Grattis till två sovande tjejer och en vaken kvinna

EJ

Sista tävlingstimman kom det in en röst som gjorde att det blev två segrare i 2014 års sovtävling. Det blev en jämn tävling mellan de tio fotona. Endast bilden där Jennifer hade halvöppna ögon blev utan poäng. Bilden med en lättöl ledde länge. Tack till alla er som röstade och som kommenterade under de tio dagarna. 🙂 Extra grattis till alias Miatankar som vann en Trisslott. Hon var faktiskt den som lämnade in sin röst först av alla igår. Det var Solveig som fick dra vinnaren denna gång.

Imorgon blir det kåseri på bloggen. På torsdag en riktig filmklassiker som filmtips. Jag borde även skriva och visa bilder från mitt besök på Ystads Teater förra lördagen. De sista tre dagarna har vi fått uppleva vårkänslor. Vilken skillnad mot förra året.

Älskade veckotidningar

Kåseriet skrivet för några år sedan inför en flyttning:

Veckotidningar gör inte skäl för namnet. Det gör däremot dagstidningar som är som dagsländor. Är möjligtvis halvfärska i två till tre dagar om man varit bortrest. Sedan svalnar de snabbt och faller i glömska. Veckotidningar däremot är mer som ett gott vin. Ju längre de lagras ju trevligare blir sällskapet med dem.
Fast Solveig behandlar veckotidningar som glödhett stoff. Tidningen hinner knappt landa på måndagarna förrän hon är där och nyper den i lådan. Frukosten kommer i skymundan när hon slukar en ny del av en romantisk följetong.
Något fruktansvärt har hänt, sa Patrik och i hans ögon kunde hon läsa fasa. Läs den spännande fortsättningen i nästa nummer.
Solveig är nästan inte kontaktbar innan hon nått till veckans Cliffhanger. Hon är mer kontaktbar när hon går över till en artikel om en huskur för att lindra spännings-huvudvärk.
Det är högt mellan golv och tak. Det finns något för alla en var. Det rika korsordsutbudet, veckans kriminalfall och vitsarna är det som mest fångar mitt intresse vid första ögonkastet. Min mamma hade älskat Pusselkrysset och Sudoku. Hon var prenumerant på flera veckotidningar under årens lopp. Ett växande problem var att hon inte hade mage, att göra sig av med något endaste nummer. Hon hade gott om plats. Årgångarna buntades ihop och bars ner till källaren. När hälsan började svikta fick de sista två årgångarna dela på platsen under sängen. Ibland försökte jag truga:
”Mamma. Ska vi ta med några tidningar till pappersåtervinningen?”
”Nej, gör inte det Bosse.”
Jag kan höra hennes småländska stämma. En dos av skadeglädje när hon kom med standardkommentaren. En mening som gjorde mig lika känslig varje gång.
”Dem spar jag så gärna till er. Jag tänkte att ni barn skulle ha lite roligt en gång i tiden.”
Jag ville inte prata om den tiden. Levde hellre i nuet.
”Du ska ingenstans lilla mamma. Vi vill ha dig hos oss i flera år till. Håll dig frisk.”
Jag plockade fram min vanliga röst och gav henne en kram.

