Hansastaden växer långsamt

Den här vyn såg jag i en blogg för ett par år sedan och blev genast nyfiken. När jag for förbi med tåget från Helsingborg, på vår förlovningsresa i slutet av maj, kände jag igen husen. Dit måste jag åka någon gång, tänkte jag.

En solig dag i förra veckan blev resan av. 😀
Det påminner till en viss del om Visby. I det här fallet med en röd ”stadsmur” som skyddar mot buller och damm från stambanan.

Detta är entrén till affärsgatan i Jakriborg. Det omtalade bostadsområdet som började byggas 1998 och som bröderna Jan och Krister Berggren ligger bakom. En del säger att det är en filmkuliss. Andra korpar kraxar om att det redan håller på att bli en spökstad. Området är ritat av arkitekterna Robin Manger och Marcus Axelsson. Husen är byggda i hansastil, en sorts efterlikning i modern tid (pastisch) av medeltida bebyggelser i äldre Hansastäder. (Text från Wikipedia)

Det verkar som företag och butiker kommit och gått på affärsgatan under dessa sexton år. Det är inget som jag tänkt varken bena eller kamma ut. 😉 Jag har för lite kött på benen för det. Däremot hoppas jag det ska gå bra för Bageriet och caféet som öppnade i förra månaden. Den två dagar långa irländska musikfestivalen som ordnades för fjärde gången i juni hade jag gärna besökt. Kanske åker jag hit och går på julmarknaden som anordnas varje år. Bilderna därifrån lockar.

Här är entrén till affärsgatan från andra sidan, den mot det öppna fältet. Tempo ligger ytterst och har generösa öppettider.

Det finns olika typer av lägenhetshus. Höga och låga. En del blev jag riktigt förtjust i. ❤

Detta blev vi minst förtjusta i. Kanske är det populärast? Tyvärr hade inte solen letat sig ner mellan de trånga och mysiga gränderna under den timmen vi strosade omkring. Därför var det fullt med skugga på flera av mina foton. Nästa gång ska jag åka dit en eftermiddag istället.

Området byggs i långsam takt av olika orsaker. Det finns mark inköpt som räcker till ca 3 500 lägenheter. 2007 var 400 lägenheter färdiga och uthyrda. Året efter avskaffades bostadskön. Istället läggs lediga lägenheter ut på Jakri AB:s webbsida. Bolaget vill ha en ”blandad” befolkning enligt hemsidan.

Söt vattenskål för katter.

Anvisningar för hundägare.

Det är inte så trevligt att trampa i hundbajs, men vi saknade en skylt till. Gissa vilken? Synskadade personer skulle kunna råka illa ut. Det låg stora och små leksaker överallt på gatorna, andra allmänna områden och trånga gränder, som blivit kvar sedan gårdagens lek. Några barn såg vi inte till under en hel förmiddagstimme.

Vackert utanför. ❤ Kommer det att ligga hus här snart? Läget är perfekt. Det tar inte många minuter till Lund. På mindre än en kvart når man Malmö. De som jobbar i Köpenhamn skulle lätt kunna bo här. Blir du sugen på att flytta hit? Själva tog vi Pågatåget hem till Ystad. Borta bra – men hemma bäst. Fast i Skåne säger man ”himma”. 😉

Fotnot: Detta är mitt inlägg nummer åttahundra.

 

