Film trettiofyra av femtio

 

0010001

Notting Hill
Genre: Romantisk komedi, 110 minuter, 1999.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 37/40
2). Bosse Lidén 2014: 108/120

Favoritkommentar: Jag ger den sista kakan som pris till den sorgligaste typen här.”

Egna ord: En sak som förvånar mig varje gång jag sett om den brittiska filmen är att jag hittat nya passager som jag missat tidigare, små detaljer som höjer attraktionsvärdet. Detta är en lyckad romantisk komedifilm som speglar skådespelarnas ”låtsasvärld” på ett speciellt sätt, ibland på gränsen till ironi. En film i filmen. Personkemin stämmer. Jag störs inte av Hugh Grants ticks. Kan istället tänka mig in i hans situation. Här finns ett galleri av lyckade biskådespelare, men Spike tar förstapriset. Hade han varit min sambo skulle jag kastat ut honom fortare än kvickt. En trevlig bisak i fotohanteringen är när vi som tittare ser hur årstiderna effektfullt avlöser varandra i Notting Hill och samtidigt i William Thackers inrutade och på ett vis ganska sorgliga liv, allt till passande musik. Tempohöjningen i slutet av filmen är en härlig krydda. Det var alltså denna film jag såg i ett rum på sjukhuset. Ibland blev det hela fem minuter innan det var dags att trycka på pausknappen. Inte en enda gång hann jag tänka på någon läbbig undersökning som väntade mig nästa morgon. Tack Spike för den ”medicinen”.

Handlingen: Den fiktiva filmstjärnan Anna Scott (Julia Roberts) möter medelmåttan William Thacker (Hugh Grant), en frånskild man som jobbar i en resebokhandel med sin kollega Martin. Affären går aldrig med vinst. William bor tillsammans med en hysteriskt rolig inneboende vid namn Spike (Rhys Ifans) bakom en karaktäristisk blå dörr, i Notting Hill i London. En vanlig arbetsdag får affären ett oväntat besök…

Kuriosa: Bokhandeln finns på riktigt, men i verkligheten säljer de antikviteter. Även huset med den blå dörren fanns. Efter filmen såldes dörren på auktion liksom huset. Det fick nya ägare som målade om dörren svart för att förvilla lycksökare. Någon smarting skrev snabbt ”This is the Hollywood door” på väggen sedan var de tillbaks på ruta ett igen.
I en skön scen får Anna Scott frågan hur mycket hon tjänade på sin senaste film och hon svarade att hon fick 15 miljoner dollar. Det häftiga med den repliken var att det var just så mycket Julia Roberts fick för att medverka i Notting Hill.
Rhys Ifans som spelar galningen Spike har kymriska som modersmål. Under en kort tid var han ledande sångare i rockbandet Super Ferry Animals innan de fick nationell framgång. Det skulle jag gärna velat höra och se.

Dagens fråga: Vilken romantisk komedi skulle du velat spela huvudrollen i och varför?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Annonser

Film tjugotre av femtio

 

Tre män och en liten tjej

Tre män och en liten tjej/Three Men and a Little Lady.
Genre: Komedi/Drama 99 minuter, 1990.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 34/40
2). Bosse Lidén 2014: 98/120

Favoritscen: När Peter Mitchel gömt sig på rektorsexpeditionen en sen kväll och…”

Egna ord: Det är inte ofta det händer – att en uppföljare är bättre än den första filmen. Vi gillade när ”Tre män och en baby” kom några år tidigare, men denna är ett strå vassare. Jag uppskattar att se om en film någon gång då och då, bara för att få skratta och bara som en ren avkoppling från vardagslivet. Risken är stor att flera av er är uttjatade på denna film som gått så många gånger på olika reklamkanaler. Jag tillhör inte den grupp av människor som slötittar på film på det sättet, därför slits inte filmer ut. För mig är numera den största behållningen i filmen scenerna med två av biskådespelarna. Patricia Gaul gör rollen som Miss Elspeth Lomax, rektorn på den stela engelska internatskolan för unga flickor (Pileforth for young ladies) grundad 1788, med bravur. Hon är det mest osexiga jag kan tänka mig. Den senile betjänten Barrow (John Boswall) lockar till skratt.

