Det finns bra foton och det finns riktigt bra foton

Foto: Anki Arvidson

Min bloggvän Anki är en duktig fotograf. Det här kortet fick jag för någon månad sedan. De fina orden på baksidan värmde mig såklart. Men de är privata.  ❤
Däremot ville jag gärna visa upp framsidan och samtidigt starta upp en ny kategori på bloggen med namnet: ÖGONBLICKSBILDER.

Min första tanke är att detta foto säger mer än hundra ord. 😀  Ett förträffligt foto att visa upp under en skolklasslektion eller inför en nyfiken sittande förskolegrupp.
Samtala med barnen. Hålla i liv deras medfödda fantasi.

”Vad ser du på bilden? Kommer det att bli mål? Vad tror du kommer att hända inom den närmaste minuten? Kommer målvakten Casper att rädda och starta upp en snabb kontring? Är det en viktig seriematch, en cupmatch eller en vänskapsfight? Snälla! Var snäll och hjälp mig. Jag brinner av lust att få veta.”

Som avslutning kunde äldre skolbarn fått uppgiften, att skriva ner en berättelse med utgångspunkt från fotot. Där de själva bestämmer vad som ska hända.

Själv tänker jag några lager djupare. Vågar Casper gå ner och ta bollen med händerna? Är han lika bra på vänster som högerfoten? Hoppas grabben längst ut på vänsterflanken att det ska bli en retur så han blir målhjälte? Vill spelaren som står beredd på sidokanten, otåligt, snart komma in i matchen? Är killen som har glasögon lagkapten? (Han har ett C på armen). Intressant att jämföra stilar, gester och kropps/ansiktsspråk.
Det är häftigt att ta ett kort bakom nätet. Blir ett extra njutbart perspektiv.

Tänk om jag som skolbarn fått denna uppgift. Helst som en läxa över jullovet. Då hade det blivit min första riktiga roman.
Jag får hålla till goda med att det dröjde till 2013 innan romanen fanns på plats. Då kunde jag inte låta bli att göra Sebastian Rosander idrottsintresserad. Sedan kom en söt Lena Sanders och förändrade hans intressen. Sånt är livet. Du har kanske själv varit i den sitsen.  ❤

Om du vill ha information när det gäller att köpa böcker – tryck på det blå. Två av mina böcker är nersatta till halva priset. Flera har passat på de senaste veckorna. Möjligheten och smidigheten att swisha har varit populär.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Härligt att jag fått in så många åsikter/blurb om ”Minnen som stannat kvar”. Men jag saknar dina tre bästa och det sämsta kåseriet. (Du som läst). Aldrig blir författaren nöjd. Tryck på länken för att åtgärda. Jag vill gärna dela ut tre Skrapkryss åtminstone till ettårsdagen, 25 september 2018.
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

 

 

 

 

 

Tre steg på vägen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Roman eller kåseribok? Första steget funderade jag på i flera veckor.

 

 

 

 

 

 

 

När Lena Sanders smög in i mitt huvud med en deckarstory som utspelade sig i Abbekås, Ystad och runtomkring Österlen var det frestande att lyssna på henne. Hon berättade att Sebastian åkt till Boston för en läkarkonferens och att hon tillsammans med gamla väninnor hyrt ett sommarhus i Abbekås. Jag lyssnade på henne och förankrade hos experter att det ”hemska” var fullt möjligt.

 

 

 

 

 

Däremot är det inte möjligt för mig att både blogga och skriva en roman. För det sistnämnda behöver jag stänga av allt socialt och försvinna in i en fiktiv värld för minst ett halvår. Dörren är absolut inte låst för framtiden. Först vill jag fylla min gratisblogg på WordPress till hundra procent. En längre tid har det stått 62 % i rutan.

 

 

 

 

 

Därmed var svaret självklart. Jag öppnade i januari, när jag blev ensam efter det att familjens tre kvinnor försvunnit iväg till sina skolor, min wordbank och började bearbeta texter.
Problemet är att ett minne föder ett annat minne. Snart satt jag och skrev ständigt nya texter och underlaget växte till över tvåhundra kåserier. Till slut fick jag sätta stopp för mig själv.
Då började fasen med att gallra. Sakta men säkert gick antalet ner till etthundratre. Jag förde tabeller över antalet ord. I nästa genomläsning/tvättning fick jag ner det till 77 texter på 63 785 ord. Fortfarande alltför många ord för att klara bokryggen.

