En dag att minnas

Boken ett år

Fredag två

Fredag tre

Jag nynnade för mig själv när jag såg kyrktornet från andra sidan. När jag körde in på parkeringen vid Snöstorps kyrka befann jag mig i ett slags centrum mellan liv och död. Två gamla relationer stod på agendan. Tragikomiskt insåg jag att jag bara hade levande blommor till en. Till den minst levande.
Det gnisslade när jag lyfte upp haken och öppnade den tunga järngrinden, (från sidan 257-258).

SolBo Förlag firar ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen, får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka.Tryck på ”Köp boken” under min Gotlandsheader och läs vidare i instruktionerna. Erbjudandet gäller till och med den 2 juni. OBS! Glöm inte att skriva namn och adress i ett mejl till solbo07@telia.com

Slutord: Idag firar ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ett år. I onsdags klarade Jennifer uppkörningen på första försöket. Imorgon har jag och Solveig vår förlovningsdag. Med tanke på datorkraschen och allt extrajobb vi haft kring detta, denna intensiva vecka, har det varit trevligt med solglimtar som glimtat till mellan kontakten med Telia, banken och alla installationer som strulat. Tyvärr är fortfarande inte allt på plats. Vi måste ex. åka iväg till banken idag för att betala månadens fakturor om vi inte får igång vårt bank-id. Jag önskar er soliga helgdagar. Kram Bosse

Jag ville bara se

Det är inte lätt att göra sig av med alla inbyggda fördomar. Om sanningen ska fram vet jag inte heller om man ska göra det. Är de inte kollektivt elaka utan inplanterade av egen livserfarenhet tillhör de personligheten som man får stå ut med. Istället ska man lyfta fram dem i dagsljuset en och en i passande situationer och väga dem på våg. Förhoppningsvis slå sönder dem. Låta dem förmultas i den osynliga dikeskanten, men inte den här gången…

Vi tog en kundvagn utanför Maxi. När vi gick in i köpcentrat ville Solveig ta en snabbtitt på Lindex och lämnade över den tomma vagnen till mig. Istället för att stå kvar följde jag med in i butiken och rullade framåt på de stora lederna, där jag inte rev ner några plagg med vagnen. Då såg jag det omaka paret. Hon nätt, docksöt, kort till växten och född i ett asiatiskt land. Han fluffig, rakat huvud, militärkängor, stor på alla sätt, betydligt äldre och med ett utmärkande utseende och rörelsemönster. Jag har sett det alltför många gånger. Den udda kombinationen där jag inte kan låta bli att tänka svarta tankar beroende på att jag sett drag hos männen som jag önskat att jag inte sett. Direkt gick nu mina elaka tankar igång trots att jag som motgift känner flera underbara och härliga män som är helt motsatsen i sitt sätt att vara till sina asiatiska fruar, som de träffat sent i livet.
Mitt ringa intresse för kläder packades ner och istället blev jag detektiv. Först studerade jag bara kroppsspråket beroende på avståndet. Det svepte iväg till negativa tankar med våld på hemmaplan och definitivt inte till högt i tak, småtjafs och rättigheter att tycka vad man vill. Jag förstod att hon ville ha en tunika som var nedsatt till priset. Hon bad vackert och förödmjukande. Mitt varma hjärta ville genast ta upp Visakortet. Sättet han förflyttade henne på i ett offentligt forum var inte okej. Vågade han dra i hennes arm på det sättet där… hur var han då i fönsterlösa rum med fyra väggar, en låst dörr och med endast dammtussar under sängen som rädda vittnen? Mina ömma tankar, mina händer som strategiskt tråcklade in den stora kundvagnen och mina höjda ögonbryn lättade på trycket. Skapade ett konstlat och falskt andrum för kvinnan. Två tankar flög snabbt igenom mitt huvud. Jag lovar. Jag är inte det minsta blyg i sådana lägen, men jag la band på min satiriska tunga. Alltför rädd att jag skulle bli en projektil vid hemkomsten. Att han skulle använda just mig som ett slagträ, när han fortsatte att systematiskt plocka ner den söta kvinnans identitet. Bit för bit. Jag kunde inte låta bli att föra mitt huvud lite fram och tillbaka. Kroppsmarkera. Man mot man. Egentligen såg jag inte honom som en manlig motståndare. Mer som ett äckligt kräk. En ny svulst som växte på min gamla fördom. Dystert insåg jag att kolen glödde på en av mina fördomar. Tro det eller ej. Men jag har i takt med att jag blivit äldre smålett och njutit när jag haft fel om saker och ting. Precis som om jag fötts på nytt. Med glädje hade jag mer än gärna avstått från min fördom denna stund, istället hade den fått nytt syre. När jag senare med en överfylld kundvagn på Maxi återsåg paret vid packandet av varor vid kassan var han igång igen. Han var inte vatten värd för mig. En skam för mitt kön. Det borde finnas körkort för både det ena och det andra.