Handlingen i korthet: De tre ungkarlarna Peter (Tom Sellek), Michael (Steve Guttenberg) och Jack (Ted Danson) bor i New York tillsammans med ögonstenen Mary som lämnats utanför deras lägenhet som nyfödd. Mamman Sylvia Bennington (Nancy Travis) lever och bor också i denna omaka familj och allt flyter på bra tills Mary ska skrivas in i en skola. Då börjar vardagen vackla. Inte blir det bättre av att Sylvia, som jobbar som skådespelare, blir uppvaktad av den engelske, sliskige regissören Edward – filmens bad boy. Han ska sätta upp ”En midsommarnattsdröm” i England. Eftersom Peter har svårt för att berätta om sina känslor för Sylvia rinner tiden ut och sprickan är total. Sylvia och Edward flyttar till England och ett bröllop planeras. Det är farligt att köpa barns kärlek, för barn är världens svåraste publik. De genomskådar människor snabbare än vuxna gör. Mary vantrivs. Ryktet når New York och några medelålderns ungkarlar som saknar sin lilla tjej rycker till undsättning. Nu tar filmen en ny vändning och fart. Här ligger filmens styrka. Jag serveras många skratt och har samtidigt lust att vrida om halsen på den falske skurken Edward och jag är tacksam för att det var länge sedan jag blev uppvaktad av någon Miss Elspeth Lomax. Sådana närmanden kan ge mig klåda. Drabbar det andra skrattar jag gärna elakt. Jag ser mellan fingrarna och djupanalyserar därför inte, att jag i båda filmerna har tyckt att mamman Sylvia varit lite för naiv och tam för min smak, orsaken är att jag ser det enbart som komik.

Dagens fråga till dig som sett filmerna: Tycker du ettan eller tvåan är bäst?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Film tio av femtio

Den oemotståndliga Martha

”Den oemotståndliga Martha” eller ”Martha meet Frank, Daniel and Laurence”.
Genre: Komedi, 88 minuter, 1998
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 35/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritscen: Det har jag en – men den är hemlig och allt för avslöjande.

Egna ord: När jag var liten gillade jag pusseldeckare. Detta är en häftig variant på temat, men med komedi istället för mord. Första gången jag såg filmen försökte jag hela tiden hitta rätt tidsordning på filmsekvenserna. Jag försökte lösa pusslet med de riktigt häftiga bitarna som tittaren stegvis får serverat under ett samtal mellan två grannar. När jag ser om filmen kan jag koppla bort överraskningsbiten och istället njuta fullt ut av bra skådespelarprestationer, humor, tänkvärda repliker, kärleksbekymmer av det ovanliga slaget, svartsjuka, sårbarhet, yrkesframgångar, tillkortakommande, jobbiga chefer, charm och en bit av London. En stor eloge till manusförfattaren Peter Morgan och skådisarna Monica Potter, Tom Hollander, Ray Winstone och Joseph Fiennes, som roar både mig och en till i familjen rejält vid varje titt i soffan.
Texten på framsidan av DVD-fodralet är en bra sammanfattning av den relativt korta filmen. Två är ett par. Tre är en folksamling. Fyra är en katastrof… 😉

Baksidetexten är välskriven och avslöjar inte för mycket: Frank, Daniel och Laurence är goda vänner, egentligen inte för att de har något gemensamt utan mest för att de alltid varit så. Livet går sin gilla gång ända till den händelserika dag då Daniel möter Martha på flygplatsen i Minneapolis. Båda två är på väg till London; han hem efter en affärsresa, hon för att starta ett nytt liv. För Marthas del blev det London enbart för att det var den enda enkla flygbiljetten hon kunde få från USA för 99 dollar – det vill säga alla hennes sparade pengar.
Då flyget landar har Daniel hunnit förälska sig huvudstupa i Martha och blir därför djupt olycklig då hon inte dyker upp till deras avtalade lunch dagen därpå.
Mycket deprimerad sammankallar han sina vänner för att be dem om hjälp, men det visar sig vara helt fel taktik… (det var lindrigt uttryckt)

