En kvart att minnas

Jennifers skimrande

Onsdagen den 8 oktober, klockan 09.11:
Jag satte på datorn för att se hur långt våra böcker kommit från Århus och tryckeriet Scandinavian Book. Tidigare i morse hade vi läst att de transporterats från Danmark till Sverige i natt och anlänt till Malmö klockan 5.06. Datorn var seg och det tog tid. Jag kände plötsligt att jag var akut kissnödig och att det inte kunde vänta. Är en diabetiker vrålnödig kan det bero på att personen är hög i blodsocker och behöver extra insulin. Den gyllene regeln gäller inte för mig. Som tur var letade jag upp min blodsockermätare eftersom jag tyckte att jag började tappa tempo. På displayen kunde jag konstatera att det var kris. 😦 Jag slängde i mig tre druvsockertabletter och kopplade darrande loss pumpslangen, tog mig upp till köket och började fumla runt, riva ut saker. Min envishet kommer att ta död på mig en vacker dag. 🙂 Vill jag ha en mysig fika på mitt sätt SKA jag ha det.
Jag fick ihop fikat på en bricka och slog mig ner i soffan. Jag hade tänkt att läsa tidningen, men hjärnan var på semester och dystra tankar cirkulerade dimmigt runt när jag började dricka från tekoppen. I ögonvrån såg jag något gult, som antagligen inte var gula fläcken som bestämt sig för att hoppa ut genom köksfönstret. Istället förstod jag att det var postbilen och … första tanken var att jag inte skulle öppna när personen ringde på dörren. Jag ville inte träffa en enda människa mer i hela livet. Never in my life. Det fanns inte tid att göra ett nytt blodsockerprov, så det var bara att bita i sura äpplet, resa sig upp och gå vidare i livet mot halldörren. Dextrosen började sakta ta mig tillbaka till livet igen, till ett blodsocker som är självklart för de flesta av mina medmänniskor. En man frågade om det var SolBo Förlags adress. Han hade stora kartonger som skulle avlämnas och det kändes som minst ett skottår innan han lyft in allt i hallen under tiden som det blåste både här och där. Jag noterade att klockan var 09.26. Endast en kvart hade passerat förbi. För mig var det en resa från stupets rand till böckernas värld.

Jag kommer inte att glömma när bok nummer två flyttade hit. Samtidigt finns det en härlig privat koppling mellan datumen när ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kom hit och när ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” anlände idag. Den häftiga kopplingen behåller jag för mig själv – när jag ler åt att världen är liten. Den ljuvliga kopplingen ska stryka bort det grå och passar så utmärkt till den titel som Solveig kommit på.

Den som är intresserad och vågar köpa en bok redan nu kan trycka på köp bok/köp böcker under min Gotlandsheader. Där står kontosiffrorna och övrig information. Glöm inte att skriva adress, vilken titel det gäller och om du vill ha boken signerad, på mejlet till solbo07@telia.com. Följer du anvisningarna går allt snabbt och blir korrekt.

Vi önskar alla köpare en trevlig läsning och hoppas att ni trivs med våra kåserier. 😀 Vårt mål är att ni ska le, skratta, bli ledsna, bli arga men framför allt nöjda och belåtna när ni nått slutsidan. Det fiffiga med en kåseribok är att man kan börja och sluta var som helst i boken. Det finns inga långa ryska namn att hålla reda på i handlingen. Vi valde dessutom att låta bokstäverna bli större än i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, 14 punkter, för att läsbarheten skulle bli enklare.

Kram Bosse & Solveig
Ps. Dagens händelse gör att torsdagens filmtips får flytta fram några dagar. En riktigt bra film som får mig att gråta och utvecklas vid varje titt.