Ibland måste man spara på batteriet

Tid ett är ett märkligt fenomen. Fast jag är rätt säker på att en timme alltid är sextio minuter har jag tvivlat många gånger genom åren. Ett sommarlov kändes som ett härligt äventyr när man gick hem efter ”Den blomstertid nu kommer”. Allt var möjligt och låg framför fötterna. Sommarlovet var nystruket och oändligt långt.
Ju äldre jag blir så känns det som om åren går mycket fortare nu än de gjorde förr. Då tycker jag ändå att när det är som regnigast, blåsigast och som mest dimmigt i november blir det trögare och trögare att hitta någon motivation för hösten, som ligger framför som ett dammigt inpyrt täcke. Som om det dystra biter sig allt längre in i min själ. River upp sår som blir en aning djupare för varje säsong. När jag gick i skolan var en timme ALDRIG samma sak. Ett dubbelpass i gympan kändes som mycket kortare än en halv teckningslektion för mig som föredrog streckgubbar och smörpapper.
Efter ett kvartsamtal kom mina föräldrar hem med två besked till mig. Ett: Magistern tycker att du inte ska umgås så mycket med Sune. Han är inte bra för din framtida utveckling. Antagligen ringde jag Sune direkt och undrade om vi skulle förändra världen ihop på kvällen. Två: Magistern sa att han aldrig sett någon elev följa med så bra som du gör, när han har en längre genomgång.
Sög jag i mig av smaken på den karamellen? Växte jag någon centimeter på höjden? Hemskt mycket nej. Varför inte? Därför att jag var den enda på jorden som visste om sanningen. Den nakna orsaken. Mina knappar: Mina inre filmknappar med olika kategorier. Tryck på en knapp så såg jag en final på Wembley. Ett tryck på en annan knapp och vips besökte jag nöjesfältet Klampenburg utanför Köpenhamn. Sedan fanns alltid min teatraliska konst att med blicken fäst vid läraren kunna få blicken att se levande ut. Antagligen fanns det ett lyster i mina bruna ögon. Själv var jag iväg på en hemlig resa, spelade final i fotboll, slog in matchbollen mot Björn Borg, käkade pizza med Olivia Newton-John eller plockade ost på månen. Det enda jag inte var. Den enda plats jag inte var på, var i ett klassrum på mellanstadiet. Det bästa var att jag inte behövde vända huvudet mot fönstret som en startsträcka för att drömma mig bort. Den taktiken har många före och efter mig misslyckats totalt med. Dömt att misslyckas.
Mina inbyggda möjligheter har tagit mig på många inre tidsresor genom åren under alla mina studieår. Tro inte att jag är en ständig drömmare. Helt fel. Långt ifrån. Jag är ytterst vaken och alert om det var och är viktigt, underhållande och givande. Gällde det uppgifter inför en tenta sög jag i mig information och kunskap. Skrev långa anteckningar med min svårlästa handstil. En bra talare är guld värd. En som fångar sin publik och kan behålla den i nittio minuter. Det finns sådana pärlor. Som är som duktiga skådespelare. Ändrar röstläge och tonläge. Varierar ordtempo. Förflyttar sig på golvet. Överraskar positivt med att bryta av det allvarliga med något mer lättsamt eller ett skämt. Då missar jag inte ett ord eller stavelse.
Det är de andra talarna och tillfällena. När man måste närvara, men då det inte ska testas senare om jag minns något. Inget prov eller omständlig redovisning. Det var då jag knäppte på min ljudlösa film och oj vad tiden gick fort. I takt med att jag blev äldre ändrade innehållet karaktär. Vissa saker är inte ens lämpliga att skriva om här. Det kan vara någon som läser min blogg. 😉
Ibland kunde jag göra tvärtom. Strunta i mina knappar. Istället följde jag med i föreläsarens ”kropps-och-tal-mönster”. Höll räkningen på hur ofta han sa ett visst ord. Mycket roligare än att bli nervös och vänta på att han skulle säga samma ord en gång till. För då kunde det börja krypa innanför min egen tröja och myrorna kallade till sammanträden i mina ben. Det hände att jag gjorde ett streck för varje gång han tog sig för hakan, hon la håret bakom örat. Alla tics. En dragning med tumme och pekfinger längs med näsan till näsroten. En harkling. Ett visst uttryck som tenderade att återkomma som en bumerang. Ibland gjorde jag detta med en annan studiemotiverad kompis. Delad glädje är dubbel glädje. Jag och Katarina hade riktigt roligt där vi satt i vår u-bänk. De andra undrade vad vi höll på med.

Det här var mest ungdomliga bekännelser. Hösten 2013 är jag lugn och fin som en filbunke och har lämnat den ”mörka världen” bakom mig. Eller… 😉