Svaret får jag aldrig

Jag var lyckligt lottad som hade lätt för mig i skolan, ännu bättre lottad eftersom jag var bra i alla viktiga sporter, men allra lyckligast lottad för att jag kände rätt person. Zigge.
För att vara accepterad i den tuffa grabbvärlden var den första punkten inte viktig, utan skulle helst döljas, vilket jag var en mästare på, på både gott och ont.
Ofta var det rejäla drabbningar på fotbollsplanen. När jag var yngre visste jag inte hur dessa matcher anordnades utan de sköttes av de äldre killarna. Det var livsviktigt att vi i villakvarteret inte förlorade mot några andra från något av hyreshusområdena. Zigge styrde allt med järnhand. Både när det gällde sport och andra fighter. Om jag låg pyrt till, när jag råkade ha ett ärende i fel bostadsområde, räckte det med att säga att jag var polare med Zigge, så visade den farligaste typen luckor i sin rustning och lät mig passera.
En kille i vårt lag som var lika gammal som Zigge blev utskälld för att han varit urkass i första halvlek i en fotbollsmatch. Benny som han hette var tre år äldre än jag. Fortfarande kan jag se hur nära han var att börja gråta när han bombaderades med frän kritik. Benny såg vek ut trots att han var längst av alla på plan. Han var inte vän med bollen. Jag vet inte om han var en plugghäst i skolan. Eftersom han började på högstadiet när jag började i fyran och på gymnasiet när jag började i sjuan stötte vi aldrig på varandra i skolan. Vi bodde många barn och ungdomar i kvarteret. Fast man inte alltid kände varandra hejade man alltid när man möttes. Ibland bara med en cool nick. Hierarkin rådde och satte osynliga gränser och markerade revir. Var man äldre försvarade man ofta sin position. Jag körde mitt eget race och drog sällan nytta av detta.
Samtalsämnet Benny fladdrade förbi några år senare, när jag pratade med mamma. Hon hade gått med i en syförening där ett tiotal kvinnor träffades. Bennys mamma var en av dem. Därför fick jag i små bitar reda på vad han gick för linje och om han lyckats med något inom skolan. Jag har ofta i smyg ömmat för personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Nu vet jag inte om Benny var mobbad i skolan, men jag gissade på att han visade en vekhet som lätt utnyttjades av ”tuffa på utsidan grabbar”. Jag kan bli glad åt konstiga saker. När mamma berättade att hon hört att Benny hade en trevlig flickvän som bodde i närheten av där min mormor bott i Småland, blev jag varm inombords. Han verkade så snäll. Nu var Benny äldre. Hade körkort och egen bil. Minns inte vad han jobbade med.

När jag och Solveig som nygifta bodde i Hjo hade jag en bit ner till min barndomsstad. Ibland åkte jag själv Nissastigen. Spelade blandband och sjöng med. När jag kom till en sträcka där vägen slingrigt följde järnvägen och Nissan brukade jag ofta tystna. Ibland stannade jag bilen och passade på att besöka den sista offentliga toaletten. Andra gånger flyttade jag blicken mot klippväggarna där det ofta hängde nät för att hindra stenar från att ramla ner på bilarna. Där i den stunden, flera år efteråt tänkte jag tillbaks på Benny Klumpfot, istället för Benny Guldfot, som en känd seriekille i serietidningen Buster hette. Dystert återkom min mammas ord. Flickvännen hade överraskande sent på kvällen gjort slut, när Benny var på besök hos henne. Han hade några timmar senare rusat ut från bostaden och dragit iväg med bilen, mitt i mörka vinternatten, i sitt dystra och chockade tillstånd. Ingen vet om han vek av med flit med ratten mot klippväggarna några mil senare, eller om han somnade till för några ödesdigra sekunder. Inte ens föräldrarna eller syskonen vet svaret.
Det är i sådana här stunder jag känner mig både liten och oförstående till livet och döden. Kärleken kan vara så magisk och stark. Den kan övergå i hat och i värsta fall även i olycklig död. Jag har hört och sett det på nära håll, alltför många gånger.