Sommerfuglepark

 

Vi tyckte alla fyra att det var spännande och intressant att besöka Bornholms Sommer- fuglepark. Det enda vi retade oss på var att det var omöjligt att med kameran fånga de blå vackra fjärilarna i luften och få till en bild med skärpa. När de väl satte sig ner och fällde ihop vingarna, var de tyvärr fult bruna. Vilken tur att en hamnade på vårt kylskåp som magnet. 🙂 Det hände att fjärilar landade på våra axlar en stund. Har ni sett någon fjäril med ögon förr? Som ni ser fanns det andra djur också.

Flug ett

 

Flugtvå

Flugtre

Flugfyra

Flugfem

Flugsex

Flugsju

Flugåtta

Flugnio

DSC_1508

Tänk vilka färgglada träd det finns på Bornholm.

Konstigttvå

 

Vi mötte flera bilar som hade ont.

Konstigtett

Stort grattis till tjejerna med gröna ögon som får sina namn på vandringsbucklan 2014. Detta var vårt tionde mästerskap. Nästa år ska jag och Lizette ta tillbaka bucklan.

Grattis

Denna passade bra till Solveig.

Grattistvå

Flugsvampen var söt och fick följa med hem. Den vajar med huvudet när det blåser eller när jag vattnar.

Grattistre

 

Nu måste jag styra mina steg till manuset igen och kåseriet ”Den falska fransmannen”. Som ni säkert märkt har jag svårt att hinna med Bloggvandringar och Facebook numera. Detta kommer att pågå några veckor tills vi skickat iväg manuset. När vi tar paus från datorn gör vi det rejält. Stänger av och ger oss ut i solen. Hoppar på cyklarna, vädrar jojo sommarkorten eller rattar iväg med bilen några timmar.

Avslutningtvå

 

 

 

Nu vill jag ha sommarlov

Livet är fullt av orättvisor. En av de största måste vara att jag inte längre har sommarlov. Det borde vara varje människas fulla rättighet att få behålla denna återkommande händelse, en gång om året. Som barn hade jag en strategi. Under slutet av vårterminen strök jag över datumet, dag för dag, och räknade ner som vid en raketuppskjutning. Så var jag äntligen där – skolavslutning. Augusti kändes som en utopi. Ett oändligt hav av oupptäckta, skimrande dagar låg framför mig. Så länge det var juni och inte ens midsommar fanns det plats för alla planer i hela världen. Gräset var grönt, havet var blått och huden hade redan fått en gyllenbrun färg. Det var samma underbara goa känsla som inför semesterresor. Väntan har alltid varit den största kryddan för mig. Planerna. Drömmarna. Inte ett moln fanns på himlen vid dessa dagdrömmar. Möjligheter att fylla tomma luftiga scheman med vad man ville. Långt från läxor och tvång. Fast mamma brukade tycka att mitt sommarschema var betydligt tuffare än det jag hade i skolan.
”Hur orkar du? Ska du verkligen iväg och spela tennis också? Du har ju bara varit hemma i en kvart och slängt i dig maten. Har du inte spelat fotboll hela eftermiddagen? Skönt att du snart börjar skolan igen och kan vila upp dig”, skojade mamma medan jag stående sköljde ner mackan med mjölk.
Jag hann nästan inte svara där jag stod med munnen full av smulor. Stressade iväg för att hitta racketen. Det var långt innan utbränningsuttrycket uppfunnits.
Ett speciellt sommarlov minns jag med vemod. Det var första gången jag blev kär. Tjejen hade jag aldrig träffat personligen. Ändå var jag upp över öronen tokkär. Hemligt såklart. Inte ens bästisen Stefan visste ett knyst. Jag hade inte hennes adress, men det gjorde inget. Däremot visste jag att hon var två år yngre än jag. Det fick räcka än så länge. Dessutom visste jag att hon var född i Sandefjord i Norge. I hemlighet hade ett nyfiket pekfinger letat upp orten i Nordens Atlas. Någon gång i framtiden skulle det bli Anita och jag. Anita. Så hette hon i förnamn. Varje lördag och söndag den sommaren sjöng hon rakt in i mitt rena naiva pojkhjärta så jag fick pytteskinn på armarna. Håret reste sig när refrängen ljöd i min mörkbruna transistorradio.
”Mitt sommarlov vad underbart mitt sommarlov ska bli. Med bad och sol och jordgubbar och glass”, knastrade det i apparaten från Luma.
Min hemliga flickvän lystrade till efternamnet Hegerland. Nittonhundrasjuttio låg hon sju veckor i rad på Svensktoppens förstaplats. Det var innan Sanna Nielsen ens var påtänkt. Anita Hegerland var nio år när hon klättrade in på listan och fick mina hormoner att galoppera. Har elvaåringar hormoner? Något vulkanaktigt var det i alla fall inombords.
Mitt hjärta gick inte i tusen bitar när hon flyttade ihop med en annan av mina idoler, Mike Oldfield, i mitten av åttiotalet. Mitt hjärta hade redan tickat för många töser under de förlorade åren.
Jag förstår att det finns personer som inte klarar av chocken, när någon oförsiktig person berättar att nu är det sista gången. Inte konstigt alls att de drabbade tar till sista halmstrået och gör vad som helst för att ta sig runt dilemmat. Undviker att skiljas från sommarlovens navelsträng och väljer den säkra vägen. Vägen som börjar med att söka en lärarutbildning. Då är abstinensen under kontroll fram till sextiofem års ålder. Får chefen för vårt land bestämma kan det bli tjugo år till. 😉
Vänta lite nu. Det finns något som är än värre än missade sommarlov och missade flickvänner. Höstlov! Mina döttrar har höstlov, en hel vecka. Just när det är som mörkast i Norden. Jag vill också ha. Det har jag aldrig haft. Vad fuskigt. Men jag har faktiskt gått i skolan på lördagarna, i ett helt läsår. Så det så. Det har inte min unga fru gjort.

