Detta skulle jag aldrig göra

Jag har inga problem med att göra en kovändning då och då. Här bjuder jag på en. Givetvis borde jag väntat till en ljus vårdag då jag hade sluppit att ha läsglasögon och kunde kostat på mig att bjuda på att titta upp då och då. Nu fanns en stor risk att det blivit en gratis karusellkväll och så roligt skulle det inte bli. Det räcker så gott med när jag sitter och löser korsord och det samtidigt händer något spännande utanför fönstret och jag glömmer att köra upp brillorna i pannan. 😦
Visst är Halmstaddialekten underbart vacker? 😉 Eller är det min facebookvän Thomas Petersson som tagit på sig en peruk? 🙂 De närmaste dagarna ska jag och Solveig göra på ett annat sätt med ett bidrag från romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Du som läst ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Vilket kåseri hade du velat att jag läst högt?
Du får ha en bra söndag. Har du något speciellt på agendan? Själv kommer jag att bli ensam i soffan när jag följer jaktstarten i Tour de Ski. Jag älskar den tävlingen. Sju tävlingsdagar på nio dagar. Avslutningen med att klättra uppför en brant slalombacke är en årlig TV-klassiker.

Ps. Glöm inte att rösta på tre filmer. Ni trycker på ”Femtio filmer – en bloggtävling” under min Header. Tre stycken Trisslotter ska lottas ut.

Annonser

Vilken förmån jag har

När det blåste riktigt rejält om mina öron för några veckor sedan, signalerade jag om hjälp. Vips så fick jag en lugnande app mot vinden som ville mig illa. För några dagar sedan drabbades jag av en notorisk längtan. Alla ni som varit gravida vet vad jag talar om. Jag bara måste ha lakrits, murbruk eller i mitt fall vår. Jag vet att man inte ska utnyttja sina Facebookvänner hur som helst. Men min längtan blev för stark och vann över min blyghet. Därför kontaktade jag återigen min vän av nöden. Rozie. Snabbt gick det. Innan jag ens kunde stava till ordet a-p-p så var våren på plats. Visst är den tjusig? Nu snackar jag inte om vargen, eller är det en gris som håller i den prickiga kaffekoppen? Borde leta upp mina läsglasögon.
http://bortamedvinden.wordpress.com/2014/02/01/ar-det-var-app-eller-bosse-lidens/

Inte bara det. Den funkade. Man kan lita på Rozie och Grevinnan Blåst af Kuling. När jag öppnade altandörren i söndags så möttes jag av årets första vårtecken – Snödroppar! Solen kom också på besök och ljuset som är så efterlängtat.

2670001

Vad längtar du bloggläsare efter mest nu? Som gammal idrottsnörd säger jag OS och många svenska medaljer och spännande upplevelser i Sotji. Tyvärr tycker jag inte om att läsa eller höra talas om att allt inte gått rätt till i förberedelserna i öst. De som slitit och arbetat har lurats på sina löner och dessutom har det skräpats ner. Detta är säkert bara toppen av isberget, är jag rädd. Varför slutar jag aldrig att förvånas? Tack Rozie för solen du fixat även idag. Efter lunch ska jag ut och flirta med den. 😉

Det var länge sedan

Det var länge sedan

Det var väldigt tidigt i år. En gång i tiden kunde det bli flera matcher på ett år. Det var innan vi blev med barn och eget företag. 🙂

Jag är inte riktigt som andra. Lika bra att erkänna det med en gång. Visst skriver säkert alla som spelar Alfapet protokoll. Hur skulle de annars veta vem som vann. Men jag stannar inte vid det lilla futtiga. Jag tar oftast längre steg. Slänger inget gammalt. Därför ligger alla mina fult skrivna A4-papper (alltid jag som är sekreterare) kvar i lådan. Än så länge putar inte locket. Det är bara en tidsfråga. Senast 2025 kommer locket att ramla av. 😉

