Jag blev mångalen

Bobo minns …

Med ett annat slut skulle jag kunnat hamna i fängelse. Ännu en gång slapp jag skaka galler.

Denna mörka blåsiga och regniga fredagskväll i november var det skönt att äntligen ha kommit hem. Jag hade varit och spelat singel- och dubbelmatch i serien i badminton med klubben som jag grundat, Bolf IF. Min flickvän hade suttit och applåderat i publiken. Sådant gav mig alltid extra tändvätska. Bäst tyckte jag om att möta någon som egentligen var mycket bättre än jag som spelare. Mina snabba ben svek mig sällan. I kombination med bollsinne, list och rätt taktik gick det att sätta sista poängen mot en överman.

Sedan drygt ett år tillbaka bodde jag i min första egna lägenhet, en stor etta på 47 kvm på bottenplan. Tyvärr ingen balkong eller altan och bara fönster mot ett håll. Utanför fönstret i köket och de tre fönstren i stora rummet fanns det allmänt gräs. Därefter en cykel och gångbana. Utanför det en större väg. Bortom det ett stort bostadsområde som hette Gustafsfält och som varit ”mitt” område som jag växt upp i.

Vilken erfarenhetsresa som jag gjort på dessa månader. Jag var långt ifrån killen som ett år tidigare ringt hem till sin pappa för att han var skraj. Egentligen inte så konstigt den gången. Utanför dörren stod två okända kraftiga typer och höll inne ringknappen i långa intervaller. De höll för mitt titthåll med ett paraply när de såg skuggan av mitt öga och verkade inte ta hänsyn till att det stod Petersson på brevinkastet. Om de ville ha sex eller knark vågade jag inte öppna dörren och fråga dem om. Det där får bli i ett annat ”kåseri”. Jag ville bara berätta för dig om min livsresa. Jag har berättat i ett annat kåseri om de två civilpoliserna som gick in i min lägenhet så mitt förtroende för poliskåren låg under fryspunkten. Här är upplevelsen: https://bosseliden.wordpress.com/2013/03/15/polis-eller-kriminell/

Antingen hade vi ätit friterade räkor eller bläckfisk och druckit något gott till det. Minns i alla fall att vi hade haft det trevligt. Kanske sett någon film på burken. Vi skulle iväg på något på lördagen så vi la oss tidigt.
Det var den där känslan som bara fanns där. Mitt sjätte sinne brukar jag kalla det. Jag hade även känt av det någon vecka tidigare. Minns att jag diskuterat det med en kompis som bodde i samma bostadsområde i en lägenhet på tredje våningen. Han hade hört ett rykte, men kände sig trygg och var inte rädd för giraffer med nerdragna gylfar.

Du fick väderupplysningen i inledningen. Ett skitväder som endast tvingar ut hundägare och de som absolut vill vädra sina snoppar. Till saken hör att mina persienner inte höll tätt. Det fanns springor både där nere och även snällt mitt på för de typer som hade ont i knän och ryggen.  😦
Jag hade anat en skugga, trots att sängen fanns på andra sidan i det relativt stora rummet. Utan att säga något rusade jag upp, hoppade upp i soffan och drog snabbt upp persiennen.
Bingo.
Han måste hållit på med något annat och var inte fullt fokuserad, för resan måste ha tagit minst tre-fyra sekunder trots mina snabba ben och snabba reflexer. Jag hann inte uppskatta åldern. Jag såg förvåning och skräck. Minns en luva till någon slags anorakjacka som var uppdragen och delvis skylde en del av ansiktet. Min dödande blick fick direkt fart på äcklet, som även tycktes ha två fötter.
Jag hoppade i ett par jeans och fick ner fötterna i ett par skor i hallen. Från det att jag öppnade ytterdörren tills jag nådde ”brottsplatsen”, kan jag ha gjort mitt snabbaste lopp i karriären. Då har jag ändå sprungit hundra meter under elva sekunder i för snabb vind i en tävling. Fulltankad med adrenalin kutade jag som en galning med mord i blicken ut ur huset. Sträckan med de två svängarna runt hyreshuset var runt femtio meter. Det fanns avtryck av skor från kräket i det fuktiga höstgräset. Det var allt. En Wallander och framför allt en Nyberg kunde eventuellt hittat fler vätskespår.