OBS! Detta var sista kåseriet i sommar på bloggen. Jag kör med en repris från förra sommaren och har kåserifritt utåt sett. Annars snickrar jag ihop kåserier riktigt duktigt de sista veckorna.

Ni trettio personer som deltar i Fotbollstipset kan gå in på Bosses Tävlingar (under min header) och följa händelseförloppet. Redan på tisdag kväll kan första laget vara klart. Jag färglägger de personer som har rätt, med rött. Dessutom finns en tabell efter gruppindelningen som ni kan följa. Bli inte otåliga om jag ligger ett steg efter någon dag. Kan bero på att jag lever ett datorfritt liv.

Nästa söndag, 22 juni, fyller min blogg 2 år. Det kommer jag att fira med att lägga in en snabbtävling. När jag noterat att någon svarat rätt på mina två frågor stänger jag tävlingen och gratulerar vinnaren till en Trisslott. Hoppas någon fixar det under rätt dag. Tänk om jag får en lång oväntat bloggpaus, ”ett alldeles eget sommarlov”.

 

Månadens boktips – ”Canasta, mandelmusslor & sirliga öron” av Pär Lifvergren

DSCN94460001

Förra hösten hamnade jag av en slump på en blogg som jag direkt tog till mitt hjärta. En dyster novemberkväll serverades jag ett underbart kåseri av en svensk man som bodde i Norge. Det blev en vana att titta in och läsa Si otium est – Om du har tid. Kåserierna kom inte i någon speciell tidsintervall. Genast slog det mig att denna för mig okända bloggare hade en potential att ge ut en kåseribok. Mina tankar gick till Stefan Andhé som glatt mig många gånger. Nu har Pär Lifvergren gjort slag i saken och kommit ut med en nätt och behaglig bok med 35 texter, de flesta hämtade från hans blogg, men även några nyskrivna alster. Pär kallar det själv för kåserier, jag skulle även kunna tänka mig det fina ordet betraktelser. Visst lever författaren upp till sitt bloggalias Livsnjutaren i flera av texterna, men de är mycket mer, har så många skiftningar och nyanser. Han drar sig inte för att ta upp tankar kring död och gråt i en mix av allvar och skoj. Han får mig att både le och skratta, tar mig med på nostalgiska tidsresor där igenkänningsfaktorn är hög, bjuder på härliga beskrivningar med personliga ord, får mina ögon att tåras. Jag nickar instämmande, skakar på huvudet åt att man kan gilla surströmming, som den fördomsfulla person jag kan vara. Boken andas från början till slut välbefinnande och må bra. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det blir ”påtår” om något år. För en person som gillar kåserier är detta ögongodis. De flesta kåserierna avslutas med tänkvärda citat. Jag fäste mig speciellt vid dessa två. ”De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg” Okänt ursprung. ”Livet är en sak som man måste var rädd om, förstår du inte det?” Ronja Rövardotter.

