Här blir vi aldrig besvikna

Första nedslaget. Första inlägget i min nya kategori, Österlens bästa fik. ❤

1

I söndags gjorde vi äntligen årets första besök på Backagården. Denna pärla på Österlen, Sveriges eget Provence.

2

Som vanligt pekade ”Östen” ut vilken riktning vi skulle ta in i denna trelängade skånegård. I vårt fall behövde han inte hjälpa till. Våra ben hittade själv.

3

Först möts man av en presentbutik. Där går det även att köpa smaskigt godis. I nästa avdelning huserar klädesbutiken Butik Omtanke som säljer kläder i naturmaterial. Solveig hittade direkt en fin scarf som fick följa med henne hem.
Innan man når cafébordet/cafédisken finns det ett stort rum med flera lockande saker till försäljning.

4

Här har de den bästa morotskakan som jag ätit. En bra variant för en diabetiker. Inte så mycket ”däruppe” och goda nyttiga nötter i kakan. För den som hellre vill ha något mer ”matigt” finns det ex. pajer och annat.

5

Det största problemet är ett riktigt I-problem. Var ska vi sitta denna gång? Är det riktigt fint väder väljer vi gärna att sitta utomhus. Oftast har vi suttit i det stora växthuset med vindruvsrankor, fikon, eukalyptus och olivträd omkring och över oss. En riktig oas. ❤

6

En annan lockande sak är konsten. Här finns nästan alltid någon duktig konstnär eller  fotograf som ställer ut. I söndags hade vi extra tur. En duktig fotograf med namnet Ulf Lagerholm visade upp tavlor i svartvitt och färg som tilltalade oss. Solveig säger att vi absolut inte får plats med fler tavlor i vår bostad, så jag fick nöja mig med några vykort. Hon har tyvärr rätt. Vi har många fina tavlor nerpackade som inte får plats längre, sedan vi flyttade till Ystad och fick betydligt färre väggar.

8 9

Lite kyligt i växthuset denna majsöndag. Vi vände tillbaka med brickan och valde ett annat favoritbord.

7

10 11 12

En balsam för själen att få sitta ner en stund med en latte och något gott att äta. Långt ifrån jäkt och alla måsten. Här kan vi njuta och låta tankarna landa. Ofta är det på sådana här ställen som kreativa idéer föds. Vi brukar föra många givande samtal på olika plan som ger energi flera dagar framåt. Samtidigt äter jag inte en sådan morotskaksbit utan att vidta åtgärder. Först med att höja min insulindos. Sedan genom en klättring uppför höga kullar. Det sistnämnda ser jag inte som ett straff, utan som en extra njutning av Österlens smörgåsbord. Helt gratis. ❤

Betyg: 5/5. 😀

Var ska vi göra andra nedslaget? Det får du se om du följer min blogg.  😀

Det var Gunnel Boman som startade Backagården. Hon bor på gården och hjälper fortfarande till med olika moment. Här är en länk till deras hemsida om du vill läsa mer. På sommaren går det ex. att köpa växter.

http://www.backagarden.com/

Annonser

Den sista resten av julen 2015

Idag har det gått en månad. Endast elva återstår.
Varje gång vi plockar ner julen brukar vi tänka gemensamma tankar, jag och Solveig. Själv tänkte jag likadant när jag levde ensam. Hur kommer livet att se ut och vara nästa gång jag plockar fram sakerna igen? Från början minns jag det mest som ljusa tankar och hemliga drömmar. I takt med mognad och erfarenhet blandades och förändrades tankarna. Var bor jag? Pluggar eller jobbar jag? Tänk nästa gång är vi föräldrar om allt går bra. Kommer vi att ha våra föräldrar kvar? Är vi friska? Undra hur många som bor hemma nästa gång? Samtidigt går tankar i cirklar. Kommer tillbaka med samma grundtanke, men med fler erfarenhetsbitar. Känner du läsare igen dig?

Julkort 2015

Allt sedan 1990 har jag och Solveig gjort samma lek. Vi har plockat ner alla julkort – kort som var väldigt många fler för några år sedan. Sedan har vi i tur och ordning plockat bort det kort vi tycker minst om. En betydligt längre process när vi hade fått 90-110 kort. Den här gången gick det fortare. De tio som är kvar har gått till final och åker upp på anslagstavlan i köket. Där sitter de någon vecka. Därefter vidtar röstningen där jag och Solveig sätter upp våra poäng i tur och ordning. Var sin etta, var sin tvåa osv. upp till var sin tia. Det har hänt ganska många gånger att vinnaren fått maxpoängen tjugo. Ibland har vi tyckt helt olika och skojbråkat om det. 🙂
Med åren har fler och fler känt till vår lek och säkert tänkt till innan de valt kortet som gått till familjen Lidén.  🙂
Detta har ni som följt min blogg läst om tidigare. Ibland får man vara reprisig (nytt ord). Det har kanske tillkommit nya bloggläsare under bloggåret som passerat.

Jag vill tacka alla sköna bloggare som vågade göra snöänglar. Härliga foton. Dessutom fick jag se många fina fåglar och personliga blogginlägg som var mycket trevligare än mitt eget. Sådant gläder mig. ❤

I förra inlägget står i en kommentar som jag skrivit, vilken tid jag stänger uppgiften. Så kommer jag alltid att göra med denna lilla lek, som jag inte skyltar med i någon rubrik.

