Hörte brygga


I söndags gjorde vi en tur till Sveriges sydligaste udde, Smygehuk. På hemvägen blev vi kaffesugna. Då passade det bra att stanna till vid Hörte hamn.

För ett par år sedan öppnade paret Martin och Emma Sjöstrand krogen Hörte Brygga som har fått mycket beröm i tidningar och tidskrifter.

I rätt väder är det en mysig plats vid havet.

Här satsar de stenhårt på närproducerat.

Det som är nytt inför denna säsong är en lanthandel strax intill krogen. Tidigare hade den sista fiskaren sina pinaler i detta hus.

Där ska Cecilia Spong som jobbat i flera år i matbutiken Cajsa Warg i Stockholm husera.

Inne i lanthandeln fanns mängder av intressanta produkter. Det blir kanske en tur dit inför studentskivan om några veckor.

Utsikten från fönstret var inte helt fel.

Producenterna kallas för mathjältar. De ska besöka butiken dessa datum och prata med kunder.

Efter att ha druckit kaffe och ätit granpraliner, tångpraliner och saltpraliner var vi redo för havspromenad.

Vissa problem att ta sig fram. Plötsligt blev det tvärstopp. Simma ut en bit?

Eller återvända samma väg och hoppas att Trädsjöodjuret inte äter upp oss denna gång heller. Vi chansar på det sistnämnda och smyger försiktigt.  😉

En burk i svarta havet – del två

Telefonkiosk i Umeå

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Ni ska veta att jag var tidig med hemdator. Vi köpte en Macintosh redan januari 1991. På den skrev jag kåserier, noveller och annat som såldes till olika tidningar. Okej. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag försöker bara vinna tid. Skryta om hur jag hängde med i den nya IT-världen och … 😉
Här kommer mitt liv som mobilägare, del två. Jag känner mig en aning obekväm. Men under ett visst datum i april firar jag ett år som … Bo … Bosse Flinta.

När vi köpte en stor lanthandel i syfte att öppna Nordens största privata kaffekoppmuseum var det givet att jag behövde en mobil. Dumt nog köpte jag min Sony Eriksson någon vecka innan jag skulle träffa en besiktningsman. Han hade också en Eriksson, men berättade att den var värdelös just i de trakterna som vårt blivande hus låg. Orsaken var närheten till Hallandsåsen på den västra sidan. Täckningen hade stora brister. Nokia var det som gällde i min nya hemtrakt. Mannen hade rätt. Viktiga samtal kunde få tysta partier mitt i samtalet.
”Är bussen försenad? När sa du att ni kommer? Vi ska ha hit ett stort sällskap om en timme och ni skulle ha varit här för en halvtimme seda … Hallå? Köp blåbär …”
Det fanns en antenn som skulle dras ut. Jag tror att den var gjord av det ömtåligaste material som fanns. Åtskilliga gånger gick den sönder. Vi tvingades åka flera mil till Halmstad på studs och köpa en ny på Telia. Annars var min blåa mobil populär. Undra hur många okända människor som bad att få låna den under dess livstid? Jag gick säkert back ekonomiskt på vissa besökare i museet som ringde utlandssamtal. 🙂

