Vi väljer inte våra duster

Del ett

Svårt att klä sig när det är behaglig sensommarvärme i solen, men en smak av det som väntas, när solen försvinner bakom molnen.
Tufft att börja en cykelfärd hemifrån med tre kilometer slingrande uppförsbacke mot Hov. Kyrkan såg majestätisk ut på höjden, när den kraftiga vinden puttade bort molntäcket och solskenet fick glänsa.
Trots att den intensiva sommartrafiken ebbat ut valde jag att vika av från stora vägen mellan Båstad och Torekov. Stora lastbilar vars chaufförer som trodde de ägde vägen, kunde allt för ofta lotsa sina åk så nära cyklister att det bara av vinddraget kunde hända olyckor.
Vi bodde själva på Bjärehalvön i en beryktad farlig korsning och hade fått uppleva några incidenter varje gång blixthalkan slagit till. När jag tänkte på det som jag fått höra om att en motorcyklist, innan vi bodde där, hade hamnat på åkern med huvudet på ett ställe och resten av kroppen på ett annat fick jag rysningar som ersattes av en annan variant av skräck när det slingrande ut något, från det höga rapsfältet, över den smala vägen.
Snoken som inte tycktes ha något trafikvett, trots att jag kom från höger, försvann in i det andra rapsfältet.
När jag nådde Hov stannade jag till vid den gula postlådan och la ner dagens skörd av trevligheter. Ett kort till min sjuka mamma, en hälsning till en gammal flickvän som fyllde jämnt och ett till en kompis som precis blivit lämnad ensam av en otrogen flickvän.
Skönt att belönas med en nerförsbacke mot Hallavara. Innan jag tittade ut över havet tänkte jag på att det aldrig blivit av att jag bytt tjänster med Gösta Ekmans bror, som drev ett galleri vid kyrkan. Självklart borde vi bytt broschyrer med varandra.
Jag släppte jobbtankarna och njöt istället av gratisvyn. Havet såg nästan levande ut där det skimrade och glittrade. Mörka moln låg över Hallands Väderö, den vackra ön som hade lika många huggormar som björnbär, enligt påhittad statistik. Tänk vad många minnen jag har av den lilla ön som borde hetat Skånes Väderö.
Efter en stund kom jag ner i en dal med en dunge träd. Där låg ett av mina favorithus med en ljuvlig blommande trädgård som jag gärna gått in genom grinden till. Det tog lång tid innan vi såg en levande själ i trädgården. Innan dess hade vi fantiserat om människor med gröna fingrar. Nu såg jag baken på kvinnan som låg på alla fyra och pysslade framför en rabatt. Hade jag varit lite djärvare skulle jag plingat med ringklockan och delat med mig av ordrosor om alla gånger jag njutit av deras trädgård.
Jag kände mig så septemberlycklig att jag fortsatte ner till Hovs Hallar utan att ägna en tanke åt att hemvägen skulle smaka ånger a la tre kilometers mördarbacke. För att skapa distans till det som väntade hoppade jag av cykeln och gick till fots in på området med den fantastiska utsikten. Eftersom låset krånglade vågade jag inte släppa cykeln helt ur sikte. Därför avstod jag min längtan efter att gå upp på mitt favoritställe. Istället drog en kall vind in mig till vardagen som väntade. Det var hög tid att planera årets julutställning. Ironiskt tänkte jag på paret som kommit dit förra året och varit besvikna för att vi plockat bort just de sakerna de ville återse. Allt för att få plats med tomtar, ljusstakar och skärmar med julkort. Glatt hade de kommit tillbaks i somras när allt var nästan som vanligt igen.
Jag log när jag cyklade sista biten hem. Började skratta för mig själv, när jag mindes hur tjejerna bakom mig i barnstolen brukade skrika av en blandning av förtjusning och skräck, när jag cyklade genom det kalla vattnet som bonden spred ut lika mycket på åkern som på vägen.
Livet när det var som bäst. Det lilla i det stora.