Häftigt. Jag såg att bloggen har passerat 60 000 visningar. 😀

Månadens boktips – ”Marcoeffekten” av Jussi Adler-Olsen

Än en gång har jag varit uppslukad av avdelning Q. Denna gång har själva storyn fångat mig mer än kontakten med Carl Mörk, Assad och Rosie i teamet vars jargong som alltid är rå, härlig och full av ironi. Adler är mästerlig på att fånga läsarens uppmärksamhet. Det känns verkligen som att jag befinner mig på gatorna i Köpenhamn. Att jag måste akta mig för klanen och är rädd för alla skuggor och människor där jag står och försöker läsa av situationen.
Detta är femte boken om avdelning Q. Tempot är uppskruvat och går ibland över gränsen när det gäller våld som jag vill läsa om. Samtidigt blir det naturligvis mer realistiskt. Det är en svår balansgång och gränsen har flyttats iväg i modern litteratur om vad man får skriva om. Inget får snart lämnas åt läsarnas fantasi.
Intrigen och personteckningen är lysande. Spänningen byggs upp steg för steg. Humorn är en härlig krydda i alla böckerna. Språkförbistringen mellan Carl och den hemlighetsfulla syriern Assad är underbar även i denna bok. ”Nästan polisen” Rose som tidvis är lagd åt det schizofrena hållet har fått större plats i denna bok. Trion har som vanligt stora samarbetsproblem med övriga avdelningar som finns över deras källarkontor. Carl Mörk bor i sin egen villa i ett lite speciellt kollektiv som består av hans före detta frus odrägliga son, en helt förlamad före detta kollega, dennes personliga assistent och hans pojkvän som är sjukgymnast. Om ni vill lyssna till boken ska ni veta att Stefan Sauk gestaltar bokens personer helt suveränt.

Kort handling: Den statslösa och kriminella femtonåriga Marco startar en lavin av händelser när han förstår att han måste rymma från sin farbror Zola som håller sin klan med järngrepp. Först råkar Marco se… sedan får han inte en lugn stund på Köpenhamns gator.

Kort sammanfattning: Detta är kriminallitteratur när den är som bäst. Jag har ju haft Adler-Olsen som månadstips tidigare.

Boken är utgiven på ett förlag som heter Albert Bonniers förlag. Ligger i Stockholm. 🙂

Tävling, Plagg TIO; Glenn från Götet

Vi började vår förlovningsresa i ett dejligt Köpenhamn, fortsatte därefter genom Skåne, Blekinge och tog Småland på hemvägen. Många spännande saker hände. I Asarum förstod Solveig att hon inte förlovat sig med en bilmekaniker. 😉 I Ljungby besökte vi ett mycket fint bibliotek. I denna stad hittade jag tröjan som jag i efterhand relaterar till fotbolls- sommaren 1-2, 1-2, 1-2. Om jag hade varit förbundskapten Olle Nordin så skulle Glenn Strömberg varit given på mittfältet i alla dessa tre matcher. Då hade de istället slutat 2-1, 2-1, 2-1 till Sverige och fortsatt spel i VM. När vi kom ”hem” fick vi reda på av en kompis att det fanns två lediga bibliotekarietjänster i Ljungby. Livet kan vara riktigt spännande. 🙂

Då var det dags. Klockan 23.59 ikväll är sista tävlingsminuten.
Innan dess vill jag ha svar på dessa två frågor:
a) Vilket av dessa tio plagg tror ni att JAG valde att spara?
b) Vilket skulle DU valt att spara om du bara fick behålla ett?

Jag drar en Trisslottsvinnare bland dem som gissat rätt på första frågan. Sedan får ALLA chans att vinna när jag drar en Trisslottsvinnare till.

Jag har nu hunnit svara på era trevliga kommentarer från plagg-inläggen. Några har bjudit på egna roliga äventyr. Ni som inte läst dem har missat ”grejer”. Jag uppskattar verkligen att ni bjuder på er själva. Tusen tack. Imorgon grattar jag två personer som jag hoppas vinner en gång till på sina lotter. Jag hade blivit superglad om någon av er vunnit riktigt stort.
Ha´ en bra söndag. Var rädda om er!

Vädra JoJo-korten

Förra veckan när damtrion åkte iväg på sin shoppingresa köpte de två jojo-kort för
1150 kr. Med dessa två kort kan man, från den 15 juni till den 15 augusti, åka så mycket tåg och buss som man vill i hela Skåne. Kortet är inte personligt. Har man två kort kan man kan ta med vem som helst på en trevlig utflykt.

Jag valde att ta med dessa två tonårstjejer och en lite äldre kvinna med grön jacka. Vi åkte inte långt. Bara tjugo minuter västerut med ett blått Pågatåg.

Snällt och tåligt följde jag med in i skoaffärer och klädesaffärer. En av oss fyra gjorde riktigt bra fynd.

Men det var skönt att orten hade ett fik.

Som vanligt när alla fyra är och fikar satte vi var sitt personligt betyg. Då går vi efter läget, smaken, inredning m.m. Denna hobby började vi med när vi flyttade till Ystad.

