Med eller utan S?

Denna oas vid Skånekusten blir jag aldrig mätt på. Däremot brukar jag inte längre ta med kameran hit varje gång. Skulle jag drabbas av fotofeber finns alltid mobilen till hands.

Tänk att vara ett får här uppe och ha tillgång till denna vy varje dygn. Då hade jag inte haft tid att gå med blicken mot marken. Synd att jag saknar talang för att måla/teckna.

Jag kunde inte låta bli att googla på vad som är rätt och vad som är fel. Ska det vara Ale stenar som jag alltid sagt, eller ska det heta Ales stenar? Genast insåg jag att det trätas både bland myndigheter och privatpersoner. I den första noteringen som hittats står det Als Stene. Det är en prästnotering från 1624. Vad säger DU bloggbesökare?

Länsstyrelsen och Region Skåne verkar tycka som jag. Ystads kommun, NE och vägverket lägger på ett s. Jag anser att det är fuskigt med tanke på att vägverket har skyltmakten. 🙂

När jag befann mig däruppe i söndags släppte jag snabbt dilemmat. Det var bara när vi passerade skylten som jag hajade till. Resten av tiden njöt jag istället av ALLT. Det är en mäktig plats. ❤

Ändå dröjde det till 1997 innan jag gjorde mitt första besök. Undra hur många besök det blivit sedan vi flyttade hit sommaren 2011.

Solen lyste över havet, men mörka moln varnade för en ny skur.

Vi tackade för denna gång och drog oss neråt.

Vilket härligt team. Vi människor har mycket att lära av djuren. ❤

Det stod på en handskriven skylt som fårägaren skrivet, att det inte var tillåtet att klappa fåren. Självklart FÅR man inte det. Därför hade jag händerna på ryggen när jag … 😉

 

Uppskattat med förlängd säsong

1

Vilken vitaminkick oktobers sista söndag gav oss. Visst var det kyligt om fingrarna när jag ensam hoppade ur bilen vid Löderups kyrka för att gå en stund i Wallanders fotspår.

2

I Skillinge lockade det heller inte till dopp. Mina tår spretade åt alla andra håll.

3

Annars när vi styr bilen mot Kåseberga i slutet av oktober brukar det vara öde. Deras nya koncept med att fortsätta att ha öppet på några matställen under hösten verkar ha gett resultat. Det var trångt vid parkeringen vid hamnen. Bilden ”ljuger”.( Just denna bild tog jag efter maten och promenaden.) För det fanns ingen ledig plats på balkongen. Matgästerna satt utan ytterplagg, njöt i solen och utsikten mot havet. 😀
Vi hade perfekt bord vid fönstret på andra våningen, så det gick ingen nöd på oss. Tänk om vi haft den vyn utanför vårt eget köksfönster. ❤

4
Vi borde hoppat efterrätten. För vi var proppmätta när vi traskade iväg uppför den branta backen.

5

Trots att vi varit i Kåseberga många gånger har vi missat dessa två trappor och etapp av Skåneleden. Vi har alltid trott att det var en privat väg. Det ser ut som vattnet kommer att rinna över och börja klättra upp för … eller så är det min fantasi som tagit för stor plats.

6

Lillebror till något annat på Holly eller något liknande.  😉

7

Mina lekar har spridit sig till Österlen.

8

”Klara – Färdiga – Flyg! Den som kommer först till Bornholm får tio fjädrar, den som kommer tvåa får …” Jag som trodde jag hade en ledig söndag.

9

Ola firar tydligen helg och har stängt.

10

Nu är frågan om vi ska ta Ale Stenar också. För jag är fortfarande fulltankad av söndagsmiddag och solen är så sällskapssjuk. 😀 Dessutom kommer vintertiden att käka upp en timme när vi kommer hem och då blir det mörkt ännu tidigare.

Vi levde verkligen i ”Carpe Diem” dessa timmar och tankade energi. ❤

 

 

Tionde boken i serien om Kurt Wallander; ”Den orolige mannen”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) under året och fira att det under 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. ❤

tionde-boken

”Vad vi har anledning att frukta
är inte de stora männens omoral,
men det faktum att omoral ofta
leder till storhet.”                             
DE TOCQUEVILLE

Tionde boken i Wallandersviten:
Den orolige mannen, 2009, 557 sidor. Leopard Förlag Engelsk Titel: The Troubled Man. Publicerad i 22 länder.

Personligt:
Det blir mycket efterkrigspolitik och mörkade statshemligheter i denna roman som för tankarna tillbaka till Kalla kriget och höga murar. Stundtals upplever jag att det tenderar att bli alltför mycket en politisk historisk redogörelse. Där kriminalkonceptet lämnar sin plattform i för långa ordintervaller. Samtidigt är det otroligt välskrivet och Wallander gör återblickar till gamla fall och knyter ihop boksviten på ett förträffligt sätt. Jag kan heller inte låta bli att drabbas av en dysterhet av att mörkret från Herr A håller på att sätta klorna i Kurts kropp. Sorgliga sjukdom.

Tidsintervall:
Prologen bjuder in till en tidig vårdag i Stockholm 1983. Efter några återblickar från september 2003 tar huvudhandlingen sin början i januari 2007 för att nå finalen juni 2008. Epilogen startar en natt i maj 2009.

Huvudperson:
Kurt Wallander: Har lämnat Mariagatan och köpt det gamla huset ”Svarthöjden” som ligger nära Löderup. Han har också äntligen gjort slag i en annan dröm och skaffat en svart labradorvalp som får namnet Jussi, efter den kända svenske stortenoren.

Familj:
Linda Wallander: 36 år. Numera polis, kollega och snart mamma. Ägare till en Harley Davidson. Köper en villa utanför Rydsgård.
Barnbarn: Föddes den 30 augusti 2007. Inte förrän i juni 2008 fick hon namnet Klara. Mona: Exfru. Dricker mer än någonsin. Dyker oväntat upp hemma hos Kurt.

Kollegor:
Ann-Louise Edenman: Bördig från Lund.
Kristina Magnusson: Flyttat från Malmö. Kurt impad av hennes klarsyn, envishet och han sneglade på henne i hemlighet i polishusets korridorer.
saltan
Han for ner till Saltsjöbaden och åt lunch på uterestaurangen vid havet. Just när han fått in maten kom Kristina Magnusson och frågade om hon fick sätta sig.

Martinsson: Har stigit till vän i Kurts ögon. Vi är som ett gammalt par som träter med varandra, mest för att hålla oss i form. Han är den enda som fanns kvar sedan den gången Wallander flyttat till Ystad för att börja arbeta där. I epilogen har Martinsson lämnat polisyrket.
Lennart Mattson: Polischef från Stockholm. Öppnar aldrig ett samtal.
Ove Sunde: Ny kriminalinspektör. Duktig men kanske lite lat. Enligt ryktet hade han sällskap med en kvinna som var så ung att hon kunde ha varit hans dotter.
Nyberg: Ystads tekniska expert har en mycket liten biroll i handlingen. Han ska gå i pension till jul. Har köpt ett något fallfärdigt hus i Norrlands skogar. Där ska han lära upp sig till jägare och skriva sina memoarer.