Det var när jag nådde skolbusskuren och endast hade en meter in på min egen tomt som ovädret slog till. En blandning av ångest svepte över mig som en solkig illaluktande filt. I en gammal tioårig reflex som hängt i sedan jag fick diabetes ett i ”Alla hjärtans present” förstod jag att bråttom var endast förnamnet. Fanns inte ens tid för att ta mig in i huset mot den vita kodrycken i kylskåpet. Givetvis hade uppförsbackarna krävt sitt hårda pris. För att inte ta fel beslut fick jag darrande upp min smidiga mätare.
Helt säker på att det skulle stå LO, för ett blodsocker lägre än 2.3, hajade jag till när skärmen visade ett perfekt värde. Kunde såklart bero på att jag hade något sött på pekfingret.
Jag släpade mig igenom den stora trädgården. Lät cykeln landa på gräset. Inne på toaletten tvättade jag händerna. Återigen ett utmärkt värde. Ändå samma ångest i kroppen. Något var fel. Ingen feber. Inga fysiska krämpor som gick att ta på. Ringa sjukvården stod inte på min personliga karta. Inget för en man med fasa för blodprov av alla slag och som hunnit bli allergisk mot vitrockar med luckor i sin utbildning.

De närmaste veckorna försvann mina krafter helt. Trappan blev tuff. Jag blev ledsen helt utan orsaker. Kunde börja gråta mitt i ingenting. Jag frös inombords. Förstod mig inte på mig själv. Bodde i en främmande kropp. Sega tankar flöt omkring utan något mål.
En ensam grå novemberdag satt jag handlingsförlamad och tittade på regnet som rann nerför altanfönstret likt tårar. Dystra tankar kom och gick som pendeltåg. Vad fattades mig denna gång? Räckte det inte med alla överraskande insulinkänningar som kom på besök, ibland mitt i natten som en objuden falsk gäst. Så trött på prövningar. Det räckte och blev över med ryggsäcken av osynliga stenar som jag bar på tjugofyra timmar om dygnet, året om. Varför kan inte sorger och sjukdomar fördelas rättvist?
Trots alla dessa sorgmodiga veckor slog aldrig sanningen till en enda gång. Den höll sig avvaktande, i sitt eget mörker. Med några fler aktiva hjärnceller borde jag räknat ut vilken ny kronisk sjukdom som jag drabbats av. Jag hade inte behövt gå långt i mina funderingar och borde sett det uppenbara…

Personliga rader:
Texten ovan skrev jag i ett svep. Den är inte tvättad. Varken av mig eller mina två proffs som sett till att mina tre böcker flyter på.


Här har du tre hårda julklappstips/boktips. Det går både att swisha och betala via bankkonto. Två av böckerna är nersatta till halva priset. Porto tillkommer alltid. Men två böcker ryms för samma porto. 🙂

Information när det gäller att köpa böcker – tryck här:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Om du läst kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” och vill lämna dina uppgifter: Ex skriva vilka 3 kåserier du gillade bäst och vilket du tyckte var sämst. På bokens ettårsdag ska jag lotta ut 3 st Skrapkryss Här är länken:
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

Det går lika bra att lämna dina uppgifter på meddelande på Facebook som flera personer på sista tiden gjort. Nära vänner och kompisar har berättat det personligen till mig.
Det finns ett kåseri som tagit täten. Undra vilka kåserier som hamnar på topp tre listan när boken fyller 1 år och vilket kåseri som kommer att döpas till det sämsta – enligt dig läsare. Det finns även här ett kåseri som tagit täten. Sådant kan ändra sig om några månader. Vem vet? Tänk om detta kåseri också får flest favoritröster? Då vinner kåseriet dubbelt. 🙂

Slutord:
Vill tacka alla som besökt min blogg 2017. Både de som skrivit kommentarer och alla andra okända personer. Jag började arbeta med manuset som blev ”Minnen som stannat kvar” redan i början av januari och har av naturliga skäl inte varit så aktiv, varken på bloggen eller andra sociala medier under detta intensiva bokprojektår.