Pappan till Benny blev min arbetskamrat i några år. Andra tyckte han var en lustig liten farbror som jämnt skrattade. Just detta skratt störde mig ofta. Det var inte äkta. Han skrattade åt vad som helst. För mig klingade skrattet falskt och jag tyckte att han verkade vara hal som en ål. Enligt säkra källor var han känd för att vara en nervös skrattare, även innan olyckan och levde upp till sitt smeknamn som jag inte ska nämna här.
Nästa gång jag går in i en kyrka ska jag tända ett ljus för Benny, som egentligen lystrade till ett annat pojknamn. Jag tror att han var en orolig och känslig själ. Jag hoppas att han fått den ro han så väl var värd.

Onsdagshumor från Ystad

Polisen: Ni körde alldeles för fort!

Kvinnan: Oh, jag förstår.

Polisen: Kan jag få se körkortet!

Kvinnan: Jag skulle gärna ge er det, men jag har inget.

Polisen: Har ni inget?

Kvinnan: Jag har förlorat det fyra gånger, för att ha kört onykter.

Polisen: Kan jag istället få se registreringsbeviset!

Kvinna: Tyvärr inte.

Polisen: Varför inte?

Kvinnan: Jag har stulit bilen.

Polisen: Stulit den?

Kvinnan: Jaa, och jag har dödat ägaren och styckat honom i bitar.

Polisen: Vad har ni gjort sa ni?

Kvinnan: Delarna av honom ligger i plastpåsar i bagageutrymmet, ifall ni vill kolla.

 

Polisen tittar på kvinnan, backar långsamt därifrån och ringer efter förstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare fem polisbilar och ett polisbefäl närmar sig med dragen pistol.

 

Polis 2: Kan ni gå ur bilen!

Kvinnan: Är det något problem?

Polis 2: Min kollega har sagt att ni har stulit den här bilen och mördat ägaren.

Kvinnan: Mördat ägaren?

Polis 2: Ja, kan ni vara snäll och öppna bagageluckan!

Kvinnan öppnade luckan, men där fanns inget.

Polis 2: Är det här er bil?

Kvinnan: Naturligtvis, här är registreringsbeviset.

Polisen är alldeles tyst.

Polis 2: Min kollega säger att ni inte har något körkort.

Kvinnan gräver i handväskan, tar upp sin plånbok och räcker sedan över körkortet.

Polis 2: Jag måste medge att jag är konfunderad. Min kollega har berättat att ni inte har något körkort, inget registreringsbevis, att ni har stulit bilen och mördat ägaren!

Kvinnan: Jaha. Snart påstår han väl att jag körde för fort också.

 

Själv råkade jag ut för en nitisk polis i natt som sa att jag inte var mig lik. Jag förstod inget. Jag hade aldrig sett honom förut. 😉

DSCN7781

Han valde fel flyktväg

Många små grabbar drömmer om att få åka polisbil eller brandbil. Jag vet inte om mina drömmar var så starka. Men en gång fick jag åka polisbil. Inte så långt. Ett par hundra meter. Okej. Det pirrade säkert lite extra i magen. Samtidigt var jag mest tjurig på min kompis. Det där kunde vi ha undvikit.

Jag var ingen liten grabb. Hade fyllt femton, eller sexton år. Minns att polisen framför mig i polisbilen hade en enormt tjock och bred nacke. Mina tankar gick till en rysk brottare. Han var tuff på rösten. Spottade ur sig frågor som han ville ha raka svar på. Jag som hade tankarna fulla av brottning, ryska maffian, snabba tankar på att smita, som att öppna dörren och rusa, hade ingen större lust att försöka komma ihåg mina fyra sista siffror i mitt personnummer. De lämnar man väl inte ut hur som helst, till vem som helst? Problemet var att min kompis inte var så snabb. Vi hade heller inte snackat ihop oss. Inte hunnit. Nu var det inte läge att leka viskleken i baksätet.