Dagens fråga: Ser du helst romantisk komedi, drama eller action? Annan genre?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

Film sex av femtio

Last chance Harvey

Last chance Harvey
Genre: Drama, 89 minuter, 2008
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 32/40
2). Bosse Lidén 2014: 99/120

Favoritscen: Harveys tal till sin försummade dotter.
Favoritkommentar: ”För mig känns det bekvämare att bli besviken. Jag är arg på dig för att du försöker ta det ifrån mig.”

Egna ord: En lågmäld film som växer för varje gång jag ser den. Charmig film för en lite äldre publik, med en behaglig musik i bakgrunden som stilfullt ramar in handlingen.

Under tre intensiva dagar i London får vi följa amerikanen Harvey Shine (Dustin Hoffman). Han har missat planet, får sparken via telefon, hans dotter ska gifta sig och vill att hennes styvfar ska leda henne till altaret, allt är med andra ord öken. Dustin Hoffman är övertygande som den cyniske och nyanserade äldre medelålders mannen. Det har gått många år sedan Dustin slog igenom i kultfilmen Mandomsprovet (1967) Det är ofattbart att han passerat sjuttioårsstrecket när han spelade in Last chance Harvey. Här upplever jag hans roll som charmig mitt i sin sorgsenhet.
Det förekommer en tjusig svepande, stillsam kameraåkning vid några tillfällen, som får mig att smälta.

Engelskan Emma Thompson gör motspelerskan Kate Walker på ett ypperligt och behagligt sätt. Kate jobbar på flygplatsen Heathrow med ett enklare jobb, lever ett stillsamt liv och verkar ha gett upp möjligheten att bli förälskad. Hon läser mycket och har en mamma som är ett mänskligt preventivmedel, enligt en väninna. Mamman har en granne som hon inbillar sig är en polsk Jack Uppskäraren och ringer ideligen och ”stör” Kate.

Ibland ungdomligt, andra gånger med en fundersam stillsam humor fortgår konversationen mellan Kate och Harvey på promenader längs med Themsen. Rakt på sak utan krusiduller väljer de att dela med sig av fragment från sina långa liv. Ärligt erkänner de sina fel och brister. Kärlek har inget med ålder att göra. Men rädslan och osäkerheten kan vara mer intensiv, ju mer ärrade vi blir i själ och hjärta.

Baksidetext: När allt är som svartast träffar Harvey Kate i flygplatsbaren och ett samtal som kommer att påverka bådas liv inleds. En varm film som hyllar nystarter – vid vilken ålder som helst.

Dagens fråga: Har du något trevligt minne av Dustin Hoffman eller Emma Thompson?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014.

https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014/

Tävling, Plagg SJU; Katten Gustaf

7G7

Denna speciella katt med sina personliga egenskaper finns i vår tidning Ystad Allehanda. Jag minns när jag packade upp ett paket som kom från en vän i London. I det låg en temugg med ett tufft tryck på Gustaf. Tack än en gång Åsa.

Till er som inte läste inlägget d. 12/9.
Tävlingsdag: Söndagen den 22 september. Två personer vinner var sin Trisslott. Jag kommer att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men ni får givetvis skriva om ni vill. Jag tänker ägna mig helhjärtat åt marknadsföring av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Den här gången handlar det om två frågor:
a) Vilket av dessa tio ”gamla ostrukna plagg” tror ni att JAG valde att spara?
b) Vilket skulle DU valt att spara om du bara fick behålla ett?
Lycka till!