Om du tycker jag är söt skulle du se min pappa. Den texten hade Jennifer på en tröja som vi köpte på en marknad i Långås när hon var liten. Varför kom jag att tänka på den storyn nu? Detta är ju ett annat barn. 🙂

… och varför har jag fått Josefins light cola?

Eftersom jag inte fick något kaffe till fikat kunde jag inte låta bli att använda kniven… Vilken tur att jag inte skrivit ortens namn. Skojar bara lite för ovanlighetens skull på bloggen. Visst var det tuffa stolar?

Mitt favoritstopp på eftermiddagsturen var detta ställe. Jag blev glad redan när jag doftade i en stor teburk och kunde köpa hem en gammal favoritsort; Rabarber med grädde. Lizette hittade porslinskålar som hon vill börja spara på. Solveig har tröttnat på att skala små söta nypotatisar. Nu ska hon pröva…

Hoppas de är lika bra som den trevliga expediten berättade.

Jag lovar. Det var varken jag eller Lizette.

Om jag är snäll får jag följa med hem igen.

Det enda jag visste om Skurup innan var att det låg ungefär en kvarts bilresa från Sturups flygplats, att de har en folkhögskola med en journalistutbildning och att Johanna museet ligger i kommunen. Dessutom visste jag att en av mina bloggvänner bor där, för hon köpte min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” i förra veckan. 🙂
När man tar väg E65 mellan Ystad och Malmö åker man förbi i utkanten av tätorten. I hela kommunen bor ca 15000 invånare och i tätorten lite drygt hälften. Av dem i tätorten är det många som pendlar till Malmö, Lund och Köpenhamn.
Nästa gång familjen Lidén ska ut och JoJo-åka, ska vi åka åt ett annat håll.

Piet Hein

Jag är förtjust i mångsysslaren Piet Hein och hans berömda grukar, små korta dikter med sköna filosofiska vardagstankar. Han hann med hela 20 gruksamlingar. Piet Hein föddes i Köpenhamn 1905 och dog 1996. Han var en dansk vetenskapsman, matematiker, filosof, författare och konstnär. Piet har tillsammans med arkitekten David Helldén formgivit Sergels torg i Stockholm.
Tillsammans med kände möbelarkitekten Bruno Mathsson utformade Piet Hein det klassiska bordet superellips.
Piet Hein hann även med att vara gift fyra gånger. En gång med en svensk skådespelerska med namnet Gerd Ericsson. 1932-68.
Denna underbara gruk och hälsoråd hade vi på väggen på Lidéns Samlingsmuseum. Enligt mig behöver han bara några få ord för att få sagt det som många behöver ha sidor för att förklara. Visst har Piet rätt? Man känner sig väldigt fjollig. 🙂

Vill ni ha hjälp med danskan? Flöde=vispgrädde, vaegt=vikt, nedad=neråt, föler=känner, sidder=sitter.  Malene! Skrev jag rätt? 😀
Tryck en gång på bilden om du vill ha texten större.

Ha en fin helg. Vi ska ha trevligt med släkt och vänner. Lizette ska konfirmeras imorgon i Mariakyrkan i Ystad.

Utsikt under ett bord

Alla små barn har sina intressen. Sina hobbyer. Förr var det väldigt traditionsbundet. Flickor som lekte med bilar fick säkert dispens om det inte hände för ofta, men pojkar som lekte med dockor varje dag och hade en pappa som var betongarbetare fick nog tänka både en och två gånger om de skulle behålla sin manliga status i kärnfamiljen.

Själv hade jag mina perioder. Aldrig några dockperioder. Fanns inga hemma. Istället kunde det bli lite av varje. Min mamma hade en handfull väninnor som dök upp ibland på fika på eftermiddagarna. Eftersom jag ännu inte hade börjat i lekskolan fanns det goda möjligheter att bedriva min nya halvskumma hobby. Dumt nog berättade jag till sist för mamma, eftersom mina grubblerier och min omtanke om minst en kvinna blev för mycket att bära helt för sig själv. Jag var ju bara fem år.

