Livet gick för fort

Bobo minns

Jag minns kroppskontakten som fick oss båda att tappa andan. Tiden var vintern 1980. Platsen Scandinavium i Göteborg. Då var jag en oslipad diamant som gick mina egna vägar. Hon redan ett världsnamn. Jag hade i flera år haft henne som en idol. Inte kunde jag drömma om … inte ens i en mardröm, att vi skulle träffas så tight på vår första date.

Det var vemodigt i söndags när Solveig berättade att Linda Haglund dött i cancer. En av de berömda 56:orna har lämnat oss. Det enda kvinnliga bidraget till den kända kvintetten med Björn Borg, Ingemar Stenmark, Frank Andersson och Thomas Wassberg, som glatt oss idrotts älskare så många år och gånger. ❤

Linda Haglund var Sveriges stora kvinnliga sprinter som deltog i tre OS, kom fyra i Moskva 1980 och tog silver på 100 meter i EM 1978. Fortfarande har Linda svenska rekordet på utmärkta 11.16.
Den berömda idrottssagan fick sig en törn vid dopingkontrollen på SM i Skövde 1981. Enligt Arne Ljungqvist är Linda den första som fälldes med motiveringen ”att det är den enskilda idrottaren som bär huvudansvaret för doping”. Linda har alltid hävdat att det var hennes finska tränare som försåg henne med tabletter som hon inte visste om var förbjudna att inta. Hela sanningen kommer vi aldrig att få reda på.
På senare år deltog Linda i Let´s Dance och Mästarnas Mästare.

Tillbaks till mitt personliga minne. Jag var glad för att jag klarat kvaltiden på 100 m och fick ställa upp i SM i Göteborg, eller kallades det Riksmästerskapen då? I ett mellanheat fick jag till och med se ryggtavlan på Christer Garpenborg, Sveriges snabbaste man och under några säsonger en världssprinter av klass.
Vi tävlade på ishockeyrinken ( inte på is). Uppvärmning fick vi klara av i fönsterfria gångar under jord. Det var under en rush i en skarp kurva som det hände. Jag vet inte vems fel det var. Vi såg inte varandra på grund av betongväggen. Plötsligt sprang jag rakt in i en brun träningsoverall och en massa yvigt självlockigt hår. Det var först när vi låg där på marken som jag insåg vem jag golvat, Em-silvermedaljören på 100 m, min ungdomsidol. Jag hann bli livrädd innan jag såg leendet och hörde den gulliga repliken som gjorde att jag kunde sätta på charmen. Artigt tog jag henne i handen och drog upp henne på fötter.
Skönt att minnas att hon inte blev skadad. Som vanligt vann hon i finalen. Vi skojade om det efteråt när vi båda höll på att jogga ner efter tävlingen. Hon visade inte den minsta divighet trots sin stjärnglans. Sådant uppskattar jag mer än alla rekord, priser och medaljer. ❤

 

Fast text: Detta får bli en ny kategori 2016, som jag tjuvstartar lite lätt med. Eventuella kommentarer besvaras med en symbol. Jag har i skrivande stund inte bestämt mig för vilken riktning mitt liv kommer att ha 2016 på sociala medier.