Det finns bra foton och det finns riktigt bra foton

Foto: Anki Arvidson

Min bloggvän Anki är en duktig fotograf. Det här kortet fick jag för någon månad sedan. De fina orden på baksidan värmde mig såklart. Men de är privata.  ❤
Däremot ville jag gärna visa upp framsidan och samtidigt starta upp en ny kategori på bloggen med namnet: ÖGONBLICKSBILDER.

Min första tanke är att detta foto säger mer än hundra ord. 😀  Ett förträffligt foto att visa upp under en skolklasslektion eller inför en nyfiken sittande förskolegrupp.
Samtala med barnen. Hålla i liv deras medfödda fantasi.

”Vad ser du på bilden? Kommer det att bli mål? Vad tror du kommer att hända inom den närmaste minuten? Kommer målvakten Casper att rädda och starta upp en snabb kontring? Är det en viktig seriematch, en cupmatch eller en vänskapsfight? Snälla! Var snäll och hjälp mig. Jag brinner av lust att få veta.”

Som avslutning kunde äldre skolbarn fått uppgiften, att skriva ner en berättelse med utgångspunkt från fotot. Där de själva bestämmer vad som ska hända.

Själv tänker jag några lager djupare. Vågar Casper gå ner och ta bollen med händerna? Är han lika bra på vänster som högerfoten? Hoppas grabben längst ut på vänsterflanken att det ska bli en retur så han blir målhjälte? Vill spelaren som står beredd på sidokanten, otåligt, snart komma in i matchen? Är killen som har glasögon lagkapten? (Han har ett C på armen). Intressant att jämföra stilar, gester och kropps/ansiktsspråk.
Det är häftigt att ta ett kort bakom nätet. Blir ett extra njutbart perspektiv.

Tänk om jag som skolbarn fått denna uppgift. Helst som en läxa över jullovet. Då hade det blivit min första riktiga roman.
Jag får hålla till goda med att det dröjde till 2013 innan romanen fanns på plats. Då kunde jag inte låta bli att göra Sebastian Rosander idrottsintresserad. Sedan kom en söt Lena Sanders och förändrade hans intressen. Sånt är livet. Du har kanske själv varit i den sitsen.  ❤

Om du vill ha information när det gäller att köpa böcker – tryck på det blå. Två av mina böcker är nersatta till halva priset. Flera har passat på de senaste veckorna. Möjligheten och smidigheten att swisha har varit populär.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Härligt att jag fått in så många åsikter/blurb om ”Minnen som stannat kvar”. Men jag saknar dina tre bästa och det sämsta kåseriet. (Du som läst). Aldrig blir författaren nöjd. Tryck på länken för att åtgärda. Jag vill gärna dela ut tre Skrapkryss åtminstone till ettårsdagen, 25 september 2018.
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

 

 

 

 

 

Annonser

Jag ville bara se

Det är inte lätt att göra sig av med alla inbyggda fördomar. Om sanningen ska fram vet jag inte heller om man ska göra det. Är de inte kollektivt elaka utan inplanterade av egen livserfarenhet tillhör de personligheten som man får stå ut med. Istället ska man lyfta fram dem i dagsljuset en och en i passande situationer och väga dem på våg. Förhoppningsvis slå sönder dem. Låta dem förmultas i den osynliga dikeskanten, men inte den här gången…