Boken är utgiven på Books on Demand.

Pär Lifvergren är född 1968 i Tranås. Han arbetar sedan tolv år tillbaka högt ovan molnen, som flygvärd på ett regionalflygbolag och bor i Bergen med sambo och hund.

Någon lyssnar på mig

DSCN8486

Någon lyssnar på mig. Som ett stort inbjudande grönt hav stod flaskan där när jag öppnade portarna till duschkabinen imorse. Med nyttiga oliver. Som är så nyttiga om jag bara håller munnen stängd. 🙂 Det står BALSAM med stora bokstäver med vit ram omkring.
Visst har jag muttrat några fraser. Munnen har glappat om ämnet. Även denna morgon. Vips hade Lizette förberett för mannen i huset. Ni som läste  https://bosseliden.wordpress.com/2013/02/28/kvinnligt-i-badrummet/ förstår mitt manliga dilemma. Där ser man. Det hjälper att hojta högt ibland. Vad gott jag doftar. Både här och där. Jag körde duschcreme med oliver också. I stället för den svarta som det står Men på och som jag brukar använda annars. Då är jag redo att möta världen. En vårlördag i Ystad. Som vi ska börja med att åka iväg på en tripp till tippen. Håll tummarna för oss. Nu vet vi VAR man slänger trädgårdsavfall. Vi vet att de öppnar klockan NIO på lördagarna. Vad kan gå fel?
Låt mig slippa skriva kåseriet ”Lantisar på tippen del tre”…
Ha en skön vårlördag. Solen lyser här. Hoppas solen lyser hos dig med. Tänk att det i så fall är samma sol. Märkligt.

Rapport från WordPress

Jag fick ett personligt mejl från min Bloggchef. Det handlade om min bloggs statistik 2012. I mitt fall handlade det mer om en halvårsrapport eftersom jag sånär på en vecka inte varit med blogg längre.
Jag älskar statistik. För själv statistik inom de mest sällsynta områden. Dessutom har jag dagligen tillgång bakom kulisserna till ganska utförlig bloggstatistik. Spännande. Lärorikt. Ibland förvånande när jag studerar staplarna för antalet visningar och besökare. Ni kan vara lugna. Inga namn avslöjas där.
Från WordPress fick jag alltså oväntat mer internationellt kött på benen.

Crunchy numbers
600 people reached the top of Mount Everest in 2012. This blogg got about 12 000 views in 2012. If every person who reached the top of Mount Everest viewed this blogg, it would have taken 20 years to get that many views.
Intressant iakttagelse. Och det gjorde jag på en halvlek. Fast jag inte hade blogg första halvåret och hade tre nolldygn. 🙂 Stod det taken 1000 years på de duktigaste?