Personer utanför Ystad polishus:
Hans von Enke: 34 år. Lindas pojkvän. Finansman. Kurt kände inte till något om mannens existens den dagen Linda berättade att hon var gravid.
Håkan von Enke: 75 år. Tidigare kommendörkapten. Specialiserade sig på att jaga ubåtar. Bor i Stockholm.
Louise von Enke: Varit språklärare.
bank-vid-torget
Han
åt lunch i närheten av torget, läste Ystads Allehanda och en av kvällstidningarna. Efteråt satte han sig på en av bänkarna på torget.

Signe von Enke: 41 år. Hemlig dotter. Svårt handikappad från födseln. Född utan stämband och armar.
Ytterberg: Kommissarie i Stockholm med ansvar för Hans von Enkes försvinnande. Sten Nordlander: Vän och f.d. arbetskamrat till Hans von Enke.
Steven Atkins: Amerikansk ubåtskapten. Säpo är inblandat eftersom von Enke var en hög militär under sin aktiva tid.
Hans-Olov Uddmark: Ung professor i geologi. Fembarnspappa.
Eskil Lundberg: Fiskare på ostkusten.
Fanny Klarström: F.d. servetris. 84 år. Bor i Markaryd.
Baiba Liepa: Riga i Lettland.
Peter Edler: Brandmästare. I Wallanders ålder. Kurt hade stor respekt för honom och tyckte om hans torra humor.
Vera: 18-19 år. Dotter till mördade Inez i Riga.
Asta Hagberg: Limhamn. Änka till Sölve som var en mobbad skolkamrat till Kurt. George Talboth: Amerikan som bor i Berlin och som är en kopia både utseendemässigt och röstmässigt av Humphrey Bogart.

Bokens dos av kärlek och erotik åt Kurt:
Han tjuvtittar på sin betydligt yngre kollega Kristina Magnussons ”baksida” då och då i polisens korridorer.

”Du hade en far som tyckte mycket om dig”, sa Aina Dahlberg. (Hon hade kallat på Kurt från ett vårdhem i Hammenhög där hon låg svårt cancersjuk.)

Kristina Magnusson följde honom ut på gatan. Han var nästan på väg att dra henne till sig i en plötslig uppflammande lust, när han lyckades hejda sig. Hon hade druckit en del och tycktes inte ha märkt hans uppdämda avsikter.

Efter många år knackade Baiba Leipa på dörren. Hans största passionshistoria han upplevt i sitt liv. Hon hade blivit mycket mager. Efteråt skulle Wallander minnas dygnet med Baiba som ett rum där alla klockor tycktes ha stannat och alla rörelser hade upphört. De låg i sängen, vakade, talade ibland, var lika ofta tysta när hon var för trött för samtal eller helt enkelt hade somnat.
Wallander somnade. När han vaknade var Baiba borta. Bilen var inte kvar. Under en sten på trädgårdsbordet låg ett fotografi. Bredvid fotografiet hade hon lagt en lapp. Inget var skrivet. Bara ett enkelt ritat hjärta.
Wallander hämtade en stege och klättrade upp på taket med en kikare i handen. Där kunde han se den vita färjan. En stor del av hans starkaste och lyckligaste tid i livet fanns där ombord och skulle aldrig återvända. Han kände en sorg och smärta som han nästan inte förmådde uthärda.

Plötsligt tänkte han något som han aldrig tidigare vågat ställa sig öga mot öga inför. Hade hans kärlek till Baiba varit starkare än det han en gång hade känt för Mona? Trots att hon var Lindas mor? Han visste inte, skulle aldrig bli säker över svaret.

Berusad på ett hotell i Tyskland tar han med sig en florist med namnet Isabel till hotellrummet.

Kurts bil:
Det ovanliga märket Peugeot . 😉 Just denna bil har han haft i fyra år.

Kurts största karaktärssvaghet i denna roman:
Han berättade aldrig för någon om det råa överfallet som han råkade ut för när han skulle hämta sin parkerade bil vid järnvägsstationen efter han smitit iväg från teaterpjäsen som inte tilltalade honom.
balkonger

Han nådde hamnen i Fyrudden redan vid elvatiden, eftersom han som vanligt kört alldeles för fort.

Han gjorde som han brukade när missmodet slog till. Han hällde upp ett rejält glas med brännvin och svepte det.

Han berättade bara för Martinsson, att han tagit upp en lifterska som det visade sig när han öppnade tidningen nästa dag hade slagit ihjäl sina föräldrar i Malmö med exempellöst våld.

”Vad gjorde brandkåren hos dig?” frågade Linda. ”Dom hade kört fel”, ljög han. ”Det var ett överslag i elkablarna i en lagård hos några grannar. ” Inte ens för Linda hade han berättat om alla sina medicinburkar. Hon visste inte heller att han numer tog sprutor med insulin.

Till slut hemligstämplar Wallander allt som hände efter han löst världsgåtan. Polisen, Linda. Ingen får reda på upplösningen i jaktstugan på Blåskär.

I slutet av september 2008 började han skriva, och nu hade han hållit på i mer än åtta månader. Han ville inte att det som hänt skulle begravas i tysthet. Han skrev om sig själv och sitt eget liv, lika mycket som han skrev om Håkan von Enke.
I maj nådde han sista punkten på sidan 212. Han skrev ut det och lät omslaget vara ett tomt, vitt papper. Till slut bestämmer han sig för att skicka det till sin syster Kristina. Be henne sända det vidare i Stockholm.
Ytterberg skulle naturligtvis räkna ut att det måste vara Wallander som hade skickat det, men han skulle aldrig kunna leda det i bevis.

Kurts hälsa:
Efter mer än tio års diabetes två har han börjat ta sprutor varje dag.

Kurt tar med sig sitt vapen till en kvällsrestaurang och glömmer kvar det där. Varför han tog med sig sitt tjänstevapen har han inte den blekaste aning om.
tjanstevapnet

Det var som om någon hade handlat i hans ställe, och sedan stängt av hans minne för att han inte skulle veta vad som hänt.

Bröt vänster handled i en halkolycka på hemmaplan. Nu var det både internutredning och sjukskrivning. Benen i handen läkte inte ihop som ortopeden önskat så sjukskrivningen förlängdes.

Uppflammande vredesutbrott. Han börjar mer och mer likna sin far.

Drabbades av minneskramp. En skugga inne i huvudet, ett plötsligt mörker som till i hans huvud.

Wallander lade in växeln, backade och visste plötsligt inte vart han skulle. Det var alldeles tomt i hans huvud.

Han glömde stänga av kokplattan. Dessutom ställt ifrån sig värmeunderlägget på spisen. En brandvarnare var installerad och kopplad direkt till brandkåren.

