Tjuvlyssna på plats

 

Tjuvlyssna Tjuvlyssning

 

Bild ett

ldag är det dags att förena nytta med nöje. Min laptop ska följa med på utflykt. Har jag tur får jag höra ”hemliga” samtal från främmande människor. 😉 Annars är det dags för kåseri nummer elva. Mitt mål med att skriva trettio stycken kåserier under december månad går som på räls. Vilket av mina än så länge tio ”arbetsnamn” lockar dig mest? Eller är det fikat som drar mest? 😉 Ha en bra onsdag. Tänk om jag var en av bönderna i ”Bonde söker fru”. Då hade jag fått åka på resa ”ikväll”.

1. Den hemska upptäckten       2. Skadeglädje är den enda sanna glädjen
3. Vi skulle bara en bit              4. Grannen som stal energi
5. Knekt eller knäckt?               6. Post till de döda
7. I klostret fick jag ro               8. Ett blött äventyr
9. Jag kände mig väldigt liten
10. En halvtimme på Sandrews
 

 

Annonser

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tio

 

CCI20140511_00010001

Ungdomsboken ”Sebastian och Lena” hamnade i karantän. Vi sålde vårt stora hus på 3 x 160 kvm och köpte en liten söt gul skokartong på 97 kvm. Jag slickade mina sår. Havet och solnedgångarna såg vi inte längre från altan och fönster, trots att vi hade närmare till havet (900 m). Någonstans där vaknade tanken på att börja skriva igen. Solveig tyckte att jag skulle satsa på att förbättra ”Jonas – fantasins mästare” som är hennes favorit av mina manus. Istället gungade jag fram andra möjligheter i mormors gungstol, (som jag med stolthet placerade i manuset) möjligheten att göra om handlingen i ”Sebastian & Lena” till en vuxenbok. Jag sa inget till Solveig. Ville först se hur ringrostig jag var.
Det första jag gjorde var att göra om manuset från tredje person till jagform. Denna metod var möjlig tack vare att jag bestämt mig för att ”öka” antalet viktiga personer i handlingen. Vilken fördel det var att skriva med vuxna ord. Det tog inte lång stund innan jag hade prologen och första kapitlet i hamn. Dessa skickade jag till min vän Kerstin som jobbar på en tidning som redigerare. Tillbaks fick jag proffsiga sidor som såg ut som en riktig bok. Dessa lät jag ligga framme på skrivbordet några dagar. Dagar då jag hoppades att Solveig skulle snubbla över dem, eftersom vi delade skrivbord. Men hon höll mest till i köket eller vardagsrummet när hon kvällsjobbade just dessa väntande dagar. Jag var helt övertygad om att min älskade fru skulle tycka skrivandet var jättedåligt.
Det tog tid. Jag minns hur jag låg på den bäddade sängen en kväll, när jag upptäckte att hon läste från papperna.
”Vad är detta för något?”
”Vilket då?” (lätt nonchalant ton)
”Vem har skrivet detta?”
”Är det dåligt?” (min röst var så neutral som det gick)
”Nej. Verkligen inte. Vem är författaren?”
”Det är jag. Starten på min nya bok.”
”Jag känner inte alls igen din stil.”

Ett beröm från Solveig i dessa lägen betyder mycket mer än snälla ord från någon som tycker om mig. Hon är lektör sedan över tjugo år på BTJ. Hon är godheten själv när det gäller mycket, men aldrig att hon öser kompissnällhet över mitt skrivande. Där tror jag hon bedömer mig hårdare än kända författare. 😉 Just nu minns jag förra vårens ”slitande” på alla hennes lov. Där vi gick igenom varenda stavelse och försökte hitta alla eventuella fel i manuset ”Mina fotsteg i ditt hjärta.
”Kan du inte någon gång säga att något är bra?”
”Det är inte därför jag offrar ännu ett lov.”
Jag spelade ledsen cockerspanielhund. Ingen svår roll efter hundratals timmar med att hitta svagheter och fel i något jag lagt ner tusentals timmar på.
”Visst är det mesta bra. Kom så får du en puss sedan läser jag högt igen så vi märker att texten flyter.”

Solveig var alltså van vid att läsa och redigera mina barn och ungdomsböcker. Hon hade även läst min självbiografi. Hon kunde med andra ord min skribentstil. Trodde hon. 😉 Tänk att hon inte kände igen sin egen mans stil. Det är kul att överraska. Åt det hållet.

Från den lilla stugan som finns på bilden strömmade det ofta ut sjuttiotalsmusik, när jag satt där inne med min laptop och en stor hög med gamla kassettband som jag letat fram från gömmorna. Den där natten då jag vaknat och kommit på den nya titeln ”Mina fotsteg i ditt hjärta” har en speciell plats i min minnesbank. När temperaturen och väderleken tillät det satt jag gärna i skuggan under ett fruktträd. Livet skulle varit som i min innersta dröm – om vi lämnar min hälsa utanför inlägget.

 

”När börjar mitt sportlov?”

Det ska bli skönt att börja jobba på måndag.”
”Förresten vet du när jag har sportlov?”
”Brukar jag inte ha det i vecka åtta?”
”Vet du om de har ändrat vecka i år?”

