På något vis ska det lösas

I somras träffades vi av en slump. För en kort stund delade vi samma intresse och bänk. Sedan skiljdes våra livsvägar och aldrig trodde jag att vi skulle ses igen, men ödet ville annorlunda.
På min och Solveigs bröllopsdag åkte vi runt i dimman på Österlen. Tyvärr fick vi inte njuta av förra årets sol och härliga kortarmade väder. Vi hade ändå vår lycka och värme inombords som vi delade med tjejerna i baksätet.
I Glemmingebro fick jag ta det lugnt med tanke på alla vägbubblor.  Plötsligt satt hon bara där, i samma kläder. Av ren impuls bromsade jag in och frågade Solveig om det var okej.
”Kan vi göra en fin gest? Vi har plats i bilen.”
”Det är faktiskt vår bröllopsdag. Du ska ha tankarna enbart på mig.”
”Okej. Hon kanske sitter kvar i nästa vecka när jag kör förbi här själv.”
”Plockar du upp henne får du räkna med vissa problem med både polis och ägare.”
”Jag tycker inte att man glömmer bort sina vänner.”

Det regnade och blåste när jag veckan efteråt hade vägarna förbi igen. När bänken närmade sig såg jag det sorgliga. Den var tom och blöt. Min vän var puts borta. Förhoppningsvis hade någon gett henne skjuts, tänkte jag innan det började krypa otäckt längs med ryggraden. Därför vek jag av från vägen och körde in på en avskild gård. Stannade bilen och klev ut. Försiktigt gick jag på grusgången fram till huset. Direkt såg jag det otäcka genom det smutsiga fönstret. Min vän var kidnappad. Inte bara hon. Hennes kompis stod mot en vägg och verkade gömma sig.

DSCN96360003 DSCN96380005
Nu har jag ont om tid. Tankarna far och fladdrar. När som helst kommer säkert den elake som kidnappat dem. På något vis ska tjejerna ut och gömmas i bilens baksäte. Kära bloggläsare. Håll tummarna för mig. Ge mig gärna ett vattentätt alibi. 😉

Så här såg det ut när livet fortfarande var lätt att leva i somras, när jag träffade min vän och vi skulle åt samma håll.

Bloggis

Annonser

Mitt liv som kidnappare

”Du lovar att komma klockan fem. Jag ska bjuda på en äkta spansk gryta med en massa spännande ingredienser.”
Orden kom rappt som alltid från min snabbpratande flickvän. Den här gången slapp jag höra smörsångaren Julio Iglesias i bakgrunden vid telefonsamtalet. Gissade ändå på att han skulle höras redan när jag öppnade trappuppgången trots att Mona bodde på tredje våningen. Inte konstigt att jag blivit en aning allergisk mot ”spanska flugor”.

Att komma i tid är en av mina bästa sidor. Jag är oftast på plats först vid en bestämd tid i ett sällskap. För min personliga del anser jag att man stjäl andras tid om man regelbundet kommer försent.