 

 

 

Jag kom på boktiteln mitt i en januarinatt.

 

 

 

 

 

 

 

Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att placera de utvalda texterna kronologiskt, ibland nästan som en fortsättning på förra. En osynlig röd tråd som jag hoppas läsarna uppskattar. Aldrig har jag varit så privat som i de sjuttiotre kåserier som klarat av de fyra tvättningarna som pågått i många hundra timmar.

 

 

 

 

 

 

Under hela processen unnade jag mig att alltid ha en fräsch gerbera att vila ögonen på. Det blev en lek att det skulle vara olika färger så länge det var möjligt.

 

 

 

 

 

 

Det dröjde till slutet av maj innan jag berättade för Solveig att jag beställt ISBN-nummer från Kungliga biblioteket till två nya böcker. Nu bad jag snällt om hjälp med femte tvättningen. I detta läge var jag sekreteraren som satt med datorn på ett bord framför mig och hon som intill, i soffan, läste texterna på vår stora TV:skärm och dirigerade mig. Ibland knorrade jag, men oftast var anvisningarna för bra för att förbises. På självaste midsommarafton nådde vi slutet på tredje steget.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista tiden har det varit blommor från vår egen trädgård som förgyllt skrivstunderna. Visst är den stora pionen läcker. ❤

Fjärde steget är att inlagan åkt iväg till en person som ska sätta texten. Under tiden har jag lämnat över till Solveig att fixa till framsidan på omslaget. Jag valde foto för ett par månader sedan. Nu leker hon med färger, typsnitt och storlekar. Själv ägnar jag mig åt de två flikarna och baksidan. När våra uppgifter är klara skickas de också iväg för att ”sättas”. Under tiden den processen sker på västkusten kommer vi att åka på hemlig utflykt åt ett annat vädersträck. 😉 Hemma passas bostaden av resten av familjen.

Det är många beslut och hårt arbetande innan en bokidé förvandlats till en färdig bok.
Undra hur många veckor/månader som återstår innan två blir tre. Det känns tryggt att vi gjort aktiviteten två gånger förut. Ändå vet jag att vad som helst kan hända. Ex är min danska inte fullgod.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Tre år går fort

Söndagsbild

Det finns en del laddade ord som börjar på bokstaven s. Två är de tunga orden skuld och sorg.

Solveigs förslag

Jag har läst min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” x antal gånger. Först alla gånger innan den kom i tryck. Sedan ängsligt för att upptäcka missade korrekturfel. När det gäller det sistnämnda skulle jag kunna känna mig megastolt. Inte många författare och stora bokförlag mäktar med att minimera ”missarna”. Endast Ezter har berättat offentligt om ett stavfel. (Via skulle varit vita). Själv vet jag ett fel till som är svårt att hitta för de som inte är sportnördar. Jag valde att ha kvar det trots att jag kände till det innan tryck. Det blev som en sport för mig att behålla det. Orsaken var att texten i nästa stycke skulle kunna fallera vid en sen ändring om jag flaggade för en ändring.

Jag kan inte ta åt mig äran. Jag trodde att det inte fanns ett enda fel kvar efter alla mina lusläsningar. Då hade jag läst varje ord med snigelhastighet och granskat med luppen alla tecken och mellanrum. Tji fick jag. Först av Solveig och sedan av Kerstin med sin erfarenhet av redigering på jobbet. De två kvinnorna var mina två trygghetsplank.

Efter det har jag läst om boken några gånger på ”vanligt sätt” och varit nöjd. Ändå var jag för första gången skraj när jag efter en lång paus återläste den i april i år. Skulle jag känna på annat sätt? Bara tänka på allt jag kunde lagt till? För det var så att jag kunde gjort boken nästan dubbelt så tjock. Men jag mäktade inte med att betala för x antal ”tjocka” böcker och ett ännu högre porto till eventuella köpare. Inte heller ville jag gå ner till pocketstorlekstypsnittet.

Romanen höll. Mest är jag stolt över att de svåra ämnena skuld och sorg känns äkta. Jag kopplade dem till den erfarenhet som jag skaffat mig alltför tidigt i livet, till allt jag läst inom psykologi och medicin. Den som är bra på mycket annat och inte har den basen och referensramen, men älskar att ha åsikter skulle kunna hävda motsatsen.

