Jag förlorade mot mig själv

 

Det var en härlig sensommardag i september. En sådan där dag när en utflykt, med en picknickkorg, till en vacker plats ligger högt på agendan. Men jag är född och uppfostrad till stor pliktkänsla och skulle aldrig fått för mig att sätta upp en lapp på dörren, likt dem som jag ibland hade läst på fönster till småbutiker av olika slag i närheten: Vill du nå mig är jag på stranden…

Därför öppnade jag Lidéns Samlingsmuseum som vanligt klockan 13.00 denna höstsöndag. Efter en stund hade jag glömt vädret utomhus. Nästan alltid dök det upp intressanta människor och tiden gick fort. I oktober var det stängt för allmänheten. Då kunde jag ligga där ensam och njuta på stranden. 😊 Eller vandra upp på Hovs Hallar och tänka på Kullamannen eller Sjunde inseglets schackparti.

En äldre kvinna väckte mig, bakom den antika köpmansdisken som jag köpt i Lagan i Småland, från mina fantasidrömmar.
”Ursäkta. Jag letar efter äggkopparna. Sjuhundrasjuttiosju stycken kan jag väl inte ha missat?”
Jo det kan du. För du har väl inte tagit dig in genom nyckelhålet till tvättstugan och vidare till bastun med stora flyttlådor och grävt i rätt kartong…
”De fick inte vara med denna premiärsäsong. Vem vet. De dyker kanske upp nästa vår. Bor du långt härifrån?”
”Jag bor i Jönköping och samlar på äggkoppar.”
”En vacker stad. Det är en bit mellan här och där.”

”Vad trevligt. Hur många koppar har tant?”
”Vi har åkt hit enbart för att se på äggkopparna.”
Jag tittade förgäves på hennes tre döttrar efter stöd, innan jag noterade att tanten grävde i sin handväska och fick upp ett skrynkligt papper.
Det visade sig vara ett urklipp från en känd veckotidning. En tidning som inte skickat en reporter och fotograf till oss under vår och sommaren.

”Här står det att mannen på bilden säger att de har 777 stycken äggkoppar, fingerborgar, samlingstallrikar…”
”Det är jag på fotot och…”
”Nej” Det är inte du. Kan jag få prata med honom.”
Jag skulle kunna hämta Svante från kontoret. När jag ändå är i farten ta ner månen… Istället slätade jag över och gav upp. Tanten var inte mottaglig för min information. Hon trodde mer på texten som mannen på fotot hade sagt. Han var inte jag. I hennes älskade veckotidning skrevs minsann inte ett endaste ord fel. Tidningsankor vågade jag inte nämna.

Sanningen var att de knyckt texten från fel sammanhang. Jag hade på en fråga till någon pressperson berättat om de sjuttio olika samlingar vi hade till vårt förfogande och som vi skulle byta ut genom säsongerna. Dessutom komplettera med egna samlingar. Det var ENBART kaffekoppsamlingen som alltid skulle vara intakt, 3 333 olika sorters kaffekoppar skulle bilda basen som skiljde oss från andra i hela Norden.

Tidningar och tidskrifter som lånade text från andra sammanhang kunde jag inte göra något åt. Det var sorgligt när samlare åkt långt för enbart ett ”smalt” intresse som inte fanns på plats i montrarna. Det mest retsamma var den närmaste tidningen som inte visat något som helst intresse från starten, men som i sommarbilagan pusslade ihop en text som också innehöll äggkoppar.
Värre var det med reportrar som varit och intervjuat oss. Där lärde jag mig något väldigt fort. Vänligt bad jag om ett faxat korrektur innan texten gick i tryck. Nästan varje gång kom de ihåg det. Ibland fick jag extremt kort tid på mig.
Vilken stor skillnad det oftast var mellan dagstidningar och veckotidningar. I de förstnämnda handlade det flera gånger om en ung person (fanns duktiga undantag) som saknade intresse, som skrev några stolpar och åkte vidare till 2-3 andra ställen, innan personen skulle försöka åstadkomma en text på redaktionen några timmar senare. Inte blanda ihop inkast och politik med kaffekannor. Dömt att misslyckas när det gällde de viktiga små detaljerna.
Team från veckotidningar tog däremot flera timmar på sig. De var helproffsiga, men ställde stora krav på oss. Tursamt var Solveig oftast hemma och kunde snabbt stryka dukar i rätt färg, fixa detaljer o.s.v. Allt eftersom fotografen fick idéer och jag fick lust att smita iväg till kontoret.
Jag blev som sagt proffs på att berömma och samtidigt på ett vänligt sätt skicka tillbaka fax med strykningar och rättningar av de grövsta felen. Svenskan vågade jag mig inte på. Bara ingen kommande besökare blev lurad och besviken. Sådant gjorde ont inom mig. ❤ Trots att jag var oskyldig i frågan. Men inför denna bestämda kvinna var det omöjligt att ha rätt. Det var kanske tur för mig att mannen på fotot omöjligt kunde vara jag.
Nu tror jag hon hade rätt. För den mannen verkar mycket yngre än jag. 😉

