Två män och en hund

Ibland kan situationer bli pinsamma. Helst om de händer för ofta och vid samma tidpunkt.
Vi flyttade till Ystad förra sommaren. Det blev en vana att äta kvällsmiddag vid halv sextiden den sommaren. Till saken hör att vi direkt såg att det var populärt att gå med sina hundar utanför vårt köksfönster. Ofta under dagarna passerade olika raser i varierande storlek förbi på gatan. Vi fick var och en våra favoriter. Just vid halvsex dök det nästan varje eftermiddag upp en Golden Retriever med sin husse som var i sextioårsåldern. Husse var otroligt brun i ansiktet och hade anletsdrag som gjorde att det såg ut som han log varje gång han passerade våra två köksfönster. Eller så inbillade vi oss det. Varje gång vi såg honom tittade vi upp på köksklockan.
”Aha.” Klockan är redan halvsex. Punktlig som vanligt.”
Efter ett tag började framför allt våra tjejer att tycka det var genant. De försökte göra sig så små som möjligt. Sjönk ner på stolarna.  Efter ytterligare några veckor gick det ännu längre.
”Vad pinsamt. Kan vi inte dra ner persiennerna?”
”Jag vägrar att sitta här. Jag sätter mig vid köksön.”
Ibland blev jag lämnad ensam vid bordet eftersom Solveig inte brukar äta lagad mat på kvällen.
Veckor blev till månader. Plötsligt hade vi bott här i femton månader. Mattiderna på kvällarna är numera mer flexibla. Men fortfarande händer samma sak. Man ser en skugga. Tittar ut. Ser en fin Golden Retriever. Ett långt koppel. En brunbränd husse som tycks le. Automatiskt går min blick till klockan som visar tider runt halvsex med några få minuters marginal.
Förra veckan satt jag ensam vid köksbordet. Åt och kämpade samtidigt med de två sista knepigheterna på ett av Hemmets Veckotidnings kryss. Lämnade spår efter sig. Lätt för en lokförarson. Rallare såklart. En skugga dök upp utanför. Jag sneglade i smyg. Där var hunden och husse fem meter bakom med det utdragbara kopplet. Leendet på plats. Direkt var min blick tillbaks vid sista klurigheten, fäst på de sex tomma rutorna. Har vissa för ögonen. Brillor om jag stavar som en kråka. Vänta. Linser går in. Jag blev så nöjd att jag unnade mig ett belåtet rap efter kolsyran och tittade ut genom köksfönstret. Då ser jag mannen igen. Utan något koppel framför sig. Mitt leende fastnade halvvägs. Vad in i sjutton. Hade jag drömt om hunden? Visst såg jag först hunden och sedan gubben för mindre än en halv minut sedan. Eller var det igår? Nu har jag blivit knäpp på riktigt. Jag reste mig tvärt så både pennan och suddgummit åkte i golvet. Kvickt tog jag mig ut genom köket mot vardagsrummet. Gick ut på balkongen och ställde mig farligt nära räcket för att mitt tålamod inte ville vänta en sekund extra. Bakom häcken vid den branta backen kom onekligen hunden. Efter en stund när kopplet kom till öglan satt det i husses hand. Allt på rätt plats men… mannen kunde inte ens om han sprungit ifatt en lös hund hunnit till den platsen. Om han nu inte var Ursain Bolts farfar. Han var brun men inte färgad. Omöjligt från Jamaica. Fast ekipaget fortsatte nerför backen frös jag den inre bilden för att ha något att hålla mig fast vid. Det vill säga den vanliga sanningen som jag sett ett hundratal gånger på dessa femton månader. En Golden Retriever och en brunbränd leende husse som nu försvann bakom dungen.
Det var då som det hände. Jag såg mannen komma igen. Samma sorts kläder och samma sorts gångstil. Bakom grannens häck. Ingen hund. Jag hade två saker att välja på. Ringa och invänta personal med vita rockar. Istället kom ett skrattanfall som gav mig kramp i magen. Det ville aldrig ta slut. Halvvikande tog jag mig in i bostaden. Ingen av mina tre damer förstod något av mitt osammanhängande svammel. De hörde något om en hund och dubbla män och att jag aldrig skulle dricka en Coca Cola light mer.
”Ma…mannen med Golden Retrievern är tvilling.”
”Och vad är det som är så jätteroligt med det?”
”Ni fattar inget. De hade samma kläder men bara en hund.”
”Så synd om den ena då. Hur fick de plats i samma kläder pappa?”
Jag ruskade på huvudet och försvann till ett damfritt rum.