Tillfället när jag gick från att ta fram de dammiga elva kapitlen av ett ungdomsmanus, efter att jag fått en smart idé i gungstolen som förstärktes under flera sömnlösa nätter, minns jag kristallklart. Under den långa process som tog vid, såg jag bara ett enda högt berg. Vuxensex. Hur skulle jag ta mig förbi det hindret? Det gick inte att skämta bort. Jag är nöjd med hur jag gjorde upp med mig själv för att lösa utmaningen. Ändå kan jag lova att jag skulle kunnat ”kopiera” Nora Roberts om jag haft det som en rolig skrivuppgift på ett författarläger. Men jag ville ha min nerv i varje blad. Något som jag stod för som författare.

Lena Sanders, Sebastian Rosander och de andra var mina kompisar under en lång tid. Ibland kändes det som de fanns på riktigt. Både när jag skrev i stugan i trädgården och lyssnade på sjuttiotalsmusik från gamla kassetter och när jag mitt i nätterna kunde komma på en ny infallsvinkel. De fiktiva ungdomarna kunde börja konversera med varandra så jag knappt hann med i tanken. Jag smög ut i köket och satte mig och skrev för glatta livet på lappar som jag snabbt rev av från inköpsblocket.
Det blev tomt och overkligt när vi skildes åt i maj 2013 och därför befriande när jag i smyg drog igång med nästa bokprojekt på hösten. Blogg i all ära. Men jag brinner för att försvinna in i fiktiva världar och glömma alla tillkortakommande min kropp signalerar till mig med jämna mellanrum. Jag fick ännu mer smak på ”egna böcker” efter uppföljaren, kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått.”

Samtidigt är jag helt beroende av hjälp med viktiga moment i processen. Den hjälpen har jag av förståeliga skäl inte kunnat yrka på under en lång tid. Jag är för gammal för att skriva saker enbart för skrivbordslådan eller Word dokumentmappar. Den uppmätta tiden känns för snäv. Allt kan ta slut när som helst. Om inte annat synen för mig.

Det har alltså funnits viktigare sysslor för mina nära och kära under en längre tid som kanske den uppmärksamma bloggläsaren noterat. Tur jag är bra på att lura mig själv och hitta lönngångar och surrogat som jag uppskattar till stor del. Innerst inne vet jag ändå vad jag helst vill.

Det råder stora förändringar av olika karaktär för vår familj inom en snar framtid. Jag hoppas ändå det finns plats för mig att en dag, få föda mitt tredje hårda barn. Kanske blir det bara en ringa upplaga för mina närmaste. (Danskt bokband även denna gång.) Marknadsföring orkar jag inte med. Det är den trista biten. Jag är för snäll, kroppen för svag fysiskt och jag brinner inte alls för det. Det är författandet som ger mig näringen och ”kicken”.
Helst skulle jag vilja sitta i ett litet hus med havsutsikt och skriva under några morgontimmar. Ta paus och gå längs med stranden i alla sorts väder. Äta och dricka något gott och nyttigt. Sova middag. Bli uppassad med massage och varma vattenaktiviteter för att väcka liv i trött gubbkropp med kroniska sjukdomar av olika dignitet. Åka iväg till varmt land från oktober till april för att skona leder och tristess. Givetvis med samma möjligheter med havsutsikt, sandstrand, god mat och dryck. Trevligt litet torg med utomhusfik på gångavstånd. Fina blommor att vila ögonen på då och då. Musik & sångframträdande under ljumma kvällar. Fler i-krav har jag inte.  😀
Ni som lärt känna mig inom bloggvärlden förstår att jag har distans till mig själv och ironiserar. Jag har det riktigt bra som jag har det här. Allt kunde varit sämre. Livet är bara ett lån som det gäller att förvalta så gott det går. Spela med de spelregler som erbjuds. ❤

Tre år går fort.

Här kommer ett flott erbjudande som gäller fram till fredagen den 3 juni.

”Mina fotsteg i ditt hjärta” fyller 3 år (trotsålder) och det firar jag här på detta sätt.

