Taggen satt kvar


Ögonblicksbild; tjugo

Under flera år hade jag och tjejerna som en hösttradition att bläddra i ett fotoalbum efter fikat, när de hade kommit hem från skolbussen.
I de första albumen var det jag som återberättade episoder. (Givetvis är alla album numrerade från 1 och framåt) 🙂 När tjejerna kom in i handlingen och växte, minns de såklart egna minnen. Ibland kristallklart. Vi hade det mysigt tillsammans medan höstmörkret föll utanför fönstret. ❤
De längtade efter att göra om det här till hösten. Vi slutade när vi flyttade till Ystad och de hade längre skoldagar och andra intressen. Varje gång vi kom till den här bilden reagerade Jennifer och sa något liknande detta.
”Det där glömmer jag aldrig. Jag tyckte det var så hemskt.” 😦
Själv minns jag det fortfarande kristallklart. Hur jag hade svårt för att inte börja skratta. Noterade att hon inte grät efter att ha fastnat i ”sängstolpen” med snöret. Det var ju inget farligt och hon var relativt stor och borde kunnat fixa det själv. Hade det varit lillasyster hade jag inte tvekat en sekund, inför min plan. Lizette var otroligt tuff och lugn i ett sådant här läge som barn. Grät inte ens om det rann blod.
”Vänta lite. Stå kvar och rör dig inte. Jag ska bara hämta kameran.”
Nu minns jag inte om det tog extra lång tid. Om jag fick ett samtal och var tvungen att åka och köpa mjölk. Mötte någon bekant i affären och det hann bli mörkt innan jag kom hem. Skojar bara. 🙂 Kanske hittade jag inte kameran på tre sekunder som Niffe upplevde som tre timmar.
Fantastiskt hur ett minne kan stanna kvar och skava. Inombords ler jag åt att den tösen finns med och assisterar vid djuroperationer. I ett sådant rum hade hennes pappa svimmat – om han varit med. Troligen hade jag flytt. De hade behövt binda mig med ett koppel. 🙂

Ps. Undra varför papperskorgen var i fönstret? Hade vi valp? Hade jag torkat golvet?

Annonser

Är det så illa som det står?

DSC_38020025

Bilden tog jag julafton 2015 som jag skrev i förra inlägget. Gissa om jag blev paff när vi kom hem igår påskafton 2016 och såg bilen som var på besök hos de nya grannana. Vilket sammanträffande. Inte samma bil, men samma tre bokstäver på skylten. 😀

DNS granne

Jag skulle känna mig otrygg om jag hade en sådan bil. Varje gång som jag satte nycklarna i tändningslåset skulle de mörka hösttankarna dyka upp som ett brev på posten. Ska bilen starta? Talar skylttexten en tyst sanning? I sportsammanhang är det mer ett konstaterande. Skidåkaren, friidrottaren, skidskytten m.m. kom inte till start i tävlingen av någon anledning. DID NOT START.  😀

Solveig som har ett sportintresse som inte brinner, förstod inte varför jag slängde upp kameran, skrattade under tiden och tog kort så nära husknuten och funderade på en häftig bloggtävlingsbild mitt på julafton.
”Vem vill ha en bil som inte startar?”
Du bloggbesökare får ha en bra fortsättning på påsken. Vi ska ta en ny tur till Österlen och hoppas vi slipper Wallanderdimman idag.

Ps. Nu är hjälpen på plats när det gäller filmkyssarna. De som inte svarat tidigare får en chans. Får givetvis bara lämna 3 st filmtitlar. Det räcker med de tre titlarna i svaret. Det rör sig om filmerna H, K, Q, S, T, Z, Å och Ö. Rätt svar ger 1 poäng för varje film. Hoppas någon tar chansen. 🙂

Tävling – Bild TVÅ

B

Här kunde jag LÄTT ha vitsat till något med lättölen, men sanningen är bättre. Jag och Jennifer satt på terrassen. Hon var glad och sjöng med hög röst om Pippi Långstrump. Jag hade precis jobbat, satt och njöt av de vita gässen på havet. Troligtvis slog jag dövörat till när refrängen återkom för tjugoandra gången, vände mig mot mitt bordsällskap och såg orsaken till stoppet. Vad gör då pappan? Han smyger givetvis iväg efter kameran. 😉

Tävlingsregler stod i gårdagens inlägg. I Ystad ösregnar det. Efter damernas skidstafett i OS tänkte vi ta oss ner till Ystad Teater som har öppet hus och firar 120 år. Jag är den enda i familjen som fortfarande inte varit inne i den berömda byggnaden.

