När skapades intresset?

ett

Bosse minns

Ibland har jag roat mig för att försöka analysera starten för mitt intresse av statistik och tabeller. Varje gång kommer jag fram till vem som först tände lågan. Min mormor såklart. Vi två som hade långa nattliga samtal fast hon då och då försökte få mig att sova eller gå och lägga mig. Var hon på besök hemma hos oss höll hon till i köket på natten när kärlkrampen och andra besvärliga krämpor slog till.

Hanna Elisabeth visade mig hur det gick till att tippa stryktips. På den tiden var det tolv matcher som gällde på varje kupong. Det var spännande när hon lärde mig uttala de engelska fotbollslagen. Jag bjöds in till en ny värld.

Några år gick. Mormor for till himlen och lämnade mig ensam kvar i köket. Jag blev en expert på att sysselsätta mig med sololekar som inte störde sovande familje-medlemmar.

tva

Sex stenkulor i två färger och ränder på en plastmatta i köket. (Jag uppskattade inte när mamma la dit en trasmatta. Plastmatta var tusen gånger bättre.) Mer behövdes inte för att jag skulle ha att göra under åtskilliga timmar. Papper och penna var såklart nödvändigt att ha till hands. Sedan var det en liten detalj till.  🙂
För att skapa en fotbollsserie som liknade verkligheten fick jag leka detektiv och ta på mig genimattehatten.

Måste få skryta på bloggen. Hur lyckades den lilla grabben som inte fyllt tio år att få de tjugo engelska fotbollslagen att mötas så att varje omgång blev tio matcher (komplett så serien inte haltade) och samtidigt undvika att ingen av lagen hade möts förut?
Jag fick ihop spelprogrammet. Kom på det smarta att börja med att dela in lagen i två grupper om tio lag. Oj vilket pusslande det blev därefter. Det var en utmanande matematikövning som konkurrerade ut talen i skolan som inte utvecklade min hjärna speciellt mycket på lågstadiet. Det stadiet hade jag passerat innan skolstarten. Ett av flera skäl till att fröken hotade med att direkt flytta upp mig ifrån ettan till trean. Dessutom läste jag flytande utan att hon visste om det och mycket annat. Så mycket skäll min mamma fick vid det telefonsamtalet, som jag skrivit ett sannkåseri om på bloggen, när bubblan sprack. 😦
Vilken tur fröken inte kände till och fick se mitt spelprogram. Då hade hon exploderat av vrede. Ha! Undra sa flundra om hon fixat ihop fotbollsschemat fortare än jag gjorde. Hon hade säkert skrämt bokstäverna och siffrorna på plats och en sådan taktik tycker jag är fuskig. 🙂

tre

Jag lät alltid favoritlaget ha de blå kulorna. Sedan rullade jag iväg de sex kulorna och startade därmed första halvlek. Noterade målen och skrev in halvleksresultatet.
Stoke-Liverpool x-x (0-1) i tabellen.
Du undrar såklart hur lagen fick mål. Svårt att visa på Solveigs vävda trasmatta. Betydligt lättare att tydliggöra på mammas plastmatta med smala fält så det inte blev handbollssiffror. Hamnade kulan på ett sådant blått fält räknades det nämligen som ett mål.

Därefter var det dags för andra halvlek. Vilken vändning och sensation. Lilla Stoke slog de rödklädda lirarna i storlaget Liverpool i min låtsasmatch på bloggen. 🙂
Stoke-Liverpool 2-1 (0-1)
Aldrig sprang det in några störiga huliganer från läktaren med järnrör och små hjärnor. Det skulle vara mamma som kom och störde klockan 04.35 och tyckte att jag skulle sova. 🙂 Det var också en jobbig replik att leva upp till. När jag hörde att hon sov igen så smög jag försiktigt på tå eller kröp på alla fyra förbi deras sovrum.  🙂

Givetvis möttes lagen en andra gång då bortalaget blev ett hemmalag nästa gång. Ordning och reda. Sammanlagt blev det Trehundraåttio matcher. Givetvis hade jag riktigt KULigt under dessa stunder.
Takterna sitter i. Fortfarande har jag inga större problem med att roa mig själv. Gråa dagar kan få färg. Igår lyste det till och med extra om dem när min nyfikenhet fick mig att göra ett experiment som tog nästan sex timmar av min uppmärksamhet.