Är du intresserad av att beställa en bok av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” gör du som det står på länken. Men bokens pris för bloggbesökare är endast 100 kr fram till 5 juni 2016. (Alltså 100 + porto 49 = 149 kr)
OBS! ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ingår inte i kampanjen. Den fyller inte år förrän i oktober.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Du får ha en trevlig avslutning på sista vårmånaden och en bra början på sommaren. Själv vill jag ha hem min älsklingspusselbit på heltid om tre veckor och helst i ett stycke. Först behöver hon landa i kropp och själ och avsluta sitt examensarbete i Kristianstad. Sedan vill jag att vi hittar på lite av varje i lagom dos. Jag har roat mig med att leta möjligheter på nätet och gjort upp pedagogiska uppställningar.  😀
Tyvärr måste vi inom kort tid bestämma oss för vilken bil vi vågar chansa på.

Till mina lekkompisar kan jag berätta att ni ska få en sommarläxa.  🙂
Minigolfuppdraget stängs 1 juni klockan 20.00. Det är den tiden/klockslaget som gäller. Jag kommer inte att vara hemma just då.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag.  ❤

 

Skarven mellan två sommarmånader

DSC_34580047DSC_33700131

En snigel i blomman är inte samma sak som att ha en snigel i ögat. 🙂

Veckan som snart gått har innehållit en skarv mellan två sommarmånader. Min hjärna har svårt att inse att tiden rusat iväg. Det är en smula vemodigt att mörkret kommer snabbare på kvällen.
Sommaren 2015 har varit en speciell sommar på många sätt och vis. Våra döttrar har prövat sina egna vingar under sina utlandsresor. De far iväg hit och dit och ibland känns det som om de bara mellanlandar hos oss. Däremellan jobbar de på sina sommarjobb. De är duktiga tjejer båda två och vi älskar dem gränslöst. Visst låter jag neutral? 🙂
Jag och Solveig har gjort många mysiga saker på tu man hand.
Libra har förenklat mitt diabetesliv, medan min ena axel har jobbat hårt på att försvåra mitt liv. Det ska tydligen kännas att man lever. 😦
Solbo Förlag har ”vilat” till skillnad från de två tidigare somrarna. Jag vet hur intensivt Solveig kommer att få det under de två kommande terminerna och jag har värnat om att hon ska varva ner och samla energi inför slutspurten.
Om en dryg vecka kommer jag att börja fundera på min egen framtid. Det finns många vägar att gå. Än så länge hemliga till och med för mig själv.
Denna vecka bjöd jag på ett seriöst kåseri och lät er få en inblick i ett sorgligt minne med en stjärna som slocknade alltför tidigt. ❤
Jag har hunnit göra flera bloggvandringar och tittat in hos ett par hundra bloggar. Både gamla mysiga bekanta bloggar och nya trevliga bekantskaper. Det är spännande att se vad ni sysslar med. En del bloggare är fantastiska på att ta foton. Andra roar mig högtidligt på andra sätt. Jag är ledsen för att några är sjuka eller nedstämda av olika skäl. Flera har blivit som mina kompisar, fast vi aldrig träffats. Ni lär mig hela tiden nya saker och jag får tips som jag skriver ner, (jag är en antecknande person). Jag hinner inte kommentera alla inlägg jag läser. Den tiden finns inte längre. När jag stannade vid denna bloggstation, en blogg med hög fotonivå och välskrivna inlägg, blev jag givetvis extra glad. 😀

http://inghar.blogg.se/2015/july/sa-antligen.html.

Glad blev jag också för ett tag sedan när jag fick reda på att en skola i Skåne använt sig av min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” som studentlitteratur. Det känns både overkligt och smickrande.
En kväll och en natt i veckan var jag riktigt dålig. Jag kunde knappt för egen maskin ta mig upp på grund av yrsel. Det var svårt att ligga i sängen eftersom min axel värkte. Om jag vände mig åt andra hållet snurrade rummet. Min vänstra vad höll på att krampa flera gånger. Istället för att tycka synd mig själv låg jag där i mörkret och lyssnade på Supertramp på Spotify. För att lura hjärnan att tänka på positiva saker lät jag Lena Sanders röra på sig genom Sverige medan Sebastian Rosander befann sig på en läkarkonferens i Seattle under tre veckor. Inte trodde jag att jag var så mordisk. 😉 Dessutom var jag säker på att jag klippt banden till mina två skötebarn.
Eventuella kommentarer besvaras med en 🙂  😦  😀 ❤
På torsdag kör jag igång med andra halvlek; Fråga 16 av 30 av Världen & vardagstankar.
Jag önskar dig som läst detta inlägg en fin söndag. Njut av dagen – för den kommer aldrig mer tillbaka. ❤