”Ibland kan hela tidsblock bara försvinna. Som is som smälter.”

Han började plötsligt springa längs kärrvägen, utmanade den slöhet som hade fyllt honom under de senaste månaderna. Han sprang tills han var ordentligt utpumpad. Solen hade börjat värma, han tog av sig den svetta skjortan, såg med olust på sin alltför stora mage och bestämde sig, som så många gånger tidigare, för att börja banta.

Smärtorna kom från ingenstans. Han låg och såg upp mot himlen, några måsar skrek på avstånd, när det högg till i vänstra armen, en smärta som spred sig mot bröstet och magen.

När han steg ur bilen svartnade plötsligt minnet. Han stod där helt tom med nycklarna i handen. Motorhuven var varm. Åter drabbades han av panik. Var hade han varit?

Efter Nässjö hände det som han numer alltid fruktade. Han visste plötsligt inte vart han var på väg. Han var tvungen att se på sin biljett för att minnas.

Minnesförlusterna fortsatte. Värst hade det varit under en av juldagarna 2008. Det hade snöat under natten. När han var färdig med skottningen visste han plötsligt inte var han befann sig. Inte ens Jussi kände han igen.

Linda stannade några timmar. De pratade tills Klara vaknade och lyckligt leende sprang fram emot Wallander.
Plötsligt drabbades Wallander av en överväldigande skräck. Minnet övergav honom igen. Han visste inte vem flickan som kom emot honom var. Visst hade han sett henne tidigare, men vad hon hette eller vad hon gjorde där, det hade han ingen aning om.

Evert Rydbergs kloka ord som lever kvar inom Kurt:
Wallander hade saknat honom under alla år, i många perioder tänkt på honom nästan dagligen. Det hände fortfarande att Wallander ibland tog en promenad till graven med en blomma, om han var inblandad i någon motsträvig utredning. När han stod där framför den enkla liggande stenen, frågade han sig, vad Rydberg skulle ha gjort.

Kom de till en brottsplats där det fanns ett skrivbord lyfte alltid Rydberg på skrivunderlägget. Oftast fanns där ingenting. Men han hade förklarat med en gåtfull undertext att även en tom yta var ett viktigt spår.

Sök alltid det som bryter mönstret.

Att se utan att se.

Ytor är någonting man nästan alltid halkar på.

För att sortera upp händelserna och kanske hitta en struktur när det gällde en maskerad rånare hade Rydberg hämtat en kortlek. När Wallander provade med den Rydbergska metoden hade han valt legobitar istället för spelkort.

Man behövde inte alltid vara bakom den man skuggade. Lika gärna kunde man befinna sig framför den övervakade.
Brev skulle tydas, hade Rydberg en gång sagt.

Nyckelspår & Villospår:
Nätterna 1- 15 oktober 1982, jagaren Halland, trålaren NRG123, landsförräderi, Signes bok, en liten gråsten och en stålcylinder.
bibblan

Kopplingar till tidigare böcker:
Två asylsökande flyktingar hade begått övergreppet efter att ha sett hur den gamle lantbrukaren tagit ut en stor summa pengar på ett bankkonto. (Mördare utan ansikte)

För ungefär 20 år sedan blev du gripen av några kollegor när du var berusad och körde bil. (Mördare utan ansikte)

Det var till Skagen han hade begett sig när han många år tidigare hade övervägt att sluta som polis. (Mannen som log)

En gång i tiden hade han blivit svårt knivhuggen i Pildammsparken av en galning som plötsligt löpte amok. (Hugget)

Med obehag påminde han sig plötsligt ett tillfälle, många år tidigare, då en ung och desperat kvinna hade bränt sig till döds i ett rapsfält. (Villospår )

Resan förde honom förbi ett café där han många år tidigare, uttröttad, utmattad hade fått sova i ett bakrum. ( Steget efter)

Han tänkte på den gamla leken han hade utfört tillsammans med Linda när han var liten och som han hade nytta av när han försökte identifiera en okänd mördare vid midsommartid dödat en grupp maskeradutklädda ungdomar. Vid vart femtionde steg försökte han tänka en alldeles ny tanke. (Steget efter)

Jag anade heller ingenting om Baiba när Karlis Liepa steg in på polishuset i Ystad. (Hundarna i Riga)

Grodor i boken:
Wallander återvände i minnet till ett annat gammalt par som för snart tjugo år sedan hade mördats i Lenarp. Facit: 27 år.

Åldern börjar hinna ikapp Wallander. Han är i denna bok 60 år. Enligt vad Mankell skrev i första boken ”Mördare utan ansikte” borde han nu vara 61 år.

Nyberg tycks hänga kvar i polishuset i maj 2009 eller bara i Mankells tankar just då.  För han skulle ju gått i pension till förra julen.

Som den naturligaste sak i världen omfamnade Linda henne (Baiba) och sa att hon var glad att äntligen få träffa sin fars stora kärlek i livet. I romanen ”Steget efter” står det att Baiba hade kommit till Ystad i december 1994 och stannat över jul och nyår. Wallander hade kunnat märka att hon och Linda redan från början kom bra överens.  🙂

Hennes död hade kommit plötsligt en eftermiddag tidigt på hösten 1962. Hon hade varit ute i deras lilla trädgård och hängt tvätt. Wallander hade just kommit hem från skolan och satt vid köksbordet och åt smörgåsar … han hade sprungit ut och ropat sin mammas namn, men hon var bortom all räddning. Bosse Lidén tänker på meningen i en annan bok. Mamman begravdes 1981. Vilken lång väntan. 19 år. 🙂

Kuriosa:
Kurt Wallander började i en anteckningsbok att skriva upp namnen på alla döda han mött genom åren i sitt arbete. När han nådde fram till den tionde självmördaren gav han upp och ägnade istället några timmar åt att försöka minnas de ungdomar eller barn han hittat döda. Men han gav upp det också, det var alltför motbjudande. Efteråt skämdes han, brände anteckningsboken.

mossbystrand
Ännu en gång väljer Linda Mossbystrand när hon vill prata om viktiga saker med sin far.

En av Peters & Noren var nu död, den andre pensionerad.

Wallander tvingas ta ut innestående semester under tiden som det blir en internutredning efter han tagit med sig sitt tjänstevapen till krogen och sedan glömt det där. Det slutade med fem dagars löneavdrag.
Wallander kände igen tobakspaketet, ”Hamiltons Blandning”. Det använde min pappa också när han rökte pipa.

Martinsson berättade om en mordbrännare som ännu inte var gripen.
”Tar vi honom den här gången?” frågade Wallander. ”Vi tar honom alltid”, sa Martinsson. ”Frågan är bara om vi får behålla honom. Men vi har ett vittne som jag tror på. Den här gången är det faktiskt möjligt att vi kan sätta åt honom. Mankell har ofta levt upp till en av sina titlar. ”Steget före”.

