Posten som levde sitt eget liv

Det måste ha varit det bästa sommarjobbet som fanns, när jag hade ett eget distrikt. När det i postyrket fortfarande hägrade en morot vid sista postlådan och man visste att man fick åka hem, fast man hade betalt för flera timmar till. Dagens brevbärare har inte kvar den moroten. Den har tagits bort av någon hög chef med långa öron och giriga gnagtänder. När det var höststormar ville jag däremot helst stanna kvar på Postterminalen. Började det dessutom ösregna utanför fönstret lockade inte en tur på den gula cykeln speciellt mycket, där jag satt i fikarummet och åt en bulle och drack en het kopp kaffe.

Denna ruskiga morgon var jag fortfarande en orutinerad novis på mitt distrikt. Jag behövde därför gå efter fastighetspärmarna när jag ställde i ordning dagens post. (Några veckor senare kunde jag rabbla allt om så någon väckte mig mitt i natten. Varje trappa, varje våningsplan, från vänster till höger – jag visste alla hundratals för- och efternamn på de som var skrivna på adresserna. Pärmarna plockades därefter bara fram för att göra ändringar. Förarbetet på skrivbordet framför mitt distrikts fack gick undan som en intränad dans.)

Den här händelsen inträffade alltså några veckor för tidigt… Panelhönan dansade inte denna höstdag. Därför stod en pärm framför mig med sin turordning och jag fick ägna mig åt ett evigt bläddrande. Det var superviktigt att all post var packad rätt, innan jag slog ihop pärmen. Ett endaste fel tog inte död på en sjuk person, men störde definitivt arbetsharmonin. Varje fel stavades extraarbete med stort E. Inte så kul när man upptäckte felet tre gårdar längre bort. Givetvis bodde också missarna ofta på översta våningen. Det var då bara att cykla tillbaka och springa glatt uppför alla trappor igen. Dagliglediga på mitt distrikt undrade såklart vad brevbäraren sysslade med. De med andra åsikter tänkte högt om saknaden av den gamla trevliga och snabba brevbäraren som skött deras post i många år. Klanderfritt. Ingen mindes längre att han en gång också haft sin första dag där.

Det fanns inga fel i packningen denna stormiga och regniga höstdag när jag motvilligt tog ut cykeln ur garaget. Jag hade de små breven i tjocka buntar i sidofacken. De stora försändelserna fyllde den blå väskan framför mig och de båda sidoväskorna var fullpackade med tjockare och ännu större paket. En dag full av post med andra ord. Jag hade på mig regnstället och ett insytt regnskydd i väskan skyddade posten från väta när jag trampade iväg på min hårt lastade tjänstecykel.
Det tog tjugo minuter för mig att cykla till första trappan. Jag ställde cykeln på dubbelstödet. På den korta stund när jag tog upp trappans post hann både den översta pensionsavin och en Allers bli blöta. Jag skyndade mig in i trapphuset. På första våningen lämnade jag ifrån mig den blaskiga avin. Väl uppe på fjärde våningen hörde jag en skräll utanför huset. När jag lagt i veckotidningen gick jag en halvtrappa ner och tittade ut genom fönstret och bevittnade min egen mardröm. Cykeln hade blåst omkull i en vattenpöl. Jag tog tre steg åt gången när jag flög nerför trapporna. Den stora postväskan var halvtom när jag vände på den. Det var däremot inte min hjärna av tankar när jag stressad såg hur försändelserna levde sitt eget liv. Gummibandet till en stor bunt småbrev hade brustit och lekte flygpost. Breven cirklade omkring i luften i kastvindarna. Lättast att plocka var de sakerna som landat i vattenpölar, de låg snällt kvar. Några brev hamnade tursamt i en häck som en slags juldekoration. Ett bankbrev kilade sig fast i en parkerad cykel.
”Har du någon post till mig?”
Jag såg aldrig från vilket håll denna välklädda kvinna kom. Kanske landade hon med fallskärm.
”Cykeln blåste omkull”, svarade jag lamt.
”Jaha. Jag väntar på ett viktigt brev.”
Jag fortsatte med mitt uppdrag att fånga den flyende posten. Kvinnan gjorde ingen ansats till att hjälpa till.
”Jag bor på femtionian.”
Nu låg jag på alla fyra och grävde fram ett vykort mellan två buskar och höll på att missa upplysningen.
”Överst på fjärde våningen till höger.”
Jag sprang vidare till sandlådan där det låg något vitt och retades.
”Storm är namnet.”
Passande namn. Driver hon med mig. Skulle någon märka om jag slog henne hårt i huvudet och grävde ner henne bakom rutschkanan?
”Just nu har jag vissa smärre problem med att se efter”, svarade jag extra artigt och reste upp cykeln.
”Annika är mitt förnamn. Jag är hemma en kvart till. Hinner du till dess?”
”Vet inte.”
En kvart senare satt jag kvar i första trappan och hoppades att jag åtminstone samlat ihop all viktig post. På trappelementet låg de våtaste försändelserna och torkade tills de blev sträva och skrynkliga. Första tanken var att cykla tillbaks till fastighetsboken på postterminalen och börja om från början. Istället grovsorterade jag efter trappnummer. Hur som helst var jag en looser. Det höll på att mörkna när jag äntligen var klar med rundan. Det kom konstigt nog inget klagomål efter mardrömsturen. Fortsättningsvis satte jag alltid in cykeln ordentligt i cykelstället vid varje trappa. Blåsiga dagar hade jag gummiband om varje trappuppgångs post.
Jag hittade ingen post till hjälpsamma Annika Storm. Men jag funderade på att sätta in en ironisk annons i Hallandsposten som tack för hjälpen under rubriken ”Dagens ros”. Jag tror ändå inte att budskapet gått hem. Hissen gick nog inte ända upp till fjärde våningen hos denna fru Ego.

Annonser