Jag har inget behov av nyheter som kommit ut på marknaden. Vetskapen om att en sak som jag köpt blir gammal bara jag går ut genom entrédörren, blir jag bara beklämd av. Jag vägrar tävla om sådant. Istället ser jag min telefon som en kompis. En vän som har både goda och mindre goda egenskaper, men jag slänger inte en kompis på tippen och skaffar en ny. Sådant är taskigt. Nya kompisar kan ha sina barnsjukdomar. Gräset kan vara lika brunt eller grönt på nästa äng.
Om sanningen ska fram var det just alla dessa veka antenner som fick mig att skippa min kompis. Därför köpte vi en smidig Nokia med inbyggd antenn. Vilket lyft och vilket bra ljud. Okej. Det gick inte att spela spel, ta kort eller messa, men det sistnämnda visste jag inte vad det var för något då.
Jag var prima nöjd med min kompis som bodde i min magväska på jobbet tillsammans med växelmynt och dagens kassa.
Det var inte alltid ömsesidigt. Nokian var inte tam och försökte ibland rymma och åkte i golvet med en duns. Därför blev det efter några fall en öppning, där det inte skulle vara någon öppning. Dammråttor började bygga bon och till slut var det slutsnackat både på svenska och finska.
Jag och Solveig tog en runda till Laholm och köpte var sin mobil i olika färger. Vi tyckte det var häftigt att vi kunde ta kort med våra nya leksaker. Detta tyckte jag var roligt i minst två veckor innan vi blev med digitalkamera 2007. Bilderna man kunde ta med fler pixlar fick oss att återigen bara använda mobilen som en telefon i fickan. Solveigs cerise variant höll riktigt länge. Min svarta blev inte gammal. Nu kommer vi in i en sorglig bit av storyn. Hoppas ni som är känsliga har näsdukarna till hands. Lite enkelt förklarat kan jag nämna att min svarta inte gillade att bada svart.
Vi hade satt bilen på parkeringen vid Tant Grön en skön sommardag. En mysig gårdsbutik i Västra Karup där de bland annat säljer löste och mycket närproducerat. Mina tre damer gick iväg mot butiken. Jag skulle bara först ta min plånbok i ryggsäcken som fanns i bagaget. Dragkedjan drogs åt sidan och jag sträckte ner handen och … drog snabbt tillbaks näven.
Bläh! Allt i ryggsäcken var blött och klabbigt. Det blev aldrig något besök för mig i den väldoftande butiken. Istället stod jag och tjurade när resten av passagerarna kom tillbaka. Orsaken till mitt våta klibbiga dilemma stavades C-O-L-A. En röd burk söt cola som jag haft i ett fack på ryggsäcken i många månader. En vätskefylld garanti för att jag ska slippa åka ambulans eller dö av för lågt blodsocker. Just denna burk hade jag haft så länge i ryggsäcken att den hade spruckit i botten.
Någon som jag älskar nämnde något om att jag och mobiler inte var världens bästa vänner. Att jag gör vad som helst för att få en ny, varvades med repliken att det är bäst att jag får en leksaksvariant av materialet plast. 😉

En gammal, ful och sliten pall…

DSC_33300304DSC_33250299

Så var det dags för mig att gästblogga igen. Ha´ en bra dag!
Vänliga Hälsningar: Solveig

Häromdagen kom den till användning igen. Det var dags för lite målning och tapetsering i köket och en av de självklara prylarna som behövdes var min pappas pall. Det är konstigt med saker. En del, aldrig så fina, lämnar mig fullkomligt oberörd. De bara finns där i mitt hem. Andra, som den här pallen, står undanställda eftersom de egentligen inte är fina nog att visas upp. Ändå innehåller de så många minnen att mina tårar rinner utför kinderna när jag tillåter mig att släppa fram dem. Under slutet av 90-talet när vi köpt en stor lanthandel på Bjärehalvön och flyttat ner alla min mammas samlingar för att göra ett museum, flyttade även pallen in hos oss.

Pallens ursprung vågar jag inte säga något om. Inte heller hur gammal den egentligen är. Vet inte hur många färgfläckar den har, eller när pappa eller någon annan råkade såga lite för långt och sågade in en bit i kanten. Det spelar inte någon större roll att den ser ut som den gör och jag skulle inte ens komma på idén att spackla och måla över alla märken. Det är ju de som gör den så speciell. Den tar mig många år tillbaka i tiden. Som jag önskar att jag kunde skruva tiden tillbaka på riktigt. Att min pappa satt där på pallen igen. Så om han gjorde varje gång vi jobbade ihop med någon form av målning eller tapetsering. Pallen var nämligen inte bara ett arbetsredskap att stå på, den var även en plats för vila. ”Nu tar vi fem minuter”, sa pappa alltid och sedan satte han sig. Numera skrattar jag åt mig själv när tanken kommer i mitt huvud: Det är dags för fem minuter. Fem minuter av vila, precis tillräckligt för att hämta ny kraft att fortsätta. De sista gångerna vi arbetade ihop pappa och jag, blev det många fem-minuters-pauser. Då var pappa gammal och trött. Ändå gav han sig inte. In i det sista skulle han hjälpa till. Kanske är det därför jag valt att låta pallen finnas kvar trots att den för länge sedan borde åkt i containern på återvinningsstationen. Den står stadigt. Den har aldrig svikit mig när jag behövt något att stå på. Den har fått mig att nå upp dit jag ville nå. Dess karaktärer påminner helt om min pappa som troget under alla år ställde upp för mig. Jag är definitivt ingen samlare, trots mina gener. Jag slänger hellre än spar. Jag är sällan eller aldrig fäst vid saker, men det gäller förstås inte min pall.