Nu är jag där. En gång i tiden. Det blev på min lott. Jag och Solveig fick äran att ta hand om källaren och källarens innehåll. Jag fixade inte slängningen. De snyggt buntade tidningarna fick följa med oss hem till vårt stora hus. Inom en snar framtid ska vi flytta. Till ett mycket mindre hus. Vi har redan börjat packa. Veckotidningarna kommer väl till pass. De är utmärkta att slå in ömtåliga saker i. Först börjar jag med att ta bort klamrarna. Till denna syssla har jag ett blått vasst verktyg som är avsett för ändamålet. Det går smidigt om jag koncentrerar mig på uppgiften. Det stora problemet är att blicken dras som en magnet till rubriker och bilder. Så lätt det är att trilla dit. Fastna i ett intressant reportage. Ibland går det bra ett tag. Jag slår varsamt in prydnadssaker i små paket och tänker på annat. Kommer in i ett lagom trevligt tempo. Är tillfredställd med mig själv. Bananlådan är fylld. Dags att sätta på locket. Var är locket? Istället stirrar sångaren Gunnar Wiklund på mig. Jag läser att året är 1989.
Margits kärlek ger mig kraft att kämpa mot döden. 
Jag sjunker likt en påse potatis allt djupare ner i soffan. Minns en av mina idoler från Svensktoppen när jag var liten grabb. När jag läst uppslaget får jag problem. Stora problem. Fortsättningen på reportaget är flera sidor fram. Denna gång har jag tur. Vecklar bara upp tolv paket från bananlådan. Vad intressant. Inte visste jag att mannen med sammetsrösten även var en duktig skådespelare. Ser en bild från ”Blåjackor” med självaste Nils Poppe. Aj då! Texten är inte slut. Fortsättning fyra sidor fram. Jag hinner bli svettig när jag i botten på lådan river fram rätt sida. Vecklar ut den så gott det går.
Det är inte mitt fel. Det är Jan Lindblads, Margareta Kroks och Hjördis Peterssons fel att jag inget får gjort. Att jag hela tiden jobbar baklänges. Trion gör mig sällskap vid förmiddagsfikat. Nostalgin flödar. Jag är inte speciellt orolig för veckotidningens vara eller inte vara. Den borde behålla sin funktion att förgylla vardagen, sysselsätta oroliga i väntrum och hålla igång djungeltelegrafen även i framtiden.
Förresten. Vad kan det kosta att hyra ett magasin? Kan man få vara anonym månntro? Måste Solveig få veta det.  😉

Jag önskar dig läsare en fin helg. 🙂

Både bra och dåligt

Skogsstjärnan
Det är alltid spännande att inte veta vad som finns bakom kullen. Man får ett mål och motion på köpet. I det här fallet fanns mitt älskade hav bakom krönet. När jag nätvandrade för en stund sedan hittade jag detta…
» Sjöstjärnan *                 4 sep 2013 kl. 10:55
”Mina fotsteg i ditt hjärta”
Ljuvlig beskrivning av den allra första kärleken. Roliga episoder om en trettonårig pojkes och hans kompisars bus och påhitt, och en intressant inblick i hur en pojke tänker när det gäller kamrater, skola och mycket annat. Mycket nostalgi för den som var ung i Sverige på 70-talet! Se även bloggen Bokcirkel (bokcirkelflickorna) den 3 september 2013. Det är inte min recension, men den är mycket talande!

Av en slump hittade jag denna text på något som heter Boktipset. Trevlig läsning. Trist att det inte var ifyllt i rutan vilken genres som boken tillhör. Nu kan ingen annan se och söka titeln ”Mina fotsteg i ditt hjärta” av Bosse Lidén på denna sajt, som är fylld av trevliga böcker. Om jag fått EN stjärna och massor av ris hade det såklart varit bra. Det gäller att se livet positivt. 😉
Ser fram emot familjefilmen om en stund när familjen är samlad igen. Den här gången var det Solveigs tur att välja. Hon valde Life as we know it. Jag läser snabbt på baksidan: Det enda Holly och Messer hade gemensamt är att de ogillar varandra samt att de båda älskar sin gemensamma guddotter Sophie. Men när de helt oväntat och plötsligt blir de enda Sophie har i hela världen, måste Holly och Messer lägga sina olikheter åt sidan. Genre: Komedi.

Imorgon ska vi fira Jennifer på hemligt ställe, hon har namnsdag. Jag ska också lägga in ett kåseri som jag hoppas att ni tycker är roligt att läsa. När episoden hände skrattade jag inte alls. Antagligen har jag ingen hösthumor. 🙂
Ha en bra lördagskväll.

Steg för steg

Jag har under tjugosju dagar haft nya kompisar. En ovanlig känsla. Här på bloggen byter jag ord och bokstäver. Med mina nya vänner är det bara siffror som gäller.

