rusa in när ösregnet kom.

Vi tänkte börja med årets match i minigolf. Brunt mot grönt. Lagdelningen går efter ögonfärg. Segrande lag får sitt namn på vandringsbucklan som börjar bli trång på text. Skulle solen mot all förmodan värma och locka efter fighten styr vi stegen, bara ett hundratal, ner till Löderups strandbad. Tur att vi ska gardera oss med hett kaffe i fikakorgen. Vågar jag slänga ur mig frasen. ”Förlorande lag måste bada.” Själv brukar jag fundera på tanken att bada när vattentemperaturen är över tjugo grader.