På varje ”fight-papper” finns en egen liten tabell över ställningen totalt och även årets ställning. Som jag nämnde blir det inte många matcher längre. Sedan flera år tillbaks blir det oftast bara en om året. Därför kan jag titulera mig årets mästare både 2009, 2011 och senast 2012. Ett noll vann jag med dessa år. Med andra ord är jag regerande mästare. Sug på den. Jag tänker inte det minsta på att jag 1993 fick stryk med 19-14 och premiäråret 1990 med hela 15-5. Sådant gammalt är mossigt. Då spelade vi på helt andra platser och underlag. 😉
Jag känner mig så smart. Tänk att jag vunnit hela 61 gånger. Jag är på väg mot de magiska hundra. 😀
Kanske inte idag. Det har inte börjat så bra. Den som lägger först får visst en massa extrapoäng när personen startar med att lägga ut alla sju brickorna. Nu hörde jag någon bloggtittare höja rösten. Var säkert en kvinna.
”Hur många gånger har din fru vunnit?”
”Vilken fru? Vi är konkurrenter och titulerar inte varandra hur som helst. 😉 Hm! Det har hänt ett par gånger att hon lyckats vinna. Jag har haft livsfarliga förkylningar och en menisk som råkade trilskas i visa trängda lägen. Helst i underlägen.”
”Det där var inget svar på min fråga?” (vilken envis bloggläsarkvinna)
”Okej! Solveig heter hon. Förresten. YESSSSS! Man får inte lägga egennamn. Det kom jag på just nu. Måste läsa det finstilta. Hoppas det står att man blir diskad och måste sköta städningen i minst en månad om man lägger sitt eget namn först. Var är mina läsglasögon?”
”Försöker du slingra dig? Du har ju själv lagt DITT namn. Svaret på min enkla fråga tack.” (Vad hon tjatar. Den här anonyma bloggkvinnan).
”Kan jag inte istället berätta att vi spelat 157 matcher. Jag är regerande mästare från förra året och bo kan också vara…”
”Hon har alltså vunnit 96. Det är alltså snarare HON som är på väg mot hundra.”
”Vad snabb du var. Är du mattefröken? På väg och på väg…”
”Jag är kvinna.”

Jag förstod inte Solveigs list de första femtio matcherna. Jag var jätteglad när jag kunde lägga ut fem bokstäver och därmed fick fem nya fräscha brickor att vända på. Spännande. Stolt räknade jag ihop och skrev in fjorton poäng. Hann inte skriva klart innan Solveig lagt två futtiga bokstäver. Stackars liten hann jag medkännande tänka innan…
”53 poäng”. kvittrade den söta varelsen mitt emot köksbordet.
”Femtiotre poäng för två bokstäver?”
”Tre gånger ordpoäng och jag blev äntligen av med mitt C. Dessutom blev det ett nytt ord både här och där.”
”Det är fult att peka”, sa jag lamt.

Till slut förstod jag. Man ska inte lägga ut långa ord om man samtidigt bjuder på de lila hörnen. Man måste vara superlistig i detta bokstavsspel. Tänka i flera steg. Inte bjuda på något. Absolut inte skapa öppningar för den andra. Jag trodde bara det var ett sällskapsspel med min flickvän. Var naivt glad när jag la långa ord som blev trevliga ordormar både lod- och vågrätt. Tydligen var jag helt ute och reste i det blå. Det här förklarade en och annan förlust i de första drabbningarna.

Min enda chans att vinna matcher är att skaffa mig ett rejält försprång. Helst över femtio poäng halvvägs in i fighten. För jag vet vad som väntar. På slutet när jag är rädd för att de lagda bokstäverna på spelplanen ska flytta iväg lite dumt om jag försöker lirka ner något mellan dem brukar jag få problem. Stora problem. Helst om jag sitter där med fem I och två D. Sådana problem har sällan Solveig. Hon sitter och klurar. Tar sedan sina långa pianofingrar och lirkar ner någon liten vit bricka och bildar en massa nya ord och käkar upp min ledning sakta men säkert. Så är det att vara gift med en fröken, lektör och läromedelsförfattare i samma kropp.
Tur att jag inte är en dålig förlorare. Det är riktigt skoj att spela Alfapet. Vi borde göra det oftare. Vi har en gammal ordlista till domare. Det är Svenska Akademins ordlista över svenska språket. Fast vi kallar den för Elsa. ”Nu ska jag minsann se efter i Elsa om det ordet finns och stavas så”. Elsa var en faster till mig. Jag fick ordlistan i examenspresent när jag tog studenten. Tänk om Elsa vetat om alla gånger som vi slagit ”i henne”.
Solveig har ofta föreslagit en annan variant. Att vi ska spela fuskalfapet istället. Om vi är på riktigt tramshumör kommer jag att gå med på det. Ibland har det blivit så ändå. När vi efter ett tag upptäcker ett helt galet stavat ord. Jag gissar på att det ALLTID är jag som är skurken. Lagt ord ligger har vi som grundregel. Samtidigt är det kul att retas för det där ordet flera dagar efteråt.

