Månadens boktips – ”Marcoeffekten” av Jussi Adler-Olsen

DSCN95680009

Än en gång har jag varit uppslukad av avdelning Q. Denna gång har själva storyn fångat mig mer än kontakten med Carl Mörk, Assad och Rosie i teamet vars jargong som alltid är rå, härlig och full av ironi. Adler är mästerlig på att fånga läsarens uppmärksamhet. Det känns verkligen som att jag befinner mig på gatorna i Köpenhamn. Att jag måste akta mig för klanen och är rädd för alla skuggor och människor där jag står och försöker läsa av situationen.
Detta är femte boken om avdelning Q. Tempot är uppskruvat och går ibland över gränsen när det gäller våld som jag vill läsa om. Samtidigt blir det naturligvis mer realistiskt. Det är en svår balansgång och gränsen har flyttats iväg i modern litteratur om vad man får skriva om. Inget får snart lämnas åt läsarnas fantasi.
Intrigen och personteckningen är lysande. Spänningen byggs upp steg för steg. Humorn är en härlig krydda i alla böckerna. Språkförbistringen mellan Carl och den hemlighetsfulla syriern Assad är underbar även i denna bok. ”Nästan polisen” Rose som tidvis är lagd åt det schizofrena hållet har fått större plats i denna bok. Trion har som vanligt stora samarbetsproblem med övriga avdelningar som finns över deras källarkontor. Carl Mörk bor i sin egen villa i ett lite speciellt kollektiv som består av hans före detta frus odrägliga son, en helt förlamad före detta kollega, dennes personliga assistent och hans pojkvän som är sjukgymnast. Om ni vill lyssna till boken ska ni veta att Stefan Sauk gestaltar bokens personer helt suveränt.

Kort handling: Den statslösa och kriminella femtonåriga Marco startar en lavin av händelser när han förstår att han måste rymma från sin farbror Zola som håller sin klan med järngrepp. Först råkar Marco se… sedan får han inte en lugn stund på Köpenhamns gator.

Kort sammanfattning: Detta är kriminallitteratur när den är som bäst. Jag har ju haft Adler-Olsen som månadstips tidigare.

Boken är utgiven på ett förlag som heter Albert Bonniers förlag. Ligger i Stockholm. 🙂

Gyllene Tider igen

Då var det dags igen. Det är nio år sedan gruppen återförenades en magisk sommar. En halv miljon människor köpte biljett och supergruppen drog 28 000 personer i snitt per konsert. Den gången firade GT 25 år. Per Gessle har som vanligt koll på statistiken.

Lagom till sommarens 18 konserter släpper Gyllene Tider en ny skiva i april med namnet ”Dags att tänka på refrängen”. Återstår att se om det handlar om ett avsked. Tror jag inte personligen. Gissar på ännu en framgång för gruppen från min barndomsstad och en återförening om x antal år när det blir en lucka bland Pers andra ”hobbyprojekt”.

Jag minns en ung Per skratta gott åt frågan om han kunde tänka sig att åka på turné som Ulf Lundell gjorde och som nyss hade fyllt 30 år. ”Aldrig i livet, sa han. Berättade att han troligen skrev musik åt andra om tio år. Stod definitivt inte på scen.

Jag har alltid varit impad av Per i intervjuer. Både de jag hört och läst. För mig är han fortfarande samma sköna kille. Står stadigt på jorden trots alla framgångar. Sedan har han en underbar förmåga att snickra ihop suveräna låtar i rätt tid. Låtar som oftast gör mig glad. Det bästa är att jag aldrig har växt ifrån dem helt. Tröttnat. Ändrat min musiksmak totalt. Sedan finns det såklart långa perioder när jag spelar annat.

Det är häftigt att jag på avstånd varit med om hela resan. Däremot gick jag aldrig med på att leta okända namn i telefonkatalogen. För att sedan skicka in vykort till Kaj Kindvall i Norrköping som var programledare i Poporama. Allt för att GT-låten skulle hamna i heta högen nästa vecka. Fuska var inte min stil då heller. Alla svenska band gjorde säkert annars så. Jag minns många urkassa låtar som slog ut etablerade utländska artister och grupper på det orättvisa sättet.

I baksätet på en Opel Manta satt jag och diggade tillsammans med tre andra killar. Vi satt och lyssnade på fem-sex låtar från ett färskt demoband som fyra killar precis spelat in. ”Billy”, ”Rembrandt” och ”När alla vännerna gått hem” var med på bandet. Halmstad höll för andra gången på att bli Sveriges Liverpool. Första gången var på sextiotalet.

Något stort på väg att hända i staden. Affischer överallt. När jag kom till diskoteket Joe Hill några månader senare var det kaos. Själv blev jag överraskad av att två grabbar i gänget var blonda. Per var en av dem. Jag kunde varenda rad i texterna där jag stod nära scenen. En av mina klasskamrater, numera även Facebookvän, bodde tillsammans med de flesta i gruppen i ett kollektiv under en vild och bohemisk tid. Han känner till många sköna anekdoter om den ”Gyllene Tiden”. Liksom The Beatles kickade de en av medlemmarna precis innan genombrottet på ett raffinerande sätt och plötsligt var de ett band på fem istället.

Jag ska om en liten stund tänka på några sköna tryckare när tiden begav sig på mörka diskotek. Fast när det var konsert var det cigarettändare som gällde. Stör mig inte. Vad söt hon var. Visade sig sedan vara en falsk blondin. Sådant förstod jag inte då…

Extrafakta: Denna gång har de kritikerhyllade Linnea Henriksson som förband på turnén.

På Gyllene Tiders första gula EP fanns det med fem låtar och Janne Carlsson spelade bas i fyramannabandet. Under Micke Andersson står det att han lirar kakburkar. Överst på baksidan står texten:
GYLLENE TIDER
Är en rockgrupp ifrån Halmstad.
Detta är deras första skiva.
Köp den!

Skivan är inspelad juli-augusti 1978. Sedan dess har Per Gessle och GT sålt några skivor till utan att behöva uppmana läsarna. 🙂