Baksidestexten på begäran – finns numera även att läsa som smakprov

Bild

Facetvå

Annonser

Min annorlunda bror

Hej på er alla Bosses blogg-vänner!

Nu är det min tur att få skriva. Jag är inte lika rolig som min man,
men förhoppningsvis är detta en berättelse som berör sin läsare.

Vänliga Hälsningar: Solveig

Min annorlunda bror

Min mamma och pappa gifte sig 1950. Två år senare kom han till världen, Johnny, deras lilla förstfödda ”prins”. Jag önskar att jag kunnat ringa min mamma och fråga vad hon tänkte den där våren. Hur hon kände sig. Vilka förväntningar hon hade på det lilla underverket som bodde därinne i hennes mage. Men min mammas tankar och funderingar kan jag bara ana mig till. Jag tror att hon var precis som alla andra blivande mammor. Förväntansfull, lycklig, glad, spänd och kanske lite orolig för att något skulle kunna gå fel.

Det blev en lång och jobbig förlossning, men till sist var den över. Efter några dagar på BB fick mamma och Johnny åka hem. Så här efteråt undrar jag förstås om det verkligen inte var någon av barnmorskorna som funderade över om allt var som det skulle. Fanns det verkligen ingen läkare som undersökte lille Johnny lite närmare och som såg att allt inte var riktigt normalt?

Det gick en tid. Johnny var sen med allt. Jämnåriga bebisar utvecklades enligt regelboken, men inte han. ”Går han inte än?” var min farfars ständiga kommentar. Min mamma berättade hur hon grät efter besöken hemma hos svärföräldrarna.
Jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet hur gammal Johnny var när min mamma äntligen fick träffa överläkare Söderberg. Jag vet i alla fall att det var först när hon träffade denna läkare som hon fick veta att Johnny var född med Downs syndrom.
Fast det kanske han inte sa då. Jag tror att han använde uttrycket mongoloid.

Doktor Söderberg var en unik läkare. Han tog sig tid att prata, vara medmänsklig, svara på frågor och att försöka trösta mitt i det tunga beskedet till mina föräldrar. Min mamma ville t.ex. inte ens tänka tanken på att få fler barn. Men doktorn förklarade för henne att det bästa hon kunde göra, både för sin egen och för Johnnys skull, var att ge honom syskon. Så när Johnny var nästan sju år utökades familjen med en pojke till och ytterligare fem år senare kom jag.

Jag vet att mina föräldrar blev tvingade att lämna bort Johnny till en institution.
På den tiden var det inte ovanligt. Under alla år kunde mamma minnas den smärta hon känt när den barska damen som arbetade på Johannesberg, tog Johnnys hand, drog in honom i rummet och låste dörren. Hans gråtande röst kunde mamma höra inom sig hela den långa vägen hem. Själv låg hon på golvet i baksätet och grät som om hjärtat skulle brista.

Som tur var fick Johnny komma hem regelbundet. Hur många mil körde min pappa för att hämta hem honom på fredagar, för att lämna honom på söndagar, för att hämta till jul, till påsk? Hur många timmar satt pappa tålmodigt och väntade på att de skulle kunna åka? För Johnny ville förstås stanna kvar hemma. Jag kan inte minnas att pappa någon gång klagade över alla dessa resor. Min mamma spelade dragspel. Hon gjorde extragott fika. Hon lirkade och försökte på alla de vis, så som bara mammor kan. Inte heller hon klagade över all den tid det tog, eller över all den energi det gick åt.
Kanske är förklaringen så enkel som att: Kärleken till ett annorlunda barn är precis lika stor som till vilket barn som helst. Kärleken känner inte av några gränser.

När jag tänker tillbaka så tycker jag nog att mina föräldrar borde fått tapperhetsmedalj.
Alla vars barn på något sätt avviker från det ”normala” mönstret vet att man måste kämpa betydligt mer som förälder och att man aldrig får ens tänka tanken på att ge upp. 1997 förändrades tillvaron när min mamma gick bort i cancer. Min pappa fortsatte att ta hem Johnny regelbundet trots att pappa flyttat till en liten lägenhet. Till och med den sista julen när pappa själv var så dålig att han nästan inte klarade sig hemma. ”Jag måste göra det här”, var allt han sa när jag pratade med honom i telefon.