Två dagar senare hände det. Det kom en Golden Retriever och två exakt likadana män med likadana kläder.
”Titta pappa” Ser du?”
”Jäpp. Där går mina kompisar. I samma kläder. Annars är allt bra? Kan ni den här. Katt som håller tyst?”
”Lätt pappa”, svarade lillasyster.
Det var tyst för länge. Jag kunde inte hålla mig.
”Fram med det då?”
”Nä. Jag TIGER.”

En tävling om gammalt

Jag ser fram mot att träffa min svärfar. En trevlig man som alltid ställer upp. Han har blivit gammal och har svårt att gå till den lilla kvartersaffären. När vi besöker honom gör vi mer än gärna ett besök i närmaste affär. Som turist tycker jag det är intressant att ta mig en titt på hyllorna och i diskarna. Som gammal idrottsman utmanar jag med nöje min fru på en intern tävling.
”Jag skäms. Du måste lova mig att göra det diskret”, vädjar Solveig.
”Jag lovar. Först till tio vinner. Vi redovisar när vi kommer hem.”
”Inga skratt. Inga stora gester. Du lovar?”
”Jag ska röra mig som en gipsgubbe. En lätt hostning är signalen för en samlad poäng.”
”Jag borde gått själv”, muttrar Solveig och ser sig ängsligt omkring.
”Och låta mig missa ögonblicket?”
Utanför entrén stöter vi på en gammal klasskamrat till Solveig. Damerna pratar om tider som flytt. Jag sätter på en intresserad ansiktsmask. Under tiden förbereder jag mig för månadens fight. Efter lekis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet kan vi äntligen glida innanför entrédörren. Medan Solveig tar en vagn greppar jag snabbt tag i ett paket kex. Jag läser på bäst före datumet och konstaterar att det bara är tre månader för gammalt. Vid mjölken är det julafton för min fru.
”Bara en poäng för varje produkt”, viskar jag.
”Det sa du inget om”, svarar Solveig som till slut får tag på två paket mjölk längst in, som har gårdagens datum som bäst före.
Ingen plats går säker. I frysdiskarna hittar jag fiskgratänger som är över ett år gamla. En gammal tant med tjocka glasögon norpar en svart banan som skiftar en aning åt gult framför min utsträckta hand. Jag som så hemskt gärna ville hålla klenoden i fruktavdelningen. Jag hade ställt in mig på att leka Peder Lamm och värderat rariteten från olika aspekter. ”Det rör sig om en upplaga från Centralafrika, tidigt 50-tal. Det ser man på den sirliga böjningen i skalet”. En mörkbrun skrynklig paprika blir plåster på såren. En röd paprika på hyllan ser vilsen ut bland sina mindre röda kompisar. Det syns att glassen har blivit omfryst ett par gånger. Glasspinnarna har ändrat form och papperet blivit isigt på utsidan. Man måste skrapa av ett tjockt lager is innan det går läsa vilken smak som döljer sig i paketen. Som gjort för en annan tävling. ”Vem hittar snabbast ett halvliterspaket med nougatglass? Ta med fingervantar till tävlingen.” Grå salta fiskar i avdelningen lösgodis får min mage att sända iväg äckelsignaler. En bit bort blir jag frestad att skaka på en Colaflaska. Antagligen ofarligt. Även kolsyra måste ha en begränsad livslängd. Kanske har det istället bildats någon ny outforskad gas i flaskan. Det var länge sedan de hade den typen av flaska, tänker jag filosofiskt.
Solveig glider upp vid min sida. ”Tio”, viskar hon med glitter i de gröna ögonen.
”Mjölken?”
”Nix pix. Mitt samvete är renare och vitare än så. Stackars de äldre som har dålig syn”, säger hon och blicken ersätts av något vemodigt.

Utan fler ord smittar vemodet av sig till mig när vi kommer ut från affären. Med ens är tävlingen inte rolig längre. Det finns en besk smak i munnen. Samvetet tynger mer än varorna i plastkassarna. Förlorarna i vår banala tävling är egentligen alla äldre människor som inte har möjlighet att ta sig till de affärscentrum som växer upp överallt i en kommun. Gemensamt för dessa är att de alltid tycks ligga ocentralt för människor som saknar bil och friska ben. Nu tvingas de gamla både att betala mer för sin mat och dessutom får de sämre kvalitet om de inte vill besvära någon om skjuts. Vi sköljer ner de dystra tankarna med en dags gammal mjölk. Snart har svärfar fått oss på bättre humör.
”Tänk när man drack ljummen mjölk direkt från spannen. Det var tider det.”
Utan att staka sig en enda gång sjunger han sedan ett skillingtryck med 15 verser om en piga som skulle ut och mjölka för första gången…