Film fyrtiosju av femtio

Vegas

Vegas
Genre: Drama, 110 minuter, 2009.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 24/40
2). Bosse Lidén 2014: 93/120

”Favoritkommentar”: ”Jag tror det är bäst att du inte kommer. Det bryter ner mina rutiner.”

Egna ord: Det som inte märks bland dessa femtio filmer är att vi under de tio säsongerna hade en hel del college/ungdomsfilmer från det ”lilla” landet i väst – USA. Jag bidrog till genren med att köpa denna prishyllade norska ungdomsfilm. Gissa vem som gav mest poäng i soffan? Det gjorde jag som var äldst, 9 poäng. Manus var välgjort och kändes realistiskt. Vegas är en mörk historia där repen till kärnfamiljen har klippts av på tre helt skilda sätt. Vi får från augusti till januari följa Thomas, Mariannes och Terjes väg. Thomas har en mamma med låg självkänsla och fel pojkvän. Thomas har på hemmaplan huvudansvaret för sin lillebror. Varje gång som sprit kommer in i bilden lever mamman och barnen i en våldsam miljö. Marianne är destruktiv och straffar sig ut från en fosterfamilj. Terje och hans föräldrar var på väg hem från en semester i Danmark. ”Det är härligt att vara norsk i Danmark” sjöng de på färgdäcket och pappan tog kort på dem. Då hände något som inte får hända och familjen slogs i spillror. Terje regredierar och blir en katt. Kryper omkring på köksgolvet och säger enbart mjau. Dessa tre ungdomar hittar en gemensam plattform på ungdomshemmet. Filmen väcker många känslor och är utmärkt som diskussionsfilm. Jag ser framför mig många viktiga vinklar och reflektionsmöjligheter. Bra skådespelarprestationer. Framför allt känns Marianne som tagen från riktiga livet. Det blir en dramatisk avslutning där en färja återigen får en nyckelroll. Saker går igen. Cirklar sluts. Mörker förblir mörker. Mörker får en nyans av ljus. Barn kan lätt ta på sig skulden till vuxna människors fel. En del vuxna är som barn. Löften som ideligen bryts. Lögner som staplas på varandra. Den här filmen ska inte ses för att bli glad. Istället ger den så mycket annat tillbaks.

Baksidestext: Vegas är berättelsen om Thomas, Marianne och Terje – tre ungdomar som inte har någon plats i tillvaron. Thomas blir placerad på ett ungdomshem. Där möter han Marianne som än en gång har strulat till det för sig, och Terje som verkar vara från en annan planet. De tre har en gemensam dröm, och tillsammans är de med på en resa fylld av TRO, HAT & KÄRLEK.

Fotnot: De tre sista bidragen är filmer som vi brukar återse varje jul. Därför sparar jag dem till 18-20 december.

Dagens fråga: Vilket nordiskt land tycker du gör bäst ungdomsfilmer?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Utsikt under ett bord

Alla små barn har sina intressen. Sina hobbyer. Förr var det väldigt traditionsbundet. Flickor som lekte med bilar fick säkert dispens om det inte hände för ofta, men pojkar som lekte med dockor varje dag och hade en pappa som var betongarbetare fick nog tänka både en och två gånger om de skulle behålla sin manliga status i kärnfamiljen.

Själv hade jag mina perioder. Aldrig några dockperioder. Fanns inga hemma. Istället kunde det bli lite av varje. Min mamma hade en handfull väninnor som dök upp ibland på fika på eftermiddagarna. Eftersom jag ännu inte hade börjat i lekskolan fanns det goda möjligheter att bedriva min nya halvskumma hobby. Dumt nog berättade jag till sist för mamma, eftersom mina grubblerier och min omtanke om minst en kvinna blev för mycket att bära helt för sig själv. Jag var ju bara fem år.

Vårt kök var begränsat till utrymmet så fikastunderna skedde alltid i vardagsrummet som vi på den tiden mest kallade för finrummet. Jag vet inte om jag var speciellt inbjuden men satt ändå med. Väninnorna var snälla och skojade med mig. Själv var jag ofta en slags clown eller trollkarl om lådan var framme. Efterhand gled samtalen över till kvinnliga saker och själv gled jag ner under bordet. Där låg jag och hade det trevligt. Nu i efterhand kommer jag inte ihåg ett enda ord av samtalen. Vet inte ens om jag brukade tjuvlyssna. Jag var fullt upptagen av något mer väsentligt och livsviktigt.

Några år efteråt inser jag att om jag fått komma in i ett mörkt rum där det fanns femtio kvinnor och två av dem var mammas väninnor, tror jag att jag skulle fixat uppgiften när lampor plötsligt lyste upp bara en viss del av kropparna.

Benen är svaret på min unika hobby. Inte fötterna. De befann sig i tjusiga finskor. Jag låg på den mjuka sköna mattan med den långa linneduken som skydd och studerade kvinnobenen. Framför allt vaderna. Helt uppslukad hur olika de kunde vara. Alltså inte på samma ägare. :D. Tjocka. Långa. Korta. Svängda. Kurviga. Ibland håriga som pappas eller aporna på Zoo i Köpenhamn. Blårandiga. Prickiga.

Så fanns det en favorit. Med skräckblandad förtjusning låg jag fascinerat och naglade fast blicken vid Gerds stickor till ben. Jag fick verkligen behärska mig för att inte göra slag i saken. Bara ett par decimeter från dessa klenoder tog jag i luften och mätte med tumme och pekfinger. Skulle jag nå runt? Tänk om en hård läderboll träffade henne när hon gick hem? Om det började blåsa storm? Skulle hon blåsa omkull eller ännu värre sväva bort som ett kolapapper i en virvelvind?

En kväll gjorde jag min stora tabbe. Berättade om mina mörka tankar och stora omtanke om Gerd. Konstigt nog verkade inte mamma orolig. Istället skrattade hon högt innan skrattet dog tvärt.
”Är det, det du sysslar med under bordet? I fortsättningen får du aldrig mer ligga där. Efter fikat går du in på ditt rum och leker. Och du. Du behöver inte vara orolig för Gerds ben. Alla människor har olika ben. De kommer inte att gå av på mitten.”
”Mamma! Du lyssnar inte. Kolla själv. Det är inte ben. Det är tändstickor eller plockepinn.”
Det började bubbla i mamma trots att hon gjorde allt för att behålla vuxenmasken på.
”Så du menar att jag ska lägga mig bredvid dig under bordet?”
”Jäpp. Pappa kan fixa kaffet.”
Nu skojade jag med. Var med på noterna.
Mamma rufsade kärvänligt om mig i håret.
”Du har alltid haft huvudet bland molnen. Vad ska det bli av dig när du blir stor? Säkert något stort.”

Med tiden fick jag andra intressen. Jag kunde ändå inte ha fortsatt. Mina ben hade blivit så långa när jag gick i lekis att fötterna skulle ha stucket retfullt ut utanför bordet. 😉
Intresset är inte helt dött ändå. Jag tycker fortfarande att Solveig har stiliga ben och snygga vader. 😀
Och Gerd lever än. Hon har överlevt alla sina väninnor. Hon går enligt säkra källor dagliga långa promenader. Man ska inte ta ut bekymmer i förtid. Jag hade fel. Tur att jag inte slog VAD med någon. 🙂