Vad som händer 2018 står skrivet i stjärnorna. Jag önskar dig läsare en fin avslutning på året och ett Gott Nytt År. Var rädd om och tacksam för den tid du har fått här på jorden. Gör i möjligaste mån så gott du kan med de förutsättningar du har. Det går att flytta på berg när det behövs som bäst. En annan taktik är att gå runt problemberget.
Var mån om din käresta och dina medmänniskor som är som en spegelbild av ditt eget agerande. Ler du mot spegeln ska du upptäcka att du får ett likadant leende tillbaks. Eller upplever du det som ett större. Det finns både magi och mirakel i vardagen. ❤

Ps. Svarar eventuella kommentarer med en symbol. ❤
December är en vit vilande månad för mig. Även i ett grönt Skåne.
Varje morgon kommer jag att göra som jag gjort de senaste åren. Besöka denna härliga blogg för att se vad som finns bakom luckorna. Gissa vilket tema Gunnel valt i år? Gissar du på orange har du tokfel. 😉
http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2017/12/lucka-1.html

 

 

Annonser

Jag avstod från att trycka på den röda knappen

DSC_42090034

Givetvis insåg jag att jag inte skulle kunna smita ifrån insulinkänningar hela livet. Även om jag skötte mig efter konstens alla regler, som serverats med hjälp av en föreläsning på britskanten av en utmärkt läkare, gamla deprimerande böcker av diabetessköterskan, choklad och såsförbud av en kraftigt överviktig dietist.  😦

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/

Otroligt hur fort man kan bli institutionaliserad. När jag väl fått ett eget rum på medicinavdelningen, med utsikt mot Galgberget, flöt dygnen och veckorna ihop.
Det var en stor fördel att vara trettio-fyrtio år yngre än de andra patienterna. De vitklädda kvinnorna var supergulliga mot mig. Det kändes som om de tog extra rundor in till mig för att skoja och skratta bort en stund. Jag lärde mig snabbt deras namn och annat.
Det var bara en kvinna som jag inte kände mig lika bekväm med. Hon var inte otrevlig, men barsk på något vis och framför allt mer hårdhänt. Det gjorde ont att ta blodprov när hon kom med sin gamla stickare som hon envisades att använda för att hon snabbt fick blod med den. Hon bjöd inget på sig själv trots mina artighetsinviter. Bara några trista fraser fick jag tillbaks. Empati verkade saknas på agendan.

