Tänkte i förväg och tänkte försent

Ögonblicksbild; tolv

Jag såg sällskapet komma i riktning mot oss på den kända gågatan i min hemstad. Jag gissade på mamma, pappa och vuxen dotter. Avståndet var ungefär femtio meter. Sedan hände det som jag fått för mig skulle hända. Den yngre kvinnan började springa som ett glatt barn. Jag var säker på att hon skulle ta lekfullheten ett steg till och plockade därför upp mobilen och riktade in kameran.
Hon gjorde det. Klättrade upp på fölet. Både jag och hennes pappa tog kort. Han flera öppet. Jag två i smyg. Tyvärr blev bilden när hon satt på ryggen för dålig. Ni får hålla till goda med denna.

Ögonblicksbild; tretton
Här var det tvärtom. Hjärnan jobbade långsamt på bänken på Liseberg. En kommenderad plats där jag satt och vaktade våra värdesaker. Då dök det kända sportansiktet upp. Det tog en stund innan jag tänkte på fotbollskompisar och att kameran var med på resan till Göteborg.
Glenn Hysén hade såklart sommarlov från sitt jobb som general i Liverpools fyrbackslinje.
Den stora kameran var den sista saken som jag hittade i panikgrävandet. 😦
Det fick bli en ryggbild, där jag för minst tjugo sekunder släppte ögonkontakt med våra värdesaker på bänken. Turligt nog var alla åtta kleptomanerna just under denna tidsintervall längst upp på Balder. Annars hade säkert Solveig satt mig på reservbänken eller ännu värre. Brrr!  Det kunde sorgligt ha blivit transferfönstret. Jag hade riskerat att bli uppköpt av en nystartad bollförening i torraste delen av Sahara, som hade som straff att vid varje förlust låta spelarna agera kameler vid nästa karavantåg. 😉
Vad torr jag blev i munnen. Jag trodde inte fantasiord smittades? Helst inte tramsord.

Fotnot: Detta är mitt blogginlägg nummer 1 291. Jag tänkte kombinera 1 300 inlägg, 50 000 kommentarer och 330 000 visningar med en bloggtävlingDet kommer att handla om frågor på foton. 😉

Annonser

Den enklaste varianten – del tre

 

Leksakstelefon

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

När vi gick förbi en affär i grannstaden låg den där och väntade på mig. En snygg fräck modern mobiltelefon, (inte den på bilden). Den och jag blev direkt bästa kompisar.
När jag kom hem lärde jag mig alla finesser. Det fanns många ringsignaler att välja på. Mitt val var enkelt. Jag ville inte ha något som skulle väcka hela tågkupén eller väcka uppmärksamhet någonstans. Därför valde jag behagliga ”Je te veux” av Erik Satie.
Vad jag älskade detta klassiska stycke. Jag hade ingen som helst lust att svara när tonerna gick igång.
”Bobo! Var du inte hemma?”
”Jo. Men jag var tvungen att göra en sak först …”

Livet lekte. Bernhard (tvättmaskinen) tvättade rent i vårt hus. Bianca (insulinpumpen) höll reda på mitt blodsocker. Jag vill inte berätta vad min ”Nalle” hade för namn, eller så stod den över namn. Hann aldrig få …
Ett fåtal dagar senare började en sorglig decembervecka med en förkylning. Jag blev sämre och sämre. Fick feber och behövde snyta mig stup i ett. Eftersom våra tjejer sett fram emot att gå på Lisebergs julmarknad ställde vi inte in familjeresan. Jag är en fighter så en förkylning skulle jag lätt fixa trots febern och det höga blodsockret.
Det regnade rejält när vi tog bussen hemifrån. Det ösregnade när vi tog tåget från Laholm. När vi nådde Göteborgs central vräkte det ner. Vi insåg att Liseberg inte var bästa alternativet. Istället blev det reservplanen. Bowling och ett besök på Universeum. Himmelsvätskan fick oss att ta en taxi istället för båt. Trots allt blev det en härlig familjedag. Nöjda tog vi oss till hotellet. Inte varje gång vi väljer femstjärnigt. Kan ha berott på att hotellbokningen ingick när vi köpte Bernhard. 😉  Jag blev inte riktigt klok på om jag uppskattade den på gränsen till sterila interiören. Bäst som jag satt i en exklusiv fåtölj kom jag på att jag skulle ringa en kompis.
Det gick inte alls. 😦
Sedan började jakten där jag pedagogiskt drog in barnen som älskade leken ”hitta pappas mobil och få ett fint pris”. Solveig kom på den förträffliga idén att hon skulle ringa till min telefon. Det hördes ingen klassisk musik, bara en sur omusikalisk replik på halländska, som kom från en mun i hotellrummet.
Jag hade några månader tidigare köpt en tuff mockajacka. Dagen innan resan hade jag upptäckt att det fanns en smal ficka i innerfodret som var avsett för en mobil. Inget blixtlås eller några knappar, utan ett kardborrband. Jackan hade jag hängt upp på en krok på tåget. Säkert snöt jag mig var tionde minut. Jag kände mig ofräsch och inte skärpt.
Eftersom jag aldrig fick hem kvarlevorna blev det en osmidig separation. Jag gick klädd i svart några veckor, men sjukskrev mig inte eftersom jag redan var utbränd. Tåligt kämpade jag mig igenom mobilfrossa och mobilmardrömmar. 🙂