PS. Efter att ha sett bilderna har jag kommit fram till att jag ska byta efternamn, för att inte längre förknippas med denna person. Solveig Liljedal DS. 🙂

Från slott till koja

En månad i England låg framför oss. Fyra hela veckor utan föräldrar. Okej då. Utan våra biologiska föräldrar.

Gruppen stod på en skolgård i kuststaden Brighton och höll upp plakat med namn på. Jag och Hansa hade snickrat ihop vårt med vissa besvär eftersom vi hade tummen mitt i näven när det gällde träslöjd.
Efter att först ha tillbringat några intensiva dagar i London, hade gruppen blivit väl sammansvetsad. Nu stod vi tillsammans och väntade spänt på våra värdfamiljer. Den ena flotta bilen efter den andra anlände. Finklädda kvinnor och män tog kontakt med namn de läste på skyltarna. Min hjärna jobbade på med sitt. Fantiserade och hoppades att det inte var just hon eller han. De verkade för stränga. För gamla. För omaka. Dessa inre åsikter var lätta att ha när jag fortfarande trodde att det fanns ett urval. Lätt att ha en uppfattning när det rörde på sig i grytan.
Solen gick i moln. En efter en försvann våra nya kompisar iväg till bilar som skulle ta dem till deras inackorderingshem. Skolgården kändes med ens som en sommarskolgård ska göra. Öde och elevtom. Nu var vi bara en trio kvar. Jag, Hansa och Birgitta som var lärare på SIS språkresor. Två femtonåriga långhåriga killar som krympte för varje minut som gick.
”Vad konstigt. Jag får gå och ringa ett samtal”, sa Birgitta och försvann.
”Jag vill hem”, sa Hansa svagt.
Själv svarade jag inte. Tänkte på en film eller boktitel. ”De två som blev över”. Jag tittade förväntansfullt upp när en bil stannade till och det hoppade ut en snygg kvinna. Hon hade på sig en åtsittande blus och en vit kort kjol som passade till hennes långa bruna ben. Kunde det vara en ung mamma? En äldre dotter med körkort? När hon greppade en tennisbag försvann mitt sista hopp. Studsade all världens väg.
En timme försent kom värdfamiljen. Två fjärdedelar av den. Mamma och en sexårig son. De kom gående från busshållplatsen, som låg långt ifrån skolan. Jag och Hansa fick själva bära våra tunga resväskor med de hårda plasthandtagen som skavde. Armarna blev långa som på schimpanser när vi med allt kortare mellanrum bytte bärhand. Benen sjönk ihop. Det var bara en banan som skiljde oss åt från schimpanserna.
Jag tror inte att vi njöt något av bussfärden. Minns inte ens hur lång den var. Till slut klev vi av bland en massa gamla hus. Frun berättade stolt att deras hus var över hundra år gammalt. Annars sades det inte så många engelska ord. När fru Wilson öppnade dörren kom nästa överraskning krypande på golvet. Inte ett spädbarn utan Mr Wilson. Min fantasi gick direkt till den knasiga Familjen Adams på TV. Nu såg det värre ut än vad det var. Det var inget dårhus. Mannen spelade fotboll och hade brutit benet. Just när vi kom hade han tydligen ingen krycka till hands.

För att få andrum gick jag en sväng in på toaletten. Där drabbades jag av ett eget handikapp. Inte så att jag glömt bort hur man gör det stora. Den biten gick bra. Problemet var att hur mycket jag än letade hittade jag ingen spolknapp. Varken på, vid sidan eller bakom stolen. Till slut gav jag upp. Täckte över bevisen med det hårda sträva toalettpapperet och hoppades att de hade en egen toalett därnere. Jag gick in till Hansa för att fråga om hjälp. Min res – och rumskompis satt lutad över byrån i vårt tilldelade rum och skrev sitt namn i det tjocka dammet. Snyftande något om att han skulle åka hem. En blind höna som leder en annan blind höna. Det blev jag som kom på det till slut. Man skulle dra i en kedja, som fanns på en apparat på väggen. En skitsak, när man väl visste om det.