Attractions in 2012.
En tjusig tabell över de fem inlägg av mina 181 inlagda, som haft flest visningar. Tänk om jag skulle djupanalysera detta, dra slutsatser och därifrån forma en vårljus bloggframtid. Suveränt att få gratis experthjälp så att min blogg blir mer populär. Medan jag själv läser högt låter jag er höra mitt ”smarta” tänkande. 😉
Plats ett. Månadens boktips. ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman. Aha! Det är boktips mina läsare vill ha. De är intresserade av andras böcker. Riktiga författare. Inte min. Tänk om Solveig fixade en blogg. Hon som jobbar som lektör på BTJ. Skillnaden är såklart att där får hon betalt. Jag får inget. Samtidigt måste man ta åt sig av upplysningen. Jag får börja med Veckans boktips istället. Eller varför inte Varannan dags boktips. Jag har läst tusentals böcker genom åren. Det kan vara svårt att få tag på en del gamla titlar, men om jag går ner i dammiga arkiv och skaffar mig färsk allergi, ska det nog gå.
Plats två. Julpyssel gav mig lätt ångest. Där kunde läsarna gotta sig åt mina ångestattacker. Skratta rått åt mina tillkortakommanden. Nu ska vi inte se det så lilla Bosse. Du ska vara jätteglad för att ett av dina kåserier fick vara med på fem-i-topp-listan. Upp med mungiporna. Det var fantastiskt att ETT fick vara med och på plats två. Silverplats. Inte illa pinkat av en trähäst. 🙂
Plats tre. Tävling. Bosses Bloggfrågor. Det är alltså tävlingar jag ska satsa på. Passar bra. De som känner mig vet att jag har en gedigen erfarenhet på den fronten. Jag såg att den dagen, 23 december, fick jag ett nytt dygnsrekord (numera slaget när jag kom tillbaks efter blogglovet). Borde jag införa en veckotävling? Köpa upp kioskens alla lotter? Kommer den att gå i konkurs eller blir det en kioskvältare? Hur ska jag få ihop det med alla boktips? Nådde jag egentligen mitt stora syfte med tävlingen? Att få människor att gå tillbaks till tidigare inlägg som jag inte ansåg var gammal skåpmat. Fem läsare löste frågorna. Alla hade alla rätt. Med andra ord var inte tävlingen svår. Eller var dessa fem tjejer extra smarta? Antagligen. WordPress är stort internationellt. De kan väl inte ha fel? Boktips och tävlingar. Låt oss läsa vidare.
Plats fyra. Första egna låten, Min pappas stad. Det är klart att jag blev glad när min äldsta dotter Jennifer berättade att hon en kväll kommit på en text till en egen låt. Visst vill jag ha musik på min blogg. I lagom dos. Tar säkert megaplats. Givetvis gör jag reklam för en av mina älsklingar. Men vad har hon med mitt eget skrivande att göra? Inte tänka negativa tankar Bosse. Du har både en fru och en yngre dotter som kan sjunga. De får turas om att förgylla din blogg med var sitt framträdande varje vecka. Om du är snäll kan du få vara med på ett hörn och skriva lite text under låten. Försök att hålla dig till högst 50 tecken och inte bli för tjatig. Ja, ja. Boktips, tävlingar, familjens sånger och 50 egna otjatiga tecken.
Plats fem. Ondskan har många ansikten. Ett av mina allvarliga inlägg i Funderingar. Där jag släpper det mesta av min clownmask och bjuder er på mer seriösa texter. Skönt att detta äckel till man fick en plats på fem-i-topp-listan. Tur att jag inte gjorde allvar av mina mörka tankar. Då hade jag fått kalla min blogg för KumlaBosses blogg, Bosse Halls fängslande blogg, CellBosse eller något liknande.

How did they find you?
Där vann Facebook före Blogger. 1av3 kom på fjärde plats.

Where did they come from?
Den härliga listan har jag kunnat se själv hela tiden. Vid årsskiftet hade 45 länder besökt min blogg. Most visitors came from Sweden. (Trevlig upplysning att det avlånga landet toppar listan) The United States and Norway were not far behind. Det som är roligt är att länderna färgläggs och att jag inte behöver göra det själv. Fortfarande är hela Afrika vitt liksom stora Grönland. Väntar fortfarande på att få en ännu mer färgglad karta. Aldrig blir man nöjd. Förresten. Vad hade personen från Vietnamn för behållning av besöket? Inte tänka negativa tankar Bosse. Ryck upp dig. När personen tryckte på översätt kanske han skrattade så han fick kramp i magen när han läste om när Blixten slog ner. Översättningen från engelska till svengelska fick både mig och Solveig att skratt vilt när vi kämpade med att starta bloggen i slutet av juni.