Någon, eller några som varit på Maxi i Mellbystrand fick en briljant idé. Eftersom jag slarvade bort dyra telefoner eller hällde Coca cola på dem, var det ingen idé att köpa en dyr variant till personen Bosse Lidén. Istället bestämdes det på skoj att jag skulle få en leksaksvariant utan några som helst finesser. Det var helt enkelt en telefon som man ringde på. Det gick att skicka SMS. För första gången i mitt liv började jag använda denna funktion då och då. Denna manick kostade 199 kr. Köpet var mest på skoj.
Jag såg det däremot som ett perfekt tillfälle att testa min karaktär. Efter min utbrändhet tröttnade jag helt på att prata i telefon. Det livet hade jag lämnat bakom mig. Mobilen var en trygghet när jag åkte iväg ensam någonstans. Nu är det en gimmick och en skön blandning av skoj och allvar. När som helst under dessa år skulle jag kunnat få en ny fräsch telefon. Jag vill inte frestas att leka med funktioner som tar tid och kraft. Jag har ju sett det tusentals gånger överallt. På hemmaplan. 🙂  På stan, där nyblivna mammor ägnar sig åt sina mobiler istället för att ägna sig åt sina små gulliga barn, som inte alltid kommer att vara så små och gulliga. På fik där par leker med sina dyra leksaker istället för att prata och skratta med personen som finns där IRL.
Nu när jag skriver detta gick jag och skulle leta upp mobilen. Jag hittade den inte. Sist jag använde den var i april 2014. Då skulle jag messa en kompis som fyllde år. Antagligen var kontantkortet slut eller så är det något annat fel. Fattar ni. Jag har från april 2014 och fram till nu levt ett aktivt liv utan att äga varken en smart eller dum telefon. Inte har det gått någon nöd på mig. Inte känner jag mig som en urtrist grå person. I vårt hem finns det flera mobiler. Någon är en tekniknörd och köpte för egna pengar nya IPhone5 när den kom ut. Någon annan övertog förrförra årets variant. En tredje har en annan sort. En fjärde, Bosse Flinta, kör sitt eget race. Samtidigt skrattar inte mina tjejer åt mig när det gäller en sak. De vet aldrig helt var de har mig i vissa sammanhang. 😉  För de hade inte blivit det minsta förvånade om jag köpt en IPhone6 och låtsats som det regnade där jag lekte med den i en soffa när de kom hem från skolan.
Tid är en stor orsak. Jag vill ägna så mycket tid som jag orkar till att skriva och leva på ett annat sätt. Det hade jag aldrig orkat med om jag börjat leka med alla de möjligheter som både är bra och mindre bra att fastna i. Jag har inte glömt Tetris-fasen och denna när jag precis flyttat hemifrån. Hur många timmar la jag ner för att sätta nytt rekord?

Snobbentennis

Cirkeln börjar närma sig sitt slut på detta minikåserande som startade med att jag inte insåg att man måste ha en viss sorts mobil för att kunna hålla på med något som heter Instagram. När jag ville ha gratis Spotify var man tvungen att gå med i något som heter Facebook, som jag aldrig i hela livet skulle ägna mig åt. Visst är det härligt att vi människor har rätt att ändra oss. Likaså uppskattar jag att inget materiellt ska bestämma och slita i mig. Livet är för kort. Kanske beror det på att jag lever med en sjukdom som tycker att den ska bestämma allt. En elaking som satt krokben på mig tusentals gånger på olika sätt. Som för lömska krig och inte alltid följer spelplanens uppgjorda regler. För att bli av med den skurken finns ingen app. Nu är frågan. Var är mobilen? Tänk om den blivit kidnappad? Råkat ut för en ful gumma? Lever lyxliv på Bahamas? Jag får dåligt samvete. Det är ändå jag som är husse. App på dig. 😉

Ps. Imorgon kommer sista delen.