Vårt kök var begränsat till utrymmet så fikastunderna skedde alltid i vardagsrummet som vi på den tiden mest kallade för finrummet. Jag vet inte om jag var speciellt inbjuden men satt ändå med. Väninnorna var snälla och skojade med mig. Själv var jag ofta en slags clown eller trollkarl om lådan var framme. Efterhand gled samtalen över till kvinnliga saker och själv gled jag ner under bordet. Där låg jag och hade det trevligt. Nu i efterhand kommer jag inte ihåg ett enda ord av samtalen. Vet inte ens om jag brukade tjuvlyssna. Jag var fullt upptagen av något mer väsentligt och livsviktigt.

Några år efteråt inser jag att om jag fått komma in i ett mörkt rum där det fanns femtio kvinnor och två av dem var mammas väninnor, tror jag att jag skulle fixat uppgiften när lampor plötsligt lyste upp bara en viss del av kropparna.

Benen är svaret på min unika hobby. Inte fötterna. De befann sig i tjusiga finskor. Jag låg på den mjuka sköna mattan med den långa linneduken som skydd och studerade kvinnobenen. Framför allt vaderna. Helt uppslukad hur olika de kunde vara. Alltså inte på samma ägare. :D. Tjocka. Långa. Korta. Svängda. Kurviga. Ibland håriga som pappas eller aporna på Zoo i Köpenhamn. Blårandiga. Prickiga.

Så fanns det en favorit. Med skräckblandad förtjusning låg jag fascinerat och naglade fast blicken vid Gerds stickor till ben. Jag fick verkligen behärska mig för att inte göra slag i saken. Bara ett par decimeter från dessa klenoder tog jag i luften och mätte med tumme och pekfinger. Skulle jag nå runt? Tänk om en hård läderboll träffade henne när hon gick hem? Om det började blåsa storm? Skulle hon blåsa omkull eller ännu värre sväva bort som ett kolapapper i en virvelvind?

En kväll gjorde jag min stora tabbe. Berättade om mina mörka tankar och stora omtanke om Gerd. Konstigt nog verkade inte mamma orolig. Istället skrattade hon högt innan skrattet dog tvärt.
”Är det, det du sysslar med under bordet? I fortsättningen får du aldrig mer ligga där. Efter fikat går du in på ditt rum och leker. Och du. Du behöver inte vara orolig för Gerds ben. Alla människor har olika ben. De kommer inte att gå av på mitten.”
”Mamma! Du lyssnar inte. Kolla själv. Det är inte ben. Det är tändstickor eller plockepinn.”
Det började bubbla i mamma trots att hon gjorde allt för att behålla vuxenmasken på.
”Så du menar att jag ska lägga mig bredvid dig under bordet?”
”Jäpp. Pappa kan fixa kaffet.”
Nu skojade jag med. Var med på noterna.
Mamma rufsade kärvänligt om mig i håret.
”Du har alltid haft huvudet bland molnen. Vad ska det bli av dig när du blir stor? Säkert något stort.”

Med tiden fick jag andra intressen. Jag kunde ändå inte ha fortsatt. Mina ben hade blivit så långa när jag gick i lekis att fötterna skulle ha stucket retfullt ut utanför bordet. 😉
Intresset är inte helt dött ändå. Jag tycker fortfarande att Solveig har stiliga ben och snygga vader. 😀
Och Gerd lever än. Hon har överlevt alla sina väninnor. Hon går enligt säkra källor dagliga långa promenader. Man ska inte ta ut bekymmer i förtid. Jag hade fel. Tur att jag inte slog VAD med någon. 🙂

Vem vill bli miljonär?

”Pappa! Varför är du inte med på TV? Du kan ju allt.”
Lizette 6 år är ännu ovetande om vår lilla familjehemlighet. Hon tror fortfarande att hennes pappa är bäst i världen. Låt det dröja många år innan hon upptäcker den otäcka sanningen.

Så lätt det är i soffan framför Postkodmiljonären. Ofta brukar de första tre frågorna vara busenkla. Retar mig på de tävlande som slösar bort livlinorna hur som helst. Hur kan de vara så korkade att de ställer upp när de inte kan de lättaste frågorna? Välja 50-50 på en Kalle Anka fråga. Först grusar de manegen. Berättar självsäkert att det inte kan vara a eller d. Det måste vara b eller c. Jag frågar publiken avslutar de med. Är det så konstigt att publiken trycker på knapparna b och c? Att de båda staplarna visar 51 % resp. 49 %? Ibland behöver man inte vara Einstein.