Vilka var de? (Det där lät som svenska) Ditt mest diskuterade inlägg 2012 var Julpyssel gav mig lätt ångest, (flest kommentarer).
These were your 5 most active commenters.
Det är läge för mig att passa på och ger 5 rosor till dessa tjejer. Lena, Signhild, Beskrivarblogg, Ing-Britt Jönsson och A-lott. Tänk att ni tagit er tid att kommentera mig så många gånger. Jag bugar och är tacksam.
Givetvis har jag en egen statistik på detta. Vet att jag i skrivande stund fått kommentarer från 77 olika personer. Längtar efter att det ska bli 100 i klubben. Ser även fram emot när den första ska uppnå 100 lämnade kommentarer. Det låter mycket. Snart är HON där. Det vågar jag skriva. Först på 16:e plats kommer första mannen. Sammanlagt har jag 8 män på listan. Inga hundar. 🙂

Det stod att jag kunde trycka på en knapp så att alla kunde läsa denna fylliga statistik (istället gjorde jag som vanligt på mitt eget sätt) som även innehöll bilder jag lagt in. 126 bilder stod det på engelska att jag haft med. Är lite rädd för att utrymmet ska ta slut. Hoppas att jag får en varning i god tid så jag kan ta bort gamla bilder och musikinlägg. Det gäller att se saker positivt. När jag kör med Bosses Bloggfrågor till Blogglovet 2015 kan jag dra nytta av det. Vilken färg hade kapellet på Gotland på den före detta bilden jag la in? Då måste de Googla. 🙂

Sammanfattning: Jag tycker det är roligt med statistik men jag tar det oftast med en glimt i ögat. Tusen tack till alla er som besökt min blogg. Ni är så välkomna tillbaka. Tycker ni att bloggen ger er något får ni gärna berätta för andra. Det är helt okej för mig. 🙂 Trycker ni på följ behöver ni inte gå in i onödan och läsa det ni redan har läst tidigare. Nu ser jag fram emot att ljuset ska återvända mer och mer för varje dag. Fåglarna har börjat sjunga nya sånger. Luften har ändrat karaktär. Naturen håller på att ställa om sig. Så är det här nere i södern. Sköt om Er.

Rädd på olika sätt

Jag släpper inte gärna ratten när vi åker tillbaks till platser vi bott på tidigare. Vågar inte riskera att bli utan…

Solveig tycks inte förstå att jag är som bilen. Den är beroende av bensin, jag av en skvätt nostalgi. Jag brukar krypköra i kvarteren vi återvänder till. Gärna en sväng in på en återvändsgata. Då måste jag av en slump köra tillbaks och se hur det ser ut från andra hållet. När det kommer till kritan är Solveig intresserad ändå. På sitt sätt.
”Titta! Ulla har samma gardiner uppe.”
”Hur kan du veta det?” Det är minst ett år sedan vi var här senast.”
”Undra´ om Sven lever fortfarande? Rökte han inte två paket om dagen fast läkaren sa att han vägrade operera honom om han inte slutade först?”
”Ont krut förgås inte så lätt. Säkert frisk som en nötkärna.”
”Varför har de målat om vår dörr? Vilken gräslig färg.”

Jag måste erkänna att det har sina fördelar att åka ensam. Helst till barndomsplatser där jag låter minnena sväva fritt. Stänga av motorn. Blunda och se de inre bilderna framför mig. Se mig själv komma lufsande på en trottoar med V-jeans och platåtofflor. Söta Annika med sommarfräknar cykla med en Igloo i munnen och med hästsvansen svängande bakom sig. Grannarnas fruktträd som lockade mer än alla våra egna. Arga gubben Rask som sköt med hagelgevär mot äppelpallare enligt djungeltelegrafen. I dessa känsliga och misstänksamma tider riskerar jag snart att råka illa ut om jag låter bilen stå parkerad för länge. Måste skaffa mig aktuella kartor eller börja röka för första gången i den gyllene medelåldern. Något slags kamouflage mot alltför nyfikna och rädda medmänniskor med ett stort behov av att ringa på hjälp.