OBS! Fotot överst har inget som helst att göra med det damen hade i handväskan. Det var ett mycket seriöst reportage. ❤ ❤ ❤  Efter intervjun berättade jag för honom att han och min mamma varit grannar en tid. Världen är liten. 

 

Annonser

I erosionens fotspår

Ett

Vi tog bilen mot Österlen. Ser ni hjulspår i rapsfältet? Då är det inte vår bils. Solveig säger att jag älskar omvägar. Vem vill bli jagad av en uppretad bonde i en röd traktor med en keps med skärmtexten ”Jag ogillar bloggare”? 🙂

Två

Jag hade fått ett tips i Facebookgruppen ”Vi som älskar havet”. Tack Kerstin Persson för fototipsen och Gun-Britt Österlind för vägtipset. ❤

Tre

Det finns bara ett hus vid Vårhallarna. Vi parkerade på rastplatsen (med toaletter) som ligger en liten bit öster om Simrishamn. Först ska du ha passerat Tobisborg. Efter en backe på väg 9 blinkar du med höger blinkers om du kommer med bil. Kommer du med cykel eller går gör du som du vill med blinkandet men glöm inte att ta en klunk vätska i backen. 😉

Fem

Ett äppelträd i blom. Vackert och njutbart.

Fyra
Min nyfikenhet tog överhand när jag hörde konstiga ljud inifrån huset. Det visade sig att det flög omkring en fågel i racerfart i det trånga köket.

Sex

Den ser gammal och antik ut. Undra om man får fiskelycka eller ösa?

Sju

Tänk vad erosionen kan nöta sönder den hårdaste bergart och skapa konstverk. Ibland blir det lodrätt stupande, andra gånger fristående raukar och ibland mjukt rundade. Inget är gjort på en kvarts kafferast. Enligt fakta skulle sandstenen vid Vårhallarna i Hanöbukten sköljts ren av vågor och högvatten under 500-600 miljoner år.

Åtta

Solveig tyckte att det såg ut som en jättes hand till vänster. Var får hon all fantasi från? Hoppas det inte smittas. Jag vill inte ha en jättes händer i min nacke.

Nio

Den där grottan påminner mig om att vi måste se Kullamannen snart, jag och mina döttrar. Vår årliga tradition veckorna innan sommarlovet.

Tio

En vacker plats vid Hanöbukten. Den ska jag lägga till i min minnesbank.

Elva

Tolv

Tack Solveig för dina närbilder på blommor. ❤
Var det mandelblom och en slags orkidé?
Tretton
Du skrämde mig när du sa att vi skulle ta ett annat bord när vi fikade. Jag som på håll hade sett ut det med den bästa utsikten. Undra om det blir soppa för ägaren den närmaste tiden.
Hem tog vi en annan rapsfältsväg.