Annars älskar jag dessa nervkittlande frågeprogram. Jag sitter och fantiserar om att jag är en av de tio som ska rangordna fyra alternativ så fort som möjligt. Stör mig på att de yngre har en fördel när det är för enkelt i uttagningen. De vinner på snabbhet. Ett problem som har blivit bättre med Rickard Sjöberg jämfört med Bengt Magnusson är livlinan ”Ring en vän”. De flesta har numera tvättat öronen och är anträffbara vid rätt tidpunkt. Inte så kul för den tävlande att lyssna på en upptagetton eller se hur klockan tickar ner. Fem-Fyra-Tre…
”Vad sa du det var för alternativ? Kan du läsa dem en gång till Greta? Jag hör så dåligt.”
Klick så var de borta och slapp ta ansvar.

Hur het är stolen egentligen? Jag tycker mest de är svettiga i pannan. Speciellt när Rickard medvetet ställer till det.
”Är du säker på att du ska välja att mjölk kallas för den vita drycken?”
Där har den tävlande suttit självsäker fem sekunder tidigare. Humoristiskt valt bort te, öl och rött vin. Nu kommer den där stirriga blicken. Det skruvas i stolen. Vattenglaset trollas fram med en skakande hand. Nervvraket skulle behövt både ett sugrör och en haklapp.
”Jag måste ringa en vän. Jag ringer Britta.”
”Vem är Britta? Är det en bartender?”
”Nej, det är min mamma. Hon jobbar på Arla.”

Mellan programmen tränar jag stenhårt på min fritid för att allt viktigt ska sitta som Karlssons Klister. Hallands vattendrag. Laga ni, äta vi. Eller var det tvärtom? Beror det inte på var man bor? Måste ta paus och gå och ringa på veckans fråga. Löjligt enkel som vanligt. Allt för att Telia ska få in mer pengar. Hur var nu frågan? Vad heter Norges huvudstad? Alternativen är: Köpenhamn, Bergen, Oslo och Borås. Jag har själv bott i Borås i två år. Fast några går säkert på det. Tokarna med ett lägre IQ än Pi-värdet 3.41 :D.  Mitt eget är högt som ett blomkålshuvud.
Jag följde hela bröllopet på TV. Den där vanliga tjejen Mette-Marit var så stilig. Jag minns hennes långa eleganta klänning när de kom ut från slottet i Köpenhamn. Alla rödblå flaggor som det viftades med i publikhavet. Rödblå? Kan det vara en kuggfråga? Mig ska de inte lura. Jag ringer min livlina Anders Hübel. Det Anders inte vet finns inte på kartan. Tur att vi inte är stressade av en klocka utan kan lugnt resonera oss fram till…

Månadens boktips – ”Journal 64” av Jussi Adler-Olsen

Jussi Adler-Olsen har gjort det igen. Denna mästerliga danska författare och dramatiker drar i precis rätt nervtrådar. ”Journal 64” är en ytterst spännande och gripande thriller med en lovande personskildring. Den avslutas med en Grand Final som heter duga.

Det var först 2011 jag kom i kontakt med Adler-Olsen när jag med stor behållning läste ”Kvinnan i rummet”. Den boken blev hans stora genombrott, såväl i hemlandet som internationellt. För den boken fick han Glasnyckeln, d.v.s. årets bästa skandinaviska kriminalroman. Nu är det ett tag sedan han passerade fem miljoner sålda böcker i sin karriär.

Även ”Journal 64” handlar om Avdelning Q som har sitt högkvarter nere i källaren i polishuset. Till denna plats är den bittre slitne Carl Mörk tvångsförpassad. Carls uppgift är att lösa Cold Cases eller inget alls om han fick bestämma själv. Samspelet mellan Carl Mörk och hans omaka, mystiska assistent Assad från Syrien är helt underbart. Sedan kvarstår fortfarande svaret på frågan om Assad verkligen är utbildad polis eller mest en person med en ruskigt god intuition. Böckerna innehåller mängder av roliga språkförvecklingar och författaren får mig att ständigt dra på smilbanden.
”Varför måste du hålla på med datorn i svinottan?”
”Varför kallar du mig svin, Carl?”
”Det är ett talesätt.”
”Är du säker på adressen Assad?”
”Är en bomb säker, Carl?”
Assad byter fort skepnad både till språket och till sättet. I det muntliga pendlar han mellan att förändra danskan till att spotta ur sig djupa talesätt.
”Doppar dromedarer tårna i samma sjö de dricker ut?”
Han går från snäll och artig pojke till en livsfarlig person med oanad kapacitet på nolltid. Inte ens Carl Mörk hänger med i svängarna.