Vi tog en kundvagn utanför Maxi. När vi gick in i köpcentrat ville Solveig ta en snabbtitt på Lindex och lämnade över den tomma vagnen till mig. Istället för att stå kvar följde jag med in i butiken och rullade framåt på de stora lederna, där jag inte rev ner några plagg med vagnen. Då såg jag det omaka paret. Hon nätt, docksöt, kort till växten och född i ett asiatiskt land. Han fluffig, rakat huvud, militärkängor, stor på alla sätt, betydligt äldre och med ett utmärkande utseende och rörelsemönster. Jag har sett det alltför många gånger. Den udda kombinationen där jag inte kan låta bli att tänka svarta tankar beroende på att jag sett drag hos männen som jag önskat att jag inte sett. Direkt gick nu mina elaka tankar igång trots att jag som motgift känner flera underbara och härliga män som är helt motsatsen i sitt sätt att vara till sina asiatiska fruar, som de träffat sent i livet.
Mitt ringa intresse för kläder packades ner och istället blev jag detektiv. Först studerade jag bara kroppsspråket beroende på avståndet. Det svepte iväg till negativa tankar med våld på hemmaplan och definitivt inte till högt i tak, småtjafs och rättigheter att tycka vad man vill. Jag förstod att hon ville ha en tunika som var nedsatt till priset. Hon bad vackert och förödmjukande. Mitt varma hjärta ville genast ta upp Visakortet. Sättet han förflyttade henne på i ett offentligt forum var inte okej. Vågade han dra i hennes arm på det sättet där… hur var han då i fönsterlösa rum med fyra väggar, en låst dörr och med endast dammtussar under sängen som rädda vittnen? Mina ömma tankar, mina händer som strategiskt tråcklade in den stora kundvagnen och mina höjda ögonbryn lättade på trycket. Skapade ett konstlat och falskt andrum för kvinnan. Två tankar flög snabbt igenom mitt huvud. Jag lovar. Jag är inte det minsta blyg i sådana lägen, men jag la band på min satiriska tunga. Alltför rädd att jag skulle bli en projektil vid hemkomsten. Att han skulle använda just mig som ett slagträ, när han fortsatte att systematiskt plocka ner den söta kvinnans identitet. Bit för bit. Jag kunde inte låta bli att föra mitt huvud lite fram och tillbaka. Kroppsmarkera. Man mot man. Egentligen såg jag inte honom som en manlig motståndare. Mer som ett äckligt kräk. En ny svulst som växte på min gamla fördom. Dystert insåg jag att kolen glödde på en av mina fördomar. Tro det eller ej. Men jag har i takt med att jag blivit äldre smålett och njutit när jag haft fel om saker och ting. Precis som om jag fötts på nytt. Med glädje hade jag mer än gärna avstått från min fördom denna stund, istället hade den fått nytt syre. När jag senare med en överfylld kundvagn på Maxi återsåg paret vid packandet av varor vid kassan var han igång igen. Han var inte vatten värd för mig. En skam för mitt kön. Det borde finnas körkort för både det ena och det andra.

Den internationelle ynglingen

Jag tänkte på en sak under julhelgen. Vad duktig jag blivit på olika sorts språk under alla mina resor. Som den gången jag befann mig i Kiruna mitt under sommaren. Vi bodde på ett Vandrarhem där toaletten tyvärr var i en särskild byggnad, ett annex. VH var fullbelagt men värden hade tillåtit några turister att bo i samlingsrummet, som låg i anslutning till korridoren, istället för att skicka dem vidare till gruvan. 😉  Mitt i natten vaknade jag och kände att jag behövde uppsöka toaletten. Det gick inte att somna om. Med viss möda tog jag mig ut i korridoren och fick kliva över de utländska personerna som kom från landet Amerika. Oturligt nog trampade jag till på en långhårig kille så att han vaknade tvärt. Kvickt öppnade jag dörren och smet iväg ut i sommarnatten. Gissa
om jag blev överraskad när det snöade i den ljusa sommarnatten. Exotiskt.
Jag fick gjort det jag skulle göra. Några liter lättare öppnade jag åter dörren
till huvudbyggnaden. Min förhoppning om att killen hade somnat fick sig en törn
när han såg misstänksamt mot mig och mina två vänsterfötter. Precis som om han trodde att jag var en kille som gjorde om samma misstag. För att lätta upp stämningen och bryta språkbarriärer, kläckte jag ur mig en passande amerikansk öppningsreplik och hoppades att han noterat att det singlade ner snö utanför fönstret.
”Happy Christmas!”
”Merry Christmas”, blev det torra svaret med en betoning på första ordet – innan
konversationen tvärdog som en jul i juli.