Stort GRATTIS till Ezter Nilsson!

Vad roligt att det var så många som tyckte till på olika sätt. Kul att ni bjöd på egna härliga minnen. Om ni tyckte det var svårt att välja en av tio ska ni veta att det var jättesvårt för mig att välja ut bara tio tävlingsbidrag. Så man vet aldrig…

Både jag och Solveig hade en annan favorit som hamnade på fjärde plats när Ni hade röstat klart. Bild 9 när Jennifer står och sover mot fotpallen. Ena strumpan är av. Katten ligger på golvet.
Nu ska ni få storyn i korthet innan sömnen: Popmusik från en CD ljöd på rätt hög volym. Jennifer och katten dansade varv efter varv runt pallen. Jennifer sjöng glatt med i låtarna. Ibland sa Solveig till henne att byta håll så att ”de” inte blev för yra. Vi räknade inte varven men de var åtskilliga. Själva höll vi på med något annat i det stora vardagsrummet som vi hade på den tiden. Plötsligt ser vi synen som ni ser på kortet. Jag smyger iväg för att hämta kameran och håller tummarna för att inget ska vara förändrat när jag kommer tillbaka. Var rädd för att katten skulle vakna och… 😉

Jag måste passa på att lägga in en annan bild, som ni som åkt iväg och bott på hotell och liknande med era små barn kanske känner igen.
Var ska mamma och pappa sova? Vem ska sova i den sämre extrasängen? Hur kan så små ljuvliga dagvarelser ta så mycket plats på natten? Det är tur att jag inte förde statistik på hur många smällar jag fick genom nätterna på hemmaplan och bortaplan, som kunde påverkat framtida veckopeng. Varför ska ALLA mjukisdjur med på resor? Ja, ja. Jag vet. De kan inte vara helt ensamma kvar hemma. Vad dum jag var som inte förstod det.  😀

Ha en trevlig måndag. På fredag är det vår enligt almanackan. Mars, april och maj.

Var ska mamma och pappa sova

Tre chanser fick jag

 