För att ni ska få full valuta bör ni läsa dessa två böcker i rätt ordning och gärna med kort mellanrum mellan läsningarna. I ”Journal 64” får även den andra assistenten Rose en större roll. Rose som byter personlighet efter dagsform. Endast en ställd diagnos från schizofreni. Carl Mörk har ett minst sagt trassligt privatliv. Han känner skuld till att hans ena kollega blev skjuten till döds och ännu mer skuld för att den andra kollegan är förlamad från topp till tå. Denna Harry ligger numera som en grönsak hemma i Carls hus efter sin skilsmässa. Den sistnämndas hjärna är dock fortfarande slipad. Mörks torftiga privata kontaktnät består av frun som han inte har råd att skiljas från, en oborstad plastson och en inneboende homosexuell man med en speciell hobby, Morten, som samlar på leksaksbilar. I förra boken tog Carl Mörk sig friheten att låna en av hans älsklingsbilar i smyg. Det höll på att sluta med världskrig.
När Mörk äntligen tycks ha fått napp på kärleksfronten och är bjuden på Mårten gåsmiddag slutar det givetvis med katastrof. Ändå ler jag åt sammankomsten och att såsen blev tillspetsad av kroppsvätska.

Det handlar om flera parallellhandlingar i ”Journal 64”. Först och främst den hemska tid då ”missanpassade” kvinnor med tvång fördes till Kvinnohemmet på ön Sprogö. Flertalet blev sedan steriliserade mot sin vilja.
Fem människor tycks ha försvunnit inom samma tidpunkt enligt en mapp Rose släpat ner till källaren. Några av dessa personer verkar ha något gemensamt med Sprogö.
Dessutom strör ledningen på polishuset salt i såren från när Mörk och hans kolleger blev överrumplade. Nya bevis har kommit fram som talar emot Mörk. Fingeravtryck på helt fel ställen. Vittnen som ändar sina versioner. En kusin till Mörk som ändrar på en annan gammal story och hävdar att han och Mörk tagit död på kusinens pappa. Snaran dras åt från alla håll och kanter och risken för suspendering för Carl Mörk är stor.
Som läsare lotsas vi skickligt mellan november 1985, augusti-september 1987, till nutid september-november 2010 och slutligen till ett mycket oväntat och dramatiskt slut.
Adler-Olsen rör sig obehindrat mellan de två ultimata och skilda världarna – livet och döden. Som en trasmata med olika mörkfärgade bitar knyter författaren ihop de olika handlingarna allt eftersom spänningen tätnar i den suggestiva thrillern. Han för oss bakåt, framåt och åt sidorna i ett allt mer accelererande tempo som gör att man som läsare upplever det som om man verkligen är DÄR.

Jussi Adler-Olsen är född 1950 i Köpenhamn. Jussi studerade en mängd olika ämnen. Ex är han utbildad inom politiska studier, har en utbildning i filmvetenskap och har haft olika jobb innan han på senare år blev författare på heltid. Jussis pappa var överläkare inom psykiatrin och har säkert delat med sig av många tips inför skrivandet av ”Journal 64” som är utgiven på Bra Böcker 2012.        

När fyra blev två

Det var något som var fel när jag lättklädd gick för att duscha på övre plan imorse. Först tänkte jag knappt på orimligheten att dörren var öppen till badrummet där jag gick i mina spännande tankar. Noterade inte att golvet var torrt och att jag inte halkade till. Glömde bort att njuta av att alla de varma vattendropparna var kvar i rörsystemet. Tillbaks till de nedre bostadsregionerna skulle jag ta kraft från tårna och kasta upp gårdagens underkläder på tvättberget, när jag kom på mig själv med att lite dumt stirra ner i tvättkorgens botten. Aha! Är det så den ser ut. Märkligt. Att jag inte sett det förut. Lavendelblå. Tjusigt värre. Hoppade omöjligheten att dra in ett andetag.