Att göra bilresor utan sällskap tillhörde Wallanders enkla nöjen. Ensam med egna tankar, avstängd radio och möjlighet att stanna till när det passade honom.
verdi
Han läste en bok om operakompositören Verdi, som han gett sig själv i julklapp.

Linda var på en konsert i Köpenhamn med sin ungdomsidol Madonna.

Plötsligt tyckte han sig se sitt liv alldeles klart framför sig. Fyra avgörande ögonblick kunde han räkna till i sitt liv. Det första var när jag gick emot min dominerande fars vilja och blev polis. Det andra när jag hade dödat en människa i tjänsten och inte tyckte att jag orkade mer, men ändå beslöt mig för att inte lämna polisyrket. Det tredje när jag lämnade Mariagatan, flyttade ut på landet och skaffade Jussi. Det fjärde kanske var när jag till sist accepterade att Mona och jag aldrig mer skulle leva tillsammans. Det var nog det svåraste jag gått igenom.

Ofta hade han tänkt att han skulle undersöka om ett minne han lämnat efter sig för snart femtio år sedan fortfarande fanns kvar. Han parkerade bilen vid kyrkogården. Han letade sig fram till murens västra hörn och böjde sig ner… Han skulle sätta sitt bomärke på en plats där det aldrig skulle försvinna … Han upptäckte genast sina bokstäver … en gång ska jag ta med Klara hit. Jag ska berätta för henne om den där gången jag bestämde mig för att förändra världen.
Han hängde ibland ut en egentillverkad skylt på sin kontorsdörr där det stod att han inte ville bli störd.

Fars tavlor:
Telefonsamtal från hans fars gamla granne som ibland hade hjälpt fadern att ploga bort snö och hålla den lilla grusvägen i ordning. Som tack och betalning hade han en gång varje år fått en tavla. Wallander hade vid ett par tillfällen försökt förklara för sin far att det möjligen kunde bli lite för mycket för grannen att ha ett tiotal målningar, alla identiskt lika, på sina väggar. Men hans synpunkt hade mötts med bister tystnad.

Han hade kommit in i parets sängkammare. Det fanns blod på golvet och ena sidan av sängen. Men det som hade fångat Wallanders uppmärksamhet var en tavla som hängde på väggen ovanför kuddarna i sängen. Den föreställde en tjädertupp i ett skogslandskap. Martinsson dök upp vid hans sida.
”Din fars verk, eller hur?”

Citat och stycken som jag uppskattar/minns i denna bok:
Ett mörker där han inte förmådde tända några lampor.

Den som klarar av att gråta framför en annan människa uppvisar enligt min uppfattning ett stort mod. Ett mod som jag nog tyvärr själv saknar.

Vi skickade ut hela fågelholkar ur munnarna utan att vi hann gripa dem i vingarna.

Om en människa har problem stoppar han en sten, gärna tung, i sina kläder och släpar på den tills han har löst sina svårigheter. Då kan han lägga stenen ifrån sig och gå vidare i livet med förnyad lätthet. (Indiancitat)

Man ställer ut skorna när man dör.

Efter egen höst kommer andras vår.

Människor som betytt nått viktigt kan man aldrig göra sig helt och hållet fri ifrån.

I hennes död såg han också sin egen.

Det var som om jag stod och tittade upp i luften när jag egentligen borde studera marken framför mina fötter.

Våra minnen lyser inte genom oss.
piren

Wallander for tillbaka till Ystad och parkerade bilen nere vid småbåtshamnen. Han gick ut till den bänk som stod längst ute på piren. Det var ett av hans högsäten i livet, en biktstol utan präst, dit han ofta drog sig undan när han ville vara ifred och reda ut något som plågade honom.
plankan
Ingen hörde att han satt där ute, ytterst på hamnpiren, och talade högt för sig själv.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
Han frågade den kvinnliga läkaren om han hade Alzheimer. ”Nej”, sa hon. ”Det tror jag inte. Men ingen vet naturligtvis vad som väntar bakom nästa hörn.”
Bakom nästa hörn, tänkte Wallander när han gick genom den pinande kalla blåsten mot sin bil, som stod parkerade just bakom hörnet. Där väntade honom en parkeringsbot.

Martinsson säger han är inställd på att det är över.
”Min tid som polis”.
”Har du också glömt ditt vapen på en krog?”

”Det är förbjudet att låta motorn gå på tomgång så länge som ni har gjort”, sa en äldre vithårig dam med basker till Wallander som satt helt medtagen efter att ha blivit nedslagen av två ynglingar.

För att inte bli liggande vaken på hotellrummet tog han en halva av en av sina sömntabletter. Han tänkte dystert att det var ett av de få sätt han numera festade på, att locka på sömnen genom att skruva av locket på den vita pillerburken.

”Så full har jag nog aldrig varit”, sa rörmokare Jarmo. ”Att jag skulle ha glömt en rörtång på krogen.”

”En dag kommer Rikspolischefen att föreslå att vi ska sitta i öppna kontorslandskap för att öka vår effektivitet”, sa Wallander ironiskt. ”Vi kan förhöra varandras vittnen, blanda oss i varandras utredningar. ”

Wallander hade ett förslag till Peter Edler inför deras pensionering om några år. ”Vi kan slå oss ihop. Bilda ett team som reste runt och talar om för folk hur man skyddar sig mot inbrott och eldsvådor. Firma Brott och Brand.”

”Flyttfåglar redan nu”, sa Linda. ”Är inte det för tidigt?”
”Dom kanske övar provstarter och formationer”, sa Wallander.

Privat sorg:
Börjar känna sig gammal. Oroar sig för minnet som spelar honom spratt. Ett mörker som kommer in från ingenstans.

När han inte kunde sova kom tankarna om döden nära. Han var sextio år (61år) diabetiker, lätt överviktig, skötte inte sin hälsa som han borde, rörde sig för lite, drack för mycket, åt slarvigt, utan att hålla fasta tider. Med jämna mellanrum tvingade han sig till en disciplin som snart bröt samman igen. Han låg där i mörkret och fick panik. Det fanns inga marginaler längre. Nu hade han inget att välja på. Antingen radikalt ändra sitt liv eller dö i förtid.

”Döden. Jag har cancer. Men jag vill inte tala mer om det just nu. Låter du mig ligga ner och vila en stund? Jag äter smärtstillande mediciner som är så starka att jag nästan somnar.” sa Baiba.

Varför kommer hon till mig? Jag orkar inte med mer död och elände, fruar som super ihjäl sig, svärmödrar som mördas.” Han ångrade genast sin tanke.
ahls-rokeri
Vid Kåseberga körde han ner till hamnen och köpte rökt fisk. Han hade just stigit in i sitt hus när telefonen åter började ringa. Det var samma kvinna som tidigare, men nu när mottagningen var bättre kunde han genast höra att det inte var Baiba.

Han stod med påsen med rökt fisk från Kåseberga i handen. Nu föll den mot golvet.
”Är Baiba död? Hon var ju här för bara två dagar sedan?”

Antal mord/dödsfall:
7 st.

