Om jag vore …

… ansvarig för en kurs för litteraturvetare på hög nivå – då skulle jag valt ut denna tegelsten på 555 sidor för genren kriminalböcker, med underavdelningen ”Psykologisk thriller”.

Här finns många diskussionsfrågor. Allt ifrån den enkla frågan; Vem är ”din favoritperson” i romanen, till djupgående analyser när det gäller berättarkonstens grundläggande principer och själva berättelsen i berättelsen. Mina tankar tränger på i den takt som författaren bjuder på information. Taktiken med dagboksanteckningar öppnar upp för ”Möjligheternas land”. Om det varit möjligt hade Gillian Flynn gärna fått komma på besök på kursen för att berätta om hur hon la upp de små detaljerna. Jag skulle ha bett henne avslöja hur hon kunde hålla reda på trådarna, för hon har vävt ihop det med fingertoppskänsla. Jag hyllar hur maktbalansen förändras fram och tillbaka.

Fast det gått en dryg vecka sedan jag läste ut boken blir jag ändå inte riktigt klok på vad jag tycker om slutintrycket. Vilket borde vara mest till bokens fördel. Skulle jag föreläsa hade jag naturligtvis läst om boken sakta en gång till och fört anteckningar. En stimulerande uppgift. För det är det jag uppskattar mest med romanen. Den öppnar upp för åsikter av alla de slag. En egen privat slutsats gick tidigt hem. Där hade jag rätt. Samtidigt skymtade jag svagheter som jag givetvis inte ska ta upp här. Jag skulle behöva fingranska manuset för att förankra mina tankegångar för att ha mer under fötterna. För två miljoner läsare kan ju inte ha fel. 😉
Det borde genera i en film. Eller inte. För det krävs en otroligt skicklig regissör för att ro det hela i hamn och bibehålla den gastkramande storyn. Om du läser boken förstår du antagligen vad jag syftar på.

Tegelstenen inhyser tre delar; POJKE MISTER FLICKA, POJKE MÖTER FLICKA och POJKE FÅR TILLBAKA FLICKA (ELLER TVÄRTOM).

Kapitelrubrikerna är antingen NICK DUNNE eller AMY ELLIOTT. Rakt igenom hela boken. Jag hade svårt för att sluta läsa. Det blev flera timmars läsning mitt i natten. Jag vägrar att göra som Solveig ägnat sig åt för att slippa vänta på smaken på karamellen. Läsa slutet i förtid.

På fliken står följande:
Nick och Amy Dunne är paret som har allt. De är charmiga, smarta och framgångsrika. Efter några hektiska år i New York slår de sig ner i en liten småstad i Missouri. Men den nya tillvaron blir inte som de tänkt sig och snart avlöser grälen varandra.
På morgonen till deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen. I parets villa finns tydliga spår av våldsam strid. Misstankar faller snabbt på Nick, som bedyrar sin oskuld och gör vad han kan för att få polis och media på andra spår. Amys dagbok ger dock en bild av Nick som är allt annat än sympatisk. Men är han verkligen en mördare? Å andra sidan: Om han är oskyldig, var är Amy?

Ps. Tack Susie på Gotland för boktipset och styrketräningen i sängläge på sena kvällar och mörka nätter. Nästa gång får du berätta om en bok med färre sidor. Det räcker gott med 444.  😉

 

 

Annonser

För femtonde gången har vi umgåtts

Det är något visst med att träffa gamla kompisar och vänner. Det spelar ibland ingen roll om de är verkliga eller fiktiva som i fallet med Alan Banks. Inte just under lästimmarna.

Första gången som Alan Banks dök upp med svensk text hette boktiteln ”En ovanligt torr sommar”. Denna bok tilldelades Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman. Jag njöt av texten och handlingen. Skriven av Peter Robinson som är född i Yorkshire 1950 och bor växelvis i norra Yorkshire och i Toronto i Kanada.

nar-musiken-tystnar

I morse slog jag nöjd ihop pärmarna till femtonde boken med Alan Banks, Annie Cabbot, Gerry Masterson, Gervaise, Burgess och Winsome.

Det finns ingen författare som får mig att gå in på Youtube så ofta som Peter Robinson,  för att lyssna på Alan Banks musikval i just denna volym. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. 🙂

Kanske har ingen av de femton böckerna matchat fullt ut debutboken ”En ovanligt torr sommar”. Några har varit i klassen precis under. Ett par har flutit fram som en stilla flod utan farliga strömmar och stundtals varit lite sega. Samtidigt har de matchat sinnesstämningen och hur det säkert är i verkligheten när jakten på fällande bevis är svåra att hitta bland alla lögner. Eller när huvudpersonen har mörka tankar om livet och inget av spänning eller glädje händer.