Fräsch både inom och utombords drogs jag till lekarna i London. Inte så dumt att stora plattburken var ledig. Inte heller låg det ett par långbenta degklumpar i de två TV-sofforna och skräpade. Drabbades en nanosekund av en släng av torgskräck och funderade på att bjuda in grannen. Kom i sista stund på att han inte är idrottsintresserad. Innan jag satte på ljudet stelnade jag till av den stora tystnaden som nästan gick att ta på. Hade det varit mörkt skulle det varit läbbigt. Inga pipljud från mobiler, inte två dåliga låtar som tävlade om uppmärksamheten samtidigt, inga intelligenta ord som typ, liksom, dissa och ofta flög omkring i luften.

När jag och Solveig var och fikade behövde jag inte hala upp mer än en hundring från plånboken. Oväntat fick jag stoppa tillbaka den andra. Ingen frågade från baksätet i bilen när vi skulle vara hemma. Jag som ofta brukar glida på svaret för att jag inte vill höra tryckningar på en mobil sekunden efter mitt svar och vetskapen om att en annan person på hemorten ska styra över mitt liv.
”Vi kommer hem när vi kommer hem. Om vi inte tar en omväg över Paris. Jag glömde en sak överst på Eiffeltornet.”
”Pappa. Det är lugnt.”

Det har gått tjugoåtta timmar. Jag har tufft manligt stått ut. I smyg har jag matematiskt kommit fram till att det endast återstår exakt nittiosex timmar. Solveig har kvinnligt redan gjort slut på sitt saldo med alla sina skickade SMS. Alla meddelande har blivit besvarade. Själv har jag inte ens satt på min pensionärsvariant. Nu ösregnar det ute. Hur ska det då gå att bo i tält i natt? Kommer tältet att flyta bort ut i Kattegatt och hamna i Köpenhamn så att ungdomarna får problem med danska språket? Jennifer fick inte plats med sitt nya regnställ i packningen. Fick jag reda på för en stund sedan. Hon är sexton år och jag kontrollerade inte hennes packning.

Finns det en osynlig navelsträng mellan pappor och döttrar? Varför la jag inte i smyg ner någon tavla från släktväggen där jag och Solveig ler vackert mot betraktaren? Åtminstone ett par fotografier i mindre storlek. Kan man inte trycka upp en kortlek med 52 kort där baksidan på varje kort består av ett fotografi på oss. De två viktigaste personerna i hela världen. Skulle de andra speldeltagarna bli avundsjuka? Börja gråta. Sakna sina egna päron. Man vill ju inte ställa till det för lägerledarna så de måste kalla på psykologhjälp och behöva fixa ett krisgruppmöte mitt i natten. Få en leksakshandlare att öppna affären i pyjamas och göra slut på mjukisdjuren.

Inte vill vi att samtalet ska komma. Att tjejerna snyftande ska berätta att de har ont någonstans och vill bli hämtade. Helst inte om samtalet kommer kvart i tre på natten. Mitt i vargtimmen. Vetskapen om att vi har tre timmars resa till lägret. Givetvis vill vi att de ska bubbla över av glädje när vi hämtar dem på fredag eftermiddag. Prata i munnen på varandra när de ska redogöra för allt kul de varit med om. Berätta om kompisar, bus och nya erfarenheter. Det är det livet, uppfostran och uppväxten handlar om för alla barn, som ska ta sina första stapplande steg in i vuxenvärlden. Ändå sitter det en liten ful figur någonstans i en mörk zon och tigger om uppmärksamhet. Kan det inte bara komma en liten mening på min avstängda mobil med texten: Vi har det bra men vi saknar er ibland. Är det för mycket begärt om ordet IBLAND diskret kunde bytts ut mot ordet OFTA? Under tiden som jag väntar på att jag ska få världens bästa Bamsekramar och familjepusslet ska vi helt igen trycker jag igång mobilen.

Vänta det har visst kommit tre SMS. Det sista är skickat klockan 01.40. Vi har precis varit och ätit nattmacka efter maskeraden. Jag tar på mig min manliga rustning. 95 timmar kvar. Tänk när jag kan räkna timmarna på fingrarna, med lite hjälp av tårna.

PS. Nytt rekord. Aldrig har vi varit utan barn så här länge. En prövning. Egentligen har vi det riktigt trevligt. Vem vet. Vi kanske blir fem till våren. Skrev jag att vi var och besökte en kennel alldeles nyss? Inte det. Du läsare hann väl inte inbilla dig något annat. På färre ben. Utan svansföring. Nu ska jag och Solveig gå på jazzfestivalen. Eller ska vi dissa det? DS