Pigga upp november

Om jag ska rangordna de tolv månaderna kommer november på sista plats. Visst är det taskigt, men ärligt skrivit. Därför uppskattar jag de där dagarna som dimper ner med sol och inte alltför mycket blåst. Eftersom det fortfarande inte varit frost här finns det olika sorters blommor kvar i trädgårdarna. Än så länge har jag haft fyra härliga dagar då jag sökt mig till mitt älskade hav.
Detta år har jag förberett mig med olika knep för att hålla dysterkvisten på avstånd. Ett säkert kort är att alltid se till att det finns färska färgglada blommor i en vas på köksön eller någon annanstans. Jag tycker om att vila mina ögon på blommorna. Unnar mig gärna en halvtimme i badkaret med skum, något gott att dricka, levande ljus och behaglig musik i bakgrunden. På Facebook har jag en tävling för att pigga upp andra. Jag har startat en Tipstävling med mig själv där jag ska jämföra mina resultat med fyra olika sätt att bli miljonär på. Undra om det blir system eller enkelrad som är min väg till att bli miljonär. 🙂
DSC005290013

Om det kommer en dag då det inte alls blir ljust på hela dagen, då det vräker ner ”regnskott” mot fönstren och hela kroppen strejkar på olika sätt, är det mer akut. Då blir det planen F för film. Jag har nämnt att vi haft tio säsonger med Filmmys för Familjen Lidén där vi även satt personliga betyg. Alla filmer där jag satt högsta betyget tio eller nio har de fem översta facken i vår DVD möbel Benny. Jag inser att jag varit ytterst generös med betygen. Gett klart flest tior av oss fyra i juryn. Nu är det upp till bevis för dessa filmer. Jag tänkte vid lämpliga tillfällen se om en film och koncentrera mig på 11 olika områden där jag bedömer och sätter betyg. Då blir det en mer proffsig bedömning. Inte i samma klass som när jag läste Drama-Teater-Film på universitet i Umeå. Då plockade vi ner filmerna i minsta möjliga filmsekvens. Jag vågar inte visa betygen för varje område, men totalpoängen kommer jag att bjuda på. Har inte bestämt mig om jag ska lotta bland aktuella filmer eller välja film vid varje tillfälle. Blir nog det sistnämnda.

Om inget hjälper mot Novembermörkret kan man lura hjärnan med att ex. läsa en sådan här diktbok och längta sig fram i tiden till en porlande vårbäck, hemvändande flyttfåglar och ett gult hav av raps.

DSCN96220003

Viktigast är att försöka hitta det lilla i det stora grå. Stunderna kommer aldrig tillbaka. Det låter hårt men är sant. Min önskan är att det kommer lagom med snö och lyser upp den skånska kletiga leran precis till advent. Då smyger jag ut och gör en ängel i snön. Hoppas att någon med barnasinne hänger på.

Nu avslutar jag med att skriva precis tvärtom emot mig själv. Det finns ett läge då jag tycker att november är den bästa månaden på hela året. Om jag håller på att skriva på ett manus och befinner mig långt bort i tankarna finns det ingen bättre månad att skriva i. Få saker lockar iväg mig från skrivandet. Timmarna kan försvinna i en hast och mycket kan bli gjort. November 2014 låter som en bra start på bok nummer tre. Jag kan räkna till tre. 😉