Såklart att alla är olika, tänker jag när jag ibland läser en artikel eller en bok om någon som har ett barn med Downs syndrom. Väldigt ofta beskrivs det som om att allt skulle vara så enkelt. Man lär sig så mycket. Man får så mycket tillbaka. Man blir så ödmjuk inför livet o.s.v. Hade jag läst det som barn hade jag nog inte hållit med.
Nu som vuxen ser jag det på ett annat sätt. Nu kan jag erkänna att jag idag skäms över hur jag skämdes. För själv minns jag ju att alla dagar inte var solskensdagar. Det var tufft att vara lillasyster till en annorlunda bror. Speciellt under den tidsperiod när man vill att alla i ens familj ska vara så lika alla andras familjer som möjligt. Då var det svårt att smälta in. Jag märkte att andra tittade när vi åkte någonstans. Att det fanns de som fnissade eller viskade. ”Bara vi inte träffar någon jag känner”, tänkte jag.

Numera kan barn som har syskon med handikapp åka på läger tillsammans.
Hela familjer kan träffas och utbyta erfarenheter. Den möjligheten fanns inte då. Åtminstone hörde jag aldrig talas om att det fanns andra familjer som var ”som vi”.

Jag vet att uppväxten med en annorlunda bror har gett mig en insikt om att vi som människor har ett ansvar för varandra och att livet inte alltid är enkelt. Jag hoppas att jag lyckats förmedla det till mina egna barn. ”Allt vad ni gjort mot en av mina minsta” står det om i Bibeln. När jag läser det så tänker jag alltid på Johnny. Säkert betraktas han som en av de minsta i samhället. Det har ju gått så långt att man med hjälp av fostervattensprov kan upptäcka barn med Downs syndrom och sedan välja abort… Så lite kan ett människoliv vara värt. Men det är med mänskliga ögon sett.

Johnny har aldrig fått fatta sina egna beslut. Han har aldrig kunnat göra sina egna val. Det har alltid varit andra som bestämt, ibland över huvudet på honom.
Bilen som han drömde om, flickvännen, jobbet… Listan skulle kunna göras lång över drömmar som aldrig hade ens en liten chans att slå in. Ibland brukade vi andra i familjen prata om vad Johnny skulle blivit om han varit frisk. Säkert hade det varit han som tagit över den lilla gården och fått den att blomstra. Han satt ofta vid pappas sida i traktorn och hjälpte till på sitt sätt.

En sak vet jag. Förmågan att visa kärlek har Johnny fått minst en dubbel dos av.
De han tycker om får ofta ta del av hans kramar. Den kärlek han uttrycker i sina kramar, den är verkligen äkta. Vi träffas inte så ofta numera eftersom det geografiska avståndet mellan oss är stort.
Men när vi träffas så kan jag få hur många kramar som helst…

531380_500071610007167_1765116881_n[1]