Efter att precis ha sett ”FBI löser svenska fall” är jag lika arg och besviken på det svenska rättssystemet, som efter att ha sett alla de andra avsnitten under de två säsongerna.  😦
Enligt mig ska inte brottslingarna skyddas – utan offren, de närstående, de som har civilkurage och vågar kliva fram m.m. Framtida mord kunde ha förhindrats på ex. norra Öland. Dags att göra om, dags att göra bättre.

 

Två starka fyror på deckarhimlen

Vår egen lilla hemlighet
Detta är Ninni Schulmans fjärde kriminalroman om journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund, som kan vara hennes starkaste i serien. Den stegrade spänningen på slutet uppskattar jag mycket.
”Vår egen lilla hemlighet” är en kriminalroman om makt, utsatthet och om det fruktansvärda som kan ske bakom lyckta dörrar.
Ninni Schulman är skicklig på att göra verkligheten spännande och att skapa många misstänkta personligheter. Någon äcklar mig mer än andra. 😦 Samtidigt belyser hon vårt samhälles mörka sidor på ett realistiskt sätt. Detta ansåg jag redan under läsningen av debutboken ”Flickan med snö i håret”. Schulman har satt lilla Hagfors på deckarkartan och jag ser med spänning fram emot ”femman”.

Betyg 4 av 5

Paula Hawkins

”Kvinnan på tåget” är Paula Hawkins thrillerdebut som farit fram som ett expresståg över topplistorna och är den snabbast sålda debutroman någonsin med sina 2 miljoner exemplar på tre månader.
Denna psykologiska thriller med bra driv berättas från tre kvinnors synvinkel. Jag log över att jag hade gissat rätt när det gällde ”finalen”.
Det ska bli spännande att se filmen, för filmrättigheterna är redan sålda. Hoppas det är i brittisk regi. 🙂

Betyg 4 av 5

Nattlig dramatik

 

Elizabeth George, en ond liten handling

Vilken dramatik det kan bli när det är spännande på flera sätt. Elizabeth George har skrivit drygt tjugo böcker där Thomas Lynley och Barbara Havers kämpar på med brottsligheten i Storbritannien. Den här gången leder spåren till vackra Toscana i Italien. Aldrig tidigare har Elizabeth George bjudit på så mycket dold humor och ironi. Jag sitter på balkongen och blir brun. Läser och fikar samtidigt. Jag varierar plats och följer solens framfart. Än så länge är det inte tillräckligt skönt i skuggan. Flyttar mig till altanen, till gräsmattan och avslutningsvis till ljugarbänken på framsidan framåt kvällskanten. Det är när mörkret kommer som spänningen ökar. Tror ni att jag blir nervös av att läsa kriminalböcker när mörkret lagt sig? Fel. Det är då det är som bäst. Däremot finns det en osynlig gräns. Hur länge orkar min vänstra arm och hand bära hela lyftansvaret? Min kropp kör med kvotering. Högerarmen anser att den gjort allt slit under alla år. Den har tagit semester på obestämd tid och stelnat till i en engelsk term på två ord, Frozen Shoulder. Om jag inte insett och accepterat beslutet sänder den inte vykort eller SMS, utan en hemsk smärta i 30-40 sekunder. Gärna flera gånger om dagen. Eftersom höger hand vägrar att förflytta sig upp till boken är det ofarligt med lässysslan. Kom på en intressant sak. Kan det bero på genre? Om jag letat upp en bok om högertrafik eller högerpolitik? Så busenkelt är det inte. Hur ska det gå? Kommer de att hitta den kidnappade flickan? Spänningen är olidlig. Jag har inte tid med att ta hänsyn till att klockan är mycket och att mina ögon är grusiga. Hjälp! Tänk om jag somnar och får 781 sidor tegelsten rakt i nyllet. Kommer Kurt Wallander att få ett klurigt mord att utreda i Ystad? Eftersom det är en lånebok från bibblan finns det åtskilliga fingeravtryck att kolla upp. Bara Kurre inte avskriver det som ett självmord. Om det blir bloggpaus så vet ni hur illa det gått. 😉

Ps. Det är trevligare att läsa böcker än att sova. Frozen Shoulder är speciell. Smärtan är värst i viloläge eller under sömn. Sant är att den har käkat mycket av min nattsömn de sista månaderna. Blir jag inte väckt, så blir Solveig det. Hon säger att jag ligger och gnyr i sömnen, eller leker jag privatdeckare och löser svåra fall? Osvuret är bäst. Ds.