I skolan på förmiddagarna jämförde vi oss med de andra kamraterna. De berättade gärna om stora hus, två bilar, swimmingpooler, TV på deras rum, hemhjälp, trädgårdsmästare och snygga barnflickor. Vi kunde bara bidra med storyn om en egen namnskylt på rummet. Byrån med våra namn skrivna i dammet fanns kvar under hela vår vistelse.
Badkaret vågade vi oss inte på. Botten såg äcklig ut. Missfärgad och full med hår av olika färger och storlek. Tanken på var de växt fick oss att rysa av obehag. Inte heller visste vi hur man skulle sätta på duschen. Vi hade som tur var duschat noga innan vi åkte hemifrån vårt eget. En månad går fort. Skojade bara. Så illa var det inte på hygienfronten. Vi spelade tennis varje regnfri dag. I anslutning till omklädningsrummen fanns duschar som vi förstod oss på. Annars kunde vi kutat in direkt efter att någon annan lämnat en rinnande dusch. 🙂 Här kände vi oss hemma och kunde spelreglerna som ett rinnande vatten.

När jag kom hem till vårt radhus i Halmstad några dagar innan skolstarten kändes det som om jag gjort en omvänd resa. Denna gång var det från koja till slott. De första dagarna njöt jag av allt som jag tidigare i livet alltid tagit som givet. Mammas goda mat. Duscha och bada i badkaret. Spola på ett normalt sätt. Jag hade kommit hem.
Min halländska hade försvunnit helt under denna månad. Aha! Ni som läsare trodde kanske att jag pratade flytande engelska. Fel, fel. De första dagarna i nian var mina närmaste kompisar galna på mig. Ingen av dem trodde mig när jag sa att jag inte kunde hjälpa det. Det var sant. Papegojan inom mig hade gått över till 08-språket. Stockholmska med en massa söderslang inbakat i meningarna. På tal om engelskan. Mitt triumfkort när mamma tvekade en aning om jag skulle få åka eller ej på en språkresa till sommaren. Jag låg på gränsen mellan en trea och en fyra i skolbetyg.
”Tänk mamma. Efter en månad i England där ingen pratar svenska kommer jag inte att ha en trea när jag går ut nian.”
Det avgjorde till min fördel. Dessutom fick jag rätt. Jag fick ingen trea fler gånger i engelska. Däremot fick jag en tvåa när jag gick ut nian.  🙂

Nu när jag ändå gläntade till språkreserummet kunde jag inte låta bli att skriva ett kåseri till. Men imorgon blir det säkert något annat. Största problemet just nu är att Telia har stora problem på många olika områden. Inte bra. Vi behöver ”kolla” vilka som köpt min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” varje dag. Ni som betalt in pengar och skickat mejl om namn och adress idag får ha överseende med att det dröjer innan SolBo Förlag kan skicka iväg era böcker. Förhoppningsvis har de löst detta tills imorgon.

Tonårsambassadören från syd

Det sägs att ingen kommer undan. Även vi som är aviga mot reklam i all dess former. Hjärnorna blir påverkade ändå. Kan det verkligen vara så för mig med. Jag som alltid värnat om min integritet. Hann tiden till slut ikapp mig. 🙂