Bosse Lidéns betyg:
4/5.

Sista tre meningarna:
Sedan är det inte mer. Berättelsen om Kurt Wallander tar oåterkalleligen slut. De år, kanske tio, kanske fler, han har kvar att leva, är hans egen tid, hans och Lindas, hans och Klaras tid, ingen annans.
Perfekt slut för denna romansvit. Detta borde varit sista boken enligt mig.

Baksidestext:
En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer. Håkan von Enke, under sin dagliga promenad i Liljansskogen. För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Von Enke är nämligen farfar till Linda Wallanders lilla dotter.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När sedan också von Enkers hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till det kalla kriget, högerextrema sammanslagningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa.
Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren. Kanske befinner han sig i utkanten av något som är mångdubbelt allvarligare än Wennerströmaffären, den värsta spionhärva Sverige upplevt. Wallander kastas in i ett skeende vars förvecklingar han har svårt att överblicka.
Samtidigt dyker ett ännu mörkare moln upp på hans himmel …

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Kurt Wallander i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Elakheter och nätmobbing klarar jag mig helst utan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några trevliga timmar i Kåseberga

Vi startade upp med att äta smaskiga hemlagade pajer på Kåsessons och drack gott kaffe till efterrätten. 🙂

Ett

Vi fick en trevlig pratstund med ägaren Maria Åkesson.

Två

Eftersom vi inte fick plats bägge två på detta tuffa fordon, fick vi använda våra egna fötter. 😉

DSC_39870056

Solveig  hittade en intressant kameravinkling. Ensam lyser starkt, tänkte vallmon.

Tre

Fyra

Där uppe står det VITT i SVART. Inte alls lånat från en plats i väster. 😉

Fem

Vallmo är en av mina favoritblommor. Vild och vacker. ❤

Sex

Bricka och servettmotiv i min smak.

Sju

Åtta

Vi gick upp mot Ale Stenar via hamnen. Sedan gjorde vi något som inte gjort sedan 1997. Vi valde att gå ner mot Kåseberga centrum istället. Förra gången fick jag bitvis bära både sulky och dotter i sanden. Denna gång var det inte lika svettigt. 🙂

Nio

Vem vet? Vi bodde på Hotell Continental i vår egen hemstad i våras. Kanske tar vi in en natt i Kåseberga en annan gång. Snygg skylt.

Tio

Jag fick lust att gå fram och sticka ner näsan i lavendelbusken. Tur att jag kunde vänta tills jag kom hem till vår egen täppa.

Elva

Det syns rätt klart i detta blogginlägg att jag älskar en viss färg och detaljer i samma kulör. 🙂

Tolv

Men pioner har många andra fina färger. Snart är det dags för ett återbesök vid klosterträdgårdarna i vår hemstad.

Tretton

Lupiner är praktfulla.

Fjorton

Jag tog mängder av foton på vallmo. Både på ensamma och de som umgicks i grupp.

Femton

Varje gång som jag gått förbi denna plats har jag tänkt tanken. Där skulle jag vilja sitta och njuta av något gott att äta och dricka. Därefter nöjd börja skriva på en text.

Sexton

Men det går absolut lika bra här. Vänta lite. Vilka hål jag har i fickorna … inte ett enda plastkort och bara fullt av ”Selmor” i en stor resväska på hemmaplan, som om några veckor inte går att köpa hus för. Ska jag ändå behålla alla miljoner som minne av Lagerlöf?  😀

Sjutton

Här får det bli. Den höga kullen skyddar för kalla höstvindar från havet. Bara jag tänker positiva varma tankar blir allt bra.
Arton
Jag önskar alla bloggbesökare en trevlig ny vecka. Själv ser jag fram emot att Solveig ska börja sitt sista? sommarlov. ❤

 

Österlen har öppnat porten till säsongens smörgåsbord

Det blev två turer till Österlen i påsk. ❤
På Långfredagen var det extra trevligt när båda döttrarna var lediga och följde med. Först var jag lite missnöjd med att det inte var tillräckligt stark dimma när jag skulle ta foto till min Wallanderhyllning. Nu när det ändå var uselt utflyktsväder. 😉

Ale Stenar lockade inte i duggregnet och vinden var inte att leka med.
Ett

Med bilar och människor vi mötte. Det var som om det var mitt i sommaren. Bara det kyliga vädret skvallrade om motsatsen.
Orsaken till trängseln var konstrundan som anordnades för 49:e gången. Nästa år kommer det att firas rejält. Ulf Lundell i Simrishamn och Gynning på Saltan är också i år de stora dragplåstren. Carolina överraskade med svartvita alster bland sina färgstarka andra motiv. Nytt för i år var att de hade en vakt som höll reda på trycket.

Mina tre damer försvann frusna iväg och lämnade mig kvar hos en ny kompis. Två

Vi hade sett fram emot att Kåsessons café och lanthandel i Kåseberga skulle öppna för säsongen. Jag hade upptäckt deras hemsida och vi har gått förbi huset i höstas & vintras några gånger.

Tre
Jag gillar dessa burkar från HAUBT LAKRITS. Däremot tyckte vi sötsakerna smakade gammalt. På hemmaplan såg jag att det stod bäst före 5 april 2016. Nästa gång jag köper dyra godsaker kommer jag att läsa på extra när det gäller detaljerna. 🙂

Fyra

Alla fyra valde samma lunch. Medan jag tittade på tavlor både här och där betalade Solveig det inköpta.

Fem

Eftersom det också är en lanthandel fanns där flera spännande saker i utbudet.
Sex
Det är tur att det oftast inte är tillåtet att fotografera bland konstnärernas alster. För detta blev den sista bilden med systemkameran.
Jag hade glömt ladda batteriet.  😦
Dessutom upptäckte jag att någon varit och provsmakat på min goda lasagne.

Sju

Jag satt vid fönstret och det var inte svårt att räkna ut hur det gått till. Frågan var bara vem av de söta som var mest skyldig. Jag letade upp mobilen och tog ett kort som bevis inför Påskpolisen. Vem tycker du har ost eller köttfärs runt näbben?

Åtta

På Påskdagen (idag) var bara jag och min gamla klasskamrat Solveig med på utflykten. Vi fick sol, men vindarna var inte att leka med. Jag föredrar när det är påsk i mitten av april.
Hagestad naturreservat har en speciell plats i mitt hjärta. Helst havsremsan med tanke på framsidan på min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. ❤ ❤ ❤

blogg

Bloggett
Det var för kallt och vi hade för lite kläder med oss för en promenad längs vattnet. Därför sökte vi skydd bland tallarna. När vi gått ett tag nådde vi Löderups camping.
Jag vet inte vad jag tycker om den nya trenden. Att de bygger uppåt för att få plats med alla husvagnar. Tänk om någon har en udda natthobby och går i sömnen. Vad händer då? Ja, ja. Jag vet att man kan låsa från insidan, stoppa nyckeln under tungan eller kudden och att det teoretiskt är möjligt att ha hjälm på huvudet. 😉

Blogg två

Inte ens mina badbyxor skulle vilja hänga och frysa med nyporna i tyget.