Strejk födde roadtripstankar

001

Då är två av mina tre älsklingstjejer hemma. Ska bli skönt att ha en samlad trupp där vi under flera ostrukna veckor kan hitta på många roliga saker tillsammans och… nähä… inte det.
”Ska ni iväg redan? Ni har bara haft sommarlov i en timme, fjorton minuter och…” 😉
”Sluta pappa. Har du något bra förslag, så vi kan ta oss till Laholm? Vi har köpt presenter och fixat med massor av överraskningar. Ska uppvakta fyra studenter. Lisebergsturen får vi tyvärr skippa. De håller fortfarande på och tjafsar och allt verkar ha spårat ur.”
”Spårat ur. Du är rälsrolig. Ingår jag och mamma i förslaget?”
”Jag kan köra. Har du kommit över att jag slog dig i minigolf i tisdags?”
”Nästa gång får du inget handikapp. Jag vägrar att spela med en varm halsduk för ögonen och en fyrkantig boll i tropisk hetta.”
”Ha ha. Ta det som en man. Vill du ha revansch?”
”Vet inte om jag har råd med det, efter vårt senaste vad.”

 

Jag är inte svårövertalad. Älskar roadtrips, när jag slipper halka och mörker på vägarna. Bara jag slipper stressa. Därför blir det inte E6:an, utan väg 13 som tar oss hela vägen från Ystad till lergöksstaden Ängelholm. Den här gången hoppas jag att vi äntligen har tid, att vädret är på vår sida och att Jennifer inte behöver systemkameran. Länge har jag velat besöka Kopparhatten vid Skäralid. Önskar mina läsare en fin helg. Med eller utan fotbollstittande. 😉

Jag lever i en fotbollsfri zon

Skrivet 2006.

Tolv år har passerat revy. Ändå minns jag det som om det var igår. När jag tänker tillbaks på sommaren 1994 blir jag nostalgisk till sinnet. Jag och Solveig hyrde en stuga på Myrvägen på ön Bornholm. De sexbenta insekterna levde upp till gatunamnet även inomhus. På dagarna upptäckte vi den gemytliga danska ön, både med bil och med cyklar på de asfalterade cykelstråk, som en gång i tiden utgjort järnvägsnät på ön. Under hela vistelsen levde jag ett dubbelliv. Inte hemligt för min fru. Solveig tolererade det, så länge som det inte gick ut över vårt gemensamma dagliv. På nätterna satt jag fastklistrad framför dumburken med ljudet lågt på, mer och mer exalterad ju längre in i turneringen Sverige tog sig. Jag syftar naturligtvis på när mina och Tommy Svenssons fotbollsgrabbar grävde ”brons” i USA. Det blev en vana att ladda upp några timmar före matchstart. Läsa in mig på statistik och dagsform. Viktigast var att ta på sig t-shirten med fototrycket av Jonas Thern på bröstet. Dessa ensamstunder var guld värda. Fast det var fjärran från ungkarlstiden. Då när vi träffades hela den brokiga skaran. Vi slogs med ord, gafflade med domaren och prasslade med chipspåsarna. Vi visste mest och bäst. Våra känsloliv var som den gamla hederliga berg-och-dal-banan på Liseberg.