På tal om annan statistik. 😀

dsc_39800001

Jag har inte glömt bort teburken med sina lappar. Där de trettio bloggare som besökt mig flest gånger har namnet på två lappar. Övriga ca 120 bloggare har sitt namn på en lapp. Den 30 november får den bloggare vars namn som jag dragit flest gånger (jag både lämnar och lämnar inte spår efter mig på era bloggar. Ibland läser och tittar jag bara in. ) en lott i present.

Här är sex-i-topp-just-nu:
1. Badtanten/Annika, 19
2. Primrose och Skrivmoster/Signhild, 18
4. Tant Glad, 16
5. Gunnar och Gunilla J, 15

 

 

 

Öga mot öga

Skrivet för några år sedan…

Min kära mamma fick besvär med trilskande ögon på ålderns höst och tvingades till slut att söka experthjälp. Det var svårt att komma fram på telefon till läkarstationen. Hon ringde flera dagar i sträck inom deras telefontid. Det var ännu svårare att få en besökstid inom hennes rimliga livslängd. I alla fall var det stört omöjligt att få vård på rätt instans. När hon äntligen fick rätt diagnos blev det en ny lång oviss väntan på operation. Läkaren som skulle göra ingreppet i hornhinnan hade svårt med svenskan och därmed blev det svårt för en konversation. Hon var känd för att inte klara av kontakten med vakna patienter. Tyvärr gick det rykte om att hon även hade en hög felprocent på sina utförda operationer på sovande patienter. Mamma hamnade olyckligtvis i den sistnämnda gruppen. 😦
Hoppet är det sista som överger människan. Mamma sökte till en annan specialist, i ett annat landsting och så var hon inne i karusellen med de långa väntetiderna igen.

För några veckor sedan var vi på semester. Vår hund Texas åkte på egen ferie och tog in på ett hundpensionat. De som sett en oklippt Coton de Tulear i ögonen utan att hunden har en tott i luggen är inte många. När vi hämtade Texas hade han just varit ute på en regnpromenad, luggen hängde mer än vanligt ner som en rullgardin över ögonen och halva lakritsnosen. Av pensionatets ägare fick vi upplysningen om att en Schäfer i grannbåset varit lös i magen. Efter välkomstslickandet fick Texas åka transportbox hem. Det var först hemma som vi fick en chock. När matte hälsade ordentligt och lyfte upp den våta luggen fanns det bara ett öga att söka kontakt med. Det andra var hopknipet. Texas varken kunde eller ville öppna det. Om vi lyfte på ögonlocket möttes vi av ett illrött öga som samtidigt var otäckt grått. I mitten av pupillen såg man en stor spricka. När vi telefonledes tog kontakt med hundpensionatets ägare hade hon ingen aning om vad som hänt. Mina tankar fladdrade iväg och jag tänkte den fula tanken att det måste vara rätt taktik att vara ärlig och uppriktig om ett mindre problem och lyfta fram det istället. En lös avföring på hallgolvet var ett bevis på presenten från Schäfern.
Det var inga problem att få en akuttid på djurkliniken. Ögon är känsliga saker. De måste behandlas direkt och följas upp noggrant. Det visade sig vara ett sår på hornhinnan. Vi fick ögondroppar som vi skulle ge fem gånger om dagen. Den vänliga veterinären ville se på ögat redan om några dagar. Vi tyckte att ögat blev bättre snabbt, men Texas klarade inte andra besiktningen heller. Skadan och det grå fanns kvar. Vi fick åka dit en gång i veckan under en tid. Det var tal om cortisondroppar och risk för framtida synförsämringar. En perfekt service möte oss vid varje besök. Ändå gick mina tankar till de tillfällen jag följde med mamma som sällskap och stöd till otaliga institutioner. Det var omöjligt att inte dra en parallell. En sjuttioårig kvinna är inte lika mycket värd som en hund. En otäck sanning som kliade som ett myggbett. Fast jag älskar min hund är han inte lika mycket värd som våra två döttrar om jag måste välja. Marknaden för vård av alla typer av sällskapsdjur har blivit en lukrativ värld som tenderar att gränsa till ett ifrågasättande. Snart finns ingen bortre gräns över vad som är möjligt på den fronten.