Ps. Hade jag den minen så kan det varit orsaken. Kroppsspråk är a och o. Vika ner kragar tillhör en annan kod. 😉

CCI201401030001

Jag kunde inte låta bli

Att jobba på posten som brevbärare var världens bästa sommarjobb. Samtidigt kunde det vara tufft om man inte var varm i kläderna och inte kunde sitt distrikt. Just denna dag var jag klar tidigt med mitt egna distrikt. Fortfarande med fullt betalt, cyklade jag iväg ut i friheten.
Stackars Lina hade det värre. Hon hade inget eget distrikt, som den sommarjobbande student hon var. Just nu befann hon sig på en av sina första dagar på ett område där det bodde mest personer från andra länder. Därför tog det extra lång tid att ”sätta” posten inomhus när mottagarna hade långa namn, som var svåra att skilja åt. Man följde en fastighetsbok (oftast två) och sorterade allt i den ordning som utdelningen skulle ske i. Lina hade bara trappuppgångar i bostadsområdet. Hon hoppades säkert att posten låg i rätt ordning i väskorna på den gula cykeln. Annars skulle hon få cykla tillbaks på sin tur och behöva springa upp i samma trappa igen. Inte så kul i sommarvärmen och ytterst pinsamt om någon person såg fadäsen i ett fönster, eller om någon stressad person längre fram ville ha sin post fort. Förhoppningsvis hade Lina två gummiband om varje ”trappbunt” och hade dragit åt rejält på remmarna om posten, som låg i sidväskorna. Garderat sig om cykeln skulle blåsa omkull samtidigt som hon befann sig överst i en trapp. Jag tror att hon i denna stund var nöjd med att ha lämnat postverket och kommit ut i friska sommarluften på sin runda.
Lina var en go tjej. Jag hade skojat mycket med henne. Hon var en ”falsk” rödhårig tjej som jag kallade för My Carrot. En glad person med både humor och temperament. Min rymliga tvåa var som ett öppet hus, så det hände att hon kom hem en sväng till mig och tjatade, eftersom vi bodde ganska nära varandra. Det här inlägget har jag lagt in på Pracital Joke. Någon har kanske noterat det. Varför händer inget tänker en stressad läsare. Lugn och fin. Ser ni Lina framför er? Hon är rätt glad över sitt sommarjobb. Visserligen är hon svettig i den blå postskjortan, har ni bra bildseende så ser ni två våta fläckar i armvecken. Lina tar en klunk vätska från en flaska innan hon hastar in i nästa trappa med sin bunt post. Hon vet att hon är halvvägs in på distriktet. Tänker säkert på något roligt hon ska göra till kvällen. Det hon inte vet är att en viss postanställd brevbärare i civila kläder råkar befinna sig en liten bit bort bakom en häck.

Det gick bara inte att hindra mig. Jag försökte inte ens. Kollade bara så kusten var klar. Snabbt sprang jag fram och svängde upp stödet. Rullade bort det gula fordonet bakom ett hörn där jag fortfarande hade bra koll på läget. Annars hade det inte varit kul. Jag ville inte missa något av föreställningen.
Lina hade ett spännande kroppsspråk som tilltalade mig mycket. Helt klart åt det teatraliska.
Hon gjorde mig inte besviken. Visst tog det ett par sekunder innan hon såg något, men jag hade gott om tid och kunde förlåta henne. Avståndet var inte långt. Min hökblick såg allt. Minspelet. Den flackande blicken. Huvudet som vred sig åt alla håll. Inte en människa i närheten denna varma sommardag. Hon tog några steg åt ett håll. Tvärstannade. Ruskade på huvudet. Slängde ur sig fraser som jag inte vill skriva ner här på bloggen.
Cykeltjuven ville inte göra plågan för lång. Okej. Jag åkte på några nyp och det vevades vilt med armar innan jag samlade in dem. Ord flög i luften. Det blixtrade till i de bruna ögonen innan hon snabbt mjuknade och jag fick en riktig björnkram.
”På ett vis är jag glad för att du dök upp, både med cykeln och all post. Samtidigt Bobo vet jag inte om jag vill döda dig eller krama dig.”
”Du kan få en glass vid kiosken medan du funderar på det.”
Straffet stod jag ut med. Jag tog varannan trappa resten av distriktet. Lina tyckte att vi skulle göra om det nästa dag. Jag lovade inget. 😉 Man måste variera sina PJ. En annan dag gjorde jag och Lina ett PJ ihop. Vi var av samma skrot och korn. Inget kunde stoppa oss när vi såg möjligheten framför våra näsor en lördagsförmiddag. Tredje part fick en chock, men hade ett bullrande skratt och slog inte ihjäl oss.

PS. Ni får gärna dela med er av något PJ ni gjort. DS