Fjorton

 

Havet, kåserier, Kråkguldet och femtio filmer

Det är bara en vecka kvar till Julafton. Det gäller att samla energi. Var samlar jag den bäst? Givetvis vid mitt älskade hav. ❤

Bild ett

Det var självklart att ett av mina kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” skulle heta ”Mitt älskade hav”. Till havet återkommer jag ständigt för att samla kraft, bearbeta tankar, andas frihet och av många andra hälsosamma skäl. För mig finns det nästan inget för dåligt väder. Det är bara ösregn och rejäl storm på någon bokstav, som får mig att avstå promenaden. Då njuter jag istället av havets temperament från bilen. Naturligtvis uppskattar jag även skogspromenader. 🙂
Just nu regnar det på Bornholm.
DSC_28950019

På hemmaplan har tjejerna sagt att det blir ingen riktig jul om vi inte ser de sex avsnitten av serien vi ser varje år – där vi avslutar med att njuta av sista avsnittet på skolavslutningsdagen. Denna familjetradition har pågått lika många gånger som vi sett Kullamannen, innan sommarlovet startat. Igår såg vi första avsnittet och hade samtidigt en intern tävling. Vilken färg hade tjuvarnas bil? Deltar vaktmästaren i första avsnittet? Fortfarande finns det episoder som vi inte har full koll på. 😉

Kråkguldet

Min decemberuppgift har löpt på. Jag har format degen till kåseri nummer elva-tjugo och ligger före mitt schema. Vilket av dessa arbetsnamn lockar dig?

11. Mitt liv som stalker    12. Akut kär i en CP-skadad tjej     13. Den väntande hämnden
14. Mina underbara tanter    15. Pappa öppnade deckardörren  16. Pappa stängde boktipsdörren   17. Änglarna jobbade övertid      18. Det platta fingret
19. Mindre modiga män    20. Vakta sin tunga

Fotnot: Från och med imorgon till på lördag kommer de återstående filmtipsen, som är tre filmer som vi brukar se någon gång vid julhelgen. Efter det har jag skrivit om femtio filmer 2014 och en tävling vidtar – där det ska röstas fram den bästa filmen. Hoppas många deltar. Det är bara att scrolla i kategorin Filmtips om ni vill friska upp minnet. Tävlingen börjar på lördag. Nu önskar jag dig en fin onsdag.

VMA – Triss på en halvö

Vi både uppskattade och gillade Bjärehalvön när vi bodde och hade porslinsmuseum där. Endast 3 km till Hovs Hallar, 5 km till Torekov och 9 km till Båstad. Ändå tyckte både jag och Solveig att halvön söderut vann i en jämförelse mellan halvöarna.

Idag för två veckor sedan, när vi skulle hämta våra döttrar, gjorde vi en avstickare till de tre platser på Kullahalvön som vi gillar bäst: Viken, Mölle och Arild.

1

Overkligt att Viken ligger så nära till Danmark. Själva centrumkärnan består av två delar. Det är Gamla Viken som tilltalar mig mest. En villa med en lummig trädgård i de kvarteren hade jag inte sagt nej till. 🙂

2

3

När jag ser det anrika gamla hotellet på höjden i Mölle tänker jag på gamla filmer med ex. Nils Poppe.

4

Grabben i mig tänker på favoritserien ”Kullamannen” när jag blickar mot Kullen.

5

Här på bänken med utsikt ner mot hamnen i Arild fick gubben sluta tänka på Marianne i Kullamannen. Han hade själv två döttrar som skulle hämtas en viss tid.

6

Fast vi startade från Ystad redan klockan sex insåg vi att tiden sprang ifrån oss. Så är det när man har det roligt och det är asfaltläggarnas favorittid på året. Vi fick skippa ”Flickorna på Skäret”, Skepparkroken och några andra favoritställen. Snabbt tog vi oss till en strand i Hemmeslöv, precis i utkanten på Båstad. Undra om de ska förbättra hotellverksamheten eller bygga annat? Fortfarande var det strandväder när vi tog maten och gick ner till gamla kända kvarter. Här badade vi många gånger när tjejerna var små. Solveig hann duka upp under tiden som jag tryckte in insulin i magen. Jag hann ta några tuggor innan mötet började. Insåg att det handlade om ett stormöte och att vi inte var inbjudna. Varenda geting var däremot inbjuden till Rivierans Strand i Hemmeslöv. 😦 Dessutom började det dra ihop sig till ett lokalt ösregn. Mörka moln tornade ihop sig på himlen bakom våra ryggar och vi tvingades rusa till bilen. Plötsligt blev det full aktivitet runt bilen. Syns inte på bilden. (Jag vågade inte gå ut och fota när det pågick som värst). En stor läbbig gaffeltruck körde fram och tillbaks bakom bilen och hämtade saker som en lastbil snabbt hade lastat av. Jösses. Konstigt att de inte stängt av bilparkeringen för privatpersoner. Skulle vi äta sådana stressluncher varje dag hade vi fått magsår. Mestadels skrattade vi åt det, men en aning stressigt blev det. Kul minne efteråt och det kunde varit värre. Tänk om truckmannen bestämt sig för att lyfta upp vår bil i luften och sedan tagit helg. 😉