DSCN7832

Tre chanser fick jag. Det är inte ofta man får så många. Jag tog vara på…

Jag låg i soffan i vardagsrummet igår och läste Åke Edwardsons bok ”Hus vid världens ände”. Elfte boken med poliskommissarie Erik Winter. Vi som läste tian konstaterade att Erik dog i en pool på Costa del Sol. Författaren och förlaget Albert Bonniers Förlag hade gått ut med att detta var avslutningsboken om den populära Winter i Göteborg. Nu några år senare höll visst Erik ”bara” på att drunkna. Lite Bobby Ewing-stuk från Dallas. Saknas det pengar även bland stora jättar?
Mitt i en spännande sekvens ser jag något gult fladdra förbi utanför balkongdörren. Jag sänker boken och ser en leksugen talgoxe som till slut sätter sig på räcket. Jag njuter av det effektfulla av nymålat svart, fluffigt vitt och en liten söt gul garnering på toppen. I ett andetag flyger fågeln iväg och jag är tillbaks i ett otäckt mord. Efter ett tag upprepar sig händelsen utanför. Nu föds idén om att föreviga. Hinner inte tänka klart tanken förrän fågeln busar med mig. Flyger istället och sätter sig på fönsterblecket och kikar in på mig. Först trodde jag att den skulle skvallra om vem som är mördaren. Sådana skämt uppskattar jag inte. Jag blev distraherad av fågelns charm. Plötsligt är den tillbaks i snön. Sitter där riktigt länge. Nu kryper jag försiktigt iväg. Springer nerför trappan. Hittar kameran på första försöket. Av med fodralet. Uppför trappan. Kryper på golvet och gör mig beredd.
Talgoxen sitter kvar. Verkar tänka. Snabba dig på. Jag har annat att göra.
Tänkte den inte alls. 😦 Den satt kvar medan jag ställde in kameran. Jag såg att det blev en grön punkt och skulle precis trycka ner den silvriga knappen, då flög den rackaren iväg…
Snart ska vi åka och fika i centrum. Mysigt att sitta stilla och se hur alla far omkring därute. Själva är vi nästan klara med julklapparna. Måste dock in till Ystads bokhandel och byta bok i Läslustan. Är klar med biografin om Freddie Mercury i Queen. På baksidan står det. ”Jag tänker inte bli en stjärna. Jag tänker bli en legend”.
Får inte glömma bort att köpa en massa julkort i bokhandeln också. Såg att de hade snygga med Ystadmotiv. Läste att enligt en Sifo-undersökning står sig de hederliga gamla julkorten bra i konkurrensen av alla nya billigare alternativ. Till och med ungdomarna var för de handskrivna hälsningarna. När jag jobbade som julbrevbärare höll jag inte med…
Ha en fin helg. Försök att inte stressa. Det finns så många roliga och trevliga saker man kan göra i dessa tider. Arbetsuppgifterna behöver dock fördelas jämnt. Syftet med allt måste vara att man ska ha det trivsamt. Att det finns tid för reflektion och stillhet även innan den stora helgen. Därför avslutar jag med ett eget ord. MYSPYS 🙂

En ljuvlig morgon

Inte många vakna. Bara vi och några morgonpigga fåglar i träden. Med några få pedaltag rullar jag och Solveig ner till centrum utför slingrande nerförsbackar. Det behövs inga ord. Det skulle nästan förta den magiska stämningen. Alla sinnena tar in intryck. Hörseln som lyssnar på suset i träden. Dofterna i Norra Promenaden från alla blommor och växter som slåss om uppmärksamheten. Smaken från det nybryggda starka kaffet som ryker när vi häller upp det från termosen. Känseln från de mjuka läpparna som alltid smakar hemma. Synen från all prakt som är gratis och som vi allt för lätt tar för givet eller som den stressade nutidmänniskan inte ser för alla måsten som växer upp som ogräs. Äntligen skiner solen behagligt och värmer huden på det rätta sättet. Den gula lampan hälsar oss godmorgon. Man önskar att man kunde stanna tiden. Så här vill jag alltid att det ska vara. Morgon efter morgon. Sova kan jag göra när jag blir gammal.

Alla blommor utanför de gamla välbevarade husen på de smala gatorna skänker njutning. Vi tar en paus vid Rosengården utanför Klostret. Genom en öppen port hörs gregoriansk musik. Kameran åker fram för att ge oss balsam när det är som mörkast i höstrusket. Allt känns så stort. Samtidigt kan jag känna mig liten i allt. En bricka i livets spel. Tacksam för att jag få vara med i pusslet. Ödmjuk för att det inte är självklart.
Vi cyklar runt som två turister i de mysiga kvarteren runt centrum. Endast några varutransporter stör framkomligheten. Pumpade med endorfiner fixar vi de tuffa uppförsbackarna till vår egen täppa. Redo för en ny dag. Hemma sover en ”gammal” trött tonåring. Men det är en helt annan historia. Tids nog blir även en tonåring morgonpigg och har lust att fånga dagen. Kanske inte mata änder med brödsmulor i dammen (som de älskade när de var små). Annars går livet i repris. Ofta ser jag äldre människor med en påse gammalt bröd. En skrynklig hand som strör ut smulorna och delar med sig av överskottet. Varje tid har sin charm…

Rädd på olika sätt

Jag släpper inte gärna ratten när vi åker tillbaks till platser vi bott på tidigare. Vågar inte riskera att bli utan…