Många av mina minnen kretsar runt resor med tåg. Den här gången satt vi på ett tåg mellan sydkusten och London. Det ösregnade i Eastbourne. Därför tvingades vi skippa grästennisen denna julidag och bestämde oss istället för en tripp till storstaden. Vi var fyra grabbar. Två var nya kompisar som kom från Skåne. De var ett år äldre än mig. Claes var ganska tystlåten och skulle börja på Naturvetenskapliga linjen i Malmö. Ola var den pratglada. Han var bara sexton år, men jag har aldrig i hela mitt liv träffat på en person som pratat och tjatat så mycket om sin hemstad. Staden hade blivit utsedd till årets stad och grabben var lyrisk. Namnet på denna ”exotiska” stad var Ystad. Varken jag eller min kompis Kevin hade varit i staden. Efter en månads daglig hjärntvättsinformation bestämde vi oss för att ALDRIG sätta våra fötter där. Jag tror grabben gick igenom varje hus i den lilla staden.
Nu på tåget var han mer avslappnad. Började jamma på sin senaste favoritlåt. Fick med oss andra i refrängen. Även inom ämnet musik lämnade Ola inget åt slumpen. Han beskrev in i minsta detalj hur hans nya favoritlåt var uppbyggd. Det fräna var att den hade tre tempon. Vi rycktes med i stämningen i tågvagnen, när han greppade en luftgitarr och förde oss in i låtvärlden. När vi fick hjälp av två söta tjejer från Hastings blev inte livet sämre. 😉

I musikfrågan var jag inte svårövertalad. Jag gillade Paul McCartney från The Beatles. Här får ni låten. Liksom Ola älskar jag fortfarande när den byter tempo. Första gången efter 78 sekunder. I en välsorterad musikaffär i London blev singeln min. Däremot dröjde det betydligt fler sekunder innan jag satte ner en fot för första gången i Ystad. Den gången hand i hand med en tjej som jag var nyförlovad med.
Förra året blev staden min familjs hemstad. Nya möjligheter att hitta försvunna personer fick mig igår att söka efter Ola. Jag är besviken på honom. Han tycks bo i Höör. Ystads största tonårsambassadör bor inte kvar i Sveriges bästa stad, med världens bästa strand, med världens bästa handbollslag, med universums snyggaste brudar och där mellanmjölken var klart godast.

Men Ola lurade hit mig till slut och jag blev nyförälskad igen. 😀

När fyra blev två

Det var något som var fel när jag lättklädd gick för att duscha på övre plan imorse. Först tänkte jag knappt på orimligheten att dörren var öppen till badrummet där jag gick i mina spännande tankar. Noterade inte att golvet var torrt och att jag inte halkade till. Glömde bort att njuta av att alla de varma vattendropparna var kvar i rörsystemet. Tillbaks till de nedre bostadsregionerna skulle jag ta kraft från tårna och kasta upp gårdagens underkläder på tvättberget, när jag kom på mig själv med att lite dumt stirra ner i tvättkorgens botten. Aha! Är det så den ser ut. Märkligt. Att jag inte sett det förut. Lavendelblå. Tjusigt värre. Hoppade omöjligheten att dra in ett andetag.

Fräsch både inom och utombords drogs jag till lekarna i London. Inte så dumt att stora plattburken var ledig. Inte heller låg det ett par långbenta degklumpar i de två TV-sofforna och skräpade. Drabbades en nanosekund av en släng av torgskräck och funderade på att bjuda in grannen. Kom i sista stund på att han inte är idrottsintresserad. Innan jag satte på ljudet stelnade jag till av den stora tystnaden som nästan gick att ta på. Hade det varit mörkt skulle det varit läbbigt. Inga pipljud från mobiler, inte två dåliga låtar som tävlade om uppmärksamheten samtidigt, inga intelligenta ord som typ, liksom, dissa och ofta flög omkring i luften.

När jag och Solveig var och fikade behövde jag inte hala upp mer än en hundring från plånboken. Oväntat fick jag stoppa tillbaka den andra. Ingen frågade från baksätet i bilen när vi skulle vara hemma. Jag som ofta brukar glida på svaret för att jag inte vill höra tryckningar på en mobil sekunden efter mitt svar och vetskapen om att en annan person på hemorten ska styra över mitt liv.
”Vi kommer hem när vi kommer hem. Om vi inte tar en omväg över Paris. Jag glömde en sak överst på Eiffeltornet.”
”Pappa. Det är lugnt.”