När vi var på väg att flytta ifrån Hjo råkade jag ut för en incident. Innan vi tog farväl av staden åkte jag runt ensam och tog kort på favoritställen med vår nya kamera. Någon timme senare satt vi i köket och fikade. Då ringde telefonen. Solveig tog samtalet. Rätt snart fick hon en rynka mellan ögonbrynen och sneglade konstigt mot mig. Jag tog ett oskyldigt bett på bullen.
”Har ni en vit Opel Corsa?” frågade en okänd mansröst.
”Ja.”
”Har ni registreringsnummer HMX084?”
”Jo”, varierade sig min fru.
”Befann sig er bil utanför Pizzeria Milano klockan 14.27 idag?” malde den främmande rösten på.
Det var nu rynkan blev djupare. Solveigs tankar gick till min ensamma biltur.
De fladdrade iväg till att hennes man kört på en katt och smitit från brottsplatsen.
”Det är möjligt.” Hennes ordförråd hade tredubblats.
”Jag ska fråga min man.”
Nu innehöll meningen fem ord. Var inte hennes i vanliga fall mjuka röst med ens sylvass?
”Har du varit utanför pizzerian för en timme sedan?”
Rynkan hade fått sällskap av rynkkompisar. Jag var glad att hon inte bad mig stå upp. Ännu gladare att hon inte vidarebefordrade det där med fjorton och tjugosju. Det lät så brutalt på något otäckt sätt. Jag fick kalla kårar. Med ens förstod jag hur förstagångsbrottslingar känner sig.
Man kan vara rädd för olika saker i livet.
Två rädda män började prata med varandra. Jag var en av dem. Samtalet kom inte från polishuset. Det förstod jag när jag tog över luren. Pizzabagarens röst mjuknade när jag berömde hans goda Jonte special med kebabkött. Jag berättade om att vi snart skulle flytta. Han började sväva något om en kontrollant från livsmedelsverket som snokat omkring i förra veckan. Det blev varken rättegång eller pizza av mig. Tänk om jag fotograferat favoritbanken. En stilig kvinnlig säkerhetsvakt med en tung väska. Ett sött främmande barn med halva ansiktet täckt med glass. En prålig dörr där kanske en ökänd torped hade sitt sommarnäste. Då kanske inte ens mina gamla sprintertakter hade hjälpt mig. Det är så svårt att se eventuella faror och fel när jag fokuserar i mina spontana idéer. Jag är för godtrogen för att tänka tanken att andra ser samma sak i en annan livsspegel. I mörkare ljussken. Med vassare kanter.

Dambesök i sängen

Jag är oskyldig på alla sätt. Det är lika bra att få det sagt med en gång. Till hösten är det femton år sedan jag lovade att vara trogen min hustru. Ändå händer det flera gånger i veckan att jag har sällskap i sängen av det andra könet. Denna tradition har snart pågått i tio år.