Vilken halvö av dessa tycker du bäst om och varför?

Du får ha en bra helg. Jag och Solveig ska ställa klockan imorgon.Tidigt på morgonen startar vi med sysslan att göra en gedigen tabell över sådana saker som ska ändras i vårt manus. Jag har tingat två yngre kockar till lunchen. För oss gör det inget om det ösregnar eller snöar ute denna intensiva manushelg.

 

 

Två vita, två blå

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om en tradition som jag och tjejerna har veckorna innan jullovet börjar.  https://bosseliden.wordpress.com/2012/12/13/skarp-eriks-skatt-i-krakbergets-gruva/

Jag, Jennifer och Lizette har fler traditioner. En liknande den tidigare nämnda, är att se Kullamannen. Denna svartvita ungdomsklassiker från 1967 med de klassiska karaktärerna Doktor Miller, farbror Ludvig, fru Werner och författaren Harry. Vem av dessa fyra som var ond och vem som var god var inte helt självklart. Ungdomarna Kaj, Peter, Marianne och sexåriga charmtrollet Tommy hamnade i ett riktigt spännande äventyr, som de sent skulle glömma, när de hade föräldrafritt i tre veckor på idylliska Kullahalvön i Skåne. Ni som var med på den tiden minns säkert ”Två vita, två blå. Victoria med c.”
Jag frågade i förra veckan om Jennifer skulle hoppa av. Nu när hon var ett år äldre.
”Aldrig. Vill ni bli av med mig? Det blir inget sommarlov förrän vi sett de sju avsnitten. Så är det bara pappa.”
Idag är det dags för andra avsnittet.

Jag glömmer aldrig när den svenska klassikern gick för första gången på TV. Andra såg fram emot semesterresan. Det gjorde inte jag. Vi och en familj till skulle hyra två små stugor i Blekinge. Mitt inne i skogen. Ingen TV, inte ens en toalett inomhus. Det första var värst. Den veckan skulle nämligen sista avsnittet av Kullamannen visas. Missade man avsnittet när det sändes så missade man det. Någon repris fanns inte och videoinspelning var inte påtänkt på den tiden. Jag var bara en liten grabb och kunde därför inte stanna hemma ensam i Halmstad. På plats i stugan gruvade jag mig i flera dagar över hur jag skulle lösa världens största problem. Kunde knappt ens koppla av när vi en dag tog båten till Öland för att besöka djurparken och Solliden. (Det fanns ingen bro då). På hemvägen till stugan ville pappa ha en kvällstidning. Han stannade bilen vid ett lämpligt ställe. Vi andra i familjen och våra reskompisar gick ur bilarna och köpte glass. Jag följde med in den kombinerade kiosk och puben. På en vägg hängde en liten TV. Det var då min plan föddes. Samtidigt skulle det vara omöjligt för mig att hitta dit själv. Fast jag förgäves försökte lära mig alla svängar från baksätet i bilen.