Jag var den enda grabben i min klass som inte hade moped. Det fanns en kille i vår klass med samma namn som jag, som hade ont av det. Jag i min tur kunde inte förstå hur han kunde vara född med två vänsterfötter och varför han inte fick något bollsinne när han föddes. Skillnaden var att jag var väluppfostrad och behöll mina tankar inombords. Det som stack i grabbens ögon var att jag fyllde femton år först av alla grabbar i klassen. Han tyckte det var slöseri. Han hade redan köpt en rätt ful moped, med mina ögon sett, som han putsade varje dag. Töntigt tyckte jag. Som att damma och städa rummet varje dag utan att få någon belöning. Inte ens när jag berättade att jag valt språkkurs och tennisläger en månad i England istället för moped, verkade en logisk tanke tändas hos min namne. Jag höll därför tyst om att jag ville behålla mina starka ben genom att fortsätta cykla. Ville heller inte skryta med att moped hade jag minsann redan provat på att köra när jag var sju år och lånat brorsans svarta Rex. Putsa däremot tyckte jag var ett kärringjobb.

När jag och mina kompisar hade bråttom trampade jag inte på min cykel. Istället stållade jag som det hette på den tiden. Höll i mopedchaufförens ena axel. Eller så satt jag obekvämt nere på ramen med fötterna läbbigt nära ekrarna. På den tiden var jag odödlig och insåg inga risker. Allt var bara äventyr. En av mina bästisar var född med tur. Två gånger när jag stållade fick vi möten och jag tvingades släppa. Runt hörnet dök båda gångerna en polisbil upp.
Samma tur hade jag inte ihop med Dennis. Egentligen hade jag en himla otur med Dennis. En gång när jag stållade tappade han sin ena toffla, som jag rullade över med en lika förvånad cykel som jag. Jag och cykeln flög i backen. Till råga på allt missade jag därför direktsändningen från OS när Bernt Johansson cyklade hem ett guld till Sverige. Det sved värre än skrubbsåren och myggorna den sommaren för en sportkis som jag. Denna andra gång befann vi oss utanför Folkets Park och Galejan, som det andra dansstället hette. Då såg jag den svartvita polisbilen komma mot oss på Furuvägen.
”Snuten. Snabbt in till Folkets Park.”
Dennis lydde och styrde in på den breda asfalterade vägen som stora orkesterbussar skulle kunna rulla in på. Jag satt därnere på moppen, vred på huvudet och såg att polisen tog upp jakten. Vägen innanför portarna var ungefär etthundrafemtio meter lång. De skulle vara ikapp oss på slutet insåg jag när bilen svängde in på området.
”Kör in bland blomsterlabyrinterna. Lura dem. Sedan drar vi ut genom andra utgången. Vidare ner på grusgången vid Nissan. Där får inte snutbilen plats. Sväng!”
Jag spottade ut mina fraser. Det blev för mycket information på en gång för Dennis.
”Va?”
Dennis fortsatte istället rakt fram mot döden. Polisbilen gasade på rejält, hann ifatt oss på ett par sekunder och trängde in oss mot gräsmattan.
”Varför stannade ni inte?”
”Vi såg er inte”, svarade Dennis.
”In med er i bilen.”
Lite spännande tyckte jag att det var med polisknastret och när de kontaktade någon genom polisradion som bekräftade att jag var jag och Dennis var Dennis. I den stunden kände jag mig som om jag var med i en deckare på TV, Mannen från Uncle.

Detta är min enda prick i registret. Jag kände väl till spelreglerna. När man fått två prickar får man inte körkortstillstånd. Tvingas då vänta på körkortet i ett helt extra år. Megalångt. Därför slutade jag tvärt med det buset. Körkort skulle jag ha så snabbt som möjligt. Jag fick inte ens någon utskällning när jag kom hem. Fick betala böterna själv. Det sved. Var lite mallig för lappen som jag hade på anslagstavlan i mitt pojkrum som ett minne från min brottsliga bana. Pappa brukade reta mig ibland. Jag hackade någon gång på Dennis som kontrade med att han inte hade hört mina goda råd, ”sketrädd” som han varit.

Om ni är nyfikna:
Kontakt två med polisen kommer nästa fredag.
Kontakt tre kommer torsdagen den 21 mars. Vid dessa tillfällen var jag äldre och totalt oskyldig. Andra gången var jag rädd… tredje gången var jag rosenrasande.

Se upp ni som rullar på Österlen till våren!

