Jag ville bara se

Det är inte lätt att göra sig av med alla inbyggda fördomar. Om sanningen ska fram vet jag inte heller om man ska göra det. Är de inte kollektivt elaka utan inplanterade av egen livserfarenhet tillhör de personligheten som man får stå ut med. Istället ska man lyfta fram dem i dagsljuset en och en i passande situationer och väga dem på våg. Förhoppningsvis slå sönder dem. Låta dem förmultas i den osynliga dikeskanten, men inte den här gången…

Vi tog en kundvagn utanför Maxi. När vi gick in i köpcentrat ville Solveig ta en snabbtitt på Lindex och lämnade över den tomma vagnen till mig. Istället för att stå kvar följde jag med in i butiken och rullade framåt på de stora lederna, där jag inte rev ner några plagg med vagnen. Då såg jag det omaka paret. Hon nätt, docksöt, kort till växten och född i ett asiatiskt land. Han fluffig, rakat huvud, militärkängor, stor på alla sätt, betydligt äldre och med ett utmärkande utseende och rörelsemönster. Jag har sett det alltför många gånger. Den udda kombinationen där jag inte kan låta bli att tänka svarta tankar beroende på att jag sett drag hos männen som jag önskat att jag inte sett. Direkt gick nu mina elaka tankar igång trots att jag som motgift känner flera underbara och härliga män som är helt motsatsen i sitt sätt att vara till sina asiatiska fruar, som de träffat sent i livet.
Mitt ringa intresse för kläder packades ner och istället blev jag detektiv. Först studerade jag bara kroppsspråket beroende på avståndet. Det svepte iväg till negativa tankar med våld på hemmaplan och definitivt inte till högt i tak, småtjafs och rättigheter att tycka vad man vill. Jag förstod att hon ville ha en tunika som var nedsatt till priset. Hon bad vackert och förödmjukande. Mitt varma hjärta ville genast ta upp Visakortet. Sättet han förflyttade henne på i ett offentligt forum var inte okej. Vågade han dra i hennes arm på det sättet där… hur var han då i fönsterlösa rum med fyra väggar, en låst dörr och med endast dammtussar under sängen som rädda vittnen? Mina ömma tankar, mina händer som strategiskt tråcklade in den stora kundvagnen och mina höjda ögonbryn lättade på trycket. Skapade ett konstlat och falskt andrum för kvinnan. Två tankar flög snabbt igenom mitt huvud. Jag lovar. Jag är inte det minsta blyg i sådana lägen, men jag la band på min satiriska tunga. Alltför rädd att jag skulle bli en projektil vid hemkomsten. Att han skulle använda just mig som ett slagträ, när han fortsatte att systematiskt plocka ner den söta kvinnans identitet. Bit för bit. Jag kunde inte låta bli att föra mitt huvud lite fram och tillbaka. Kroppsmarkera. Man mot man. Egentligen såg jag inte honom som en manlig motståndare. Mer som ett äckligt kräk. En ny svulst som växte på min gamla fördom. Dystert insåg jag att kolen glödde på en av mina fördomar. Tro det eller ej. Men jag har i takt med att jag blivit äldre smålett och njutit när jag haft fel om saker och ting. Precis som om jag fötts på nytt. Med glädje hade jag mer än gärna avstått från min fördom denna stund, istället hade den fått nytt syre. När jag senare med en överfylld kundvagn på Maxi återsåg paret vid packandet av varor vid kassan var han igång igen. Han var inte vatten värd för mig. En skam för mitt kön. Det borde finnas körkort för både det ena och det andra.

Annonser

Fula elaka tankar

”Pappa! Du vet vad som händer. Du kommer att slå dig och råka illa ut.”

Det värsta är att det är sant. Nästan varje gång som jag levererar en giftig eller ironisk kommentar på hemmaplan åker jag på en fysisk smäll nästan direkt efteråt. Ibland i samma andetag, i samma mening. Helt otroligt. Hur kan man bli straffad så snabbt? Har det att göra med att jag var en sprinter i min ungdom? Jag retas och samtidigt slår jag i en apparat som står i vägen, snubblar över en dammsugare, min insulinpump ger sig iväg på egen upptäcksfärd och det rycker till i nålen i min mage – gör ont… ja, listan kan göras lång.

Som nu. Jag har så ont på ett ställe. Värker och spränger. Missfärgat. Går inte att ta på. Absolut inte lämpligt att stöta emot något, varken levande eller dött. Vilken klantskalle jag är. Jag skyller på värmen. Ska jag vara ärlig kunde det ha hänt även i kallaste vintern. Ingick det inte en hjärna när jag föddes?

Motorden om att jag ska passa mig, som kommer växelvis från Solveig, Jennifer och Lizette, har alltid varit muntliga. Nu sitter jag och funderar på om jag kan straffas direkt även när det gäller elaka tankar.
Samtidigt som Solveig gick in och handlade ett par saker i en affär passade jag på att ta ut pengar i en automat utanför affären. När jag gick tillbaks mot bilen såg jag att kvinnan som satt ensam i en bil, som var parkerad bredvid vår bil, hade en slang in i näsan. Syrgas. Stackars kvinna. Vad livet är orättvist. Hon såg inte så gammal ut. Orkar såklart inte gå ut ur bilen. Hur länge har hon haft det så? Måste hon ha den på hela dygnet? Tänk vad hon måste längta efter att få vara frisk, åka och bada, pyssla i trädgården eller på balkongen, göra allt som hon klarade av tidigare. Jag blödde av omtanke för den okända kvinnan när jag öppnade bakdörren för att sätta in ryggsäcken. Eller… Skärp dig Bosse. Sanningen kan dofta giftig rök. Var hon en storrökare som inte lyssnat på alla varningsorden och signalerna genom livet? Rökhostande skrattat åt råden och till slut hotet om totalt rökstopp, från familjeläkaren.  Blåst rökringar rakt i ansiktet på någon snäll vän som ville väl. Då, då tycker jag att hon kan skylla sig själv. Vad sjutton var det? Börjar gångjärnet till bakdörren att krångla. Måste smörj… borde ta i lite mer. AJ. Jättemycket aj! Varför gör det så ont att det börjar rinna i ögonen. Vad det spränger. Det går inte att böja på…

Hur kunde jag vara så helknäpp så jag inte tog bort mitt högra pekfinger samtidigt som jag stängde igen bakdörren. Fortfarande förstår jag inte hur det gick till. Jag måste ha gjort sakerna för fort. Ryggsäcken in, stänga igen dörren med vänster hand, höger pekfinger fortfarande kvar i riskgränsen. Mina elaka tankar gick upp i rök när jag satte mig i bilen och tyckte synd om mig själv i min ensamhet.
”Du kommer inte att tro mig. Det här är värre än när jag antastade den främmande damen i blomsteraffären. Jag har så ont”, sa jag och dunkade huvudet i ratten.
”Om du har ont i huvudet hjälper det inte… du kan väl inte ha råkat illa ut bara genom att sitta i bilen? Vad har du gjort för dumt?” frågade Solveig.
Jag kröp till korset och bekände mina tankesynder.
”Det värsta är att det inte finns någon säker plats att placera dig på. Du får krypa ihop och sitta längst fram i kundvagnen nästa gång.”
”Vad spännande. Lovar du? Får jag bestämma färdriktningen hela tiden? Nu glömde jag bort hur ont jag har.”
”Ska jag köra?”
”Näpp. Bara ingen tror att jag pekar fult finger.”