Denna mörka, slaskiga och blåsiga västkustkväll i november var inte att leka med. Kylan kröp innanför mina kläder när jag trotsade vädret och var på väg att köpa en bukett blommor. Precis utanför dörren till ”Grottan” stod en dam och hejdade mig.
”Ursäkta! Kan du hjälpa mig med en sak?”
Hon hade på sig en tunn kappa men såg för övrigt väldigt välvårdad ut.
”Visst. Vad vill du ha hjälp med?”
”Jag letar efter Laholmsvägen.”
”Den gatan känner jag väl till.”
Väluppfostrad som jag var hjälpte jag damen genom att vi förflyttade oss femtio meter bort på trottoaren i rusket.
”Ska du hälsa på någon i de gamla härliga husen i pastellfärger?” frågade jag intresserat.
”Vad trevlig du är unge man”, svarade damen och tog käckt tag i min arm och så började vi gå i armkrok.
”Vilket ruskigt väder.”
Vi kom fram till vägkorsningen. Det var mörkt och gatubelysningen gjorde sitt bästa för att lysa upp fredagseftermiddagen.
”Där har du Laholmsvägen. Du följer bara vägen rakt fram.” Jag pekade med min enda lediga hand.
”Vad trevlig du är”, upprepade hon glatt och log med hela ansiktet. ”Kan du följa mig en bit till? Det är så fint att gå med dig här.”
Jag blev förlägen och tittade ner i marken och såg att hennes skor var väldigt fina. Inte precis den sortens damskor man har på sig i höstrusk och slask. En liten ilning började klättra på min rygg. Det var efter ett tredje ”Vad du är trevlig” som jag bytte infallsvinkel på samtalet.
”Bor tant på Laholmsvägen?”
”Ja. Det gör jag.”
Bra början. Det här ska jag fixa med hjälp av tjugo frågor leken.
”Vilken färg är det på huset?”
”Vad trevlig du är. Tänk att vi går här armkrok. Bara du och jag. Jag är så lycklig.”
Jag frös inte längre. Det började rinna svettdroppar lite överallt innanför kläderna. Jag noterade att vi hunnit halvvägs. Hon höll ett bra tempo. Jag kunde skönja affären Tempo till höger. Jag log åt mitt lilla tankeskämt.
”Bor du i det rosa, röda eller blå huset?”
Korkad fråga. Alldeles för många alternativ.
”Mamma väntar på mig. Pappa blir nog inte glad när jag är så här sen. Pappa kan bli så arg på mig.”
Där försvann möjligheten att hon bara var lite senil för stunden och hade en orolig anhörig som väntade utanför en öppen dörr. Jag fäste blicken på mitt sällskap. Såg att hon själv var minst sjuttio år och förstod att hennes mamma och pappa antagligen tagit ner skylten för länge sedan.
Hon tryckte till extra på min arm och började berätta en osammanhängande story om pappans raseriutbrott och om hur han en gång hade dragit sönder hennes enda dockas arm. Under hela berättandet jobbade min egen hjärna med helt andra saker. Till slut landade en tanke på ett bär. Krusbär. Damen måste ha rymt från ”Krusbäret”. En taxi med vindrutetorkarna på max blinkade in mot Tempos kundparkering. Ur bilen klev en man som genast fällde upp sitt paraply. Jag drog iväg med mitt sällskap som började flåsa lite obehagligt.
”Kan du vara snäll och köra oss en bit.”
Jag teaterviskade i smyg.
”Damen måste ha rymt från Krusbäret.”
Taxichauffören var direkt med på noterna. Ställde inga onödiga frågor.
Artigt öppnade jag den främre passagerardörren och fick in min nu rätt trötta armkroksfästmö. Själv satte jag mig i baksätet och hoppades att jag tänkt rätt.

Jag ringde på dörrklockan till ålderdomshemmet (som var rätta ordet på den tiden) eftersom glasdörren var låst. Det tog några långa sega minuter innan en yngre ointresserad kvinna låste upp. Hon bekräftade att damen bodde där utan någon som helst geist. Jag fick aldrig något tack. (Men jag blev heller inte anmäld för kidnapping.) Det var precis som om en mer eller mindre gamling spelade ingen roll.
När jag genomblöt och utan blommor ringde på dörren på tredje våningen klockan sex hördes ingen musik. Bara en massa tjuriga oromantiska fraser efter en tyst minut. Min story och förklaring gick Mona inte på. Den var för orimlig ansåg hon.
”Du borde väl sett från början att hon var en rymling.”
”Jag tyckte hon var stilig. Hon sa att jag var trevlig… och vi gick armkrok.”
Jag fick varm mat. Men temperaturen i rummet var låg…  😉

Egentligen var händelsen längre men jag kortade ner den. Under sista delen av promenaden önskade jag att min mamma inte uppfostrat mig så väl.
Då skulle jag sluppit en del av alla mina strapatser genom åren..  😀