DSCN8228

Ibland kan det vara fördel att informera några månader i förväg. Framåt vårkanten får ni skylla er själva om ni är ute och kör bil på vackra Österlen. Ni gör det på egen risk. För jag är inte helt säker på att jag är lämplig som handledare i den där Volvon som skumpar fram på de kurviga landsvägarna. Det är många saker att tänka på. Med åren får man sina vanor och ovanor bakom ratten… Vi ska börja lätt har jag bestämt mig för. Första lektionen: Välja rätt nyckel. Andra lektionen: Repetera och spä på med det nya, starta och stänga av motorn. Jag tror jag gör det på mitt vis. När Jennifer vet hur nyckeln ser ut kör jag fågel-fisk-mitt emellan några veckor. Mjukstartar. Viktigt att hon inte spänner sig. Får spärrar. Eller sträcker sig på något dumt ställe. Jag lovar att inte lägga nyckeln i takrännan. När Jennifer hittar nyckeln får hon smaka på några Ahlgrens bilar så hon känner att atmosfären är gemytlig.
Om jag skulle be min husläkare att skriva ut något lugnande som jag kan knapra på när vi kommer till lektion tre. Då jag pedagogiskt ska berätta om tre pedaler och endast två fötter. Tur att det inte är tvärtom. 🙂

Förra söndagen var vi på kurs. Introduktionskurs för handledare och elev. I tre timmar grillades vi av en mycket sympatisk och duktig trafikledare som varvade roliga och tänkvärda anekdoter med bilder på väggen. Tiden rusade iväg. Mycket var repetition för mig och Solveig, men miljökörningen var ny för oss. Trodde mer det var ett gott råd, inte att man kunde bli kuggad för att man inte gjorde exakt rätt vid nerväxlingar och uppväxlingar. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot våra lektioner. Måste få dela med mig av två roliga sannhistorier som den äldre och erfarne Stig berättade för oss i den varma lektionssalen:

FÖRSTA: Till en introduktionskurs kom Tobias med två blivande handledare. Hans pappa och farmor som var 84 år. En tid därefter skrev Tobias in sig på körskolan. Efter den hoppiga första lektionen frågade bilskollärare Stig om Tobias tränat mycket hemma.
”Jag har tränat jättemycket liksom.”
”Var då någonstans?”
”Överallt på Österlen. I stan. På landsvägar. Typ.”
”På motorvägen också?”
”Ja då liksom.”
”Med pappa eller farmor?”
”Mest med farmor. Hon har mest tid.”
Stig ringde upp farmor och fick bekräftat att hon varit med på flera bilturer. Han berättade om att Tobias hade vissa baskunskapsbrister och undrade om hon själv körde bil ofta.
”Nä. Jag slutade när de la om till högertrafik i Sverige.”

Tobias andra lektion var en nagelbitare även för den erfarne Stig. Tobias delade frikostigt med sig om information om hans övningskörning med farmor. Även om episoden när det gick åt skogen mitt inne i centrum. Han hade råkat köra upp över gångbanan och fått tvärstopp.
Nytt samtal till farmor. Stig tog upp ämnet att det hade blivit problem under övningskörningen.
”Det ordnade sig. En snäll busschaufför gick ur bussen och trixade ut bilen på vägen igen. De är så hjälpsamma i Ystad.”
”Tant tänkte inte på att dra i handbromsen innan Tobias körde upp på trottoaren?”
Det var tyst några sekunder innan följande kröp fram.
”Ah… det är så att Tobias skäms lite för mig. Så jag sitter i baksätet där jag inte syns så mycket när han är ute och tränar.”

ANDRA: En kille körde upp för körkort i Ystad. När han kom fram till ett ställe på landsvägen där en bevakad järnvägsövergång fanns gjorde han fel. Grabben tittade bara åt vänster. Inspektören berättade om detta när de kört färdigt.
”Du körde jättebra men kan inte få lappen. Varför tittade du bara åt vänster vid järnvägsövergången?”
”Det fanns ju bara ett spår. Varför skulle jag typ titta höger?”
Samma kille fick köra upp en andra gång inför en ny inspektör som visste om den förra episoden. Inspektören såg till att färden nådde samma ställe även under denna andra uppkörning. Denna gång blev killen nervös, motorn dog mitt på spåret när han tittade vänster och höger. Sedan kunde han inte köra iväg eftersom han av misstag lagt i treans växel. Pling, pling. Killen kämpade på medan bommarna höll på att gå ner. Pling pling. Inspektören fick snabbt ta hjälp av sina fotpedaler för att få bilen från spåret och förbi bommarna innan det var försent.

