Tävling, Plagg ÅTTA; Världens bästa kompis

8E8

Visst är det trevligt när det ligger oväntad post i brevlådan och inte Skattemyndigheten står som avsändare. Ovanför mitt dåvarande namn stod det Kåmpis. Ett internt ”stavskämt”. Tack Boel.

Tävlingsdag på söndag.
Nu är det bara två plagg kvar att visa upp. Det är kanske på tiden att berätta att inget av dessa plagg har suttit på min kropp, innan denna fotografering på hela tvåtusentalet, eller ens bott i våra garderober. Istället har de legat i en blå stor plastbox som blivit än mer rymligare eftersom bara ETT plagg finns kvar av dessa tio, i skrivande stund. Men som tur är har ekorren kvar fler hemliga klädesplagg som inte varit med i någon tävling. 😉

Annonser

Ett pojkstreck som bytte spår

Jag tycker inte om Practical Joke som är elaka på gränsen till grymma. Vad är det för roligt med att supa sin kompis full timmarna innan han ska gifta sig? Rulla in honom i en matta och slänga på honom på ett tåg. Sådana vänner skulle jag kunna klara mig utan. Detta läste jag om i en tidning. Många andra liknande fall inom ämnet svensexa har jag läst och hört talas om. Annars gillar jag PJ. Ibland så mycket att jag inte kunnat låta bli. Många av mina har varit spontana där en inre röst frestat mig. De drabbade har bara varit sådana som jag tycker om som människor. Tur att jag blivit lite mer mogen med åldern och att jag i stort sett har droppat nya PJ. Eller? 😉

Detta var mitt första. Fast på den tiden visste jag inte vad PJ var. Egentligen ska det heller inte sorteras in under den kategorin, men jag tar mig friheten att göra det i min blogg. Annars är det ett typiskt bus. På något vis skulle man kunna säga att jag drabbades själv…

Jag var hemma hos en två år yngre kompis en eftermiddag. Vi gick båda på lågstadiet. Just vid tillfället var hans föräldrar iväg och handlade. Kommer inte ihåg varför vi gick från att spela tjuv och polis till att vi bestämde oss för att busringa till någon vi inte kände. Jag var den som hittade bäst i telefonkatalogen, som låg på ett bord bredvid en veckotidning. På den tiden stod alltid en titel med. Var det ett gift par stod bara mannens namn med. En idé föddes in min bushjärna. På den runda nummerskivan stack jag in mina fingrar och snurrade runt numret till en lantbrukare. En äldre kvinna svarade med både sitt efternamn och telefonnummer. Därefter harklade jag mig:
”Goddag! Mitt namn är Axel Nilsson. Jag skulle vilja köpa en gris.”
”Vad trevligt. Vill du ha en speciell färg?”
Redan där kom jag av mig i min offensiv. Det kändes som om jag hamnat i fel läge.
I bakvattnet.
”Spelar ingen roll. Bara den har knorr på svansen.”
”Det har alla unge herr Axel. Ska den kunna prata?”
Något inom min nioåriga kropp insåg att jag inte hade överläget. Jag blev ställd. Helst av den trevliga rösten. Den borde varit arg eller hotat med något. Jag hade även förstått om luren slängts på. Nu var jag överspelad. Visste inte vad jag skulle säga. Ansåg att jag definitivt hade förlorat om jag slängt på luren.
Damen bytte taktik.
”Du Axel. Kan du inte berätta något annat roligt för mig? Jag heter Britta. Vad heter du egentligen?”
Eftersom jag började bli nervös hade jag omedvetet börjat bläddra i veckotidningen bakifrån. Nu klämde jag ur mig sanningen – Bo. Hade hon frågat efter mitt personnummer hade jag säkert kläckt ur mig de hemliga fyra siffrorna också.
Rätt snabbt slappnade jag av. Började tycka att detta var rätt skoj ändå. Britta blev kvickt som en ny mormor för mig.
Med ett nyfångat självförtroende spelade jag ut ett nytt kort.
”Ska jag berätta en vits för tant?”
”Gärna. Men säg Britta. Jag älskar roliga historier.”

Först trodde jag att hon drev med mig, men den där meningen var till hundra procent sann. Det skratt som hon levererade efter min första högläsning fick mig att, inte känna mig som en förlorare, utan som ett lyckligt låtsas-barnbarn. Det slutade med att jag läste nästan alla historierna i tidningen medan Britta grät hysteriskt av skratt. Ibland fick jag vänta en stund innan jag kunde läsa upp nästa vits för att hon skulle sluta gnägga. Min kompis undrade vad det var frågan om. Han hade trott att personen i andra ändan av luren skulle bli arg eller lurad. På slutet började jag och Britta att prata om annat. Skolan, god och äcklig mat, vad jag gjorde annars när jag inte ringde upp främmande personer och berättade roliga historier. Hon nämnde inte ett ord om busringning.