Solveig tycks inte förstå att jag är som bilen. Den är beroende av bensin, jag av en skvätt nostalgi. Jag brukar krypköra i kvarteren vi återvänder till. Gärna en sväng in på en återvändsgata. Då måste jag av en slump köra tillbaks och se hur det ser ut från andra hållet. När det kommer till kritan är Solveig intresserad ändå. På sitt sätt.
”Titta! Ulla har samma gardiner uppe.”
”Hur kan du veta det?” Det är minst ett år sedan vi var här senast.”
”Undra´ om Sven lever fortfarande? Rökte han inte två paket om dagen fast läkaren sa att han vägrade operera honom om han inte slutade först?”
”Ont krut förgås inte så lätt. Säkert frisk som en nötkärna.”
”Varför har de målat om vår dörr? Vilken gräslig färg.”

Jag måste erkänna att det har sina fördelar att åka ensam. Helst till barndomsplatser där jag låter minnena sväva fritt. Stänga av motorn. Blunda och se de inre bilderna framför mig. Se mig själv komma lufsande på en trottoar med V-jeans och platåtofflor. Söta Annika med sommarfräknar cykla med en Igloo i munnen och med hästsvansen svängande bakom sig. Grannarnas fruktträd som lockade mer än alla våra egna. Arga gubben Rask som sköt med hagelgevär mot äppelpallare enligt djungeltelegrafen. I dessa känsliga och misstänksamma tider riskerar jag snart att råka illa ut om jag låter bilen stå parkerad för länge. Måste skaffa mig aktuella kartor eller börja röka för första gången i den gyllene medelåldern. Något slags kamouflage mot alltför nyfikna och rädda medmänniskor med ett stort behov av att ringa på hjälp.

När vi var på väg att flytta ifrån Hjo råkade jag ut för en incident. Innan vi tog farväl av staden åkte jag runt ensam och tog kort på favoritställen med vår nya kamera. Någon timme senare satt vi i köket och fikade. Då ringde telefonen. Solveig tog samtalet. Rätt snart fick hon en rynka mellan ögonbrynen och sneglade konstigt mot mig. Jag tog ett oskyldigt bett på bullen.
”Har ni en vit Opel Corsa?” frågade en okänd mansröst.
”Ja.”
”Har ni registreringsnummer HMX084?”
”Jo”, varierade sig min fru.
”Befann sig er bil utanför Pizzeria Milano klockan 14.27 idag?” malde den främmande rösten på.
Det var nu rynkan blev djupare. Solveigs tankar gick till min ensamma biltur.
De fladdrade iväg till att hennes man kört på en katt och smitit från brottsplatsen.
”Det är möjligt.” Hennes ordförråd hade tredubblats.
”Jag ska fråga min man.”
Nu innehöll meningen fem ord. Var inte hennes i vanliga fall mjuka röst med ens sylvass?
”Har du varit utanför pizzerian för en timme sedan?”
Rynkan hade fått sällskap av rynkkompisar. Jag var glad att hon inte bad mig stå upp. Ännu gladare att hon inte vidarebefordrade det där med fjorton och tjugosju. Det lät så brutalt på något otäckt sätt. Jag fick kalla kårar. Med ens förstod jag hur förstagångsbrottslingar känner sig.
Man kan vara rädd för olika saker i livet.
Två rädda män började prata med varandra. Jag var en av dem. Samtalet kom inte från polishuset. Det förstod jag när jag tog över luren. Pizzabagarens röst mjuknade när jag berömde hans goda Jonte special med kebabkött. Jag berättade om att vi snart skulle flytta. Han började sväva något om en kontrollant från livsmedelsverket som snokat omkring i förra veckan. Det blev varken rättegång eller pizza av mig. Tänk om jag fotograferat favoritbanken. En stilig kvinnlig säkerhetsvakt med en tung väska. Ett sött främmande barn med halva ansiktet täckt med glass. En prålig dörr där kanske en ökänd torped hade sitt sommarnäste. Då kanske inte ens mina gamla sprintertakter hade hjälpt mig. Det är så svårt att se eventuella faror och fel när jag fokuserar i mina spontana idéer. Jag är för godtrogen för att tänka tanken att andra ser samma sak i en annan livsspegel. I mörkare ljussken. Med vassare kanter.