Grönt mötte brunt i årets fight

I söndags var det dags för årets minigolffight. Under sommaren 2015 var det inte lätt att få ihop en dag som passade alla fyra familjemedlemmarna Lidén. Först tänkte vi tanka oss med en lunch i historisk miljö.

Det är denna vandringsbuckla som vi tävlar om. Sist vann de grönögda Solveig och Jennifer på Bornholm. Den gången hann vi precis bli klara innan det kom en rejäl åskskur.

Solveig såg en aning segersäker ut. Själv längtade jag till spättan som var så god när vi besökte restaurangen i våras. Jag hade sett på nätet att restaurangen var öppen för sista dagen denna säsong.

Ser ni fästningsvakten i nypressade vingar och med sträng blick? 😉 Sven Dufva ställer alltid en fråga till alla manliga inkräktare. Med näbben kastade han ner en glasspinne med denna fråga: Hur många ben finns det i en abborre? Vilken tur att det inte stod strömming. För där finns det må … inga alls såklart. Jag är väl inte tappad bakom fiskbilen.
”2 st b:n” ropade jag högt och tre kvinnor låtsades att de inte kände mig. Pust vilken tur! Då slipper jag bli …

… inlåst i den mörka fängelsehålan…

… eller instängd här i trettiosex timmar med vatten och surdegsbröd.

Vilken osis! 😦 De brunögda tog köttbullar och de grönögda satsade på kalla rätter.

Jag satt snällt och dinglade med benen och uppförde mig skapligt civiliserat. Inte en enda köttbulle slängde jag ner på golvet.

Inga sura miner här, trots att matchen var avklarad när bilden togs. Årets match levde ända till sista hålet, vilket var extra spännande. Vädret var underbart skönt. Ingen kylig vind från havet denna sista sommarhelgsdag. ❤ Egentligen hade jag tänkt mig att vi skulle ta fighten på Ven, men tjejerna har rest utomlands, jobbat och tycks ha aktiviteter och kompisar i varje hörn och vädret var inte ö-vänligt några veckor i juli sommaren 2015.

Teateraporna slog till på sista hålet. 😉

Det kändes behagligt att ta tillbaka den här ”klenoden” och ställa den på en strategisk plats, på pianot. Jag har redan fått en pik om att den stått  i ett vitrinskåp sista året och att den aktuella lappen inte kom dit speciellt snabbt.

Ps. Om sanningen ska fram fick jag komplettera med segrarna de sista TRE ÅREN för att kunna ta detta foto. Jag tycks ha lagt av mig. Håller jag på att bli gammal och tråkig? Hemska tanke. Den tanken gömmer och glömmer jag.

Ska du göra något speciellt trevligt i helgen? Jag har lite att göra imorgon så därför blir det ett andra inlägg idag. Det handlar inte om en date med månen. 😉 som gått och blivit nästan halv noterade jag i natt.

Från oro till strandfrid

Vänta lite. Vad är det som har hänt? Ska våra småflickor ut och leka med bilen i den stora världen… helt själva?

 

Hönspappan följer Jungfruresan med en skakig kamera och ser direkt ett MEGASTORT problem redan på vår egen gata. En kvinna med en barnvagn. Tur hon inte vet att det är första gången…

Pust. Det tycks gå bra. Denna gången… Bäst att göra något annat. Försvinna in i manusets trygga värld.

Vad stora flugsvamparna är i år. 😉

Vi har spelat minigolf på en trevlig bana vid Löderups Strandbad förr. Av en slump hittade vi en konkurrent en liten bit bort, i en skön tallskog som gav skugga ibland. Min nostalgiska sida gick till Japans minigolfbana i Halmstad som påminner om Tallskogens minigolfbana.

.

Detta var det tuffaste av de arton hålen. När bollen kom igenom första hindret lät det i klockan.

Samma år som vi flyttade till Ystad började den nya fräscha, snabba katamaranen att trafikera sträckan Ystad-Bornholm. Enligt mitt sätt att se på det, är det rena undret att inte någon dog i svallvågorna som uppstod ca 25 minuter efter det att katamaranen passerat. På denna strand har de lagt ut stenar och gett de små barnen en förhoppningsvis säker badplats. Bestämmelserna har ändrats och rutten går längre ut i havet numera. På bilden ser ni Kåsebergas strandhöjder.

Märkligt att himlen är mer blå åt andra hållet. Mindre folk på stranden. Beror det på att  det är vackrare eller farligare? Jag ser ingen strandraggare som kan vara orsaken.

Fortfarande känner vi oss som turister som blivit kvar på vackra Österlen och i Ystad, trots att det är fjärde sommaren som vi bor här. Det är så skönt att vara anonym. Jag gör också allt för att det ska förbli så. På stranden är jag som vilken grå person som helst. Ingen vet att där sitter en man i sina bästa år som snart ska ge ut sin andra bok. 😉