För femton år sedan

I vår familj är det jag som håller reda på datum av olika slag. Igår var en speciell dag för oss. Då var det exakt 15 år sedan som Solveig klippte av snöret utanför Lidéns Samlingsmuseum, i Ängalag mellan Båstad och Torekov, på Bjärehalvön.
Vi lekte på den tiden med siffror. 3/3-99. 3 333 st olika sorters kaffekoppar, 666 st äggkoppar, 33 kr i entré för vuxna, 11 kr för ungdomar osv. Ofattbart att det kom personer ända från Stockholm till vår premiärdag. På ett vis är det som det aldrig har hänt. Ändå. Vilka härliga minnen vi har kvar… och några stressdroppar.
CCI20140304_00010002 CCI201403040001

Vi firade gårdagen med att öppna en annan dörr i våra liv.
Ett

Ni som är Österlenälskare känner säkert igen innergården. Om några veckor kommer det att vara fullt med sittande och njutande besökare. Både här och runt om i trädgården.
Två

Jag är svag för änglar. Även änglar behöver fika.
Tre

Svårt att välja. Det finns mycket som lockar en diabetiker. ”Du väljer så fotar jag vidare”. Vad smart jag är, för då slipper jag att… 😉
FemFyra

Vilka fina utmärkelser Olof Viktors har fått. Ursäkta blixten. Se den som en extra hyllning till prisen.
Sjusåklartsju

Lätt hänt att man får med sig andra godsaker hem. Tänk om jag haft rätt kontakter och inte varit så blyg. Då kunde de fått äran att sälja ”Mina fotsteg i ditt hjärta” bredvid de andra böckerna.
Sex

Åtta

Vågar jag mig fram nu trots min blyghet?

Nio

”Hej allihopa. Hjärtligt välkomna till min bloggbild. Jag både ser och förstår att ni brinner för att komma med på ett hörn. Inte rymma iväg till ett hörn eller gömma er under borden. Det är inte så många tusen som tittar in på bloggen.” 🙂
Tio
Jag är även svag för snygga fönster.
Elva

De har gott kaffe här.

Tolva

Bara en bild till först.
Tretton

Va! Har en närsynt kaffetjuv druckit upp allt… varför tog tjuven inte något bett? 😉
Fjorton

Dags för demaskering. Vem är den skyldige?
Femton

Det finns alltid konst i olika former till beskådande och försäljning. ”Är det inte dags för mig att få köpa en tavla?”

Femtonochhalv
”Vi behöver inga fler tavlor hemma. Det räcker så gott med dem som du gör varje dag.”
Vad exakt menade hon med det? Ibland är jag glad för att inte alla getterna är hemma hos mig och att inte alla besticken ligger och vänslas i lådan.

sexton

”Ska vi ta bilen eller jogga hem?”
Sjutton

”Jag har ett bättre förslag. Du joggar av dig det som låg överst på din morotskaka och jag tar bilen.”
Denna underbara kvinna är min före detta klasskamrat… om jag minns rätt var hon lika retlig då som nu.

 

 