Idag ska jag se några stafetter medan Solveig pluggar. Dagens längre promenad får bli i centrum för jag vill gärna planera några kommande foton. Fortfarande händer det att jag utforskar Ystad som om jag är en turist på semester. Det är en härlig känsla som jag inte vill ska gå förlorad. Samtidigt längtar jag tills att allt vaknar till liv på Österlen. Under tiden lever jag i nuet och konstaterar att livet går fortare och fortare för varje år. Jag måste erkänna att det är en lite obehaglig reflektion av läget. Tidståget går inte att bromsa. Ska inte heller gå att stoppa. Det finns dock saker som jag fortfarande vill klara av. Vi startar med en Latte på ”Lurblåsaren”. På med vinterkostymen.

Film trettioåtta av femtio

Bara en dag

Bara en dag/Before Sunset
Genre: Drama, 77 minuter, 2004.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 30/40
2). Bosse Lidén 2014: 111/120

Favoritkommentar: ”Ett minne avslutas aldrig så länge man lever.”

Egna ord: Mina förväntningar var skyhöga. Det är unikt att jag är nervös inför att se en film. Vid första titten klarade jag inte av att ta till mig de bra sakerna. Istället satt jag och ville skynda på Jesse och Celine på olika sätt, med tanke på de ringa sjuttiosju minuterna. Jag hade ingen Latte framför mig på ett franskt café och insåg inte att jag såg ett nytt mästerverk. För mig fick andra filmen bara en sjua. Nästa dag gav jag filmen en ny chans. Efter det blir det en tia, precis som för första filmen, vid varje titt. Denna gång utspelar sig filmen i en annan av mina favorithuvudstäder i Europa, Paris. Effektfullt får vi återblickar från magiska scener i Wien nio år tidigare. Som alltid när två människor träffas på tu man hand kan de känsliga bitarna ta tid för att komma fram. Pusselbitar behöver fogas in på rätt plats. Känsliga bitar skaver. Man kan känna sig utlämnad om man tar av sig rustningen. Sanningen kan ta olika slingrande vägar innan den naket står där i eldskrift. Filmer växer och växer. Visst tycker jag att Celine tjatar för mycket sex vissa stunder. Det är kanske typiskt franskt.  🙂 Allt känns annars lika naturligt som förra gången. Häftigt att två personer kan bära en hel film. Allt blir så verkligt med tanke på att de själva har blivit nio år äldre ”in real world”. Jag vill inte avslöja för mycket. Mitt budskap är att filmerna ska ses i rätt ordning. Julie Delpy har själv skrivit tre låtar som hon framför i filmen. När jag hör låten ”A Waltz for a night” reser sig håren på mina armar. Smart sätt att låta kameran bjuda på Parisvyer i inledningen för att skapa plats för Wien i senare återblickar. Återigen får Linklater till ett rafflande slut. Han ska känna sig mycket stolt över dessa två filmpärlor.

Baksidestexten i korthet: Ethan Hawke och Julie Delpy skapar åter igen en magisk känsla när de återupptar sina roller som Jesse och Celine och återförenas med regissören Rickard Linklater i den fängslande berättelsen om kärlek och återuppväckta känslor.

Kuriosa: Nio år senare gjorde samma trio om det igen. Tredje filmen som kom 2013 heter Before Midnight. En fjärde film är med i planerna. Jag vet inte vad arbetsnamnet är. Kan det vara ”Bara en kvart”?

Dagens fråga: Har du upplevt någon gång att del två är bättre än första filmen?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Det ordnar sig

Hartmans cafe

Mitt i en tugga av det nybakta brödet på Hartmans café blev jag allvarlig och fundersam.
När jag tog en mun av min stora Latte kom jag att tänka på en man som hette Porteus.
Han sa vid något tillfälle att om man går och väntar på svårigheter kan man få lida dem två gånger. En klok man. De orden kunde kommit från min egen mun. Redan för flera år sedan. Minns hur Solveig gick och oroade sig för en sak med vår första dotter Jennifer. Jag försökte lugna henne på ett manligt sätt. Strök henne varsamt över ryggen. Delade med mig av min visdom. Höll ett intelligent och välgenomtänkt tal.

”Det ordnar sig älskling. Vänta. Ha tålamod. Ge det en chans. Jag har läst någonstans att saker växer inte i samma takt. Först kommer ett. Om ett tag kommer nästa. Det är inte alls bra att oroa sig. Oron kan lätt hoppa över till barnet. Se istället livet från den ljusa sidan. Många barn gillar förresten att hoppa omkring och sjunga en visa. Jag lovar. Titta på mig. Lyssna noga. Vi ringer doktorn till hösten om det inte dykt upp. Det högra. Dessutom är det pinsamt. Doktorn tycker antagligen att vi skulle upptäckt det tidigare. Tänk istället på något annat så känns det bättre. Är det inte värre att Jennifer inte har något hår? Är du helt säker på att det är en tjej vi fått? Jag menar. Den där saken… kan inte den ha ramlat av eller… den har kanske inte heller växt ut ännu. Jag sticker till biblioteket och lånar några böcker så kan vi kolla in läget sedan. Blir det bra?
Ta du bara det lugnt. Dra några djupa andetag som vi lärde oss på den där föräldrakursen.”

Inte ta ut sorgerna i förskott