Bärplockerskan

Juli började närma sig sitt slut. Mamma och pappa hade varit ute på sina hemliga resor i naturen. Betat av att allt var i sin ordning. Sett till att det fanns lingon, hallon och blåbär på deras ”jaktmarker” även denna säsong.

Jag minns dessa bärplockartillfällen med blandade känslor. Det positiva var de lockelser som fanns med i bilden. Huvudskälet till att jag var med i bilen var att jag fick ett par kronor för varje plockad liter. Använde jag den gröna bärplockaren och det fanns rikligt med bär gick det riktigt snabbt i början.
Det beror på vad och vem man jämför sig med. Mamma kunde ingen rå på. Hon måste ha varit född bärplockerska. Hon hade lång erfarenhet av sysslan sedan tidig barndom. Det fanns gott om blåbär, lingon, hallon och även hjortron i de småländska skogarna där hon växte upp. I ringa ålder skickades hon ut för att plocka bär till hemmet, eller bär som såldes till lanthandeln i byn. Hon var hemifrån flera timmar i sträck. Efter några år fick lillasyster Majsan följa med. Hon var åtta år yngre än Sofia. Sofia fick heligt lova att säga till mor, att det minsann var Majsan själv som plockat sina korgar fulla.

Mamma hade små händer, men flinkheten i dem var påtaglig. När det gällde uthållighet slog inte många henne på fingrarna. Enligt mig fanns det ingen begränsning. Inte heller var hon dopad om inte koffeinet från kaffet räknades.

Vi hade det trevligt till en början. Chansen att skaffa sig en hacka sporrade mig att plocka. Jag hade hemliga mål. En del rätt orealistiska. Antagligen gick jag ut lite för hårt. Mattades en aning innan fikat. Därför var det skönt med en paus. Som alltid smakar det bättre med att fika ute jämfört med inne. Helst när man känner sig extra nyttig. Det var trivsamt att sitta där i en skogsglänta på en sten och njuta av medhavd matsäck och lyssna på skogens alla ljud. Jag försökte lära mig vilken fågel som sjöng så vackert medan jag mumsade på mammas kanelbulle och tog en klunk av den hemmagjorda rabarbersaften. Där på min utvalda sten fick tiden gärna stå stilla ett tag. Samtidigt började jag bli lite däst och slö av att sitta. Som den fotbollsgrabb jag var önskade jag att matchen skulle vara slut just då och att det inte fanns en halvlek till. En halvlek där domaren aldrig blåste av spelet.

Det fanns som sagt ingen domare. Efter en stund in i andra halvlek fanns det ingen mamma heller. Om domaren åtminstone lämnat kvar visselpipan. Mamma var puts borta. Hände i varje skogs-bortamatch. Följde samma mönster. Så fort som jag och pappa började hosta något om ämnet:
”Är det inte dags för hemgång snart.”
”Räcker det inte nu i spannarna?”
”Börjar det inte bli lite mörkt?”

Då hade mamma lämpligt hoppat iväg från tuva till tuva och var utom synhåll, tagit med sig ett par tomma femlitershinkar och svarade inte på tillrop. Jag vet fortfarande inte om hon hörde oss, eller om hon låtsades att hon inte gjorde det.