Jag hade tur på fredagen. Min mycket äldre bror och hans kompis tänkte sig en frikväll från föräldrarna. De fick tillåtelse att gå iväg. Jag gjorde någon slags manöver där jag lät dem kila iväg utan att störa dem med frågor. Några minuter senare dök jag på mamma och lyckades övertala henne om att jag också skulle få gå med till den där kiosken vi hade stannat vid tidigare för några dagar sedan. Jag låtsades komma ut från utedasset. Mamma kunde inte kolla upp hur det låg till. Det fanns inga mobiler. Hon kunde inte hinna ikapp de äldre grabbarna. Vi bodde långt in i skogen någonstans. Kanske tyckte mamma att det var bra om lilla jag var med de större grabbarna så de inte hittade på något bus när de hade ansvar för mig.
Sanningen var naturligtvis att de inte visste att jag skulle med. I skogen gick det bra. Många träd att gömma sig bakom. När vi kom ut på den första asfalterade vägen blev det svårare. Jag såg till att ”vi” hunnit så långt bort att min bror inte skulle orka gå tillbaks med mig och att han inte heller kunde kräva eller våga att jag skulle gå hem själv. I början när han upptäckt mig viftade han med en näve och ropade något som jag inte alls förstod. Jag tog det som om han var arg på de blekingska myggen eller knotten.
”Du är inte med oss”, sa han när vi närmade oss kiosken och de lockande tjejerna.
De tuffa grabbarna behövde aldrig oroa sig. Men jag kände mig inte säker. Jag såg att en del åkte ut från rummet där TV:n fanns för att de inte åt eller drack något. Jag hade inga pengar. Ändå lyckades jag göra mig så osynlig att jag kunde vänta in och se sista avsnittet och på så sätt rädda min barndom. 🙂
Regissören Leif Krantz låg bakom både Kråkguldet, Kullamannen, Pojken med guldbyxorna och Ärliga blå ögon. Manus till Kullamannen skrevs av Folke Mellvig. Visst håller inte allt längre men fortfarande har jag behållning av att se serien en gång om året. Men det bästa är naturligtvis sällskapet i soffan. Varje år upptäcker vi något nytt som vi inte sett tidigare. För barnen är det extra roligt eftersom vi har bott i trakterna där serien spelades in. En del av scenerna fuskades det med, de är inspelade i Hovs Hallar på den andra halvön, endast tre km från där Jennifer och Lizette bodde när de var små.
Jag var jättekär i Marianne (Maria Lindberg) när jag såg serien andra gången. Staffan Hallerstam var en mycket duktig barnskådespelare som blev läkare när han blev stor. En del av min hemliga läspanel som fick läsa ”Mina fotsteg i ditt hjärta” tyckte att manuset var som en film. Rätt tänkt. Det var genom inre filmsekvenser som jag skapade min bok. Vilken svensk regissör kommer att ringa först? 🙂

DSCN8552DSCN8554

Kuriosa om Ölandsbron:
Total längd: 60 72 m
Höjd: 41.69 m
Byggstart: 30 december 1967
Öppningsdatum: 30 september 1972

 

Pojken som kunde läsa

Vår sexåriga dotter Lizette började i ettan. Hon fick fyra läxor redan första veckan. Hon var mycket stolt för det. Hennes pappa var säkert den enda som var avundsjuk på henne. Tänk om jag fått så många läxor i hennes ålder.

Tillsammans med mig i ettan gick två finska bröder. De hette Jiri och Jari. Jiri var ett år äldre än Jari. Han kunde inte många svenska ord. Jari kunde hälften så många. Bröderna bråkade inte i klassrummet. Det skulle de aldrig ha vågat. Vår fröken Karin var arg på dem ändå. Hon kunde inte acceptera att hon inte nådde fram. Jag förstod inte varför hon skrek på dem när det märktes att de helt enkelt inte förstod vad hon sa.

Jag var blyg på lågstadiet. Gjorde alltid exakt som fröken sa. Tog upp min fickspegel från bänken. Satt som de andra klasskamraterna och uttalade veckans bokstav. Formade läpparna till ett tydligt Ooooo. Betraktade munnens form i spegeln. Ljudade tydligt de korta orden i läseboken; Far ror, mor är rar. Skrev in bokstaven O prydligt i skrivboken. Höll mig mellan rätt linjer. Försökte hålla samma takt som mina kamrater.

Veckorna gick. Nya kompisar tillkom. En av dem var Per. När han var hemma hos mig spelade vi spel och lekte med bilar. En eftermiddag fick Per syn på ett spännande bokomslag.
”Ska jag läsa?” frågade jag honom.
Per log snett. Han trodde inte på jultomten.
Vi la oss på sängen med Kullamannen framför oss. Snart hade Pers sneda leende ersatts av ett frenetiskt nagelbitande. Jag läste med inlevelse. Det handlade inte om något stakande. Jag läste flytande och dramatiserade med olika röster.