Tillsammans med elva andra, för mig okända, Österlenbor är jag med i en STEGTÄVLING för att främja hälsan. Varje dag för jag in antalet steg i en sajt och kan titta i spännande tabeller hur laget och jag personligen ligger till, både i Skåne och i hela Sverige. Det är 97 lag inblandade. Efter två dagar låg vi på en hedrande bronsplats. Sedan har vi pendlat mellan plats 11-14. Det är lätt hänt att bli biten men jag ser det mest som en kul grej. Mitt mål är att gå minst mina 7000 steg om dagen, som är kravet. Fast några dagar innan finalen är jag snubblande nära att fixa snittet 10 000 steg. På söndag är sista tävlingsdagen. Sedan lottar de ut olika priser.

Kuriosa: Om han som förde in flest steg i vårt team första dagen och sedan inte skrivit in några resultat återkommer till Sverige och Skåne (han har kanske gått vilse) och hittar sin dator, så kanske vi klättrar rejält. Två andra har också bara fört in resultat i två dagar. Det är genomsnittet per lagmedlem som räknas. Trion ”gamblar” antagligen eller tröttnade fort. Själv har jag en liten intern fight med en Anneli som hon kommer att få vinna. 🙂

Fakta om bloggens närmaste framtid:
Nästa gång lägger jag in ett kåseri om en höstdag som brevbärare.
Jag har skrivet en seriös text om ett gammalt minne som poppar upp ibland.
Sebastian Rosander och Lena Sanders vill berätta lite mer för att locka nya läsare till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. 🙂
Oktober månads boktips är givet och redan skrivet av mig.

Ni som även är mina Facebook-vänner vet att jag kommer att lägga in tjugo frågor på FB och kora en Oktobermästare. Än så länge har nio olika personer kommit upp på poängpallen efter tre frågor. Spännande tycker tävlingsledaren.

Är du kvar här i texten önskar jag dig en riktigt fin helg och skickar med en värmande höstkram. 😀

Tävling, Plagg FEM; Jonas Thern

5C5

Jag har lagt in ett kåseri tidigare om hur jag lovade Solveig att vara pigg, trevlig och sällskaplig under dagarna på Bornholm, trots att jag satt i den hyrda stugan och tittade på VM i fotboll sent in på nätterna. Det gick bra både för mig och för grabbarna som grävde brons i USA, sommaren 1994.

Det kan vara inbillning men jag tycker att lagkaptenen Jonas har åldrats om man jämför tavelbilden och tröjbilden. 😉
Vi hade stannat tandemcykeln utanför Alice Lyttkens sommarhus på ön Ven, när min bror tog kortet. Denna helt underbara lilla ö där jag letade hus både till att bosätta sig i och bygga upp Lidéns samlingsmuseum. 🙂
Stängs en dörr öppnar man ett fönster.

Tävlingsregler: Se tröja ETT till TRE. På söndag är det tävlingsdags.

Livet är upp och ner

Jag gillar att bli överraskad åt det positiva hållet. Vem gör inte det. Helst när solen gått lite i moln. Den här färska recensionen handlar om min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Skriven av en journalist och författare.

http://bokcirkelflickorna.blogspot.se/2013/09/tankar-kring-mina-fotsteg-i-ditt-hjarta.html

Under min Header finns fler bokläsares kommentarer och recensioner, som jag alla är ytterst tacksam för. Att skriva en bok är ofta ett ensamjobb där uppskattning alltid är en vitamininjektion, ett kvitto på att man nått fram någonstans. Nu till något tristare.

Imorgon klockan åtta ska jag besöka samma tandhygienist som jag skrev om 12 mars 2013, på bloggen. Här kommer början av det inlägget i repris. I skrivande stund vet jag inte hur jag ska uppträda denna gång. Ska jag visa upp en ny sida av Bosse Lidén? Eller ska jag för andra gången i mitt liv borsta tänderna liggande. De personer som jag pratat med privat är eniga. Aldrig att hon fått mig till det. Vad anser du som läsare?  

”Glöm nu inte bort att du INTE ska borsta tänderna ikväll.”
”Va? Vad sa du?”