Det var då som myggen tog över scenen. Ibland såg jag huggormar. Trots att jag hade gummistövlar var det var läbbigt och gnagde på trivselkänslan. Jag lärde mig att man skulle prassla ordentligt innan man böjde sig ner och började plocka, men mina osorterade pojktankar tänkte på ormar som var döva. Eller var tröga i skinnet 🙂

Det tog tid. Till slut hittade mamma OSS och vi kom äntligen iväg hem. Jag och pappa var trötta av äventyret och tog det lugnt tills mamma ropade att kvällsmiddagen var klar. Sedan började det trista efterarbetet. Var det en fin sensommarkväll hamnade bären på en filt på altanbordet i trädgården. Jag blir lätt matt bara jag tänker på den fula, grå, fläckiga bärfilten. På nätterna brukade jag drömma mardrömmar om bären som anföll mig från alla kanter. Alla barr, blad och fula bär som skulle rensas bort. Högen med bär som växte så sakta för mig. Bär som försiktigt skulle rullas ner i en bunke. När jag sneglade åt mammas håll såg jag hennes välrensade berg. Om mamma var en bra plockare var det inget mot hennes rensartakter. Det var en ruskig effektivitet och fart på hennes små fingrar. Hur orkade hon? Vi vanliga dödliga kastade utmattade in handduken och kröp till kojs. Mamma satt där i halvmörkret och gjorde klart allt innan sängdags.

Vår matkällare höll högsta klass. Välfylld av syltburkar, saftflaskor, geléburkar och marmeladburkar. Allt snyggt uppställt med prydliga etiketter fastklistrade med datum, år och innehåll. Vi var välförsedda inför den kalla säsongen av året. Vi hade även mer än vad vi gjorde av med. Mamma var generös och delade gärna med sig till sina vänner. Oftast slapp de att plocka äpple, plommon och körsbär själva. De behövde endast tugga och dricka själva av fikat de fick när de kom och hämtade frukt och bärpresenterna. Dessutom nyrensade.

Mammas fingrar var färgrika. De var gröna efter timmar i trädgården, vita av mjöl från köket, blå och röda efter bären. Inte konstigt att händerna ständigt var så behagligt varma. Blodet rann i ett ständigt flöde i ådrorna. Fingrarna var ytterst sällan stilla. Endast vid en bön när hon lyssnade på söndagspredikan i radio. Då var de flätade i varandra när mamma sökte stillhet och inre ro. Allt medan hon samlade energi inför en ny sjudagarsvecka.
Så minns jag NU min älskade favorit-bärplockerska. Flera år efteråt.
DÅ i skogen. Svettig och jagandes av tusentals mygg och knott blåste tankarna åt ett helt annat håll. ”Jag vill hem. Aldrig mer ska jag gå på detta. Inte ens om jag får hundra kronor för varje liter. Inte en enda gång till. Får inte glömma detta till nästa år.”

Många år senare har min äldsta dotter ett eget barndomsminne kristallklart bevarat. Det har gått några år men Jennifer drar upp det varje sommar. Platsen var vårt snår med alla vinbär. Hon hade gått dit med farmor och två lika stora glassburkar. Farmor kämpade med sin bångstyriga rullator över gräset.
Vi hade precis varit och hämtat min mamma i Lund där hon fått sig en ny omgång cellgift. Cancern härjade fritt och oddsen var låga. Kroppen var det inte mycket med längre. Hade hon ställt upp i OS i brottning hade hon hamnat i fjärilsviktklassen. Men när mamma såg sina kära barnbarn och bär glömde hon bort sina tillkortakommanden i livet. Då blev hon för en kort stund fjärilslätt. Fingrarna flög över klasarna och hon var tillbaka i gammal hederlig bärform.
”Jag fattade inte att farmor hade sin stora burk överfull när jag bara hade några klasar i.
Jag minns att jag gjorde mitt snabbaste. Då visste jag dessutom bara att hon var sjuk. Inte döende.”