Så sprack bubblan. Per var mindre blyg än jag. I klassrummet räckte han upp handen och avslöjade sanningen.
”Bosse läste Kullamannen för mig i går.”
Vet inte om fröken visste vad det var för slags bok, men hennes nyfikenhet hade väckts.
”Stämmer det?”
”Ja”, svarade jag och krympte bakom bänken.
Fröken vaggade iväg och återkom med treans läsebok. La boken framför mig och bad mig läsa högt.
Jag var inte orolig för texten. Däremot var jag osäker på hur långt jag skulle läsa. Fick jag föreställa röster? Eller var det för överdrivet? Eftersom jag inte vågade titta mig omkring visste jag inte hur de andra klasskamraterna reagerade. Förstod de raketresan från spegelläsning till flytande svenska? Drömde de om mirakel för sin egen läsning?
”Det räcker nu.”
Fröken ryckte ifrån mig boken som om jag gjort något ytterst otillåtet och fult.

På kvällen ringde telefonen hemma hos oss. Mamma lyfte luren och fick en utskällning som hette duga. Fröken hotade med att skicka mig direkt upp i trean. Hon ansåg att jag inte hörde hemma i klassen. Det var minsann hennes jobb att lära mig att läsa, skriva och räkna. Inte föräldrarnas uppgift. Mamma fick knappt en syl i vädret. Hon försökte förklara att hon inte bedrivit en svartskola i hemmet. Bosse hade alltid varit vetgirig. Ville ha reda på vad som stod på skyltarna i centrum och vad klockan var.
”Får jag inte ge honom svaren då? Kroppsligt och socialt hör pojken hemma i ettan.”
Fröken kontrade med att hon testat både treans läsebok och treans mattebok. Han kan redan allt, t.o.m. gångertabellerna, la hon till.

Jag grät mig till sömns den natten. Drömde mardrömmar om jättarna i trean. De tuffa grabbarn som jag nådde till hakan. Nästa dag ringde mamma till rektorn och jag fick den stora äran att få gå kvar i ettan bland mina kompisar.

Föresten stämde det inte alls. Jag kunde inte allt. När vi skulle ha gympa var jag ständigt orolig för att mina skosnören skulle gå upp på gympaskorna. Ändå hade jag tur. Den busigaste killen i klassen var min räddningsplanka.
”Kan du hjälpa mig att knyta?”
Snällt och skickligt knöt Hans-Gunnar mina skor. Han skulle bara veta hur högt jag värderade hans insats. Då som nu.

Jag och Solveig brukar skoja om när vi lärde oss att läsa. Hon började skolan ett år i förtid så hon leder åldersmässigt. Nu har det blivit en skröna. Sist berättade jag att jag rabblade alfabetet som spermie. 🙂

Vi fick betyg i årskurs tre. På mitt papper fanns det bara tvåor och treor. I svenska fick jag en trea som Per. Han lät fortfarande som en seg, hackande Rexmoppe när han läste högt i klassrummet. Vi stod på skolgården och jämförde betygen. Ämnesbetyget i modersmålet störde mig inte alls. Tvåan i gymnastik sved dubbelt värre. Den retade mig hela sommarlovet, som den sportkille jag var.

Mamma och pappa insåg sanningen. Det handlade om ren hämnd. De visste att jag skulle haft femmor i alla teoretiska ämnen. Konkurrensen var inte stor, minns jag fortfarande kristallklart. Endast två flickor kunde mäta sig just då. Jag hade klarat proven med glans. Gjort alla läxor. Räckt upp handen. Kunnat alla tabeller i matten när de flesta fortfarande tvekade om tre plus fyra var sju eller åtta. Varit klar tidigt med mina uppgifter. Jag måste ha varit otroligt understimulerad under hela lågstadiet där jag stampade omkring på samma fläck. Tänk om jag fått gå i Lizettes klass och haft fyra läxor. Då hade jag själv vaggat som en belåten anka på vågorna.
En snäll anka. Ingen rytande anka eller en agande rasist. 😦DSCN7098