Blogg tre

Men om några veckor är allt möjligt. Vi skippade fika på favoritfiket. Där var knökat med bilar och de hade inga lediga trädgrensparkeringar så långt mitt fantasiöga kunde se. Det gick lika bra med Solveigs goda morotskaka till kaffet på hemmaplan. Det värmde gott med den svarta drycken i våra frusna kroppar. Snart ska jag se på Mästarnas Mästare. Hoppas du som tittat in här har haft en trevlig påsk. Välkommen tillbaka. 😀
Bossekram

 

En grå dag behöver färgläggas

Vissa har snö och ljust i vårt avlånga land. Här i Ystad är det grått och dystert. Jag läste hur viktigt det är att vi går ut en stund varje dag och tankar D-vitaminer. Med tunga steg släpade jag mig ut och bestämde mig framför denna trista byggnad att skapa en glad röd dag av denna grådag.

Fordon fem

Stänger någon igen dörren hårt framför näsan, ska man kontra med att öppna ett fönster.

Bloggslut

Med dessa tänkvärda ord valde jag att följa Rödluvevägen ner mot havet.

DSC_29060028Benen blev akut trötta efter en timmes asfaltsnötande och tyckte att armarna skulle göra en insats. Höger stortå viftade frenetiskt mot något rött som låg upp och ner.
Fordon fyra

Hänsyn. Skepparen på färjan till Bornholm tog inte hänsyn till att jag kom från höger. Han trängde sig fult före och tutade så det slog lock för bägge mina öron. 😦
”Byt fordon!” skrek min vänster arm efter några distansmil och styrde in mot kajen.
Fordon tre

För att inte cykelägaren skulle bli sur på mig la jag ut alla flugsvampar och polkagrisar från cykelkorgen i en prydlig rad. Efter några kvarter drabbades jag av dåligt samvete. ”Bosse Cykeltjuv” vill jag inte kallas. Därför bytte jag snabbt till …
Fordon två

”Ta fast biltjuven” hördes på bred skånska bakom ryggen. Jag kontrade med att skrika på ren halländska. ”Det brinner i knutarna!” En farbror på en bänk blev varm av orden från sin bänkkompis och slängde av sig vinterjackan.

Fordon ett

Nåväl. Den här pysen tycks inte fatta att julen är över. Undra om det blir en påskmössa med ett hårdkokt ägg i snöret om några månader. 😉
DSC_30180086Är det inte typiskt. Jag kände mig härligt kaxig och orädd. Då såg jag flaggan och mina knän började skallra så det hördes ända till Kåseberga och ett par stenar vid Ale Stenar höll på att ramla ner.
Fordon sex

Sjörövare? Pirater? Bäst att kalla på hjälp. Jag ringde Buster som kom som en oljad blixt.

DSC_29250017

De främmande människorna var inte alls farliga. Mitt trumfkort funkade. Jag bjöd på röda hjärtan och tillsammans byggde vi broar. ❤
Mitt sista hopp

Ps. Detta blogginlägg skiljer sig som dag och natt från det kåseri som jag ska lägga in i februari som ”Månadens kåseri”. Det är när jag tillbringat några timmar med seriösa minnen, som jag behöver låta mitt barnasinne få komma till tals.

Ps 2. Glöm inte att rösta på tre filmer innan söndag. Tryck på Femtio filmer – en bloggtävling, i min header. 38 st personer har röstat hittills. Pretty Woman leder. Filmen skuggas av tomater, poeter och en blå dörr i en stadsdel i London. 🙂 Ds

 

 

 

 

 

Min mörkaste bloggvecka

Vad nära det kan vara mellan harmoniskt välbefinnande och mörk sorg. Ibland kan jag naivt tycka att det är precis som om man inte tillåts att vara glad alltför länge och alltför mycket som människa på jorden. ”Tro inte att du är något. Här får du en skopa skit över dig.”
Förra söndagen firade jag och Solveig vår 24-åriga bröllopsdag på Österlen. Vi njöt av god mat i Kåseberga, vacker havsutsikt, men framför allt njöt vi av varandra. Tillsammans pratade vi minnen från den soliga oktoberdagen då jag sa JA, men där jag fortfarande inte är säker på om Solveig svarade på frågan. På det inspelade VHS-bandet går det inte att höra vad hon mumlar. Tyvärr gick vår kombinerade DVD och VHS-spelare sönder och vi köpte bara en ny DVD-spelare. Vi har skojat många gånger om att jag fortfarande väntar på svaret. Solveig retas som vanligt tillbaks och säger att hon fortfarande funderar. Fraserna må vara gamla, men de två sammanfogade pusselbitarna har byggt upp ett gemensamt liv trots svåra sjukdomar och död omkring oss.
När vi mätta och glada efter dagens innehåll parkerade bilen utanför vårt hem var vi lyckligt ovetandes om vad som väntade oss. Jag tror att det är bra att inte veta. Man ska aldrig ta ut sorger i förskott. Då får man uppleva dem två gånger. Vi delade på oss när vi kom in. Jag kände impulsivt för att ge mig ut på bloggpromenad. Nu gör jag en passande smygreklam och ger samtidigt en känga till en av författarna till denna bok, den manliga.

Facebook

Ett av de första kåserierna har rubriken ”På promenad genom Blogglandia”. När jag precis har läst om kåseriet känner jag en obehaglig känsla i magen och upplever mig själv som en falsk skribent. Jag håller inte alls med om alla rosord som jag har skrivit. Skulle jag fått en chans att redigera skulle jag fyllt på med två sidor till och skrivit om medaljens baksida. Jag skriver i kåseriet att det aldrig har hänt att jag fått skoskav och att livlinan bara är några tryck bort när jag läser andras bloggar.
Ändå är det bara ett sandkorn från sandlådan, som våra fina döttrar säger, bara ett korn från den sandlåda där jag tycker att vissa hör hemma i detta bloggdrama, till det hemska som vissa drabbats av på nätet. En falsk slinga kan sprida sig med vindens hastighet. I värsta fall och utan stöd från omgivningen ger de oskyldigt drabbade upp helt. De står inte emot trycket och trasas sönder. Jag lider med de som kallas offer och det river i mitt hjärta när jag tänker på hur onödigt allt sådant är.
Vilken tur jag har haft på dessa snart 2.5 år som jag bloggat. Något som jag bara tagit som en självklarhet. Jag är inte blåögd, utan brunögd på bägge ögonen. Jag har tröstat de som råkat ut för nätmobbing och näthat som till sist lett till att de lagt ner sin blogg. Urtrist när ondskan och mörkret ska segra. 😦