Min tandläkare tyckte att jag skulle träffa en tandhygienist i höstas. Om det tyckte jag inte. Det räckte så gott med de över 1200 kronorna, som jag fick betala. Därför förhalade jag det hela och sa att jag skulle höra av mig när jag hade tittat i min kalender. När jag kom hem hittade jag ingen ledig lucka förrän den 5 mars 2028, om det regnade då. Till slut fick jag dåligt samvete och ringde efter julhelgerna. En telefonsvarare svarade hela förmiddagen att de hade julstängt och önskade alla en riktigt god jul. När en kvinna äntligen svarade på eftermiddagen och jag skojade om julhälsningen, var hon inte med på noterna. Antagligen hade hon inte fått allt som var med på hennes privata önskelista.

Uppmaningen som jag skrev överst kom alltså från tandhygienisten, efter att mina tänder fått bananlack. (Förr har jag bara hört att jag inte fick äta på en timme). Det måste ha varit första gången i mitt liv som jag hört frasen att jag inte fick borsta tänderna på kvällen. Å andra sidan hade vi träffats två dagar tidigare och då var det första gången jag gick i tandborstskola och var tvungen att göra ett praktikprov på plats – i den nedfällda stolen. Visst har jag besökt yrkeskåren några gånger i mitt liv. Jag kommer ihåg dyra, onda stunder där jag pumpats med dåligt samvetekommentarer om att jag måste sköta mina tänder och tandkött annars skulle Karius och Baktus komma och hälsa på. Och de var inga snälla kompisar. Jag hade sett otäcka bilder på planscher. Nu hotades det istället om tandlossning. Antagligen vuxenvarianten.
Det var pinsamt och ovanligt när hon bad mig att borsta med eltandborste med en spegel i min vänstra hand. Liggandes. Definitivt första gången jag legat och borstat tänderna. Såg säkert avigt och framför allt fel ut enligt henne. Mina tandläkare har de sista tjugo åren berättat att jag ska ta det försiktigt med borstningen med tanke på att tandköttet har krupit ner. Det var inte alls farligt fick jag höra nu. Mitt tandkött var bättre än andra patienters. Jag måste gnugga rejält på varje tand, berättade hon. Sedan skulle jag prova med större borst och nya tandstickor som såg ut som de där sakerna som tvättade bilen i en tvätthall för några år sedan. Fast lite mindre tack och lov.
Tack vare all tid som JAG fick jobba vid besöket hanns inte en sak med. Bananlackspenslingen. Jag såg att hon såg stressad ut på slutet. Hon frågade om det var okej att jag kom en gång till. Visst. Kul att betala en gång till för att jag suttit här och borstat tänderna som en idiot, tänkte jag. Högt sa jag artigt och väluppfostrat.
”Visst. Det går bra.”
Jag fick en lapp i kassan efter det att jag rensat min plånbok. Det var när jag kom hem och läste papperet som jag kom att tänka på termen ”rättvisa”. Helst en rad intresserade mig. Sent återbud inom 24 timmar debiteras med 500 kr. Jag tänkte på att kvinnan var genomförkyld och skulle hinna smitta mig. Tänkte vidare på vinterkräksjuka som kan komma snabbt, racerbajs och annat trevligt. Ska man släpa sig dit på morgonen för att man inte vill slänga 500 kr i sjön och istället smitta ner alla andra?
”Ursäkta kan du vara snäll och hålla i spannen. Vänta lite. Nu hörde jag åskan i den andra ändan. Förlåt. Tror du inte det går att tvätta av instrumenten? Det där borret ser väl ändå rätt gammalt ut. Borde det inte bytas? Kanske bäst att öppna föns…. snabbt hit med hinken. Nuuu! Ursäkta att jag inte hann. Har du någon aning om vad de här stora variga bölderna kan vara för något? De sitter så dumt i hela mitt ansikte. Jag hade fyrtio grader i feber i morse. Slipper jag borsta tänderna idag? Är det okej om jag sitter topless? Jag är genomsvettig. Nu är det dags igen. Snabbare! Du har ingen mer spann?”