En fråga till er läsare. Mitt minne jobbar febrilt. Det retar mig. Kommer inte på filmens namn. En äldre film. Antagligen från åttiotalet. En amerikansk film. Tre-fyra äldre damer sitter och spelar Scrabble (Alfapet) i en lägenhet sent på kvällen. De fnissar. Dricker något starkt till. Lägger snuskiga ord. Kameran följer dem utifrån. Jag är nästan säker på att de inte tillhör huvudpersonerna i filmen. Jag har för mig att det är en man som är jagad och som befinner sig utanför lägenheten, som ligger högt upp och tittar in på damerna. Min första spontana tanke var att scenen är hämtad från ”Tjejen som visste för mycket” med Goldie Hawn. Är det någon som vet svaret på min fråga?  Snälla hjälp mig så att jag kan sova i natt.

De gula sidorna

De gula sidorna finns kvar i katalogen. Fantastiskt. Var är nu mina läsglasögon? Allt var så mycket lättare för några år sedan när vi inte hade några tonåringar. Det räckte med att jag lite smart mumlade frågan och vips satte två tjejer igång med att leka skattjaktsleken och tävlade om vem som först hittade pappas glasögon. Endast min fantasi satte stopp för vad jag ville ha tag på. Nycklar, plånbok och annat var de mästare på att hitta. Snabbt också. Visst kunde det sluta med tårar när de var för tuffa i närkamperna i ivern att vinna tävlingen. Taktiken funkar inte så bra på tonåringar. Då behövs det stora saftiga morötter. Är det någon som vill ha senaste modellen av Iphone 5? Möjligtvis. Då kan det prassla till i någon av sofforna. Vad sa du pappa?

Det går säkert bra ändå. Bara om man har tålamod. Där är ord på R. Ska jag gå direkt på Rygg eller blir det bäst med Reservdelar? Jag skulle behöva en ny frisk rygg så fort som möjligt. Vad suddigt allt är. Lika bra att slå på ögondelar också. Föresten behöver jag ett par starka knän och en fungerande bukspottkörtel också. Min familj är rätt trött på mitt svar varje gång de undrar vad jag önskar mig i julklapp eller i födelsedagspresent. Därför brukar min fru Solveig ligga ett steg före. ”Förutom det rosa paketet med en splitter ny bukspottkörtel som står överst på din lista.” ”Det behöver inte nödvändigtvis vara rosa. Ett litet himmelsblått går utmärkt. Körteln väger bara 100 g”, svarar jag.

Om paketet hade kommit och körteln hade satts på plats. Vad hade jag gjort först? Länsat ett konto och köpt halva kioskens utbud av sötsaker? Då hade jag bara fått ont i magen och blivit en gubbe med rund mage efter en glupsk tid. Flyttat runt problemen. Däremot. Garanterat hade jag tackat högre makter om jag hade fått uppleva den önskedagen.

Jag hittar inget på R. De har gjort telefonkatalogerna så svåra att hitta i bara för att ingen ska ringa och störa. Jag är säker på det. Dessutom är det söndag idag. Imorgon blir det inte bättre. Jag är inte sugen på ett måndagsexemplar. Tänk att få en rygg som sitter bak och fram. Tror jag såklart inte är möjligt. Skojade bara. Då hade jag bara vänt ut och in på den. Syftade mer åt risken att det var fel antal kotor. Det hade inte varit så trevligt. Usch vad bokstäverna dansar. Jag får sluta fred med den rygg jag har. Snart ska jag träffa E. Hennes händer är magiska. Nu kliar det till i hårbotten. Vänta lite. Där är de. Mina läsglasögon. Riktigt luriga saker. Hittar ständigt nya gömställen.