En bekant var på utlandssemester. Hennes trettonåriga hund var kvar i Sverige på ett pensionat och blev sjuk. Matte gick inte att få tag på. En son på hemmaplan gav tillåtelse till akut operation. Notan löd sedan på fyrtiotvåtusen kronor. Nu är hunden vital och viftar glatt på svansen igen. 🙂
Nästan alla ingrepp man gör på människor går numera att göra på alla slags husdjur. Tretton hundår är detsamma som nittioett människoår. Vilken jämngammal sjuk person får en chans till en operation som en fyrbent varelse? Jag tycker att det ligger en hund begraven någonstans. Vart är vi på väg? Vi kanske ska mäta våra människoliv i hundår istället.
Partierna måste fiska röster inför höstens val. Jag har flera bra förslag. Frikort för djur efter elvahundrakronor? Obligatoriska hunddagis i varje kvarter? Gratisutdelning av färgglada plastpåsar med mintsmak? Själv kommer jag inom i framtiden att kämpa på med mitt.
”Texas. Hör du mig. Har du på din hörapparat? Kom nu. Bit inte i din vita käpp. Husse ska följa med på promenaden. Jag har diplom på att jag har gått den årslånga kursen ”Stör inte en ledarmänniska. Prata inte med mig när jag är i tjänst”. Här. Svälj först din kärlkrampsmedicin. Är det din eller min pacemaker som tjuter? Din skånska är riiiktigt bra nu för tiden. Texas! Vet du vilken tid du skulle vara hos doglogopeden på tisdag?” 🙂

Ps. Jag har en dotter som stormtrivdes när hon gjorde praktik förra terminen på en smådjursklinik i Lund. Om några veckor är det dags för nya praktikveckor. Jennifer siktar fortfarande på att bli veterinär och jobba med smådjur. Ds

Tics smittar fort

Jag hade ensam tagit rälsbussen till mormor. En resa på sju mil. Med mina sex år kände jag mig stor och stolt. Mamma hade satt mig på rälsbussen i Halmstad och mormor stod beredd en timme senare på perrongen i Landeryd.
Mormor bodde bara sjuttiofem meter från stationen. På kvällarna brukade jag ligga vaken och lyssna på när vagnarna växlades mellan de olika spåren. Jag gillade gnisslandet när lokföraren körde fram och tillbaka. Landeryd var på den tiden en stor järnvägsknut med mycket godstrafik.
Efter välkomstkramen gick vi in på stationen för att hämta dagens post i boxen. Jag minns boxnumret än idag. Samma tal som namnet på min älsklingsglass, 88:an. Trots den korta sträckan hem fick vi stanna halvvägs eftersom mormor Hanna var tvungen att lägga en tablett under tungan. Hennes jobbiga kärlkramp hade gjort sig påmind.
Jag älskade det stora gula huset med de vita knutarna. Alla rum och vrår. Spänningen att gå ner i den mörka matkällaren utifrån. Morfars gamla urmakeriaffär. Kakelugnarna. Fast jag var fortfarande skraj för att gå in till den mörkbruna kakelugnen i Herrummet. Tur att godisskålarna fanns utanför rummet. De två kristallskålarna var alltid välfyllda, där de stod på sekretären i Sällskapsrummet, som kort och gott gick under namnet Salen. Röda och svarta båtar i den ena och punschpraliner i den andra. Hos mormor fick jag alltid provsmaka innan maten om jag lovade att äta upp middagen.