Återigen känner jag att temperaturen håller på att höjas minst en halv grad varje dag som fotbolls-VM börjar närma sig. Så finns det små stunder när tempen snabbt sjunker ner mot nollstrecket och det börjar dofta frost i luften. Som när Solveig dammar av sin klassiker från 1994.
”Är det Ravioli som vaktar kassen som vanligt?”
Jag hinner inte peta i frågans alla felaktigheter innan lillasyster Lizette inflikar.
”Vad fuskigt. En del spelare har bara en siffra på ryggen. Jag skulle ha haft hela mitt telefonnummer ifall jag sprang vilse på plan.”
”Varför är inga tjejer med och spelar?”
Storasyster Jennifer är redan för kvotering i alla sammanhang. Pratar de om det redan i förskolan? Det märks så tydligt att de redan gått i mammas maffiaskola. Skolan som inte stavas f-o-t-b-o-l-l-s-s-k-o-l-a.
Idag hade jag tur och hittade en uppmjukningsmatch i en reklamkanal. En träningsmatch med dussintals reklamavbrott inbakade. Under en sådan uppsökte jag toaletten, men råkade stanna där för länge. Missade målet. Så är det alltid. Snart måste jag skaffa en kateter. Kan man köpa dem på Tradera?
”Det blir säkert ett mål till pappa”, tröstade Lizette och gav mig en kram så att glasögonen hamnade på sniskan.
”Ja. Mellanmål”, skojade storasyster.
”Ge dem var sin boll.”
Den vuxna kvinnorösten kom från köket.
Lizette hade rätt. Det blev ett mål till under de nittio minuterna. Jag hade tagit en klunk hett örtte och glasögonen immade effektfullt igen sikten just då. Jag fick nöja mig med reprisen. Det blev mål då med. Tur att det inte var en norsk repris. Solveig gled upp i soffan likt en katt och strök mig över nacken.
”Vilka spelar de mot?”
Jag hann aldrig svara innan följfrågan kom.
”Vilka är Sverige?”
En snabb titt på de luriga gröna ögonen och jag mötte med en egen fråga.
”Vill du ha hjälp på traven?”
”Visst. Annars har jag trots allt femtio procents chans.”
”De blå är Kamerun. Blir det lättare nu?”
”Den svartklädda mannen viftar med ett gult kort. Det måste vara flugor eller värmen som knäckt stackaren. Varför har han inget grönt kort? Lägg inte energi på att svara. Jag vet. Tio procent av män är färgblinda. Kan inte skilja på grönt och rött. That´s life. Det är väldigt mycket feltänk i att ha på sig svarta kläder i den värmen. Har han ingen fru?”
”Jag vet inte hans CV.”
”Sådant är mycket mer intressant. Ska vi kramas mer?”
Jag svettas och inser att det inte kommer att bli några lugna ensamstunder framför TV:n sena kvällar och nätter. Den här gången är de tre mot mig. Det känns övermäktigt. Men bollen är trots allt rund.;)

Åtta år senare är det snart dags igen. Vill ni vara med och tävla på min blogg i en ”enkel” tävling scrollar ni ner en bit till tisdagens inlägg. Önskar er en trevlig nationaldag och glad Pingst. Hoppas på fint utflyktsväder. Min Frozen Shoulder behöver värmas upp. 😉

Vinnare av tävling nummer tolv

Jag la in bilden klockan 10.00. Klockan 21.36 kom äntligen rätt för och efternamn. Visst hade jag läst Glenn bland kommentarerna, men det skulle vara rätt efternamn. 🙂
Stort GRATTIS till Lisbeth ”Lippe” Forsberg. och tack för alla trevliga kommentarer och förslag på personer. Tänk att den gamla misslyckade bilden skulle bli som ny år 2014. 😉 Det blir ett inlägg till idag som kanske avgör min framtid här och där. En ovanlig sak hände på stranden och…

TÄVLINGSSTATISTIK:
1. Hundra inlägg: I vilken stad finns denna staty? Ingen klarade Mariestad.
2. Sex månader med blogg: Gömda ordspråk. Vinnare, Kerstin Nilsson.
3. 10 000 visningar: Bild på en Cuttlebug. Vinnare, Ulrika Gasser.
4. Julblogglov: Kerstin Johansson, Kerstin Nilsson, Lena Larsson, Signhild Hortberg, Anette Åkesson.
5. 20 000 visningar/Sportlov: Tio sovande bilder på Jennifer. Ezter Nilsson.
6. 25 000 visningar/Påsklov: Tio kaffekoppar. Anne med E.
7. 30 000 visningar: Hjo Kyrka. Kerstin Nilsson.
8. Ett år som bloggare: Vilket inlägg hade flest visningar. Susan Adelbrant.
9. 50 000 visningar: Tio t-shirts. Skogsfen, Regnbågen och Petronella.
10. Fotbollskillar. Vem är jag? Vinnare: Petronella Hjertqvist.
11. 70 000 visningar: OS/Sportlov: Tio sovande bilder på Jennifer. MiaTankar.
12. 500 inlägg: Lisbeth ”Lippe” Forsberg.

Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.