De där och liknande frågor har Solveig slängt ur sig med glimten i ögat de sista tio dagarna.
Det har varit tuffa och intensiva dagar när jag tillsammans med min inhyrda redigerare dykt ner i varenda stavelse och tecken i mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Direkt efter en tidig frukost har vi startat vårt teamwork vid köksbordet. Alltid med samma mönster. Först har Solveig läst ett kapitel eller ett avsnitt högt där vi en sista gång har lyssnat på flytet i texten. Sedan nästa viktiga steg. Grovjobbet utan några genvägar. Mening för mening. Ord för ord. Stavelse för stavelse. Tecken för tecken. Stavfelen har varit få men det är så lätt att ett ” hamnar på fel ställe om en punkt, när någon säger något i texten. Eller så blir det ett mellanrum för mycket. Många efternamn har trollats bort liksom småord som inte behövs. Vissa av mina ”darlingsavsnitt” har fått stryka med. Psykiskt är det tufft att hela tiden hålla på att leta efter fel. Så långt ifrån världen när jag lät mig ledas med i handlingen tillsammans med Lena Sanders och Sebastian Rosander under många hundratals timmar. Då hade vi det mysigt tillsammans. Om inte ungdomarna var sura på varandra. Som författare var jag rättvis och lyssnade på alla personer. Nu tvingades jag tänka mekaniskt och kärlekslöst. Skapa en distans till känslor, spänning, skämt m.m. där mina fyrkantiga ögon istället vilade på varje viktig liten detalj.
Ni må tro att jag trånat efter att någon snäll person ska säga att jag skrivit något bra. Ibland har jag försökt fjäska med min redigerare som påminner starkt om min fru.
”Hittar du inget som är bra också? Som omväxling.”
”Sådant har jag inte tid med nu.”
Då brukar jag låta läppen falla lite så hon mjuknar i hörnen. Vädja med de bruna ögonen. Kan funka en kort stund.
”Du vet att jag tycker boken är bra. Mycket bättre än många andra böcker jag läst på sista tiden. Nu finslipar vi de sista detaljerna. Måste du förresten ha med den snuskiga kommentaren där?”
”Rör den inte! Det är en grabb som pratar…”
”Måste därför alla vi kvinnor läsa om vad ni gör…?”

Mitt grundmål har varit att vi skulle hinna fem kapitel om dagen. Samtidigt går det inte att stressa fram resultat. Vissa kapitel är betydligt längre än andra. Så fort vi tappade skärpa tog vi paus. Skillnaden var bara att Solveig menade paus med stort P. I mitt huvud malde fortfarande viktiga detaljer runt. Jag ville så gärna diskutera finesser och nya tankegångar. Istället blev jag förvisad en våning ner om jag inte var tyst om boktugg. Så om ni tycker att det doftar källare om mina inlägg så… 😉
Tjugonio kapitel har vi hunnit med. Resten av fintvättandet får vi göra på påsklovet. Sedan hoppas jag att det är rätt väder redan i april för att kunna skapa framsidan och att Jennifer köpt systemkameran hon sparar till. Helst ska hon ha lärt sig alla finesser också.

Vi har gjort annat också. Varit på kurs. Gått promenader. Sett filmer. Fikat på stan. Skjutsat döttrar som varit omkring lite överallt i södra Sverige. En dag körde vi Lizette och en kompis till ett Spa som heter Örums Nygård och ligger på Österlen. Eftersom det inte var någon idé att åka hem under tiden de låg och gottade sig i det 32-gradiga vattnet åkte jag och Solveig till Olof Viktors och fikade under tiden. Jag smög med laptopen i en väska. Lovade att vi bara skulle titta på ett kapitel om det INTE var fullsatt på det populära fiket. Jag vann. Efter smaskigt ätbart vid ett tvåmansbord blev det ett arbetspass där vi glömde tid och rum. För att sträcka på benen en stund gick vi en promenad på Löderups kyrkogård i solsken. Kyrkan var öppen och hade en fantastiskt fin altartavla, som var målad så att den fick 3D effekt. Motivet var där Jesus satt med Judas vid nattvardsbordet. En av de finaste tavlor jag har sett i en kyrka. Otroligt välgjord.

Denna vecka får jag jobba ensam med extra finjusteringar. Datorn har varit elak när jag bytt teckensnitt. När jag ändrat något de sista veckorna har den tydligen valt att ändå skriva det gamla teckensnittet när det gäller tecknet ”. Jag måste även förtydliga tidsförflyttningar fram och tillbaka i handlingen med hjälp av en rad här och där på några ställen, så ingen läsare får onödiga problem. Själv kan jag snart hela romanen utantill. Festligt när Solveig skrollade ner och jag i huvudet visste exakt vad som stod i nästa mening.

Där fick ni veta lite om vad som hänt under tiden som min blogg visade söta bilder istället för text. På Påsklovet har jag i skrivande stund inte bestämt mig för om jag ska visa sovande bilder på Lizette, för att vara rättvis, eller bilder där jag sover. I så fall kunde ni läsare rösta fram det fulaste kortet… 🙂

Idag är det dagen före dagen före dagen före våren…eller vad säger ni i norr? 😉