Vi hade det mysigt ihop, mormor och jag. Hanna försökte dra lite nytta av sin dotterson. Hennes förslag om att jag skulle luka, ta bort ogräset på grusgången, gick sådär. Så länge som hon satt med på en pall och vi kunde prata var det helt okej. När hon lämnade mig ensam tröttnade jag fort. Däremot var hon nöjd med mina insatser när det gällde att fara omkring med dammvipan och dammsugaren. Hon var så belåten att hon skröt om mig i telefon till två av sina väninnor.
Tant Hilda och tant Hulda såg sin chans. Innan jag visste ordet av var jag anställd som hembiträde. Anställningen innebar fem kronor i lön och gratis fika. Jag visste inget om semestertillägg på den tiden.
Eftermiddagen hos tant Hilda gick fort. Hon hade många spännande saker att damma av. Hennes dotter hade flyttat till Amerika. Det var tolv år sedan mor och dotter senast hade träffats. Med jämna mellanrum kom det souvenirer från det stora landet i väster. Det var när vi satt och fikade som smittan uppstod. Den smittades fortare än löss. Hilda hade sin vana. Eller snarare ovana. Med mycket jämna mellanrum drog hon ihop ögonlocken djupt och länge. Det blev som en lång blinkning som ständigt upprepades.

Nästa eftermiddag var det tant Huldas tur. Nu hade jag blivit varm i kläderna. I denna gamla stuga fanns det färre rum och mindre intressanta saker. Det gick fort att klara av städningen. Hulda verkade tillfreds och bjöd på nybakade scones med hjortronsylt. Jag satt och smaskade medan jag lyssnade och tittade på henne. Hon berättade om sin barndom. Hon var en god berättare, men en ännu bättre gapare. Mellan orden och tuggorna vid det lilla köksbordet gapade hon med munnen som en hungrig gråsparvsunge. Jag tittade fascinerat på den där tappen som dinglade i halsen.

Mormor fick stolt ta emot massor av beröm i telefonen efter mina två jobb. Dagarna går fort när man har det trevligt. Det var dags för min hemresa. Rälsbussen till Halmstad gick snabbare än beräknat så vi anlände tio minuter före ordinarie tid. Jag hade hunnit kliva av innan mamma dök upp. När hon såg mig försvann hennes glädje tvärt och hon fick en djup rynka i pannan.
”Bosse. Vad gör du för konstigt? Varför blinkar du… och gapar hela tiden?”
Redan på bussen hem fick mamma ihop pusslet.
”Du har väl inte varit hos mormors kompisar Hilda och Hulda?”
Jag berättade malligt om jobben och visade stolt mitt livs första lön.

Mitt gapande och mina starka blinkningar höll i sig i veckor. Mamma försökte skrämmas med att käkarna kunde fastna. Min storebror Dan såg det mest som något festligt. Fick han en chans gick han gärna och härmade mig.
Jag drabbades alltså två gånger på två dagar av två olika tics. Vilket grymt öde för en hårt arbetande sexåring. I smyg hörde jag hur mamma skrattade åt eländet i telefon när hon pratade med moster Majsan.
Jag kunde bara inte låta bli att göra mina tics. Ett tag var de omöjliga att stoppa. Blev jag stressad blev det bara värre.
Vid min nästa soloresa till mormor var det hårda direktiv med hemifrån.
”Inget extraknäck. Bosse får träningsvärk i hela ansiktet.”

DSCN7605

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.
Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.
Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet.
Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Min mormor och jag

Vad orättvist livet kan vara. När jag föddes fanns det bara en av de fyra kvar. Morfar, farfar och farmor hade redan gått bort. En stor orsak var att jag var ett så kallat sladdbarn. En eftersläntrare. Ändå var inte min mamma lastgammal, bara trettiotre år. Själv tyckte hon kanske att hon kommit till åren, med tanke på att min syster kommit till världen när min mamma Sofia endast var arton år.