Det slutade med att jag ljög. När jag kom hem låg jag i sängen på kvällen och fick dåligt samvete. Jag hade på heder och samvete lovat att ringa upp en annan dag. Jag kom länge ihåg både telefonnumret och mannens namn. Fick reda på att mannen var död. Samtidigt kom jag på hemmaplan fram till att jag inte kunde ringa upp Britta fler gånger. Mamma köpte heller inte veckotidningar regelbundet vid den tidpunkten. Jag hade inga nya historier att berätta.
Jag gjorde ett bus men var efteråt mest ledsen för att jag inte kunde hålla vad jag lovat.

Vilket smart sätt att avväpna ett dumt PJ, den främmande damen använde sig av. Jag tar av mig hatten för dig Britta Nilsson. Många år efteråt. Din taktik överglänste mitt pojkstreck. Jag kan nästan höra ditt skratt från ett moln däruppe.

Jag hatar min närmaste kompis!

Det är bara så – med vissa kan man inte dra jämnt. JAG har verkligen försökt och prövat de flesta metoder. Ibland har jag varit på gränsen till fjäskig. Struket honom medhårs. Men han är både listig som en räv och hal som en ål. Dessutom är han omöjlig att bli av med. Inte en sådan som man kan slänga luren i örat på, eller springa över till andra sidan av trottoaren om man skulle stöta på honom på stan. Nej, han bor envist kvar hos mig. Bidrar inte med en krona till hyra eller mat. Parasit. I 22 år har vi haft vår knepiga relation. Han flyttade in på Alla hjärtans dag om jag ska vara exakt. Mat är det värsta. Det duger inte med vad som helst. Att försöka ställa sig in med en maffig gräddsås eller något friterat är dömt att misslyckas. Han strejkar vilt. Det ska vara FIBRER och OSÖTAT. Tallriken ska vara täckt med minst fem fjärdedelar grönsaker. Jag blir trött bara jag tänker på det. Snart kommer det att växa ut kaninöron på mig. Jag har redan börjat stampa med en fot. 😀
Det händer att jag ignorerar hans närvaro. Umgås med andra kompisar. Då kan det hända att jag börjar känna mig så där obehagligt hungrig. Blir darrig och okoncentrerad. Får med ens dåligt samvete för att jag försummat min närmaste kompis. Försöker stoppa i mig något sött för att tillgodose HANS och MINA omedelbara behov. Du kanske tyckte att jag skrev att han var emot onyttigheter? Du läste rätt. Det är han mest, men ibland är det precis tvärtom. Då skriker han efter sötsaker. Det spelar ingen roll om det är sega råttor eller en dammig kola utan papper som hängt med ett tag i fickan. Allt går ner med blixtens hastighet. Den som inte har lås på sitt kylskåp får skylla sig själv. Trist nog går jag inte alltid omkring med favoritgodiset i fickan. En klar miss för dessa oplanerade partyn.

Det är inte helt lätt att leva med diabetes. Följa alla spelregler. Hålla kompisen i schack. Helst ligga ett steg före. Undvika fallgropar. Det handlar ofta om en balansgång mellan svart och vitt. Lära av sina misstag. Göra nya misstag. Någon gång fuskar jag. Flyttar spelpjäserna på fel sätt. Låter den gamla kroppen bestämma. Faller för en frestelse. Jag är inte mer än människa. Vet även att man får unna sig sötsaker ibland. Inte för ofta. Det svåra är bara att se STOPP-skylten. Tänk dig själv. Du sitter framför videon. Spänningen är som störst i filmklassikern Psycho. Den fagra blondinen Marion Crane befinner sig i duschen. Du har redan stoppat i dig din ranson av jordnötter. Den skärrande bakgrundsmusiken tätnar. Din hand lever sitt eget liv och gör med jämna mellanrum utflykter till skålen. Det kommer otäcka skuggor bakom duschdraperiet. Raskt är näven där igen och fumlar efter moraliskt stöd. För att inte tala om när Norman Bates kniv dyker upp. Då är det rena rama turen att inte sista jordnöten fastnar i MIN hals.
Det är bara att hoppas att ”kompisen” inte är långsint. Inte är släkt med elefanterna. Vi ska trots allt tillbringa resten av livet i samma kropp. Men ingen skulle bli gladare än jag om det visade sig att dessa tjugotvå år bara var en läbbig mardröm och att jag istället vaknade mitt i natten på ett hemtrevligt motell i USA. Njöt av att jag hade det varmt och torrt på rummet. Det var annat för fyra timmar sedan när jag i höstmörkret, ensam i bilen, svängde av från den stora vägen eftersom det ösregnade så att vindrutetorkarna inte hann med. Minns också att jag i mörkret noterat att det stod Bates motell när jag svängde in med bilen. Fanns som allt tolv rum, varav tolv var lediga, sa portiern som såg ut precis som…
HJÄLP!!! Jag vill ha tillbaks min diabetes. Min bästa kompis… min närmaste kompis.