Skyltsöndag; 1

Vad tiden går. Tänk att det redan är skyltsöndag. Nyss var det sommar. 🙂

DSC_15970048

Sådant där sysslar jag inte med. Jag lägger direkt korten på bordet och säger sanningen: ”Jag är någon dag mer än tjugosex år.”

DSC_02820077

Någon gång har det allt hänt. Ofta har det blivit en omväg i livet, men oj vad mycket spännande jag träffat på.

DSC_02070048

Det märks att Ystad har blivit utnämnd till Sveriges bästa husbilsstad i år. Allt gratis. Som med det mesta finns det en avigsida.

DSC_02850080

En enda har jag sett i år. Den låg under fontänen. Imperfekt är en trevlig form. 😉

DSC_15960047

Jag tror inte att jag ska testa. Eller kan man skippa de två första sakerna? Lingon är gott.

DSC_16020051

Man kan bli rik på många olika sätt. Det beror på skraptekniken. 😉

DSC_02810076

 

Annonser

Bärplockerskan

Juli började närma sig sitt slut. Mamma och pappa hade varit ute på sina hemliga resor i naturen. Betat av att allt var i sin ordning. Sett till att det fanns lingon, hallon och blåbär på deras ”jaktmarker” även denna säsong.

Jag minns dessa bärplockartillfällen med blandade känslor. Det positiva var de lockelser som fanns med i bilden. Huvudskälet till att jag var med i bilen var att jag fick ett par kronor för varje plockad liter. Använde jag den gröna bärplockaren och det fanns rikligt med bär gick det riktigt snabbt i början.
Det beror på vad och vem man jämför sig med. Mamma kunde ingen rå på. Hon måste ha varit född bärplockerska. Hon hade lång erfarenhet av sysslan sedan tidig barndom. Det fanns gott om blåbär, lingon, hallon och även hjortron i de småländska skogarna där hon växte upp. I ringa ålder skickades hon ut för att plocka bär till hemmet, eller bär som såldes till lanthandeln i byn. Hon var hemifrån flera timmar i sträck. Efter några år fick lillasyster Majsan följa med. Hon var åtta år yngre än Sofia. Sofia fick heligt lova att säga till mor, att det minsann var Majsan själv som plockat sina korgar fulla.

Mamma hade små händer, men flinkheten i dem var påtaglig. När det gällde uthållighet slog inte många henne på fingrarna. Enligt mig fanns det ingen begränsning. Inte heller var hon dopad om inte koffeinet från kaffet räknades.

Vi hade det trevligt till en början. Chansen att skaffa sig en hacka sporrade mig att plocka. Jag hade hemliga mål. En del rätt orealistiska. Antagligen gick jag ut lite för hårt. Mattades en aning innan fikat. Därför var det skönt med en paus. Som alltid smakar det bättre med att fika ute jämfört med inne. Helst när man känner sig extra nyttig. Det var trivsamt att sitta där i en skogsglänta på en sten och njuta av medhavd matsäck och lyssna på skogens alla ljud. Jag försökte lära mig vilken fågel som sjöng så vackert medan jag mumsade på mammas kanelbulle och tog en klunk av den hemmagjorda rabarbersaften. Där på min utvalda sten fick tiden gärna stå stilla ett tag. Samtidigt började jag bli lite däst och slö av att sitta. Som den fotbollsgrabb jag var önskade jag att matchen skulle vara slut just då och att det inte fanns en halvlek till. En halvlek där domaren aldrig blåste av spelet.

Det fanns som sagt ingen domare. Efter en stund in i andra halvlek fanns det ingen mamma heller. Om domaren åtminstone lämnat kvar visselpipan. Mamma var puts borta. Hände i varje skogs-bortamatch. Följde samma mönster. Så fort som jag och pappa började hosta något om ämnet:
”Är det inte dags för hemgång snart.”
”Räcker det inte nu i spannarna?”
”Börjar det inte bli lite mörkt?”

Då hade mamma lämpligt hoppat iväg från tuva till tuva och var utom synhåll, tagit med sig ett par tomma femlitershinkar och svarade inte på tillrop. Jag vet fortfarande inte om hon hörde oss, eller om hon låtsades att hon inte gjorde det.