Tillägg: Killen spårade inte ut på tredje försöket utan fick sitt efterlängtade körkort.
Klicka en gång till på bilden om ni vill se bättre.

Jag hann inte alltid

Hur dum får man bli? Jag hade precis fått min första cykel och lärt mig att cykla. Jag var en stolt sjuårig ägare till en ljusblå tvåhjuling.
På ett fotografi från den tiden ser jag att den egentligen var alldeles för stor för mig. Antagligen var det meningen att jag skulle växa i den. Det svartvita fotot, tagit i vår trädgård kunde blivit det sista på Sofias och Runes yngste son. Ett sådant där söndertummat kort som sågs av någon som hade ögonen fulla av tårar och en tung säck av sorg.
Jag tror på skyddsänglar. Vid min säng hade jag en tavla med en sådan ängel. Den vakade över två barn som gick på en trasig bro. Bilden fascinerade mig många gånger innan jag släckte min sänglampa. När jag blev äldre åkte tavlan ner i en låda, känslig som den var för kompisarnas ögon.
Det var inte så mycket trafik på den tiden, men visst kom det bilar om jag cyklade ut från vårt bostadsområde. Det var speciellt två farliga ställen över en stor väg som fängslade mig. Jag lekte att jag var Läderlappen som var ute på farligt uppdrag. Ofta var jag jagad. Ibland trodde jag på fullaste allvar att fienden fanns i bilarna som kom från höger och vänster när jag närmade mig en korsning. Det fanns bara ett sätt för mig att undkomma faran. Satsa allt på ett kort. Hann jag över vägen oskadd var fienden eliminerad.
Det gick bra under många hemliga uppdrag. Vissa fiender tutade ilsket på mig. Jag log då åt min odödlighet. Så kom dagen då något gick snett. Den röda bubblan (Volkswagen) hade en kvinnlig chaufför. Detta hann naturligtvis inte jag se när jag tog några kraftiga pedaltag. Tiden var för kort för det. Dessutom kom det en PV från andra hållet med en ännu farligare fiende från en annan planet.
Enligt två vittnen gjorde kvinnan ingen ansats till att bromsa. Hon körde i samma hastighet rakt på den cyklande pojken som flög några meter upp i luften innan han landade på rygg på asfalten. Ändå hävdade hon att hon sett den unga cyklisten.
Vad minns jag efteråt? Vet att jag fick hjälp av de två parkarbetarna som sett krocken. Tror dock att jag reste mig själv. Jag var en fighter ut i fingerspetsarna. Cykeln gick knappt att rulla. Det mesta var trasigt. Männen skrev på en lapp upp kvinnans telefonnummer som jag fick i min skrubbade hand. De undrade om jag behövde hjälp hem. Jag avtackade mig detta. Mumlade något om att jag var okej och att jag bodde nära. Varför ringde de inte direkt ambulans? Hur kunde de lämna ett sjuårigt barn ensam? På den tiden fanns ingen mobil i fickan. Hur lång tid tog det för mig att släpa mig hem? Minns bitar av promenaden med den trilskande cykeln som inte rullade rakt fram längre. Jag fick göra många stopp. Det värkte överallt i kroppen. Mest i huvudet. Jag var frånvarande och matt. Nu efteråt förstår jag att jag var i ett chocktillstånd och att jag säkert hade en hjärnskakning som hette duga.
Det blödde inte så mycket när jag äntligen kom hem. Istället hade jag otäcka runda märken långs hela ryggraden. Jag lyckades övertala mamma och pappa att jag bara behövde vila en stund. Jag var en duktig skådespelare på gott och ont. Mest ont. På avstånd hörde jag från sängen hur det diskuterades om jag ändå inte borde åka upp till sjukhuset för observation. Mamma ringde en väninna som jobbade på sjukhuset. Avgörandet kom när mamma kom in till mig en stund senare. Då drog jag ett skämt som löste upp hennes oro lite i hörnen.
”Det är bättre att ni tar cykeln till doktorn.”
Jag tror att jag lyckades trolla fram ett lagom stort leende i mitt bleka ansikte som fick henne att inte ringa till sjukhuset. Hade mamma haft körkort hade hon definitivt ringt. Hade det funnits sjukvårdsupplysningar hade jag inte kommit undan.
Pappa ringde till Volkswagen-kvinnan på kvällen. Lappen låg skrynklig i min byxficka. Aldrig hade jag hört min pappa så galet arg. Först trodde han inte sina öron. Kvinnan var inte det minsta intresserad av hur det var med mig. Frågade inte ens hur jag mådde. Däremot yrkade hon på ersättning för skador på bilen som pojken åstadkommit. Lackeringen var förstörd och en buckla var ny på ”Bubblan”. Hade inte parkarbetarna kommit till undsättning hade hon garanterat bara kört iväg från brottsplatsen. Dåtidens smitare.
Jag växte ifrån Läderlappen. Fick andra mer normala intressen. Något av dem hade en lång gullig hästsvans. Andra var mer runda till formen och olika stora. De studsade oftast om de var välpumpade.
Fortfarande kunde jag i många år, om jag vred på kroppen och tittade mig i hallspegeln med bar överkropp, helst en sommardag när jag var solbränd, tydligt se de runda fläckarna längs ryggraden. Likt vita fotspår efter den skyddsängel som var ledig, just den sekunden, när jag behövde den som bäst…