Fredag två

I min debutbok behandlar jag olika ämnen. Några av dem är svek och skuld, skuld över något som Sebastian Rosander egentligen är mer eller mindre oskyldig till. Han valde taktiken att hålla sin sanning för sig själv, vilket hade sitt pris under en lång mörk tid. Efter det hemska som hände blev det med tiden något gott av det hela, när Sebastian bytte livsspår och gjorde upp med sina skelett i garderoben. Jag som följde hans väg med stort intresse var nöjd med vad han åstadkom. En författare bryr sig om sina bokbarn.
Bosse Lidén var till skillnad från Sebastian helt oskyldig och ovetande om vad två kvinnor skapade bakom ”ryggen”. Jag har försökt landa dessa mörka dagar och ta det i den takt som min kropp tillåter. Jag har pusslat ihop detaljer som är synliga på ”brottsplatsen”. Egentligen skulle jag denna vecka helhjärtat ägnat mig åt marknadsföring av vår gemensamma bok. Istället ligger jag väldigt nära gränsen till att gå tillbaka till min utbrändhet, den som alltid finns där i skuggorna, och dessutom har jag ett adrenalinpåslag som gör att kroppen inte tar upp det insprutade insulinet på ett optimalt sätt. Inget som någon bloggare med alias eller fågelbild som profilbild behöver bry sig om. Att namnet på en kategori i min blogg, Skyltsöndag, skulle kunna orsaka något sådant här var jag helt oförberedd på. Jag har inte startat någon fotokedja eller samlat ihop en grupp bloggare som ingår i en fotoutmaning. Det är kul när man skämtar MED varandra. Men man hänger inte ut främmande människor med bild och klipper och klistrar i en text så att bloggvännerna som läser ska bli vilseledda och i sin tur fortsätta mobbingen på sina bloggar. Hade hela min kommentar fått vara med hade alla som läst fått veta sanningen och då hade det inte blivit något att driva om. Hela skämtet och anklagelsen hade fallit till marken som en pannkaka, om kvinnan med en bloggadress som för mina tankar till en lånad boktitel av Monica Zak, lirat med öppna kort. Vad vann hon med detta? En kort stund i rampljuset bland sina bloggläsare. Ett livstids minne hos den hon ”ord-och-bild-sköt” på. Hon fick sol hos sig medan jag hade regn hos mig, skulle Orup sjungit träffande om veckans lågtryck. Det var så lågt att följa allt som hände utan att själv kunna göra något. Kvinnan varnar så gulligt:
”Det inte får bli ngn mobbningskampanj mot stackars Bosse, förmodligen helt oförberedd på vad han har ställt till med… vill iaf tro att det var omedvetet. Vi får utgå ifrån att folk är goda och ärliga även i bloggvärlden, eller hur? 🙂 ”
Kvinnan fick med några sanningar och själv satt hon på HELA sanningen. Den hon så vackert dolde med att klippa av mina ord. Jag är impad av min behärskning att inte kliva in på scenen just då, när drevet gick.
Solveig skrev ett inlägg som snabbt lades in. Hon blev en ensam soldat i främmande land. Ett förlåt dök upp på som en kommentar för granskning på min blogg. Det lät vackert en mycket kort stund, tills vi på Solveigs dator såg svaret på en kommentar som drev om Solveig. Beviset på devisen, falsk som vatten. Kränkande är den kortaste sammanfattningen för alla de mörka känslorna som flög genom min hjärna under tiden som vi såg kommentarer droppa in. Händer det här på riktigt? Vilken tur att jag inte stod vid ett stup i Kåseberga. De vassa klipporna skavde ändå på ett bildliknande sätt. Främmande människor söndagslekte och hade ett improviserat skyltsöndagsparty där jag och Solveig var de inbjudna måltavlorna. Tack kära okända bloggvänner för ert bidrag till vår tjugofjärde bröllopsdag. Det tacket hade ironiskt presentpapper. Från mitt innersta vill jag däremot tacka de få kvinnor som valde att inte kommentera varken mig eller göra sig lustig över Solveigs inlägg. Störst tack till Solveig som modigt stödde mig. Min egen klippa i livet. Ordet skyltsöndag är belagt sedan 1895 i Sverige. Tiden går fort.

I en av mobbsvansarnas inlägg driver ytterligare en okänd bloggare med mig med en stor bild och text. ”Fågelbloggaren” tycker att jag är en JUMBO och jag har därför hamnat på dennes lista ( kommenterande personer tycker att det var hellyckat och passande). Först tog jag det som ett förtäckt hot när jag läste meningen ”Han har redan fått en placering hos mig” på ”moderbloggen”. Det lät så läbbigt att läsa det. Något som handlade om mig. På ett vis fick denne bloggare rätt. Jag har känt mig som en Jumbo ända sedan jag gick på bloggpromenad förra söndagen. Jag hoppas personen är nöjd. Det han eller hon inte visste, liksom de andra i kommentarsvansen, var att de var förda bakom ljuset. Jag vill med detta långa inlägg få människor att tänka till nästa gång de hänger på en svans med skitsnack om någon okänd bloggmänniska. Om svansen inte blir road försvinner glädjen hos ledaren. Jag önskade att det fanns en bloggpolis. Då hade jag inte tvekat om att anmäla ett alias. Mest för att sätta ner spaden och se vad som händer med rättvisan, för jag anser att annars får ondskan syre. Nästa gång vill jag lägga in ett betydligt trevligare inlägg. Jag ska ärligt erkänna att jag älskar att skriva böcker, längre texter till en roman eller ett kåseriinlägg. Det var därför jag skaffade en blogg. Mitt sätt att skriva ville jag bjuda på. Läsarna behövde inte tycka om mig som person (fast det är inte förbjudet) utan endast kommentera mina texter. På resans gång ändrade jag tidigt åsikt. Orsaken var att jag träffade på så många härliga okända människor, så gränsen mellan författaren Bosse Lidén och privatpersonen har på något märkligt sätt suddats ut. Så har det mestadels varit fram till i söndags. Jag hade och har fortfarande som främsta mål att SolBo Förlags två titlar blir sålda och lästa av personer som trivs med läsupplevelsen och längtar efter en tredje bok. Böckerna är för mig inga luftslott, men just nu har jag svårt för att se någon glädje i att ha en blogg. Min humor har åkt på semester. Förhoppningsvis till en varm och skön plats. Mitt obehag över att inte veta var främmande personer gör av mina ord ger mig en sur smak i munnen. Det kommer att sjunka in, men aldrig ska jag glömma detta helt. Jag tror att det är viktigt att jag tar med mig det i min livsryggsäck. En erfarenhet som startade med en kniv i ryggen av en person som lämnat 119 kommentarer hos mig. 😦

Detta är mitt inlägg nummer 654. Det klart svåraste att skriva av de alla. Jag ville berätta om något som jag upplevde som mycket obehagligt och kränkande. Jag har valt att inte skriva ut en svart lista på deras alias och även riktiga namn. Vissa saker kan ändå inte göras ogjorda.