Min mormor var jag stolt över. Vi hade mycket gemensamt hon och jag. Hade mormor fått leva längre hade listan blivit lång. I efterhand har jag förstått att vi var lika när det gällde mycket. Vi gillade båda att läsa, skriva berättelser, dikter, tävlingar, korsord, tippa olika sorters tips, sport, naturen och att fundera över olika saker. Jag minns hur vi brukade sitta i vårt kök när hon sov över hos oss. Ingen av oss sov speciellt många timmar på nätterna. Hon hade säkert ont någonstans. Kanske var det kärlkrampen som trilskades. Jag har inte glömt den stora plastpåsen med olika burkar som hon alltid hade med sig. Som barn var jag fascinerad av de olika färgerna på tabletterna som påminde om godis.
Konversationen var svårare på nätterna. Då hade mormor tagit ur sina löständer och orden sluddrade. Jag kunde sitta tyst länge och stirra på tänderna i vattenglaset. Mer spännande än om det simmat omkring en guldfisk. Vi hade det trivsamt även när vi var tysta. Annars viskade vi för att inte väcka de sovande i huset. Då fanns det en stor risk att jag åkte i säng.

Hanna Elisabeth Lidén var hennes fullständiga namn. Hon bodde i ett litet samhälle i Småland. Hade gift sig med urmakaren och guldsmeden Axel Lidén. Hanna var utbildad småskolelärarinna och hade gått på seminariet i Borås. Det blev bara några års tjänstgöring som fröken. Sedan kom fyra barn inom en ganska snabb tidsperiod och Hanna blev hemmafru. Denna syssla började hon snart kombinera med sitt nya jobb som skedde inom hemmets väggar. Televerket beslutade att den lokala stationen var lämplig att inhysa på andra våningen i Axel och Hannas stora hus. Hanna blev telegraf-föreståndarinna. Denna långa titel bar hon tjugofyra timmar om dygnet. De åren när det var som mest att göra hade hon ett tiotal anställda samtidigt. De flesta unga kvinnor. Antagligen var det arbetstiderna som gjorde att Hanna sov så dåligt på äldre dagar som pensionär. Hon var van vid att vara tillgänglig alla dygnets timmar. Hanna var även aktiv både inom Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Där fick hon nytta av frökentakterna när hon ansvarade för söndagskolorna.

En eftermiddag hade jag varit hemma hos en lite äldre kompis som hette Paul. På hans pojkväggar satt lättklädda damer upptejpade. Det var posters från Fibban. (FIB-Aktuellt) Jag vet inte vad jag tänkte om det. Det var ännu så länge en främmande värld för mig. Denna eftermiddag uppstod en tävling mellan Paul och mig när han började skryta om sin mormor. Hur snäll och givmild hon var. Min medfödda tävlingsinstinkt väcktes till liv. Jag kontrade med min mormors förträffligheter. Antagligen tog jag i för mycket och lämnade sanningens land ibland. Jag minns inte. Vad jag däremot aldrig kommer att glömma var den korta cykelfärden hem. Mina känslor för min mormor växte för varje pedaltag. Det var som hon satt på min pakethållare. Som om vi var ett. Det måste ha handlat om den finaste och renaste kärlek som kan nås mellan två människor, två generationer från varandra. Mina åttaåriga känslor var rena och ännu opåverkade av tidens tand.
När jag kom in i vårt radhus var jag kvar i detta lyckliga tillstånd. Jag såg att mamma satt i gungstolen i vardagsrummet när jag dansade på moln fram till henne.
”Mamma får jag ringa till mormor? Jag måste berätta en viktig sak.”
”Bosse kom hit.”
Mamma öppnade famnen för mig. Ovant för åldern kröp jag upp med framsidan vänd mot henne.
Det var inte orden som kom först. Det var blicken i mammas ögon som var som en öppen bok. Jag såg att hon gråtit. Det fanns våta spår på kinderna och ögonen var röda. I efterhand förstår jag att mamma kämpade med att hitta de rätta orden medan min kropp spände sig. Så kom orden som jag redan gissat mig till.
”Mormor har farit till himlen. Hon dog i natt.”
”Nej. Det går inte. Mormor slog Pauls mormor med hästlängder”, svarade jag helt osammanhängande.
Något brast inom mig. I min besvikelse önskade jag det fulaste jag kom på. Det borde ha varit Pauls mormor…