Bild Q

Den här gången gick det inte. Krafterna var slut.
Annars minns jag med ett leende på läpparna vår taktik för att få tjejerna att äta upp sin kvällsmiddag. Funkade säkert arton gånger av tjugo. För oftast kämpade de i sig allt från tallriken. Belöningen som lockade var en ”Bananer i pyjamas”. Smaklösa små glasspinnar som vi köpte hundratals från Hemglass-bilen.
Syskonen älskade att gå till frysen och välja sort. Tänk om den förälskelsen kunde hållit i sig ännu längre. Då fanns det bara vinnare.  🙂

Nu ska jag prova den fina skjortan som Solveig köpte idag på Hollister till mig. Vad gulligt att hon tänkte på lilla mig och Melissa (insulinpump) som kommer att ligga mjukt i skjortfickan.

Tävlingsregler:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg.
OBS! Det är endast där som du deltar i tävlingen.

En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss.

Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.
Ex. ge alla poäng till det fotot som du tycker bäst om, ge fem poäng var till tre foton, ge en poäng var till femton foton. Eller en helt annan personlig poängvariant.
Domaren är bara intresserad av hela poäng.  🙂

Den hunden gick inte på diet

Jag och Hansa var på språkresa i England. Vår värdfamilj hade två barn och en hund. Doggy var en blandrashund av okänd släkt, som alltid sökte sig till platsen under köksbordet när jag och Hansa skulle äta. Vaxduken som hängde långt ner från bordet var guld värd. Dessa matstunder hade sina givna rutiner. Reglerna var kristallklara. Vi fick inte ta vår portion själva. Alltid var det mamman som la upp på tallrikarna utan att fråga om tycke och smak. Åt vi inte upp förrätten blev vi utan efterrätt.
Vid frukosten var vi oftast ensamma vid bordet. Mamman hade dukat fram åt oss. Hon huserade sedan omkring i köket eller i närheten.
Så starka ben jag fick under de fyra veckorna. Först drack jag snabbt upp mitt eget glas mjölk vid ett lämpligt tillfälle när mamman vände ryggen till. Kvickt bytte jag mitt urdruckna glas mot Hansas välfyllda glas och smuttade lite på det för att jämna ut skillnaden en aning. Hansa mådde illa bara av en enda klunk mjölk. I skolan och hemma drack han aldrig drycken. På helgerna när det var trångt runt bordet hade han det inte lätt. Därför blev han oftast utan efterrätt. Alternativet vatten fick han inte dricka för sina nya ”fosterföräldrar”. Jag tyckte det var pinsamt att smaska i mig efterrätterna, som alltid var mycket godare än själva maten, när min kompis blev utan.

När vi kom hem från skolan där vi gick tre timmar på förmiddagen, fick vi lunch. Mamman serverade oss på tallrikarna, men satt som tur var inte med vid bordet. Jag och Hansa lärde oss ett eget språk med ögonblink och ansiktsmimik. En gaffel på köttbiten och en blink med Hansas vänsteröga betydde: Vill du ha? Svarade jag med vänsterblink bytte köttbiten tallrik vid lämpligt tillfälle. En blink med högerögat betydde att jag inte var intresserad av den torra och sega köttslamsan. I så fall hamnade köttbiten i väntrummet. När det sedan passade tog Hansa biten i sin hand och öppnade handen under bordet.
Doggy var tystgående. Han smaskade aldrig eller hade några andra ljud för sig. Antagligen svalde han godbitarna hela. Vid vissa enstjärniga måltider hade han fullt upp att hinna tömma våra händer. Efter en tid blev vi så fingerfärdiga att vi kunde utföra våra tricks även när hela familjen var närvarande vid bordet. Stor hjälp fick vi av sonen Neil, som ofta drog till sig uppmärksamheten med sitt bordsskick. Antingen spillde han eller också krånglade han mer allmänt. Pappan skällde och mamman var tvungen att hämta en trasa. Då dök tillfället upp av sig självt.
Vissa dagar hände inget när Neil hade en av sina mörka dagar för oss. När han gillade maten och åt på. Då fick vi byta taktik. Antingen fylla våra fickor eller leka hamstrar och besöka toaletten så fort som möjligt för att minska storleken på fettfläckarna i fickorna.
Det där med ögonkontakten fick vi starta med när svenskan blev för livsfarlig. De första dagarna pratade vi svenska ord med varandra vid bordet.
”Jag hatar det här sega köttet”, sa Hansa artigt.
”Jag med. Tror du att det kan det vara deras förra hund?” svarade jag med en ännu trevligare röst.
Värdfamiljen tröttnade på vårt nordiska språk. De hotade med att köpa ett svenskt lexikon.
”I like the meat”, svarade Hansa hövligt.
”I love it”, kontrade jag med.
Det var alltså efter lexikonämnet och även hotet om att vi inte fick prata svenska, som taktiken med ögonen föddes. Segt kött, torrt kött, fettspår i köttet, konstiga grönsaker. Allt som vi inte gillade hamnade en våning ner.
Doggy var som en slask. Det behövdes ingen källsortering. Han svalde allt. Strejkade inte som en tomburksautomat kan göra. Inget kom i retur. I alla fall inte inomhus. Det var inte många av våra måltider då han blev utan bidrag. Det var annars de enda gångerna som vi hörde Doggy. Ett egendomligt läte, som lät som en mistlur under vaxduken.
Undra´ hur det gick med hans ordinarie måltider? Det hade varit intressant att ha vägt hunden innan vi kom till Brighton och sedan jämfört med när vi skulle åka hem fyra veckor senare. Doggy måste ha gått upp flera viktklasser. Kanske var det inbillning när vi tyckte att han började vagga på slutet. Hur gick det med hans kolesterolvärden? Detta var såklart innan Pro-activs gyllene dagar.
Aldrig kom värdfamiljen på oss. I så fall hade vi legat pyrt till. De anade kanske att det fanns en hund begraven. I så fall de få gångerna när Doggy lät mistluren ljuda.
”Vad är det med dig Dogg? Är du sjuk?”