En ny spännande fas i livet

Ett

Sjutton grader var det i luften när jag klev ut i den mörka ”sennatten” igår. Härligt skönt! Nyss fick jag sätta fast henne i barnstolen bak och fram bredvid mig. Då skrek hon när jag stannade för rött ljus eller inte hade musik på. Nu satt jag istället i baksätet och höll mig tyst och snäll.

Två

Hon ser lite nyvaken ut.
I måndags gjordes samma resa mellan Ystad och Uppsala. Då med mellanlandning på Östermalm hos en nära vän i storstaden Stockholm. Därefter var Jennifer på tre rumsvisningar i Uppsala. I tisdags bestämde hon sig för ett av dem.

TreDet är lite rörelse runt stationen även vid denna tid på dygnet. Nyfiket undrar jag som alltid vart alla resenärer ska. Hoppas de ska göra något roligt.
Fyra

Ett stort steg i livet. Första egna lyan i en främmande stad. Navelsträngen till mamma klipps av för andra gången. Det gör nog mest ont i mamma. Precis som livet ska vara.

Fem

Nya spännande dörrar ska öppnas i livet. Allt är möjligt. Redan på söndag träffas de nya kurskamraterna. På måndag drar äventyret igång. Själv minns jag med stor glädje mina studieår på universitet och högskolor.

Sex
Än kan hon inte koppla av helt. Pappa ”papparazzi” finns där i mörkret. Jennifer har snabbt noterat att jag bytt perrong.

SjuHalv fem vilken fredagsmorgon som helst. Hoppas lokföraren håller sig på spåret och att Jennifer har krokodiltårar på kinderna när hon tänker på sin pappa. 🙂

Åtta

Inte ens Fridolfs är heltänt.
Solveig är ovanligt tyst och verkar tagen av stundens allvar. Mina fåtal hjärnceller behöver ha sammanträde först innan de tagit till sig sanningen. Min dagsambo under sista året kommer inte att finnas där till hands på samma sätt som tidigare.
Det är en kanontjej så allt kommer säkert att gå bra. ❤
Tur att vi har lillasyster kvar ett tag till. Fast redan nästa höst kan det vara dags igen…

NioBäst att sova en stund så att jag ser ut som en fräsch och trevlig hyresvärd klockan halv nio. Nu vet jag ju vilka priser det handlar om. Jag tror jag lägger på ett par tusen till. Vad är lilla Uppsala mot Ystad. De har ju inte ens svansar på katterna. 😉

Den sista turen

Bråttom, bråttom. Sista dagen för sommarens jojo-kort.
”Ska vi hoppa av här Solveig?”

Svedala ett

Schyst lampa!

Svedala två

När jag och Solveig jobbade på bibliotek hade vi en ”sjuka”. Varje gång vi var någonstans, i Sverige eller utomlands, brukade vi gå in på biblioteket. På sista åren har vi kommit av oss. Dags att ta upp en gammal tradition.

Svedala tre

Tuff bokhylla. Men jag vet inte om den är så praktisk.

Svedala fem

”Varför får jag inte sätta mig en stund? Jag är jättetrött i benen.”

Svedala fyra

”Tjena. Jag heter Bosse och bor i Ystad. Har du varit på alla de där ställena? Vet du vad som händer om man vänder på Paris?”

Svedala sex

”Säg bara ditt namn och håll tyst om vad du bor. Jag ordnar bloggtävlingar ibland. Förlåt. Vet du vad en kam är för något? Det är en manick som…”

Svedala sju

”Solveig gå inte. Vad sur du ser ut. Får jag inte prata med andra? Det var han som började. Sten Karlsson heter han.”

DSC_16710006

”Det kan inte vara Svedala. Måste stå fel på lappen. Jag tror vi är i Spanien. Siestatiden stämmer. Det här kommer att bli en billig klädesresa. Ska vi fika istället?”

Svedala åtta

”Mitt hjärta! Ska vi köpa jojo sommarkort nästa sommar också?”

Svedala nio

Gudrun Schyman skulle inte gilla skylten. Måste varit en man som bestämt prototypen. Jag tror att det numera är ganska jämnt när det gäller könen i detta yrket.

Svedala tio

”Jag kom på en kanonidé Solveig. Ystad är ändstationen för tåget. Tågvärden sitter bra därinne. Nycklarna sitter på utsidan. Om jag vrider om. Tar en snabbis genom vagnarna och säger att vi idag har en extra kostnad för att lokföraren fyller nittio år, skulle vi kunna få ihop en bra slant till… vaddå fila mer på planen? Ska jag vänta tills han fyller hundra jämt? Då är det han och inte jag som spårar ur. Va! Får jag inte åka med nästa gång? Det har du glömt då. Jag hinner göra mycket dumt innan dess. Du gifte dig väl inte med mig för att få ett lugnt liv?” 🙂

Svedala elva

 