Det har gått tjugoåtta timmar. Jag har tufft manligt stått ut. I smyg har jag matematiskt kommit fram till att det endast återstår exakt nittiosex timmar. Solveig har kvinnligt redan gjort slut på sitt saldo med alla sina skickade SMS. Alla meddelande har blivit besvarade. Själv har jag inte ens satt på min pensionärsvariant. Nu ösregnar det ute. Hur ska det då gå att bo i tält i natt? Kommer tältet att flyta bort ut i Kattegatt och hamna i Köpenhamn så att ungdomarna får problem med danska språket? Jennifer fick inte plats med sitt nya regnställ i packningen. Fick jag reda på för en stund sedan. Hon är sexton år och jag kontrollerade inte hennes packning.

Finns det en osynlig navelsträng mellan pappor och döttrar? Varför la jag inte i smyg ner någon tavla från släktväggen där jag och Solveig ler vackert mot betraktaren? Åtminstone ett par fotografier i mindre storlek. Kan man inte trycka upp en kortlek med 52 kort där baksidan på varje kort består av ett fotografi på oss. De två viktigaste personerna i hela världen. Skulle de andra speldeltagarna bli avundsjuka? Börja gråta. Sakna sina egna päron. Man vill ju inte ställa till det för lägerledarna så de måste kalla på psykologhjälp och behöva fixa ett krisgruppmöte mitt i natten. Få en leksakshandlare att öppna affären i pyjamas och göra slut på mjukisdjuren.

Inte vill vi att samtalet ska komma. Att tjejerna snyftande ska berätta att de har ont någonstans och vill bli hämtade. Helst inte om samtalet kommer kvart i tre på natten. Mitt i vargtimmen. Vetskapen om att vi har tre timmars resa till lägret. Givetvis vill vi att de ska bubbla över av glädje när vi hämtar dem på fredag eftermiddag. Prata i munnen på varandra när de ska redogöra för allt kul de varit med om. Berätta om kompisar, bus och nya erfarenheter. Det är det livet, uppfostran och uppväxten handlar om för alla barn, som ska ta sina första stapplande steg in i vuxenvärlden. Ändå sitter det en liten ful figur någonstans i en mörk zon och tigger om uppmärksamhet. Kan det inte bara komma en liten mening på min avstängda mobil med texten: Vi har det bra men vi saknar er ibland. Är det för mycket begärt om ordet IBLAND diskret kunde bytts ut mot ordet OFTA? Under tiden som jag väntar på att jag ska få världens bästa Bamsekramar och familjepusslet ska vi helt igen trycker jag igång mobilen.

Vänta det har visst kommit tre SMS. Det sista är skickat klockan 01.40. Vi har precis varit och ätit nattmacka efter maskeraden. Jag tar på mig min manliga rustning. 95 timmar kvar. Tänk när jag kan räkna timmarna på fingrarna, med lite hjälp av tårna.

PS. Nytt rekord. Aldrig har vi varit utan barn så här länge. En prövning. Egentligen har vi det riktigt trevligt. Vem vet. Vi kanske blir fem till våren. Skrev jag att vi var och besökte en kennel alldeles nyss? Inte det. Du läsare hann väl inte inbilla dig något annat. På färre ben. Utan svansföring. Nu ska jag och Solveig gå på jazzfestivalen. Eller ska vi dissa det? DS