Annonser

En tävling om gammalt

Jag ser fram mot att träffa min svärfar. En trevlig man som alltid ställer upp. Han har blivit gammal och har svårt att gå till den lilla kvartersaffären. När vi besöker honom gör vi mer än gärna ett besök i närmaste affär. Som turist tycker jag det är intressant att ta mig en titt på hyllorna och i diskarna. Som gammal idrottsman utmanar jag med nöje min fru på en intern tävling.
”Jag skäms. Du måste lova mig att göra det diskret”, vädjar Solveig.
”Jag lovar. Först till tio vinner. Vi redovisar när vi kommer hem.”
”Inga skratt. Inga stora gester. Du lovar?”
”Jag ska röra mig som en gipsgubbe. En lätt hostning är signalen för en samlad poäng.”
”Jag borde gått själv”, muttrar Solveig och ser sig ängsligt omkring.
”Och låta mig missa ögonblicket?”
Utanför entrén stöter vi på en gammal klasskamrat till Solveig. Damerna pratar om tider som flytt. Jag sätter på en intresserad ansiktsmask. Under tiden förbereder jag mig för månadens fight. Efter lekis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet kan vi äntligen glida innanför entrédörren. Medan Solveig tar en vagn greppar jag snabbt tag i ett paket kex. Jag läser på bäst före datumet och konstaterar att det bara är tre månader för gammalt. Vid mjölken är det julafton för min fru.
”Bara en poäng för varje produkt”, viskar jag.
”Det sa du inget om”, svarar Solveig som till slut får tag på två paket mjölk längst in, som har gårdagens datum som bäst före.
Ingen plats går säker. I frysdiskarna hittar jag fiskgratänger som är över ett år gamla. En gammal tant med tjocka glasögon norpar en svart banan som skiftar en aning åt gult framför min utsträckta hand. Jag som så hemskt gärna ville hålla klenoden i fruktavdelningen. Jag hade ställt in mig på att leka Peder Lamm och värderat rariteten från olika aspekter. ”Det rör sig om en upplaga från Centralafrika, tidigt 50-tal. Det ser man på den sirliga böjningen i skalet”. En mörkbrun skrynklig paprika blir plåster på såren. En röd paprika på hyllan ser vilsen ut bland sina mindre röda kompisar. Det syns att glassen har blivit omfryst ett par gånger. Glasspinnarna har ändrat form och papperet blivit isigt på utsidan. Man måste skrapa av ett tjockt lager is innan det går läsa vilken smak som döljer sig i paketen. Som gjort för en annan tävling. ”Vem hittar snabbast ett halvliterspaket med nougatglass? Ta med fingervantar till tävlingen.” Grå salta fiskar i avdelningen lösgodis får min mage att sända iväg äckelsignaler. En bit bort blir jag frestad att skaka på en Colaflaska. Antagligen ofarligt. Även kolsyra måste ha en begränsad livslängd. Kanske har det istället bildats någon ny outforskad gas i flaskan. Det var länge sedan de hade den typen av flaska, tänker jag filosofiskt.
Solveig glider upp vid min sida. ”Tio”, viskar hon med glitter i de gröna ögonen.
”Mjölken?”
”Nix pix. Mitt samvete är renare och vitare än så. Stackars de äldre som har dålig syn”, säger hon och blicken ersätts av något vemodigt.

Utan fler ord smittar vemodet av sig till mig när vi kommer ut från affären. Med ens är tävlingen inte rolig längre. Det finns en besk smak i munnen. Samvetet tynger mer än varorna i plastkassarna. Förlorarna i vår banala tävling är egentligen alla äldre människor som inte har möjlighet att ta sig till de affärscentrum som växer upp överallt i en kommun. Gemensamt för dessa är att de alltid tycks ligga ocentralt för människor som saknar bil och friska ben. Nu tvingas de gamla både att betala mer för sin mat och dessutom får de sämre kvalitet om de inte vill besvära någon om skjuts. Vi sköljer ner de dystra tankarna med en dags gammal mjölk. Snart har svärfar fått oss på bättre humör.
”Tänk när man drack ljummen mjölk direkt från spannen. Det var tider det.”
Utan att staka sig en enda gång sjunger han sedan ett skillingtryck med 15 verser om en piga som skulle ut och mjölka för första gången…

Skyddsänglar

Jag lägger korten direkt på bordet. Enligt mitt sätt att se på livet måste det finnas skyddsänglar. Jag skulle vara en lögnhals om jag valde andra spelkort. Visst kan man skämta bort ämnet eller dra det där med ödet. Den taktiken kan man komma undan med en gång. Försvara två gånger. Men hur skulle du gjort om det hänt just dig över tio gånger?

En av flera planer jag har när det gäller mitt eget skrivande är att skriva en novellbok om just det ämnet. Jag tror att jag är skyldig skyddsänglarna den publiciteten. Arbetsnamnet på manuset är ”Pojken med nio liv”. En kväll satt jag i min ensamhet och skrev upp i punktform alla gånger jag fått en andra chans i livet. Först antecknade jag i den takt minnet serverade mig uppgifterna. Jag begrundade kråkfötterna och gjorde därefter upp ett kronologiskt tidsflöde. Konstaterade att variationen varit rätt varierande genom åren. Jag gjorde upp två spalter med rubrikerna; Skyldig – icke skyldig. Konstaterade skamset att de två första gångerna hamnade under första rubriken. Vilken idiot den unga grabben var. En lögnare och en galning i samma kropp. Dessutom är jag ordentligt uppfostrad om vad som är rätt och fel i livet. Det finns ingen annan att skylla på. Det gör jag inte heller. Samtidigt var jag ändå den snälla och väluppfostrade grabben. Också. Till vardags. Där det syntes.  🙂   Vilken tur att jag bättrade mig…