Polisen som viftade som en stins

Jag såg kungen när han for förbi vårt hus i en turistbuss. Det såg ut som om han hade tre viktiga tankar i huvudet. Vilket stort hus. Så trevlig mannen vid vägkanten såg ut. Är det så en skåning ser ut? Ers Majestät Konungen kan inte hålla koll på allt. Inte lätt att se skillnad från ett bussfönster på en skåning och en tvättäkta hallänning.
De andra i kungafamiljen var också med på bussen. Dem hann jag aldrig se. Jag kände till att de var på väg till Torekov för lunch hos Richard och Robert Nilsson på Restaurang Kattegatt.
Efter min egen lunch som jag var tvungen att fixa till själv kände jag för att göra en utflykt med min tvååriga dotter Jennifer. Bestämde mig för att åka till Torekov och parkera vid hamnen. Därifrån skulle jag ta en solskenspromenad med sulkyn och njuta av utsikten mot Hallands Väderö. Man måste passa på när det är fint en oktoberdag. Ursäkta. Kungen hade jag redan glömt bort. Han levde sitt liv och jag var fullt tillfreds med mitt eget som småbarnsförälder. När jag kört den halva milen till Torekov fortsatte jag vägen förbi kyrkan. Hundra meter längre fram delade sig vägen. Idag skulle jag följa med vägen till höger ner till hamnparkeringen. Om jag istället kört rakt fram hade jag hamnat i centrum.
En bit in på den folk och biltomma Centrumvägen stod en polisman vid vägkanten. Jag noterade i backspegeln att ingen bil kom bakom mig. Just som jag skulle följa vägen åt höger började polismannen att gestikulera, vevade med högerarmen, allt fortare så jag trodde att armen skulle släppa vid axelfästet. Han gjorde en stor rund rörelse som för mig betydde. Fortsatt rakt fram på min väg. Fort. Det är livsfara på vägen. Jag tittade ännu en gång i backspegeln och i sidospeglarna. Fortfarande tomt på vägen. En lagman är alltid en lagman. Jag kände mig tvingad att köra åt det håll som polismannen så tydligt hade visat. Då rusade polismannen som en självmordskandidat rakt ut i vägen och jag tvingades att panikbromsa. Han sprang runt min bil och ryckte upp dörren. En massa ord som inte stod Svenska Akademins ordlista flödade ut från hans dreglande mun.
”Vad sysslar du med?”var de enda orden som fanns med i den kända ordboken.
”Du markerar tydligt att jag ska köra rakt fram, fast jag var på väg till hamnen”, sa jag kolugnt.
”Det är ju för he…det jag menar.”
Jennifer satt tyst i baksätet men började gråta när skriken nästan fick bilen att hoppa. Jag fick tillåtelse att backa. Samtidigt fortsatte han att lära min dotter ord som hon inte får lära sig. Jag var även rädd för att hans hjärta skulle börja strejka och att han skulle segna ner på fläcken.
När jag parkerade vid hamnen var det min tur att bli arg, när verkligheten hunnit ikapp mig. Jag satt kvar i bilen och drog några djupa andetag. Hjälpte inte mot denna oväntade överkörning av en lagens man. Jag bestämde mig för att följa upp episoden. Placerade Jennifer i sulkyn och marscherade iväg uppåt igen. Det fick bära eller brista. Jag tänkte att om jag höll mig någorlunda lugn kunde han inte slänga in mig i en piketbil. Vem skulle ta hand om Jennifer då?
Polisen stod kvar. Det var lika tomt på bilar som tidigare. När jag sneddade över gatan med sulkyn kom jag på att polisnärvaron måste ha att göra med det fina främmandet från Slottet. Antagligen var de inte klara ännu utan festade på en smaskig efterrätt.
”Ursäkta. Jag skulle vilja ha ditt fullständiga namn”, sa jag och trollade fram min lugnaste röst.
”Jag heter Karl-Erik”, muttrade han.
”Kan jag få ditt efternamn och var du är stationerad?”
Jag fick konstigt nog båda uppgifterna innan han med på ett litet skamset sätt frågade:
”Var det du som körde här nyss?”
”Det stämmer.”
”Jag tog kanske i lite för hårt. Jag har stått här i två timmar. Ingen har kört fel tidigare.”
”Kört fel! Du lurade mig med ditt felviftande att köra rakt fram fast jag skulle följa vägen till vänster. Du svor inför min tvååriga dotter.”
Polismannen svamlade på och gjorde ett tamt försök att be om ursäkt. Det var nu som det komiska hände. En Volvo kom körande från samma håll som jag kommit ifrån med bilen. Ingen kunde anklaga denna äldre polis för att ha dåliga reflexer. I en nanosekund stod han där igen och viftade med sin felaktiga; kör- på- rakt- fram- rörelse. Den unga tjejen i Volvon tolkade kommandot som jag. Hon körde lydigt rakt fram och Karl-Erik rusade efter och hade exakt samma osande svada som tidigare när han fått stopp på bilen. En påslagen videokamera hade varit guld värd.

Hade Karl-Erik en dålig dag på jobbet? Nej jag tror inte det. Jag är övertygad om att han hade en dålig personlighet och hade gjort fel yrkesval. Han hade passat mycket bättre som tågstins på den tiden när stinsen gick ut på perrongen och viftade med sin spade. Lokföraren hade bara en riktning att köra. Rakt fram. Det skulle inte gå att spåra ur…

Detta var tredje och fristående kåseriet om mina kontakter med poliser. Jag är tacksam för att jag privat har träffat på trevliga poliser i andra sammanhang. Det var inget fel på kontakten i första heller där jag och Dennis var skyldiga. 😀