Myntet har två sidor

Jag har i flera inlägg här på bloggen lovordat staden jag flyttat till. Berättat den ena sköna storyn efter den andra. Bjudit på bilder som om jag var anställd på Turistbyrån i Ystad och fick skånska ”gåsdollar” för uppdraget. Det är jag inte… och nu börjar det bli höst och jag börjar bli rädd för än det ena och än det andra. Plötsligt har jag förstått att myntet har en andra sida. En läskig och obehaglig känsla har kommit krypande längs ryggraden.
Det går an att skratta åt saker när solen lyser och livet verkar glatt och de flesta av de 20 000 invånarna är trevliga att leva tillsammans med. Så läste jag i Ystad Allehanda att vi inte är ensamma. Jag tycks ha fått allt om bakfoten. 20 000 andra ljusskygga individer lever också i vår stad, både ovan och under jord. Mina ögon fladdrar till i texten och jag blir knäsvag när det står att GILJOTINER har satts ut på tio ställen, varav fem finns i centrala Ystad. Jag vet inte om jag vågar lämna bostaden längre.
När huvudet sticks in fälls fem plaststavar ner och trycker ihjäl… nu bankar mitt hjärta som i en slagverksorkester… hinner inte märka att … innan de dör.
Koffeinet verkar i mitt huvud och jag blir lugnad en stund. Det handlade bara om råttor. Inte om oss tvåbenta Ystadbor.
”Det verkar som råttor trivs här”, säger en Tony som är arbetsledare på kommunen.
Så läser jag faktarutan: En råtta tar sig in genom ett 20 mm litet hål, vilket motsvarar diametern på en enkrona. En råtta kan klättra flera våningar och gillar fasader med klätterväxter. Ett råttpar kan i teorin ge upphov till 800-1000 nya individer under ett år. En råtta lever 1-3 år. En råtta kan hoppa en meter utan ansats. Den kan bli 25 cm lång, svansen oräknad.
Nu tycker jag det börjar bli äckligt på riktigt. Först ser jag hur min skollinjal visar längden och på enkronan jag plockat upp från fickan ser det ut som om farbrorn har vassa gaddar. För att lugna ner mig tänker jag ta en tur till bibblan innan de stänger klockan fem och låna lugna böcker. På biblioteket har jag alltid trivts att vara, både som bibliotekarie och som låntagare. Va? Vad står det på nästa sida av Ystad Allehanda? Det kan inte vara sant. I min stad. Givetvis fredagen den 13 september. Jag läser vidare:
91-åriga Dagmar hade tagit bussen in till stan och gick till biblioteket för att kolla böcker. Först var personalen snälla mot henne och hjälpte henne med kaffe och när Dagmar letade efter toaletten. Sedan fick Dagmar ett SMS från sin dotter som erbjöd skjuts hem som Dagmar tackade nej till. Istället satte hon i en stol vid fönstret och tittade på utbudet av ljudböcker. Det Dagmar inte visste var att klockan hade passerat både fem och halv sex och biblioteket stängde sjutton noll noll med eller utan låntagare kvar. När Dagmar reste på sig och började gå gick larmet.
”Vad har jag nu ställt till med nu då?” tänkte Dagmar. Plötsligt stod en stor stark karl framför mig som frågade vad jag gjorde där. ”Ja tjuv är jag inte”, svarade jag.

Dagmar tar inlåsningen med ro och skrattar.
”Det är fantastiskt med larmet, annars hade det kunnat dröja timmar innan jag kom ut. Jag hade kanske fått tillbringa helgen med att leva på böcker, vatten och min kopp med kaffe.”
Händelsen har inte gett Dagmar några men. Hon har redan varit tillbaka i sin favorithörna.
Själv vågar jag inte åka dit så sent på eftermiddagarna i fortsättningen. ”En natt på biblioteket” kunde visserligen blivit en bra titel på en bok eller film men… 🙂

 

 

 

Aftonbladet eller Expressen?

Aftonbladet eller Expressen? Albert Bonniers Förlag eller ge ut själv? Losers Förlag eller SolBo Förlag? Alla dessa val man står inför såhär i början av året.

Egentligen är det Joanna Björkqvists fel… 😀 Jag gick in på en länk från hennes blogg och blev sugen på att köpa en bok som hon skrivit tillsammans med kollegan Kristina Svensson. Titeln var: http://dinbokdrom.se/ (Läs gärna min positiva recension som jag la in som januari månads boktips här på bloggen). Blir det fel går det inte att ringa upp Albert Bonnier heller. Han tog ner skylten 1900.