Månadens boktips – ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman

Ove är kvarterets vresige ordningsman, på gott och ont, sedan flera år. Han är 59 år och har sina principer som ingen eller inget kan rucka på. Alla kan råka ut för hans kommentarer om inte precis allt görs på Oves sätt. Ibland går han även till handbegripligheter. En gång i tiden var han bostadsrättsföreningens ordförande, men sedan avsattes han vid en ”statskupp”.
Under läsupplevelsen får vi steg för steg reda på orsakerna till Oves sätt att INTE vara som vanliga människor.
Ove gör inget slarvigt. Han hämtar ett måttband och mäter från alla fyra hörnen. Två gånger för att vara säker. Markerar ett kryss exakt mitt i taket. Låser upp dörren så att de inte ska bryta sönder den när de ska in och hämta honom. Han tar på sig fina kläder. Sätter upp kroken. Han har bestämt sig för att ta sitt liv. Men alla hans planer går om intet när hans depression får konkurrens från många oväntade håll.
Oves ”rakt på kommentarer” kommer att bli klassiska. Författarens vältajmade tankar som rör sig i Oves speciella hjärna är klockrena. Ove har ingen förståelse för män i vita skjortor och slips. De som inte jobbar. Inte har körkort. Inte kan bygga sig ett eget hus. Inte kan backa med släp. Listan blir längre och längre. När den utländska, gravida, nyinflyttade grannfrun med sitt humör och sin smarthet jobbar sig in under Oves hårda skal får han äntligen ett motstånd som han saknat under lång tid.
Alla personer som mött Ove och hans fru Sonja har sagt att de var som dag och natt. Hon var vacker, älskade att skratta, läsa och var alltid positiv. De menade att Ove alltid varit en tjurig gammal gubbe ända sedan han gick i småskolan. På mer än ett sätt behöver man knyta ihop dessa två ting, dag och natt, för att få ihop ett dygn eller ett speciellt lyckat äktenskap. Kärlek kan man visa på olika sätt. Sonja var nöjd med hur Ove på sitt trubbiga sätt gav henne vad hon ville ha. Sonja läste Shakespeares samlade verk som hon under fyrtio år fick hundratals elever med läs- och skrivsvårigheter att läsa. Under alla dessa år fick hon inte Ove att läsa en enda av dem. Istället tillbringade han veckor i det nybyggda radhusets förråd. När han var färdig stod de vackraste bokhyllor Sonja någonsin sett i deras vardagsrum.
”Du måste ju ha dem nånstans”, muttrade han medan Sonja kröp upp i hans famn och sa att hon älskade honom. Och han nickade.
Ove är mer än principfast. Han vägrade att handla på det lokala bageriet i åtta år för att de gett honom fel växel när han köpt fikabröd där en gång på slutet av 90-talet.
Den nyinflyttade grannen misslyckades med att backa med släp.
”En underarmsamputerad med starr hade kunnat backa in det här släpet snabbare än du”, muttrar Ove.
Ove har åsikter om precis allt. Även när han inte har aning om ämnet.
Att lägga ifrån sig denna bok är inte lätt. Jag ville bara veta mer och mer om denna galning. Snabbt förstod jag att om man skulle råka möta honom var det bäst att man körde Saab. Att man inte slängde en fimp hur som helst. Att man inte ställde någon onödig fråga till honom. Att man inte frågade honom om han hade en femma på sig för att visa honom ett trolleritrick. Ove har ingen humor. Han tycker INTE att det är okej om man efter tricket lämnar tillbaka en annan femkrona. Risken är stor att det går på samma sätt som det gjorde för sjukhusclownen.
Skaffa boken. Läs. Njut. Reflektera gärna över dig själv och din omgivning.
Detta är en helt underbar roman. Den får läsaren att skratta, gråta och att reta sig på denna speciella man… Har du bestämt dig för att bara läsa en rolig bok under julhelgerna bör du välja denna pärla som ger dig som läsare så mycket att fundera över. För Fredrik Backman har lyckats på ett förträffligt sätt att långsamt få oss att inse att första intrycket inte alltid är helt rätt. På ett härligt humoristiskt sätt berättar han om hur olika världar blandas.
”Sorg är en märklig sak”. ”Kärlek är en märklig sak. Den tar en med överraskning”.
När jag inser att jag både skrattar och gråter samtidigt känns det verkligen att boken har tagit mig med storm.

Romanen är utgiven 2012 på Forum bokförlag.
Författaren skriver i flera tidningar. Hans blogg följs av 50 000 läsare varje vecka. Detta är hans debutroman.

Ovanlig kärlek

Ibland när man läser en notis vet man inte riktigt vad man ska tänka och tycka. Jag småler men känner samtidigt att jag kanske inte visar upp rätt ansikte. Om jag skulle säga bara ett ord spontant rakt ut blir det inget positivt ord även om det handlade om kärlek. Knäppgök, galning eller ordet tok ligger nära till hands. Det enda som jag är överens om är att kärleken kan få oss människor att göra ovanliga saker. Rucka på vardagskostymen. Sluta äta. Rodna. Tänka på bara EN människa. Fast detta var en ovanlig variant. Totalt obegriplig.

En ung kinesisk man ville överraska sin flickvän på hennes födelsedag. Gick han och köpte ett diamanthalsband? Nix. Istället kröp han in i en låda och skickade sig själv till henne. Jag vet inte om transporterna är sega i Kina, men mannen hade gjort några små tabbar i sina förberedelser. Han svimmade och blev till slut medvetslös i sitt trånga utrymme. När flickvännen öppnade lådan låg han där som en död. Hon blev naturligtvis djupt chockad. Otroligt nog överlevde mannen. Trist nog stod det inget om kärleken gjorde det samma. Det är klart att man som läsare vill veta vad som hände sedan. Vet inte om det är en stadshemlighet. Kanske förvaras sanningen i en annan låda av mindre variant. Hur tänkte flickvännen? Att inte pojkvännen tänker alls vet vi redan. Tog hon det som det finaste en pojkvän kan göra till en? Tyckte hon att deras förhållande krympte till något utan syre? Skulle han i framtiden skicka deras barn i små lådor lite hur som helst? Kina är stort. Större än en lång mur. Hon måste ha fått lite att fundera över. Tänkte pojkvännen med hjärnan eller hjärtat? För mig är svaret givet – Hönshjärnan.