Ibland när jag känt mig deppig av olika anledningar har jag varit otacksam. Inte begripit varför jag överlevde. Varför kunde jag inte fått slippa undan redan vid första tillfället? Då hade jag sluppit att vara med om alla tusen motgångar. Det man inte vet har man inte ont av. Allra bäst hade det varit om jag aldrig kommit till. Den tanken dominerade i små doser när livet var kolsvart när jag sprang in i den berömda väggen. Ganska så fort brukar min speciella humor flytta upp mig till nivån, när jag har näsan över vattenytan. Sedan flera år är jag ordentligt bortskämd av kärlek från tre håll som ger mig energi att ta en dag i taget. Stackars medmänniskor som inte har de hemförhållandena.

Den tanken som jag varit sämst på är att tacka NÅGON för de nya chanser jag fått när oddsen varit låga att jag skulle få stanna kvar på jorden. Visst har min mamma räddat livet på mig en gång när övriga i familjen bara glodde lite på mig eller fortsatte med sitt. En söt klasskamrat räddade mitt liv en magisk natt när endast stjärnorna lyste upp. En tredje gång trodde jag att det var mitt sjätte sinne som räddade mig. Men hur ska jag kunna förklara bort ALLA de andra tillfällena?
Någon tog hand om mig när jag behövde det som mest. Precis innan det skulle varit försent. För mig är det högst naturligt att se det så. Precis som att man ska borsta tänderna. Peta bort rester med tandstickor. Tvätta sina händer efter man smutsat ner sig. Ett självklart förhållningssätt som jag inte offentliggjort genom åren. Vissa saker ska man behålla för sig själv, inom sig själv, har alltid varit mitt motto. Inte ville jag höra hånskratt, se talande blickar och lyssna efter ord bakom min rygg. Såg inget vettigt skäl till att röra ihop deras sätt att se på mig. Jag hade inget behov av att ventilera det. Ingen kunde lära mig något nytt. Möjligtvis smutsa ner lite i hörnen. Det kändes så tryggt för mig att ha min erfarenhet i min livsryggsäck. För mig var det så lättbegripligt. Det finns skyddsänglar som skickas ner enbart för min skull. Med naiva och ärliga ögon tänkte jag på den lilla tavlan som satt på väggen vid min säng när jag var liten. Så många tusen gånger jag låg och tittade på den innan jag slöt ögonlocken. Fantiserade. Såg framför mig hur ängeln tog hand om barnet, pojken eller flickan. Barnen som inte såg att det fattades en bräda på bron som löpte mellan två höga berg. I mina pojkdrömmar skiftade det mellan om det var pojken eller flickan som skulle ramlat ner. Antagligen åkte tavlan ner när jag bjöd hem klasskamrater för första gången.

Jag har skrivit två kåserier om de två första händelserna. Håller ni utsikt dyker de upp på bloggen som ett fredagskåseri. Händelse nummer fyra och fem hör ihop. De hände inom samma halvtimme. Dessa tänkte jag skriva om under kategorin tänkvärt någon gång under hösten. Då tänkte jag använda mig av dagboksteknik, kort och naket. Om det blir till noveller kommer jag naturligtvis att fylla ut texten. Måla i olika färger för att läsaren ska finna större intresse av att följa med. Byta alias. Antagligen inte skriva i Jagform. Istället skapa en spänning. En Jagperson brukar alltid överleva. Emellertid kvarstår kärnan och budskapet med arbetsnamnet ”Pojken med nio liv.” Jag vill hylla det jag tror på. Skyddsänglar. Mina vänner i nöden. Ändå har jag inte svaret på varför de haft tid med just mig så många gånger och struntat i att ta hand om många andra EN endaste gång. Livet är ett stort mysterium. Kan uppfattas som mycket orättvist. Ändå rätt kul att vara med ett tag till. Som sagt. Vi har bara ett jordeliv. Bäst att vara rädda om det.