Jag vaknade mitt i natten och kände mig läbbigt matt. Det var så jag fick lust att för första gången använda den där röda knappen. När jag kom på vem som jobbade natt försvann den tanken ut i den mörka vinternatten.
Till saken hörde att personalen hade sagt till mig att jag fick gå i kylskåpet i matsalen och fixa mina kvällsmackor själv vilket jag börjat göra sista kvällarna.
Om jag skulle ta en nattmacka. Oj vad matt jag är. Skakig på något sätt. Sirap i hjärnan. Spaghetti i benen. Det känns som jag ska tuppa av stående. Håller jag på att bli sjuk på riktigt? Sjukhussjuka?
När jag öppnade dörren hörde jag kvinnoskratt och skrammel längre bort. Antagligen åt de tillsammans vid ett långbord. En fras om smörgåstårta och Regnbågen ljöd genom den tomma korridoren. Jag såg ingen och ingen vitklädd såg hur jag fick ta tag i väggen för att stödja mig. Allt kändes svårt för den gamla sprinten. Femton meter och direkt till höger borde jag klara av. Med lite envishet går allt. Målsnöret var en kylskåpsdörr och belöningen en ostfralla och ett glas kall mjölk.
Just då hade en av personalen något ärende och kom ut i korridoren. När hon såg min raglande gång ropade hon till högt och några fler vitklädda blev synliga.
Jag var för matt för att se om de hade majonnäs eller räkspår på överläppen. Mitt sikte var kvar mot hederliga ostmackor i kylskåpet. Det kändes som ett mycket viktigt livsbeslut. Vad dumt att jag inte fick vara ifred. Varför skulle jag bli upptäckt just nu? Innan jag hade handen i syltburken. Deras armar förde mig istället tillbaks till mitt rum och britsen.
”Varför tryckte du inte på den röda knappen?” frågade den hårdhänta stickkvinnan med en rapp röst. ”Jag ville inte störa”.
Jag vill inte ha nattligt besök av dig. Gillar dig inte ens på dagarna.
Det kändes som om hon stack till extra hårt för att hon tvingats avbryta sin matrast. Makten var på hennes sida. Snabbt lämnade hon mig ensam i dubbelmörkret, en februarinatt med tung oförståelig sorg i mitt sinne. Livet kändes som en novembervandring i träskor med gråsten i en säck på ryggen.
En stund senare kom Rebecca in ensam och satte sig på sängkanten. På ett underbart pedagogiskt sätt berättade hon med medkänsla och förståelig fakta:
”Missförstå mig inte Bosse. Men jag tycker det var bra att du fick känna på hur det känns att få en insulinkänning innan du åker hem. Alla diabetiker känner olika. Även om det finns många gemensamma drag. Du måste lära dig att känna igen signalerna. Just dina kännetecken. Det här kommer du att fixa galant.”
Plåsterorden var uppskattade som smekningar från den första vårvinden. Just då visste jag inte något om det mörka. Att den första känningen skulle följas av många tusen insulinkänningskusiner de närmaste åren. Då hade förmodligen mina darrande fingrar letat efter den svarta knappen. För mig är det inte värdigt att inte veta när nästa kniv sätts i min rygg av en feg fiende som inte kör med öppna kort. Det har varit väldigt få gånger som jag haft mig själv att skylla. Spelar jag Bluffstopp gör jag det på lika villkor och vet att när leken är slut återgår livet till det normala.

Redan nästa förmiddag fick jag uppleva riktig livsglädje. Jag hade tagit på mig den varma skinnjackan och hade freestylen som jag fått av min bror i fickan.

När Uno i Freda´ sjöng ”Det måste gå…” skruvade jag upp ljudet och var tillbaks i lyckokostymen igen. Sjöng med där jag stod på den lilla balkongen som mest användes som rökställe. Jag kände en inre glädje och ett hopp om framtiden. Livet var inte kört och nattsvart.  🙂

När jag återkom på rummet satte jag igång med att bädda sängen. En syssla som jag börjat göra för att underlätta för personalen. Det kändes som om det var mitt privata rum, med skogsutsikt. Hade jag haft rum åt andra hållet skulle jag sett Kattegatt och hamnen.
Bäddningen började hänga upp sig och kändes strulig. Dessutom hade jag hastigt blivit varm trots att jag tagit av mig skinnjackan. Fumligt åkte skjortan halvt av. Just då kom Jeanette in.
”Du behöver inte bädda. Men det är gulligt att du gör det.”
”Något vettigt måste jag göra på dagarna.”
”Mår du bra? Jag tror att jag ska testa ditt blodsocker.”
”Snart måste det vara min tur att plåga dig”, försökte jag skoja till det.
Naturligtvis var det min andra officiella känning. Denna gång tillkom snabb svettning, lite mer förvirring och avdomnad överläpp.
Symptomen har därefter förändrats genom åren. En sak som ska jag tacka min lyckliga stjärna för, jag har aldrig blivit arg eller aggressiv. Istället är det ”dödsångest” som dominerat.
En farlig sak hos de flesta diabetiker är att varningssignalerna ofta avtar i takt med åren som man haft denna trevliga kroniska sjukdom, diabetes ett. Då är det inte lätt att bromsa blodsockerfallet i tid, för det är en klar fördel att vara ”vaken” för att kunna mäta, äta och dricka. Jag har aldrig mött någon som kör bil säkert och bra, samtidigt som personen är medvetslös.

Fotnot:

Du som har diabetes ett. Kommer du ihåg din första insulinkänning? Har dina symptom förändrats genom åren?