Den första kärleken

Jag är övertygad om att vissa ouppklarade saker i livet kommer ikapp oss med tiden. Förr eller senare. Har det onda inte värkt färdigt kan det blossa upp och sätta sina vassa klor i oss igen. Det svarta kan dyka upp i vilken skepnad som helst. När vi minst anar det.

Som barn märkte jag inget av saken. Mamma berättade att hon hade respekt för åskväder. Mer detaljer ville hon inte skrämma oss barn med. Eller så hade hon låst dörren till sin egen barndomsupplevelse. Vi drog ut sladden till dumburken och till antennen. Pratade inte i telefon när ovädret låg över vårt bostadsområde. Längre var inte säkerhetslistan. Då.

När mamma blev ensamstående flyttade hon till en lägenhet som jag hade cykelavstånd till. En gång överraskade jag henne tidigt en morgon. Jag blev förvånad över att hon inte hade säkerhetskedjan på. Noterade att det stod ett par kassar i tamburen och att jag snubblade över ett par damskor. Den gången berättade mamma att det varit busväder på natten. Att hon ett tag trott att blixten skulle slå ner. Därför hade hon ställt fram kassaskåpet med alla viktiga papper och annat som hon skulle ta med vid en snabb flykt. Jag hade sovit hårt i min egen lägenhet och tyckte att oron var obefogad och överdriven. Höll mamma redan på att bli gammal? Chansen att blixten skulle slå ner i ett stort hyreshus måste vara en på miljarden.
”Här kan du känna dig trygg. Så länge du inte är ute och cyklar i ovädret.”
De osorterade fraserna slängde jag ur mig och skojade med henne. Nu i dagsljuset verkade hon hänga med i amatörpsykologkursen, konstaterade jag självgott.
Sedan blev det till en skröna. Att jag drev med hennes natthobby när jag ringde efter en åskvädersnatt.
”Var du beredd? Du glömde väl inte fotot på mig när jag var liten? Och den där fula stora keramikvasen du fick av faster Gudrun?”
”Tyst med dig”, sa hon på det där speciella sättet som jag saknar så mycket än idag.
När jag pluggade på andra orter hyrde jag ut min egen lägenhet möblerad. För de extra pengarna brukade jag åka på semester i juni. (Inte helt fel). På jullovet och en del vanliga helger bodde jag hos mamma. Det var så mysigt att komma hem till henne. Hon tog så väl hand om mig med all sin kärlek och värme. Men det bästa var att vi kom varandra så nära. Nära hade vi varit innan, men nu tillät vi oss att ta underbara steg inåt på slingrande stigar, djupt in i mörkaste skogen. Ett samtal mellan två vuxna som litar på varandra. Vågar släppa masken. Vi pratade om ouppklarade saker i våra liv. Stort som smått. Skrattade ofta. Helst när vi blev trötta. Ibland satt vi bara tysta och höll var och en på med sitt. Hon virkade eller löste sudoku. Själv pluggade jag eller läste i en vanlig bok för skojs skull. Jag hade börjat plugga rätt sent i livet och istället arbetat i några år och skaffat mig yrkeserfarenhet. Nu var jag vuxen och vi var mer jämlika.
En äldre människa har ofta mer att säga. Det var högtidsstunder när mamma berättade minnen från förr. Hon var en berättare av rang. En höstkväll när vi satt med hett te och mumsade på scones lirkade jag fram vad som gjort att hennes rädsla för att blixten skulle slå ner hade flammat upp så starkt. Efter den kvällen parkerade jag mina ironiska ord om ämnet för gott. Den natten låg jag vaken länge i bäddsoffan. Försökte ta in den sorgliga informationen och på mitt eget personliga sätt se det berättade, som i en inre film. Med utgångspunkt från kort från när min mamma var liten såg jag henne klart när jag blundade. Långt självlockigt mörkt hår. Bruna ögon. Smilgrop i bägge kinderna. Kort till växten. Hon lekte mest med killarna. Älskade friidrott och var vig i gymnastik. Gillade inte att hennes bröst blev så stora att de inte gick att dölja. Sakta men säkert blev det en ny gräns mellan henne och grabbarna i det lilla samhället. I skolan gick åldersblandade klasser. Alla barn kände alla på gott och ont. På en av rasterna i femman hade mamma stulit till sig en kyss av Uno. Den snyggaste killen i klassen. Han som satt snett till vänster. En bänkrad framför. Nu var hon hemligt kär i Uno som bodde i ett stort nymålat gult herrgårdshus bara hundra meter från henne. Från sitt sovrumsfönster såg Sofia bort till Unos hus. I hemlighet hade hon tagit reda på vilket som var det magiska fönstret. Det lilla vindsfönstret. Hade Sofia haft en kikare skulle hon kunnat se in i Unos pojkrum. När Sofia stod där i mörkret och drömde sina vackra flickdrömmar blev hon varm i kroppen. Kanske drömde hon om en tid som herrgårdsfru.