Ett rött frimärke

Det skrevs för två veckor sedan i Bladet om en yrkesman som hade det jobbigt just nu. Han skulle på kort tid skylta om inne i centrum. Byta ut massor av 50-skyltar mot de nya 40-skyltarna. Enligt artikeln skulle de nya gälla från och med 20 augusti.
Tydligen har han fått det för jobbigt. Inte hunnit med. På vissa ställen finns nu inga skyltar alls. Jag har förstått och noterat att flera personer har läst artikeln. Bilarna snigelkryper. Förarna vill inte åka på dyra böter. Polisen i samma tidningsartikel skrämdes om kontroller den närmaste tiden. Idag läste jag att åtta förare blev av med körkortet igår och 31 personer kommer att få mindre i månadslön denna månad. Mätningen gjordes utanför skolor där det var 30 km som gäller.

En anonym person i min närhet satt bredvid sin man i bilen igår. Mannen gick lydigt ner till 40 km på Floravägen trots skyltbristen. Direkt dök ett fordon från ingenstans upp i backspegeln. En röd traktor.
Den skäggige traktorchauffören låg som ett frimärke och slickade på kofångaren till deras splitternya BMW en lång stund. Efter ett tag började det bli irriterande. Min vän föreslog till sin man att han skulle köra in i en bussficka och släppa förbi detta snabbare fordon. Jag gissar på att hon sa det med en lätt touch av ironi. Mannen blinkade höger och stannade till. När han inte såg traktorn köra förbi tittade han i backspegeln.
Traktorn hade parkerat bakom deras bil. Ut kom en man med skägg och hade något slags långt järnrör i handen. Eftersom min vän hade vänt sig om för att ta något i baksätet såg hon också samma otäcka scen. Plus att armrörelsen höjdes över mannens huvud. Blicken i det fårade ansiktet såg svart ut. Det var inte rätt läge att prata väder eller trafikregler.
”Kör!”, skrek min vän och höll på att få nackspärr när hon vände sig om i passageraresätet.
Alla som sett en BMW-förare testa växellådan vet att det finns dold kapacitet under motorhuven. Jag lovar. Den går fortare än 40 knyck. Jag gissar på att det tjöt i asfalten. Eftersom detta inte är en skröna blev heller inte föraren till den nya BMW:n av med sin lapp hundra meter från busshållplatsen. Tyvärr hann de inte notera vad som stod på traktorns reg-skylt. Tiden var alltför knapp. Min vän upplevde det som om livet höll på att rinna iväg…
…Det bor alltså en galning på en gård någonstans i…. måste ha stått ARG333… GALEN444 är för långt. 😉
Nästa gång jag kör ut på Floravägen från vår gata kan det bli så att jag väljer mellan kolera eller pest: En polis står med sin kamera vid kanten. En röd traktor dyker upp i backspegeln. Böter eller stryk? Finkan eller tillplattad? Kör man sämre om man inte har något körkort? Kör man sämre om man är platt som en pannkaka? Smita eller smet? Uga! 😦