Annonser

Två män och en hund

Ibland kan situationer bli pinsamma. Helst om de händer för ofta och vid samma tidpunkt.
Vi flyttade till Ystad förra sommaren. Det blev en vana att äta kvällsmiddag vid halv sextiden den sommaren. Till saken hör att vi direkt såg att det var populärt att gå med sina hundar utanför vårt köksfönster. Ofta under dagarna passerade olika raser i varierande storlek förbi på gatan. Vi fick var och en våra favoriter. Just vid halvsex dök det nästan varje eftermiddag upp en Golden Retriever med sin husse som var i sextioårsåldern. Husse var otroligt brun i ansiktet och hade anletsdrag som gjorde att det såg ut som han log varje gång han passerade våra två köksfönster. Eller så inbillade vi oss det. Varje gång vi såg honom tittade vi upp på köksklockan.
”Aha.” Klockan är redan halvsex. Punktlig som vanligt.”
Efter ett tag började framför allt våra tjejer att tycka det var genant. De försökte göra sig så små som möjligt. Sjönk ner på stolarna.  Efter ytterligare några veckor gick det ännu längre.
”Vad pinsamt. Kan vi inte dra ner persiennerna?”
”Jag vägrar att sitta här. Jag sätter mig vid köksön.”
Ibland blev jag lämnad ensam vid bordet eftersom Solveig inte brukar äta lagad mat på kvällen.
Veckor blev till månader. Plötsligt hade vi bott här i femton månader. Mattiderna på kvällarna är numera mer flexibla. Men fortfarande händer samma sak. Man ser en skugga. Tittar ut. Ser en fin Golden Retriever. Ett långt koppel. En brunbränd husse som tycks le. Automatiskt går min blick till klockan som visar tider runt halvsex med några få minuters marginal.
Förra veckan satt jag ensam vid köksbordet. Åt och kämpade samtidigt med de två sista knepigheterna på ett av Hemmets Veckotidnings kryss. Lämnade spår efter sig. Lätt för en lokförarson. Rallare såklart. En skugga dök upp utanför. Jag sneglade i smyg. Där var hunden och husse fem meter bakom med det utdragbara kopplet. Leendet på plats. Direkt var min blick tillbaks vid sista klurigheten, fäst på de sex tomma rutorna. Har vissa för ögonen. Brillor om jag stavar som en kråka. Vänta. Linser går in. Jag blev så nöjd att jag unnade mig ett belåtet rap efter kolsyran och tittade ut genom köksfönstret. Då ser jag mannen igen. Utan något koppel framför sig. Mitt leende fastnade halvvägs. Vad in i sjutton. Hade jag drömt om hunden? Visst såg jag först hunden och sedan gubben för mindre än en halv minut sedan. Eller var det igår? Nu har jag blivit knäpp på riktigt. Jag reste mig tvärt så både pennan och suddgummit åkte i golvet. Kvickt tog jag mig ut genom köket mot vardagsrummet. Gick ut på balkongen och ställde mig farligt nära räcket för att mitt tålamod inte ville vänta en sekund extra. Bakom häcken vid den branta backen kom onekligen hunden. Efter en stund när kopplet kom till öglan satt det i husses hand. Allt på rätt plats men… mannen kunde inte ens om han sprungit ifatt en lös hund hunnit till den platsen. Om han nu inte var Ursain Bolts farfar. Han var brun men inte färgad. Omöjligt från Jamaica. Fast ekipaget fortsatte nerför backen frös jag den inre bilden för att ha något att hålla mig fast vid. Det vill säga den vanliga sanningen som jag sett ett hundratal gånger på dessa femton månader. En Golden Retriever och en brunbränd leende husse som nu försvann bakom dungen.
Det var då som det hände. Jag såg mannen komma igen. Samma sorts kläder och samma sorts gångstil. Bakom grannens häck. Ingen hund. Jag hade två saker att välja på. Ringa och invänta personal med vita rockar. Istället kom ett skrattanfall som gav mig kramp i magen. Det ville aldrig ta slut. Halvvikande tog jag mig in i bostaden. Ingen av mina tre damer förstod något av mitt osammanhängande svammel. De hörde något om en hund och dubbla män och att jag aldrig skulle dricka en Coca Cola light mer.
”Ma…mannen med Golden Retrievern är tvilling.”
”Och vad är det som är så jätteroligt med det?”
”Ni fattar inget. De hade samma kläder men bara en hund.”
”Så synd om den ena då. Hur fick de plats i samma kläder pappa?”
Jag ruskade på huvudet och försvann till ett damfritt rum.

Två dagar senare hände det. Det kom en Golden Retriever och två exakt likadana män med likadana kläder.
”Titta pappa” Ser du?”
”Jäpp. Där går mina kompisar. I samma kläder. Annars är allt bra? Kan ni den här. Katt som håller tyst?”
”Lätt pappa”, svarade lillasyster.
Det var tyst för länge. Jag kunde inte hålla mig.
”Fram med det då?”
”Nä. Jag TIGER.”