Vi hörs – men syns inte

Kända skådespelare tar efter flera år framför kameran ibland steget ”tillbaks” till regissörstolen. Jag och Solveig skyndade på detta. Vi tog direkt ett skutt bakåt och lämnade plats för yngre … 😉 för fina stillbilder med anknytning till Sebastian Rosander & Lena Sanders 1970-talssteg i västkuststaden Halmstad. SolBo Förlag ville testa taktiken att spela in från en Iphone istället för systemkameran, som vi använde sist.
Vi tänker också lägga in ”Månadens kåseri” under 2015, på YouTube. 🙂

Ps. Glöm inte att rösta på tre filmer. Du trycker på ”Femtio filmer – en bloggtävling” under min Header. För närvarande är det Pretty Woman som leder. Tre stycken trisslotter ska lottas ut den 25 januari.

Halmstad 1974; utdrag från ”Mina fotsteg i ditt hjärta”

Tisdag

Jag såg henne på avstånd när jag kom ut från Norre Port. Lena såg tunn och skör ut, där hon stod och väntade på trottoaren. Jag saktade på stegen, ville ta vara på varje sekund av livet. Njöt av denna vackra hägring. Detta var för bra för att hända i verkligheten. Hon såg ut som en läcker filmstjärna i sin ljusa långa kappa.
”Så du hann från pianolektionen.”
Min egen röst verkade komma ifrån en främmande person.
”Mm.”
Lena såg rakt in i mina ögon under en bråkdels sekund.
”Kommer du att klara av att sitta bredvid mig? Eller ska vi sitta på olika ställen i salongen?”
(från sidan 129)

Tisdag 2

Vid stadens enda rondell låg den gamla tennishallen utslängd som en grå rondellhund. Det var en speciell doft i hallen. Svår att beskriva, men given i min hemliga doftbok. Utifrån såg byggnaden trist ut med sina omålade eternitplattor. Inuti var den en pärla. Högt i tak och med en nästan kunglig atmosfär.
Jag förstod att jag var sen. Utanför hallen var det fullt med cyklar parkerade i cykelstället och runt omkring. Jag parkerade slarvigt bakom en tandemcykel. Det svartnade för ögonen när jag såg den blå minicykeln. En säkring gick någonstans. Den vanliga världen tystnade och mörkret kom vrålande in från kanterna.
(från sidorna 157 och 161)

Flott erbjudande:
SolBo Förlag firar ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka. Tryck på Köp boken under min Gotlandsheader och läs vidare på instruktionerna. Erbjudande gäller fram till och med den 2 juni. OBS! Glöm inte att skriva namn och adress i ett mejl till solbo07@telia.com

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tolv

2013 svartvittDSC_14190003

Avslutningsord/Avslutningsroman. 😉

Skrivkramp i skrivprocessen?
Jag minns bara ett berg och det stavades SEX. Jag gillar en del av Nora Roberts psykologiskt uppbyggda spänningsböcker, men tröttnade tidigt på när hon körde fast i maratonsex där alla andra faror är bortsuddade under flera sidor. Samtidigt tror jag att jag skulle kunnat läsa bara dessa sidor i tio av hennes böcker och sedan kunnat skriva något liknande som en examensuppgift, kunde sett det som en lektion i att ”bräda Nora”. 🙂 Det kunde blivit riktigt erotiskt, men inget som jag stått för som författare. Sedan fanns flyktvägen att ta död på Lena Sanders i ett tidigt stadium och låta Sebastian Rosander flytta in på ett munkkloster. 😉 Den farligaste fallgropen hade varit att låta Bosse ”kåsören” Lidén få fritt spelrum. Jag funderade på dilemmat ett tag, sedan hände det som brukar hända mig. Oväntat kom lösningen till mig genom ett öppet fönster, till platsen där jag satt vid dammen och matade guldfiskarna. Lizette råkade i rummet innanför det öppna fönstret, nämna en svårstavad hundras. Detta satte igång en inre process som började länkas samman, som gjorde att jag illa kvickt under tiden som jag skattade högt för mig själv i trädgården, började skriva på min laptop i skuggan. Jag tog bara några korta pauser, då jag drack några klunkar på fläderbärsaften, som jag var extra förtjust i den sommaren. Berget var besegrat och jag nådde ett stadium där jag var nöjd med blandningen av erotik och humor. Något som jag stod för och som jag tyckte passade in i handlingen.