Det var då som myggen tog över scenen. Ibland såg jag huggormar. Trots att jag hade gummistövlar var det var läbbigt och gnagde på trivselkänslan. Jag lärde mig att man skulle prassla ordentligt innan man böjde sig ner och började plocka, men mina osorterade pojktankar tänkte på ormar som var döva. Eller var tröga i skinnet 🙂

Det tog tid. Till slut hittade mamma OSS och vi kom äntligen iväg hem. Jag och pappa var trötta av äventyret och tog det lugnt tills mamma ropade att kvällsmiddagen var klar. Sedan började det trista efterarbetet. Var det en fin sensommarkväll hamnade bären på en filt på altanbordet i trädgården. Jag blir lätt matt bara jag tänker på den fula, grå, fläckiga bärfilten. På nätterna brukade jag drömma mardrömmar om bären som anföll mig från alla kanter. Alla barr, blad och fula bär som skulle rensas bort. Högen med bär som växte så sakta för mig. Bär som försiktigt skulle rullas ner i en bunke. När jag sneglade åt mammas håll såg jag hennes välrensade berg. Om mamma var en bra plockare var det inget mot hennes rensartakter. Det var en ruskig effektivitet och fart på hennes små fingrar. Hur orkade hon? Vi vanliga dödliga kastade utmattade in handduken och kröp till kojs. Mamma satt där i halvmörkret och gjorde klart allt innan sängdags.

Vår matkällare höll högsta klass. Välfylld av syltburkar, saftflaskor, geléburkar och marmeladburkar. Allt snyggt uppställt med prydliga etiketter fastklistrade med datum, år och innehåll. Vi var välförsedda inför den kalla säsongen av året. Vi hade även mer än vad vi gjorde av med. Mamma var generös och delade gärna med sig till sina vänner. Oftast slapp de att plocka äpple, plommon och körsbär själva. De behövde endast tugga och dricka själva av fikat de fick när de kom och hämtade frukt och bärpresenterna. Dessutom nyrensade.

Mammas fingrar var färgrika. De var gröna efter timmar i trädgården, vita av mjöl från köket, blå och röda efter bären. Inte konstigt att händerna ständigt var så behagligt varma. Blodet rann i ett ständigt flöde i ådrorna. Fingrarna var ytterst sällan stilla. Endast vid en bön när hon lyssnade på söndagspredikan i radio. Då var de flätade i varandra när mamma sökte stillhet och inre ro. Allt medan hon samlade energi inför en ny sjudagarsvecka.
Så minns jag NU min älskade favorit-bärplockerska. Flera år efteråt.
DÅ i skogen. Svettig och jagandes av tusentals mygg och knott blåste tankarna åt ett helt annat håll. ”Jag vill hem. Aldrig mer ska jag gå på detta. Inte ens om jag får hundra kronor för varje liter. Inte en enda gång till. Får inte glömma detta till nästa år.”

Många år senare har min äldsta dotter ett eget barndomsminne kristallklart bevarat. Det har gått några år men Jennifer drar upp det varje sommar. Platsen var vårt snår med alla vinbär. Hon hade gått dit med farmor och två lika stora glassburkar. Farmor kämpade med sin bångstyriga rullator över gräset.
Vi hade precis varit och hämtat min mamma i Lund där hon fått sig en ny omgång cellgift. Cancern härjade fritt och oddsen var låga. Kroppen var det inte mycket med längre. Hade hon ställt upp i OS i brottning hade hon hamnat i fjärilsviktklassen. Men när mamma såg sina kära barnbarn och bär glömde hon bort sina tillkortakommanden i livet. Då blev hon för en kort stund fjärilslätt. Fingrarna flög över klasarna och hon var tillbaka i gammal hederlig bärform.
”Jag fattade inte att farmor hade sin stora burk överfull när jag bara hade några klasar i.
Jag minns att jag gjorde mitt snabbaste. Då visste jag dessutom bara att hon var sjuk. Inte döende.”