Närmaste tiden på bloggen:
Det är på tiden att jag skriver om ett Practical Joke.
Jag måste också lägga in något riktigt seriöst. Helst innan det är dags för nästa tiodagarstävling, då jag ska fira jämnt antal visningar på bloggen. Om jag nu vågar den varianten som jag tänkt mig. I så fall handlar det inte om sovande söta tjejer eller fina kaffekoppar utan om något av textil som börjar bli…
Just nu längtar jag efter att klockan ska bli nio så jag får se nästa avsnitt på den prisbelön
ta engelska serien Broadchurch. Följer ni också serien?

 

Det började med tur, sedan cykeltur och slutade med otur

 

Idag har jag haft riktigt tur.

DSCN89880001

På Olsson Basar hittade jag en perfekt skylt i lördags. Bank, bank i gräsmattan.

DSCN89950002

Grannarna flyttade snabbt. De skrek något om att de inte tål sniglar.

DSCN90180006

Kaffet tog slut till fikat. Tyvärr kom jag inte på hur man framställer kaffe ur cikoria. Skulle man smula eller hacka sönder de fina blå blommorna? Lika bra att cykla vidare till Kvantum. Jag har för mig att affären är flyttad till höger om Röda havet.

DSCN90160004

Ska jag sätta kaffepaketet i bärkassen eller tvärtom?

DSCN86540004

Så var det slut med turen för idag… 🙂

DSCN90220009

Ska vi vädra jojo-kortet imorgon eller ska jag skriva ett kåseri om när jag åkte på språkresa till England? Jag har några sköna minnen därifrån.

 

 

 

 

Kvällsposten som gick åt

Jag var glad för min gula väska med röd text som hängde på axeln. Jag kände mig stor. Var på väg att bli tonåring, men ännu var jag bara tolv år.
På helgerna sålde jag Kvällsposten. Jag hade eget distrikt. Två gårdar med hyreslägenheter och sex villagator. På lördagen hade jag gott om tid. Tyvärr brukade det bli kvar tidningar i väskan när jag var klar med turen. Efter några helger lärde jag mig hur många tidningar jag var kapabel att sälja. Därför minskade jag antalet begärda exemplar. Det hjälpte inte. När bunten låg på min trappa var det ändå samma antal tidningar i den som tidigare. Visst gick det bra att skicka tillbaks osålda tidningar, men det var struligt och gav inga pengar i min kassa. Goda råd var dyra. Efter ett tag hade jag blivit varm i kläderna och tog till taktiken att smyga in på kollegornas områden. Inte helt riskfritt att ge sig in på andras revir.
”Vad bra att du kommer redan. Är den ordinarie killen sjuk?”
”Jag brukar köpa av en annan grabb.”
”Mitt barnbarn har detta distriktet.”
Det hände att jag såg en snubbe med en gul väska på avstånd. Det kittlade till av blandade känslor när jag såg hur han gled in i en trappuppgång som jag besökt och sålt i för en stund sedan. Såg han stor och farlig ut krympte jag en bit.
Varannan söndag hade jag andra sorts problem. Då spelade Halmstad Bollklubb sina allsvenska fotbollsmatcher på Örjans Vall. Antingen var tidningsbudet en supporter till andra storlaget i staden, Halmia, eller så var han bara anti mot fotboll. Just dessa söndagar måste han ha haft sirap i biltanken. Min tidningsbunt var alltid sen. Det slog aldrig fel. Jag stressade genom distriktet. Ringde bara på hos de säkra korten. Sedan fick det bli ös på cykeln mot den idylliska fotbollsarenan. Väl framme stod jag utanför grindarna och sålde min väska tom. Inte var jag populär där heller. Några tuffa storvuxna kids ansåg att just den platsen var deras domän. Ett par kom med inlindade hot.
En sommardag gick det extra dåligt för mig. Nästan ingen var hemma på mitt distrikt. Semester och badstranden var säkert orsaken. Moloken kom jag hem med en tung väska. Axeln värkte och det kändes som om det var fler tidningar i väskan än det var när jag startade min runda. Pappa tyckte synd om mig och föreslog en tur ut till Grötvik vid havet. Bland sommarstugorna blev jag en efterlängtad kille. Tidningarna gick åt som smör i solen. Snabbt blev väskan tom. Allt borde varit frid och fröjd. Det var det inte. På hemvägen satt jag tyst i bilen och kände en klump växa i magtrakten. Jag hade ljugit och inte berättat hela sanningen för en snäll kvinna som till och med bjudit in mig på ett glas svalkande hallonsaft. Mellan klunkarna hade jag farit med osanning för kvinnan som satt i rullstol. Hon hade varit så glad för servicen med tidning till stugan. Hon berättade att hon skulle tillbringa hela sommaren där och att hon redan såg fram emot att få träffa den trevlige tidningspojken igen nästa helg.
”Du lovar väl att komma nästa lördag? Då ska du få glass.”
Orden skavde i mitt samvete. Pappa undrade varför jag såg så deppig ut när han hade ställt upp och kört ända ut till Grötvik. Det låter löjligt. Men denna korta stund av samvaro med den trevliga kvinnan hade lämnat ett mycket starkt intryck efter sig. Mina tankar gled dystert iväg till filmen ”Rännstensungar” och till den söta flickan som satt i rullstol. Varje gång minnet dök upp kände jag mig som en riktig förrädare.