Ångrat?
Jag är inte mycket för att tokångra. Ibland står man inför vägval. Då kändes besluten rätt. I efterhand är det fullt möjligt att jag valt på ett annat sätt. Vi försökte ändra en sak. Debutantporträtt i Svensk bokhandels kataloger. Svaret vi fick var att jag inte ansågs vara en debutant efter fem månader. Det är till att mogna snabbt. 🙂
Boken kunde blivit dubbelt så tjock, vinklingen en annan. Stickspår som kunde handlat om mer bus, mer kärlek, mer mobbing, mer sjukdomsrelaterat. När jag väl börjat skriva går det undan. Samtidigt som jag skrev som mest intensivt kunde jag ta en paus och skratta till. Visste att Kerstin och Solveig unisont skulle säga: Nääää. Ibland fortsatte jag bara för att retas. Testa och se om de gjorde som jag trodde att de skulle göra. Jag är en riktig retsticka. Både när jag är frisk och när jag är sjuk.

Besvikelser?
Där är listan längre. Ni får ingen detaljerad lista. Den är av privat natur. Det gäller att lära sig av sina misstag för att kunna göra nya nästa gång. 😉
Ord som inte hållits. Där har vi ett väl utvecklat minne.
Gratisböcker som vi inte haft någon som helst nytta av att skicka iväg – är ändå bättre än gratisböcker som använts för att kasta vassa stenar med. Jag är svag för hästsvansar, skojar om dem ibland i romantiska kåserisvängar. Ändå skulle jag kunna sänka mig till att klippa av en om ägaren (manlig) legat på en strand och solbadat. Utan det minsta dåligt samvete. Tänk att på 180 sekunder kunna förstöra något som byggts upp under tusentals timmar genom att avslöja de tre viktigaste avslutande händelserna i romanen, något som Solveigs tvåor i skolan klarar av att undvika när de skriver sina bokrecensioner. Att smaken är olika är en annan historia. Handen på hjärtat. Hade det varit en fast anställd recensent, med sina rötter i staden, som gjort sitt jobb och tagit fram något bra från min bok om den reklam jag gör för min barndomsstad… skulle SolBo Förlag antagligen inte haft ett enda ex kvar av vårt hemliga antal tryckta romaner. Svårare behöver en analys inte vara. Samtidigt småler jag åt den kritik jag fick av min svensklärare på gymnasiet som ansåg att jag hade skrivtalang, om jag slutade skriva så långa Ulf Lundell-meningar. Den tekniken kan jag fortfarande, men läsovana läsare skulle tröttna fort på mina långa utläggningar.

Glad och tacksam för…
Jag är väldigt tacksam för alla snälla ord som jag fått till mig i olika sammanhang från läsare som uppriktigt verkar ha gillat att läsa ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Av olika anledningar ska erkännas att vissa rosor doftar mer än andra. Helst de från oväntade håll. Några exotiska har gjort mig riktigt rörd och stolt. De flesta av dem har kommit i örat eller på privata forum långt från ”Nätlandet”. Jag kommer att vårda och bevara dem som inre hemligheter. Smaken på innehåll är alltid olika. Något pris har jag aldrig fluktat efter. Asch! Det skulle vara det där, vad heter det? … Nobelpriset i Litteratur. Då skulle SolBo Förlag fått råd att trycka många nya titlar. För skriva en bok gör man väl på en kafferast? 😉
Det var en solig dag. Torsdagen den 30 maj 2013. Dagen då alla kartonger kom med en gul postbil. Jag upplever gärna detta fler gånger. Det gav mersmak. Samtidigt som det känns overkligt på ett annat vis. Beror på att jag sällan svävar fram på moln. Står stadigt kvar på marken. Osäkerheten att något skulle vara fel med leveransen ersattes av en inre tillfredställelse när jag trevande packade upp första lådan. En dröm var i hamn.

Flott erbjudande:
SolBo Förlag tänkte fira ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka. Tryck på Köp boken under min Gotlandsheader och läs vidare på instruktionerna. Erbjudande gäller fram till och med den 2 juni.

