Gerbera och rejält med danskt

Idag tar jag farväl av vinterns sista dag. Imorgon vänder jag blad på vår Gotlandsalmanacka och kommer att konstatera att våren har återkommit – ännu en gång. ❤

garbia-ett

garbia-tva

garbia-tre

Personligen tycker jag årets två första månader har gått snabbt. Ibland har jag knappt vetat vad det varit för veckodag. Det blir oftast så när jag försvinner iväg in i tankens värld. Ändå har det hänt flera gånger att kroppen signalerat om uppmärksamhet och omvårdnad.

dansk-ett

Vi har kommit in i en riktig dansk DVD-period. Just nu ser vi denna serie med stor behållning. Som vanligt letar vi i våra huvuden efter var vi sett just den skådespelaren tidigare. I mitten på fotot står ex. Lars Ranthe, som spelar en affärsskojare i Badhotellet, som vi följer på TV på tisdagskvällarna.

dansk-tva

dansk-tre

I förra veckan tog vi farväl av våra kompisar på Rejseholdet (Mordkommissionen). Det var gött när jag kom över hela serien på Tradera. Min taktik med att lura i vassen och slå till tre sekunder innan auktionen gick ut, gick hem – ännu en gång.
Fortfarande är det lite svårt att få ihop la Cour med fjanten han spelar i vår favoritserie Lykke. Lars Brygmann heter skådespelaren i båda serierna. 😉

dansk-fem
Som vi har skrattat åt episoder i denna skruvade komediserie. Det finns även ett allvar i bakgrunden. Ännu mer i serien nedanför.

dansk-fyra

Vi undrade ett tag varför Sverige inte köpt in andra serien av Livet på Laerkevej. Blev den en flopp? För några veckor sedan hittade vi istället en långfilm på Netflix. Visst skrattade vi ibland. Men totalt var det ingen succé. I filmen blev det för mycket skruvande och för overkligt. 😦
Däremot gillar jag skarpt dramakomedin från 2009. Speltid 444 minuter. Många skratt. Min favorit är ”den osynliga mannen”. Egentligen en riktig tragisk figur.

Egentligen borde jag avsluta med ett foto på pärlhyacinterna som tagit höjd och fart snabbt i vår innevärme. Men plikten kallar. 🙂
Jag önskar bloggbesökare en bra start på våren 2017. ❤

Annonser

En långsemester i Gärsnäs centrum 2016?

Ett

Vi försöker hinna med även små ställen när vi åker med våra Jojo sommarkort. I år blev det stationen innan Simrishamn. Annars brukar vi planera vissa saker och låta spontaniteten sköta resten. Här kände vi endast till fiket.

Två

Först behövde vi motion efter vår stadiga lunch på hemmaplan. Vad är klockan?

Tre

Har de annan tid i Gärsnäs? Eller lever de kvar i en gammal tid?

Fyra

Första tanken. Min rygg skulle kunna gilla det. Min fantasi började tänka på ett evigt springande med fötter på min rygg och ett dragande i personliga kroppsdelar. Dumma ettriga fantasi. För mycket Robinson…

Fem

Bättre inleda med konst innan min fantasi tar över makten helt för då kommer jag att göra helt andra tavlor.

Sex

Nähä!

Sju

Hoppas det går en bra film i vår smak på biografen.

Åtta

Ajdå! Jag hade glömt mina filmglasögon hemma. Det gick knappt att tyda biotexten på väggen. 😉

Nio

Här var det ingen hemma heller.

Tio

Det fanns en bra leksaksaffär där de bara sålde saker i trä. Jag föredrar trä framför plast.

Elva

Vi har inga småbarn hemma längre. Dumt att störa med ett samtal.

Tolv

Kan det vara så att alla är på samma trevliga aktivitet i kvarnen. Värsta öset. Vi hittade ingen väg dit och saknade en propeller på ryggen som Karlsson på taket.

DSC_34090022

Det där lät intressant och inte det minsta grisigt, men oj vad varmt det blev. Ingen fläktande vind. Mörka åskmoln som drog ihop sig framför oss. Vi bestämde oss för att vända och gå till fiket. Eftersom det bara går ett tåg i timmen denna sträcka passade det tidsmässigt, så vi slapp stressa.

Tretton

Trots att de inte hade cola light eller latte fick fiket godkänt. Kvinnan bakom disken var ingen pratkvarn. Vi var själva i fikaavdelningen, förutom han med propellern, som hade egen stol.

Fjorton

Femton

1300 kostade det att ta med sig Marilyn Monroe hem.

Sexton

Jag nöjde mig med denna supersalta påse. Lakrits från Island. Riktigt, riktigt gott. Nu är den svåra frågan som jag får bolla med när godiset är slut. Ska jag åka tillbaka till Gärsnäs eller åka direkt till Island?

En sann tilläggshistoria för er som har tid och ork i sommarvärmen:

Vi satt kvar på fiket tills det var tio minuter kvar tills tåget skulle komma. På stationen plingade det till och en kvinna berättade att fyratåget var inställt och ersatt med ersättningsbuss. Vi lommade över vägen och satte oss på en bänk. Solveig spelade spel på sin telefon och jag försjönk i tankar. Tänk om jag satte fart på Gärsnäs i en kommande roman. Har ni sett den danska prisade serien ”Livet på Laerkevej”? Det fanns alla möjligheter att byta ut tystnaden och ”stängdheten” mot hemligheter på alla fronter. Där någonstans rullade den gula bussen in och direkt när vi klev upp möttes vi av en överfull buss utan luftkonditionering. Det stod stilla. En ung man med hästsvans ställde sig på två armstöd och försökte få upp en lucka i taket, tills chauffören ropade att han skulle ge sjutton i den. Desperata röster i alla åldrar hördes. Bussen kör inte på spår. Tyvärr heller inte på den stora vägen. Vi skulle in på småställen. Utanför Svenstorp hade de grävt upp halva den smala vägen. På den andra halvan stod grävmaskinen. Där blev det tvärstopp och vår chaufför öppnade dörren några minuter utan att jag kände någon fläkt i åskvärmen, innan grävskopan backat iväg.
Fler människor klev på än av. Plötsligt kom stanken när någon började spy. En kvinna började låta som en reseguide och tyckte att den som spytt skulle flytta fram och sitta bredvid mig. Som tur var ville inte personen det. En familj klev på i Tomelilla. Mamman satte sig mitt emot mig. När hon kände odörerna tog hon upp en flaska och började sniffa på den starka doften. Hon berättade för sin dotter att hon mådde illa och ville spy. Några började gaffla på chauffören att han skulle öppna bakdörren när vi stod stilla vid en station. Till slut gav han med sig. Sedan när han stängde den började det tuta därframme hos honom. Han tvingades köra en sträcka med ett evigt tutande. Jag var rädd för att han skulle bli arg och tappa blicken på trafiken och vägen. Vilken tur att Solveig hade med en broschyr som hon fläktade med. Vad bra att jag och Solveig har förmågan att skoja och ironisera mitt i äventyret. Det underlättar i sådana här situationer. Efteråt är det nästan alltid ett ovanligt minne som vi kan skämta om. Men inget som vi vill ska gå i repris. En gång räcker. Vad skönt det var när bussen äntligen nådde stationen i Ystad och vi tacksamt kunde kliva in i vår bastuvarma bil och sätta på AC och sjunga den egentillverkade låten ”Gärsnäs forever”.