Jag har en önskan till dig läsare som är sugen på att kommentera efter detta inlägg. Det är att du BARA visar med en glad gubbe eller ett rött hjärta att du läst detta trista och mörka inlägg. Jag vill inte att du ska bli min svans. Mitt råd är att ni där ute är rädda om varandra. I en god värld skulle mobbarna be om ursäkt. Det räknar jag dystert inte med. ”Självklart bedriver vi ingen mobbing. Hela bloggandet är ju bara på skoj. Men det får man tåla!” skriver ”fågelbloggaren” från sin anonyma gren.
Kram från en besviken medmänniska en mörk söndag i oktober. Veckodagen vågar jag knappt SKYLTA med. 😉

Ps. Jag valde att inte godkänna de mejl som kom in till granskning på WordPress. Varför? Av det enkla skälet att då hade personerna fått nyckeln till min blogg, kan skriva när som helst om vad som helst. Det är ju inte helt säkert att humorfria Bosse Lidén tycker att allt bara är på skoj. Jag måste alltid godkänna nya besökare första gången och personer som WordPress anser inte ha kommenterat hos mig på en längre tid, men alla människor i hela världen kan läsa min blogg. Om de nu får ut något av den… tänk om jag vore en flyttfågel med Medelhavslängtan …

Diaketikerbild

Nu har vi inga småbarn hemma längre

DSCN8541

Tänk vad fort tiden går. Det känns overkligt att Delfie har fyllt sju år och börjat i skolan. Jag tycker att det var igår som vi träffade honom i Kåseberga för första gången och han fick följa med oss hem till Skummeslövsstrand. Sorgligt nog blev han åksjuk, så jag tvingades stanna flera gånger längs med väg 13. Inte konstigt alls. Alla som köpt en valp förstår situationen.

Cirkeln är fyrkantig. 😉  Delfie är tillbaks i Kåseberga igen och går i ettan i Delfinskolan. Visst finns det skola i Ystad, men han ville så gärna chilla med sina gamla kompisar och man säger inte gärna nej till en grabb med det breda leendet. Jag sa till Solveig innan vi somnade igår:
”Vad skönt att vår yngste slipper pendla med Pågatåget. Det är ofta tågtiderna inte stämmer.”
Istället åker Delfie med fiskbilen. Det blir en lite längre åktur i och med att de ska hämta upp en Knubbsäl i Tomelilla. Delfie trivs som fisken i vattnet i skolan. Däremot strular det en del i gruppen med en Spelhaj som spelar svart på fiskar och en Mal som antagligen har någon bokstavsdiagnos i ryggfenan och bara maler hela tiden. Det bästa är att Delfinskolan har ett samarbete med Ystad Djurpark och åker dit varje torsdag. Sist sammanföll det med att Jennifer också var där och jobbade. Visst är det löjligt, men jag har förstått att Jennifer skämdes för sin lillebror. Enligt henne berodde det på att Delfie följde efter henne in till Lemurerna och sedan gick något fel när hormonerna hostade omkring.
”Det löser sig Jennifer. Nästa år får djurparken en ny djur-ras att visa upp, Delmurer som både kan simma och hoppa. Vilken attraktion! Folk kommer att vallfärda till parken från hela jorden!” 🙂
”Sure pappa.”

Bok & bloggreklam:
I fredags gick beställningen till Scandinavium Books iväg. Kåserisamlingen ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” innehåller inga sådana här knasiga texter som den ovan. Enligt hemsidan är trycktiden 8-10 dagar. Sedan tillkommer en leveranstid på 1-3 dagar. Mitt hopp om en Septemberbok kommer att bli svårt att uppnå. Men kan Delfiner lära sig alfabetet så är inget omöjligt. 😉

Min bloggvän Tove var först. Vem ska bli tvåa? Kanske får jag svaret i morgondagens blogginlägg.

Veckans torsdagsfilm är en otroligt välgjord film med lysande skådisar. Inte bara mina ord. Om 13 miljoner besöker filmsajten varje månad och anser att filmen är den näst bästa som gjorts känner jag mig i gott sällskap.

I fredagens kåseri är jag allvarlig och bjuder på en glimt från mitt privata liv.

Söndagens ”Ord som berör mig;10” hämtar jag från en nyskriven dikt av min älsklingspusselbit. Gissa vem?

Jag önskar dig en fin start på veckan. Var rädd om dig, för det finns bara en av dig.

Från en hamn till en annan

Skillinge är ett av våra många smultronställen på Österlen.

Bild ett

Min vana trogen plåtade jag en snygg skylt.

Bild två

 

Vi lämnade en fiskehamn för att…

Bild tre

…åka till en annan. Kåseberga hamn. Oj! Vad lång jag är. Världens längsta Bosse. 🙂

Bild fyra

Ale Stenar. Intressant att läsa och skönt att ta en paus efter klättringen.

Bild sex

Vi var fyra med på utflykten, men även månen var nyfiken och ville vara med.

Bild fem

Vallmo får jag aldrig nog av, men de håller på att ge sig.

Bild sju

Okej! Jag ska fundera på om jag vill vara med på bild. Räcker det inte med min nya Hollister tröja? Gubben tycker jag har gjort sitt på bild. Honom känner jag inte igen längre när jag tittar mig i spegeln.

Bild åtta

Vi tröttnar aldrig på att åka hit. Sitta en stund på en filt och fika. Titta ut över havet, eller vända sig om och betrakta de där stenarna som har stått där några år. Låta fantasin stillsamt få flöda.

Bild nio

Solen var på väg ner, men vårt humör var på topp. Jag kände en stor tacksamhet över att ännu en gång få vara med om detta.

Bild tio

 

Underbara novemberdag

Solveig ville gräva efter mask och göra det från grunden. Jag tyckte det var bättre att välja nyplockade fiskar.
Bild B

Första gången som vi valde att gå ”Stenvägen” längs med havet i Kåseberga.

Bild C

Vilket underbart solskensväder vi bjöds på denna novembersöndag. Vi var så tacksamma.

Bild D

Lite smolk i bägare att jag inte fick vara med och leka gömme med de främmande grabbarna. Hade våra tjejer varit med hade det säkert gått bra. 🙂

Bild E

Jag vet inte hur du läsare gör men jag har en vana, eller vissa skulle säga ovana. Varje gång jag är på en plats med stenar brukar jag välja ut en fin sten som jag plockar med hem.
”Du får skylla dig själv om din rygg blir sämre”, säger Solveig nästan på gränsen till spydigt.
Jag brukar alltid vänta så att ingen ska se vilken sten jag väljer. Människor har ont av saker. Kan bli avundsjuka. ”Just den ville jag ha”, kan de ropa grinigt på både svenska och utrikiska. Den här gången valde jag en som stod så tätt intill en annan. Nu blir det mer luft mellan. Ren omtanke. 😉

Bild F

Härligt med nerförsbacke mot fiskhamnen och…

Bild G

…skidorna. Nu ska vi se vem som kommer först hem till Ystad. Jag eller Solveig som valde bilen? ”Akta på dig fågel. Jag kom faktiskt från höger.”

Bild H