Avrundning. Är ni kvar?
Jag bugar och tackar för alla kommentarer som jag fått under dessa tolv måndagar (”Tankar bakom…”) som handlat om det jag bjudit på av privat natur. Risken fanns där, att det skulle upplevas som tjatigt av stressade bloggvandrare. Ni behövde inte läsa min blå text mer än en gång. 😉

SolBo Förlag tar sats för nya sommaräventyr och hoppas som de bokälskare vi är att det även innebär sköna lässtunder när regnet strilar ner från en grå himmel.
Denna vecka kommer att handla nästan enbart om ”Mina fotsteg i ditt hjärta” av naturliga ettårsskäl.
Filmtips tjugotvå kommer på torsdag och handlar om en stor polskkunnig elefant.
Tyvärr kom datorhaveriet och störde mig i lördags kväll och jag insåg hur sårbara vi är. Synd att vi inte hann betala in månadens räkningar, innan vi åkte iväg till Östergötland. Alla mina favoritsidor på nätet kommer att vara borta.
Vilken tur att jag aldrig förvarar något av värde på datorn. Visdom sedan förra kraschen.

 

Film tjugo av femtio

The Man in the Moon

The Man in the Moon/ Sommarmåne
Genre: Romantiskt drama, 96 minuter, 1991.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 29/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritkommentar och favoritscen: De äldsta systrarna samtalar vid sängdags.
”Minns du när vi var små och mamma sa att vi skulle prata med gubben i månen när vi kände oss förvirrade?”
”Ja. Man skulle prata på tills man var säker på att man hade berättat allt. Så han fick alla bitar, som till ett pussel.”
”Sedan skulle han lägga pusslet medan vi sov.”
”Vi var små då, Maureen. Vi är för gamla för låtsaslekar”, sa fjortonåriga Dani till sin storasyster.

Egna ord: En av huvudrollerna spelas av Reese Witherspoon från ”Sweet Home Alabama” som jag haft med här bland mina filmtips. Vilken filmdebut den då fjortonåriga tjejen gjorde i regissören Robert Mulligans sista film. Mulligan valde ut henne bland tusentals andra förväntansfulla tjejer. Direkt när han såg videon från castingframträdandet bestämde han sig. Det var en chansning som gick hem och belönades med fina filmpriser. Tänk att tuggummi fick Reese att klara av rollen som en pojkflicka eftersom hon privat var en riktig ”tjejflicka”. Jag ger en stor eloge till filmens foto och förmåga att fånga en poetisk och bitterljuv ton genom hela filmen, utan att fastna i en sentimental fälla som hade varit så lätt och kanske frestande att göra. Film när den är som bäst. Den berör mig på många sätt och lämnar mig i ett tillstånd av…

Handlingen: Tiden är sommaren 1957, platsen, Louisiana i USA. Familjen Matthew Trant bor på landsbygden, har tre döttrar och mamman Abigail är höggravid. Pappan drömmer om att äntligen få en son. Han är en fin och hederlig familjeman innerst inne, som är allt för rädd om sina två äldsta döttrar. Likt en militär lägger han sig i allt. Frun är bra på att ta ner honom på marken på ett lugnt och finurligt sätt:
”Om några veckor är allt som vanligt igen”, säger han till Ab.
”Nästa gång du föder barn kan du berätta hur normal du känner dig efteråt”, svarar hon. Den äldsta dottern, mycket söta Maureen, ska åka iväg och börja på College till hösten och har sina funderingar om allt nytt som väntar henne. Pojkflickan Dani är fjorton och hoppar gärna trista sysslor, springer istället iväg och badar naken i en hemlig damm som ligger vid granngården, där ingen bott under hennes livstid. Det är under ett sådant bad som hon pinsamt kommer i kontakt med Court Foster, en 17-årig nyinflyttad kille i granngården. Efter det förändras livet för Dani som är i gränsen mellan barndom och den hemliga framtiden. Förhållandet till storasystern som är mycket fint och nära, får sig en törn av det som några av er läsare säkert har gissat er till. Ett triangeldrama där gränser mellan sex och kompisskap, kärlek och syskonrelationer, barndom och vuxenhet får växa och växla fram och tillbaka och ibland brista ut i dess motsats. Ibland utvecklas känslorna snabbt, ibland ljuvligt långsamt när livet är som bäst. Maureen har i upptakten av filmen något slags förhållande med kladdaren Billy Sanders, som i sin tur har en kladdande pappa med money, som jag inte ger mycket för. Hoppas det inte var ifrån denna film jag fick idén att ge Lena i min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” det fina efternamnet Sanders. 😉 Filmen flyter på i lugnt landsortstempo där två stora episoder höjer hastigheten avsevärt och skapar dramatik som speciellt Dani skulle velat ha ogjort.