Om vi ska hålla oss till sanningen var starten redan på BB i Varberg. Vår nyfödda dotter trivdes inte i plastbaljan, trots sällskap av både en kanin och en björn. För att få några timmars nattsömn i familjerummet lyfte jag för den goda sakens skull upp henne till vår säng. Genast blev den söta väldoftande dockan belåten med livet och sussade vidare så gott. Men bara om hon hamnade på bästa platsen. Mitt bröst. Endast vid matdags gjorde hon ett kort besök hos mjölkleverantören. Orsaken var enkel. Solveig var snittad och det minst smärtsamma sättet var att den lilla nätta varelsen låg på mitt bröst de första nätterna. Många experter anser att det är kört om man börjar med dessa björntjänster.
”Då kan ni skylla er själva. Så gjorde vi aldrig. Man skämmer bort dem. De ska ligga i sin egen säng från dag ett. Så är det bara. Punkt slut.”
De välmenande råden haglade från vänner och från dem som förstår sig på sådant där viktigt. Undra´ hur långt straffet kommer att bli? Jag oroar mig för framtiden när våra döttrar kommer att skaffa sig pojkvänner. Är man oartig om man sluddrar sitt namn lite halvsovande i sängen? Får vi verkligen plats alla sex? Hur kan så små ljuvliga dagvarelser ta så stor plats nattetid? Varför envisas de med att ligga tvärs över sängen? Vår gyllene regel är annars ytterst pedagogisk. De får komma om de haft mardrömmar eller har ont. Hur många ont kan det egentligen finnas i en barnkropp? Snart kommer jag och Solveig att öppna en privat barnklinik. Vi slipper gå en lång utbildning på universitetet. Det finns inte en smärta eller sjukdom vi inte känner till. Inte behöver vi använda krångliga ord heller. Oroliga föräldrar kommer att förstå oss direkt och bli lugna som filbunkar.

Det är egentligen inte så ofta vi numera behöver trösta gråtande barn. Deras fantasi börjar antagligen sina. Oftast kommer de istället smygande som en tjuv om natten.
De vet att annars leds de tillbaka samma upptrampade väg som de kom. Vid vargtimmen börjar sedan detta fäktande och sparkande. Jag skulle ha behövt en hel ishockeyutrustning när smällarna duggar tätt på de mest olämpliga ställen. Ofta vaknar jag av smärta och arga ord i luften. Orden kommer inte från mig. Både Jennifer och Lizette pratar i sömnen. Löser syskontvister och dagisbråk. Visst måste det bland de gula sidorna finnas ett nummer till VMP? Föreningen som tar emot akutsamtal för våld-mot-pappor.

Lizette kommer aldrig ensam. Hon har alltid med sig en kompis. Ibland är det små gosedjur. Andra gånger en stor björn. Hur hinner hon tänka på ressällskap på den korta promenaden från barnrummet till vårt sovrum? En sträcka på fem meter.

Jag har försökt med en sovtävling med lockande belöning. Låg man i sin egen säng när pappas klocka ringde fick man två poäng. Hade man klarat sig till klockan tre blev det en poäng. Poängen gjordes om till färger på ett schema så att även en björn skulle förstå. Det gick jättebra. Lillasyster vann med full pott. Nästa natt var vi fyra i sängen igen, om vi håller oss till att räkna levande varelser. Kan det vara så enkelt som att barn tjuvläser Råd & Rön? Vi köpte en norsk dubbelsäng som hamnade på första plats i en seriös undersökning. Sängen slog det blåvita schackdjuret med hästlängder. Själv tycker jag att det borde vara mer spännande att sova i en våningssäng. Inte ens när vi tog till knepet att sova i bäddsoffan i gästrummet kom vi undan. Den natten var det bara 16 grader i vårt sovrum. Solveig ville inte ha några förfrusna barn så hon hade låst sovrumsdörren. Monstrerna hittade utan karta och kompass vårt nya nattrevir. Okej. Det händer visst att jag sover ensam i dubbelsängen. Solveig sover oftast lätt. Orkar hon tar hon med sig barnen tillbaks till deras egna sängar. Andra gånger när hon får ont i ryggen knallar hon iväg till en tom barnsäng. Så på ett vis lever tävlingsbiten kvar. Ska jag vakna ensam? Tillsammans med en fru? Ett eller två barn? En sak är säker. Våra döttrar är det bästa preventivmedel som kan köp… nej tro inte att de är till salu. Vi älskar dem varenda DAG. Nu ska jag ta en tupplur efter lunch.
”Aj! Dumma björn. Ta bort ramen från min nacke…”

Skrivit 2007, Våra döttrar sover numera tryggt i sina egna loftsängar.