Det är dyrt, trist och energikrävande att dra ut 350 sidor. Lägga ner tid på att skriva följebrev och sammanfattningar. Ändå är jag tämligen säker på att vissa bokförlag inte ens läst en sida av mitt manus. Man satsar inte på debutanter som inte ger avkastning direkt. Så är det bara. Jag har tröttnat på att inget händer. All denna väntan av min tid. Jag har bara ett liv. Textmässigt är mitt manus klart för mig sedan länge.

Jag och Solveig har varit ensamma några dagar. Våra tjejer befinner sig på läger. Vi har gemensamt kommit fram till att SolBo Förlag inte ska vara skraja för att satsa på en debutant. 🙂 Manuset ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska bli först och förhoppningsvis inte sist ut. Primärmålet är att inte gå back ekonomiskt. Personligen är även målet att inte bli totalsågad på BTJ viktigt. Nästan viktigare för mig som bibliotekarieutbildad. Jag ska erkänna att det kommer att göra mig orolig. Tänker på alla tusen timmar jag lagt ner. Hur dessa kan krossas av en främling med makt på några rader och sekunder. En främling som kanske haft en olycklig kärleksdrabbning i västkuststaden Halmstad och som därför ser rött så snart staden kommer på tal. Då är det kört så det ryker. Jaja. Man får hoppas att lektören är neutral och bara gör sitt jobb. Solveig har jobbat som lektör på BTJ i massor av år. Synd att hon inte skriver om vuxenböcker. 😉

Sådär skrev jag under jullovet.

Vissa saker har fördjupats nu några veckor senare. Jag struntade i att skicka till Albert Bonniers förlag och många andra förlag. Stängde av de tankarna. Plötsligt kändes de totalt oviktiga. Jag fungerar så. När jag släpper saker droppas de helt bort i mitt medvetande. Jag går aldrig och ångar mig efteråt.

Samtidigt stämmer inte en sak längre som jag skrev ovan. Den sysslan som ett ”riktigt förlag” skulle tagit tag i. Haft åsikter om ditten och datten. Nu har ansvaret glidit över till mig och mina närmaste. Textmässigt är jag åter igen INTE KLAR. Visst har jag tvättat texten i många timmar, men inte ord för ord. Inte varje tecken. Sådant skulle jag ha sluppit ifrån om ett känt förlag tagit över taktpinnen.

För att jag ska få den riktigt rätta känslan måste jag dra ut varje kapitel på papper. Sedan hitta olika trevliga positioner. Gå omkring och läsa högt. Prassla med papperna. Sätta mig i en favoritfåtölj. Lägga mig på rygg i sängen. (Saknar att kunna vara utomhus). Efter att jag läst ett kapitel börjar slitet. Varje mening ska sakta läsas igenom. Sedan varje ord och tecken. Finns det för långa mellanrum? Sitter ” på rätt ställe jämfört med punkter och kommatecken? Måste erkänna att jag fortfarande ibland hittar små, små fel här och där. Inte på varje sida, men tillräckligt ofta för att vara retfullt. Tänk om det blir ett fult fel redan på första sidan som stör läsaren. Hemska tanke. Till saken hör att jag inte läst många böcker genom åren som inte innehållit något fel. Men. Jag har sett många fler fel i böcker med okända bokförlag genom åren. Det är en sanning som får branschfolk att le lite fult. 😉

Sista veckan har jag blivit rejält yrkesskadad. Undermedvetet letar jag fel. Den spännande boken jag läser på kvällarna har innehållit 28 fel, d.v.s. som jag märkt. Hitintills. Albert Bonniers Förlag står det på framsidan. Slump? Varför dyker det namnet upp hela tiden?

Jag stressar inte. Drar ut ett kapitel på kvällen. Jobbar intensivt med en sida när jag känner mig fräsch och redo nästa dag. Den helt klart bästa metoden är när Solveig läser högt för mig. Då hör jag direkt om det fungerar. Mycket bättre än om jag gör det själv. Jag har aldrig tyckt om att höra min röst. Minns hur pinsamt det var på mellanstadiet när vår lärare spelade in oss när vi läste en engelsk text på rullbandspelaren. Sedan fick hela klassen lyssna på allas inläsningar. Det kändes som det var någon annan som läste. Obehagligt. Berodde inte på fel engelskt uttal. Jag har hört Solveigs röst på radio några gånger. Den är helt perfekt. Hon skulle kunna få läsa in min bok som en ljudbok. Fast näää. Berättarjaget heter Sebastian. Det skulle bli tokfel… Vilken är er favorituppläsare när ni lyssnar på ljudböcker?