Fjorton år senare satt jag själv i rullstol. Jag jobbade som medhjälpare på ett handikappläger i Delsbo i Hälsingland under sportlovet. Första kvällen skulle vi ha lekar och tävlingar. Först skulle föreståndaren på Delsbo Center presentera sig. En glad blond kvinna rullade in i samlingsrummet. Hon pratade en stund, men jag var oartig och lyssnade bara med ett halvt öra. Rätt snart hade jag insett att världen är bra liten. Eller så hade min fantasi spelat mig ett spratt. Minnet från min korta Kvällspostförsäljarkarriär dök oväntat upp. När föreståndaren vid ett senare tillfälle berättade för mig att hon hade en sommarstuga utanför Halmstad kröp jag till korset.
”Ligger din stuga i Grötvik?”
Jag visste svaret innan det kom. Först tog hon en klunk Loka.
”Ja. Alldeles precis ovanför handikappbadet de byggde i somras.”
Jag berättade om mitt barndomsminne. Hur jag hade haft dåligt samvete genom åren.
”Nu när du säger det minns jag en trevlig mörklockig pojke som dök upp mellan tallarna som på beställning. Du är för gullig. Jag förlåter dig här och nu. Om du sticker och köper en tidning till mig.”
”Kvällsposten eller Expressen?”
”En klass bättre. Svensk Damtidning.”

Stort GRATTIS till Susan!!!

Min yngsta dotter Lizette valde lapp utav de fyra rätta svaren som jag fick in på min åttonde bloggtävling. Hoppas du vinner på Trisslotten nu Susan. 🙂 Det är det som är meningen med mina tävlingar. Jag vill helst att segrarna ska bli miljonärer. 😀

Idag var det bara en som ville ta ett sent eftermiddagsdopp. Lizette var ensam om att bada på hela stranden. Vilken tuffing.

Imorgon ska jag lägga in ett kåseri igen. Det var ett tag sedan. Jag tänkte berätta om min karriär som säljare av Kvällsposten och om att världen är mindre än vad man tror.

Om det blir fint väder imorgon ska vi besöka ett ställe som två av mina bloggvänner rekommenderat. Det har jag varit sugen på länge. Åse och Sandra R. Behöver jag ha med mig femtioöringar eller andra mynt? 😉

Hopelessly devoted to you

Grease

I måndags var vi föräldrar bjudna till skolans aula för att se Grease. Vår yngsta dotter Lizette spelade en roll i musikalen. Hon är med i teaterprofilen på fredagar. Hon går i åttan och det är alltid niorna som har huvudrollerna i årets stora framträdande. Mina tankar gick till en tid då jag var kär upp över öronen i världens sötaste blondin…