Tropiska nätter

20.9 grader. Jag gick direkt upp till mätaren imorse för att se om det hade hänt. När jag la mig sent var det 20.4 grader utomhus. Lovely. Första tropiska natten i Sverige i år. Inte konstigt att de olympiska lekarna i London fick konkurrens igår under den sena invigningen. Under hela kvällen gjorde jag täta utflykter till balkongen och till trädgården. Var tvungen att njuta av favoritläget. Suga på karamellen. Inte ens några trista mördarsniglar fick mitt humör att sjunka. Glatt lyfte jag upp dem med den lilla spaden och lät dem svalka sig i såpvattnet med sina andra orörliga släktingar. För att inte riskera att fastna i vemod gled tankarna istället över till den tiden då det kändes som om jag hade klippkort till Cypern.
Då blev det som en hemlig tradition att vi sista natten drog ut sängarna på balkongen eller på altanen. Aldrig frågade vi i receptionen om lov. Sådant gör man inte om det internationella språksvaret riskerar att hamna väldigt nära en oval siffra om man tänker procentchanser. Man väger sina duster. Dessutom kunde det störa deras arbetshumör. Inte bra om de hade en hel natt framför sig och sedan skulle komma hem irriterade till sju nyvakna små barn. Man måste tänka på andra.

Ibland smittades det. Några trevliga hotellgrannar blev avundsjuka och ville ha hjälp med trilskande sängar som upplevdes som större än dörröppningen. Jag har säkert tusen underbara minnen kvar från de resorna, men om jag tvingas att välja vilket som var bäst skulle definitivt dessa sista nätter komma högt upp på listan. Minnena av att ligga där tyst och titta upp på stjärnhimlen. Känna de ljumma vindarna smeka de bara benen. Lyssna efter spännande ljud. Fantisera om läten. Allt förstärks i tystnaden och i det kompakta mörkret. Helst ville vi stanna tiden. Det lockade inte att ta flyget några timmar senare till ett osäkert nordiskt väder. Jag vet inte hur vi var funtade. Kommer inte ihåg att vi någon gång blev störda av funderingar om att någon från hotellpersonalen skulle upptäcka oss. Vi hade inte lust att slösa bort värdefull tid med negativa tankar. Eller så hade alla förståndshjärnceller semester också. Några seriösa måste ha varit kvar. Annars hade vi inte valt sista natten. Det hade inte varit hela världen om vi blivit vräkta. Semesterkassan var också slut. Vi hade artistnamn på alla resor. Man kunde säga att vi var helgarderade. Inbillade vi oss. Vi ungkarlssmarta individer. Inget kunde gå fel, livet var lätt och vi var okrossbara.

När min familj för några år sedan bodde i ett jättestort hus hände det också att vi gjorde en förflyttning av sovplatser. Om det på sommaren blev outhärdligt varmt i våra sovrum hamnade vi under några nätter på den inglasade altanen mellan våningarna. Barnen som då var små älskade att titta på stjärnorna och lära sig stjärnbilder. Eftersom vi bodde nära både en flygplats och havet såg vi ofta flygplan och båtar. Aldrig tillsammans men var och en på sin plats. Okej! Det hände säkert några gånger att jag försökte slå i tjejerna att de skulle titta på en stor båt på himlen. Men sådana skämt funkar bara en tid. Sedan får man gå vidare i livet. Utveckla strategin.
”Titta en rosa Elefant som flyger i en helikopter. Ser ni?”
”Var pappa?”
Solveig brukade i flera år säga att jag fick skylla mig själv eftersom hon ofta fick frågan unisont vid matbordet när fyra ögon vände sig mot henne.
”Mamma. Är det sant det pappa sa?”
Ibland kunde det hända att Solveig svarade: ”Ja denna gång är det faktiskt det.”
Jag skrev ordet IBLAND va?

Att se alla färgade lampor på båtarna var effektfullt. Jag hade första natten ingen aning om att så många stora och små farkoster samsades om utrymmet på havet nattetid. Tyvärr brukade den råa luften krypa in fram mot småtimmarna på altanen som påminde om de få tältnätter jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig varit förtjust i att tälta. Jag är för bekväm av mig. Gillar inte att vakna med ont i halsen och vara stel i kroppen.

Nyss hämtade jag YA i postlådan. Hann gå en kort promenad innan den första droppen kom som sedan snabbt fick sällskap av åtskilliga andra. Nu ösregnar det. Men inte inomhus hos mig. Vilken fantastisk uppfinning tak är…