Efteråt, och även när jag analyserar i skrivande stund, inser jag att fönstertittaren måste ha bott i närheten. Vädret var riktigt uselt och inte ens en snusksnubbe gör långa kvällsutflykter och om hans snopp fått bestämma tror jag att den trivts bäst inomhus och även önskat en annan ägare varje kväll.
Troligen fanns svaret bland lägenheterna i mitt område. Möjligtvis bland de gula husen i nästa område, eller var det en kostymnisse från villorna mitt emot? Han skulle haft svårt att smyga med sin kvällshobby.
Under denna tid höll jag även på med en kampsport som inte gick ut på att slå ner mina medmänniskor. Tvärtom. Frågan kommer aldrig att få något svar om vad som hänt om jag fått vittring och sett en bit av anoraken. Helt säkert hade jag hunnit ifatt. Till skillnad från honom hoppas jag att jag hade haft en spärr som höll även i novemberväder. Helt säker är jag inte. Bara att min gylf varit uppdragen under mötet och att han garanterat aldrig hade glömt mig.

Fotnot: Det stod en notis i lokaltidningen om en blottare på Öster strax efteråt, en som hade varit på en fönsterturné under några veckor. På måndagen ringde jag till felanmälan och en vaktmästare kom och löste insynsproblemen i persiennen. Det var samma man som kom ihåg att han fått sätta in ett nytt tittglas i min dörr när jag flyttat in året innan. Den utländska kvinnan som bott där tidigare hade tagit med sig glaset och därmed fanns ett runt hål i dörren, som jag tyckte var både läbbigt och för offentligt för min smak.
Jag gjorde ett avtal med mig själv. Aldrig mer att jag skulle bo på bottenvåningen. Det avtalet höll jag som ungkarl i de kommande flyttningarna…

Eventuella kommentarer besvaras med en symbol. Nu ska jag ge mig i kast med de 248 fotona som jag tog i helgen.

Annonser

Film fyrtiofyra av femtio

The Greatest

The Greatest
Genre: Drama, 96 minuter, 2009.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 28/40
2). Bosse Lidén 2014: 98/120

Favoritkommentar: ”Så vi passerade varandra varje dag på exakt samma plats.”

Egna ord: När jag såg om denna film för andra gången minns jag att jag tyckte att jag var orättvis med mina 7 poäng, i fredagsoffan med familjen. Filmen är betydligt bättre än så. Jag skrev om skyddsänglar i mitt blogginlägg i tisdags. Tyvärr hade inte filmens artonåriga Bennett samma tur som jag hade vid mitt trafikminne. Tänk så fort saker kan ändra sig. På en enda sekund kan livet ta en ny vändning. The Greatest har många starka och gripande scener som känns naturliga och som biter sig kvar i mig efter filmens slut. Sorg har många ansikten. Ibland får sorg oss att växa samman och ta oanade vägar. Sprickor kan dra ihop sig och det som kallas för att det kan komma något gott ur en sorg, får luft och syre. Mycket kommer upp till ytan. Gammalt som nytt. Här har vi ett äktenskap som inte fungerar. Ett barn som är satt på en piedestal dör. Lillebrodern som knarkar är familjens svarta får. Han är skådisen som är filmens svaga punkt, enligt mig, och inte gör rollen rättvisa. Han är för snäll och ser för ”tam” ut för att vara trovärdig. Susan Sarandon är en briljant karaktärsskådespelerska sedan många år. Pierce Brosnan impar också i den seriösa manliga huvudrollen som Allen. Mannen som har problem med att prata om känslor och som föredrar siffror framför ord. Han är också matematikprofessor till yrket. Sist men inte minst är det Carey Mulligan (Rose) som för mig framstår som en riktigt kommande storstjärna på ”filmduken”. Vilken prestation hon gör. Mina tankar glider iväg till franska Juliette Binoche. Fast först fick jag nästan en chock. Carey var som en kopia av en härlig tjej jag en gång kände. Flera gånger höll jag på att tappa fokus när min dumma hjärna skulle inse att det inte kunde vara Y. Det var fel dialekt, språk och ålder. Men hela utseendet, kroppen och minerna satt klockrent och minnena dalade ner inom mig. Filmtekniskt har man lyckats att väva ihop storyn med att göra små lyckade tillbakablickar när Rose tänker tillbaka på sitt livs största kärlek Bennett. Jag är förtjust i det snabba och lyckade slutet och tycker att det är en briljant regidebut för Shana Feste.

Baksidestext: Allen och Grace Brewer har förlorat sin äldsta son i en bilolycka, när det plötsligt ringer på dörren. Utanför står Rose. Hon säger att hon kände deras son. Och att hon väntar hans barn. Först får det familjen att falla isär ytterligare. Men kanske kan även den svåraste olycka leda till en ny lycka?

Kuriosa: Min Carey Mulligan finns av en slump med i boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” i kåseriet TVÅ OSKYLDIGA BARN. Allt tycks höra ihop just nu i mitt liv. 🙂

Dagens fråga: Har du sett någon skådespelare som är som en kopia av någon du känner eller känt privat?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014