Det var Sofia Lidéns fortfarande oförstörda drömmar som nu femtio år senare gjorde mig tårögd. Därför drog jag i den osynliga bromsen. Tidsbromsen. Jag var inte redo. Istället blev det till en stillbild i min egen film, i bäddsoffan. En romantisk bild. Fullmånen lyser upp Sofias rum. Kastar sitt ljussken på de blommiga tapeterna och den fina dockan som fortfarande har tillåtelse att ligga under täcket. Den tolvåriga flickan står där barfota i nattlinnet. Håller med en hand i snöret till den mörka rullgardinen. Väntar en extra stund med att dra i snöret. Drömmer om både det ena och det andra när hon med ett leende låter lockarna breda ut sig på kudden. Den lilla världen i den stora är god. Len som silke.

Några veckor senare drog ett våldsamt åskväder in från sydväst mitt i natten när samhällets invånare sov som djupast. Jag läste i dagens Ystads Allehanda att en del experter tror att det är magnetismen i marken som styr var blixten slår ner. Att det går vissa starka stråk i jorden som har högre halt av magnetism. Inte vet jag om marken vid Unos stora herrgård var speciell när blixten utan pardon slog till när människorna var som mest sårbara. På natten. Däremot vet jag att brandkåren inte bodde granne med huset. Det var flera mil till närmaste brandstation. Jag vet numera också att min egen mamma stod i sitt fönster och såg på det fruktansvärda skådespelet som tuggade i sig inte bara hennes hemliga drömmar utan även skapade sår ända in i barnsjälen. Ändå var hennes sår inget mot det traumatiska i familjen som miste sin yngsta son. Pappan hade gjort ett desperat försök att ta sig upp, men trappan gav vika när elden härjade besatt och slukade i sig allt skoningslöst som kom i dess väg. Pappan blev aldrig sig själv igen. Han anklagade sig själv för att han inte varit tillräckligt snabb. Den fina herrgården brann ner till grunden. Alla grannar som skyndat till och dragit kläderna över nattsärken innan brandkåren kom, tävlade mot en övermäktig motståndare som skaffat sig ett för stort försprång. I framtiden skulle det alltid fattas en person när årets familjekort skulle tas hos den lokala fotografen. Den yngsta sonen, Uno.

Nästa skoldag stod en bänk tom i skolsalen och flaggan på skolgården vajade på halv stång. Min mamma som redan då hade ett sjätte sinne såg fortfarande samma syn när hon sneglade mot bänken. Det ljusa snaggade håret. Den där gulliga gropen i Unos nacke. Synen av fräknarna på näsan när Uno vände sitt ansikte inåt försvann i en salt dimma när verkligheten obarmhärtigt trängde sig på. Efter terminens längsta skoldag bar vaktmästaren ut bänken och stolen till förrådet.

Jag är rätt säker på att Uno hade ett eget hemligt rum i Sofias hjärta genom alla år. Ingen människa glömmer den första kärleken. Den sköra. Den ofullbordade.
Barn har oftast en bättre förmåga att gå vidare i livet. Utåt sett. Men långt därinne sitter sorgefågeln på sin gren. Den kan vara tyst i många år när så mycket annat händer i en människas liv. När ålderns höst gör sig påmind tror jag att sorgefågeln börjar röra på sina fjädrar och ger sig till känna igen.

En vacker dag kommer jag att skriva en hel bok om Sofia.