…När jag kom ut från biografen Röda Kvarn var jag mer än nöjd. Jag var så belåten med filmen att det fick bli en repris två veckor senare. Fjorton nätter där jag drömde ljuvliga drömmar om Sandy Olsson från Australien. Den söta blondinen på Rydell Highschool i USA.
Engelska Olivia Newton-John hade varit popstjärna i fem år när hon fick rollen som Sandy i filmen ”Grease”. Den numera klassiska filmmusikalen blev en kult världen över. Det dansades på diskoteken till hitsen så att golven gungade. Sandy tänkte på Danny Zuko när hon gick ut från Frenchys hus med brevpapper och penna i handen. Hon lutade sig mot räcket på verandan. När hon började sjunga balladen ”Hopelessly devoted to you” sjöng hon rakt in i mitt pojkhjärta i mitten av biosalongen. Mitt är nog inte det första hjärta som krossas. Mina ögon är inte de första som fäller en tår.
Det var det oskuldsfulla som tilltalade mig. Hon såg ut precis som flickan jag hade drömt om. Jag kan inte tänka klart. Min hjärna säger: glöm honom dummer, men hjärtat säger: släpp inte taget. Du måste hålla ut.
Vi skulle gå barfota hand i hand längs strandkanten. Tillsammans titta på eldklotet, som gick ner i horisonten bakom Tylön i Tylösand. Lekfullt stänka vatten på varandra. Därefter skulle jag jaga ikapp henne. Avslutningsvis skulle vi utforska varandras kroppar tills stjärnorna lyste upp himlavalvet. Jag kunde känna den salta smaken på hennes mjuka läppar. Se det blöta tyget på hennes blus som avslöjade hemliga konturer.
För mina kompisar vad det precis tvärtom. De föll pladask för Sandy när hon i slutscenen hade tuffat till sig för att impa på Danny. Tände till på hennes trånga läderbrallor, att hon rökte en cigarett, att hon hade en helt annan look. Jag vet inte om de var mogna nog för min åsikt om att man ska vara sig själv. Inte spela en roll som inte var äkta. Inte förändra sin personlighet bara för att vinna tillbaks en kille som inte förstått vilken pärla han hade haft i sin hand. Om hon valt mig skulle hon fått vara den tjej hon innerst inne var.
Av en kompis lillasyster fick jag en posters. Från den dagen tittade Olivia på mig varje gång jag stängde dörren till gillestugan, där jag hade mitt pojkrum. När jag flyttade hemifrån flyttade givetvis Olivia med. Hon tog plats på mitt kylskåp. Kanske var hon ett kallt inslag när jag hade dambesök. Som om det lyste rött för upptaget till ett personligt rum. Vet inte om det hade varit bättre med John Travolta (jag får ringa Jonas Gardell och reda ut det). Lite salt i såret var åldersskillnaden. Det var Staffan som kom med ovädret. Glädjedödaren. Tack Staffan. 🙂
”Olivia Newton-John är en bit över 30 år.”
”Skämtar du?”
”Visste du inte det?”
Jag trodde bergis att det handlade om avundsjuka. Min Olivia kunde inte vara en dag över 18 år. Det var jag som hade fel. Jag bläddrade fram det hemska i en biografi på biblioteket. Med tunga steg vandrade jag hemåt i höstblåsten.
Tiderna förändras. Livet går vidare på något vis. Tar nya svängar. Jag gifte mig inte ens med en äkta blondin. Ändå kunde jag inte låta bli att köpa DVD:n. Vet att det kan vara direkt livsfarligt att se om en film man älskat för länge sedan. Det är nu som det kommer fram om det är en klassiker som ex. ”Casablanca” eller en kalkon. Musikalpjäsen på Broadway som blev en biofilm har fortfarande bra musik och dansnummer. När jag såg om Grease 2012 tyckte jag att storyn var rätt tunn som biofilm. Men hon i läderbrallor… hon gick inte av för hackor. Hon var kittlande tuff och läcker. 😀

Tack Lizette för en fin föreställning och ljuva tonårsdrömmar.

DSC_16430017

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.
Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.
Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet.
Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.