Kuriosa: Pappan i familjen (Sam Waterston) som jag minns väl från Lilly Harper som gick på nittiotalet, var i den populära TV-serien pappa till skådespelaren Jason London som spelar Court Foster i The Man in the Moon.

Dagens fråga: Vilken är din favorit barnskådespelare?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Album nummer ett i min LP-samling

DSC_09790001 DSC_09870003

Den hemmagjorda grimasen gjorde henne bara ännu sötare. De intensivt blå ögonen gled över mig, från mina Adidas till min hettande panna. Jag fick ta båda händerna till hjälp för att låsa upp. På något vis fick jag in böcker, block och papper i samma skåp. Mitt skåp. De fumliga fingrarna klarade av att samarbeta så papperna kom på plats i pärmen. När jag sneglade neråt såg jag hur ABBA tejpades fast på insidan av skåpsdörren. Lena liknade faktiskt Agneta Fältskog, tänkte jag.
”Abba var min första LP. Häftigt när de vann med Waterloo i Brighton”, kom det från min mun.
”Ja det var spännande i våras. Vilken låt tycker du bäst om från plattan?”
Lena satt på huk och såg upp på mig. Själv höll jag på att drunkna. Med viljestyrka hasplade jag ur mig:
”King Kong Song. Du då?”
”Båda sidorna är underbara. Just nu är ”Honey, Honey” min favorit. Gillar killar Abba? Jag trodde det var Nazareth, Status Quo och Deep Purple. Hårt och rått. Det finns hopp för dig Sebastian. Inte helt kört”, retades Lena.  

Texten är från sidan trettionio i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Ser ni siffrorna längst upp på mina gamla LP-fodral? Det är i den ordningen som min samling växte. Den med blick för spelet kan notera att jag som författare använt mig av en sanning från mitt eget liv. Waterloo-skivan har nummer ett. Däremot fick Sebastian välja en annan favoritlåt från albumet. Jag har kvar starka minnen från när jag och min pappa var inne på Expert på Brogatan i Halmstad. Jag skulle få en stereo i konfirmationspresent. Min pappa prutade till sig ett högtalarstativ och Abbaskivan och jag skämdes av ”ordduellen” mellan de två bestämda, vuxna männen. Mitt första minne av pruttaktik. Jag har aldrig blivit bra på det. Bättre men inte bra. Inte som min pappa som vann både i affären och vid andra tillfällen. Däremot är jag tuffare och bättre utomlands, ju längre jag kommer från Sverige. Jag har haft kompisar som varit proffs på det. Hur är du på att pruta?

Kommer ni ihåg vilken som var er första LP, eller är ni för unga för den stenåldersfrågan?

Ps. Denna bloggtext är skriven med vänster hand. Så är det några fel, skyll inte på min högerhand. 😉 Ds.

 

Gymnasiet med exotiska djur

Bloggis

Fortsättning på snacket igår:
Jag tycker inte om när man skyller ifrån sig. Jennifer skyllde på att lemuren tappade min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, lemuren skyller på att zebran bet i hans svans och zebran säger att Aftonbladets reporter stack iväg med boken. Jag är för blyg för att höra med Oscar Levy. 😉

Nåväl. Tillbaks till tisdagens verklighet. Adlibris skrev igår att de ville ha tio nya böcker till sin depå. Bäst att lyda. Enligt kontraktet ska man skicka senast dagen efter man fått beställningen. Vilken vacker postadress företaget har. Morgongåva. Sug på det ordet. Jag har för mig att en annan Sebastian är uppväxt där. Kommer du läsare ihåg grabben som gick till final samma säsong som Agnes vann Idol? Tiden rinner iväg. Då var han mer långhårig. Ungefär som Sebastian Rosander var som ung, när han lite dumt cyklade på sin klasskompis Lena Sanders. Efter den kollisionen förändrades deras liv, men det hade ingen av dem en aning om just då. Då var det bara pinsamt, tyckte Sebastian. 🙂

Önskar dig läsare en bra tisdag. Här blinkar det i lamporna och jag är rädd för att strömmen försvinner. Busväder liksom igår.